HullerOmBullar.blogg.se

Ett oväntat möte i affären och kopplingen till min gräsmatta..

Publicerad 2014-05-04 02:07:56 i Acceptans, Allmänt, Elevhälsa, Skolkurator, Socialt arbete, Sorg, Stress,

Våren har kommit. Jag brukar strutta runt i trädgården för att leta efter livstecken bland bruna blad, krafs och skrutt. 

Varje år så tror jag att vissa delar av gräsmattan har dött: stora kala fläckar går att finna, ofta på samma ställen år från år. Och varje år så tänker jag att jag ska göra något åt de där fläckarna, "toppdressa" exempelvis. Det brukar stanna vid tanken..för tyvärr är jag både lat och glömsk när det kommer till vissa sorters trädgårdsarbete..Eller så undlåter jag att göra det, då jag ju faktiskt vet att gräset brukar ta sig ändå. 
På något mirakulöst sätt så har gräset alltid återhämtat sig, varje år, hittills! Dess växtkraft och överlevnad fortsätter att fascinera mig år från år. 

Härom veckan stannade jag till i en mataffär på vägen hem från jobbet. Trött, ouppmärksam (och i ärlighetens namn rätt avstängd för intryck) stod jag och skulle betala, när jag mötte kassörskans blick. Eller säger man kanske kassör, för det var en man.

Under några sekunder så kunde vi inte placera varandra, men det var något bekant för oss båda, och vi log mot varandra. Först när jag stod och packade kassarna, så kom jag på vem han var. För många år sedan hade jag suttit i bara ett par, möjligen kanske tre, stödsamtal med honom. Han hade varit ett sk ensamkommande flyktingbarn från ett svårt krigshärjat land, då runt 16 år gammal. --Och nu, inget barn längre, utan en vuxen man.

Vi vände oss mot varandra för att högt konstatera att vi faktiskt setts förut. Han var glad, pratade nästintill felfri svenska  och berättade att han mådde bra..att det mesta var mycket bättre nu, att han hade fast arbete, egen lägenhet och trivdes..och upplevde att Sverige nu var "hemma för honom"...När jag gick hade han stängt sin kassa och han började prata med en svensk kollega i kassan bredvid, jag hörde hur de skrattade och skojade med varandra.

Jag letade i minnet. Hur hade det varit? Vad hade vi pratat om? Efter en stunds letande i minnet kom jag på det: 

Han var den tysta, men arga pojken som bara ville hem. Vi hade haft tolk. Han sa om och om igen att han ville hem. Hem igen till det otrygga, krigshärjade och fattiga. Till modern, som var den enda som var kvar av familjen. Hon hade tagit det hon ägde efter att maken dött, för att skicka sin ende kvarvarande son till ett bättre liv. Ett liv i ett land, som han dock inte ville vara i. Han hade skickats på en resa och i en riktning som han inte själv hade valt. 

Han hade varit full av motstridiga känslor, dels inför att inte vilja släppa in allt vad ett nytt land kunde vara och erbjuda, att vara arg på modern som skickat iväg honom, samtidigt som han förväntades vara tacksam för att hon ville ge honom chansen till ett nytt och bättre liv. Men utan henne.

Han sörjde. Men han visste inte om det själv. Han hade ingen livsgnista. Att prata om sorg var svårt. Vi hade mycket lite gemensamt, när det kom till referensramar..det kan var och en begripa. 

Han grät. Tolken och jag lyssnade. Någonstans förstod han att han inte kunde återvända. Han kunde heller inte ha kontakt med modern. Han visste inte var hon fanns. Han var lämnad övergiven, kände han. Han var arg på modern, samtidigt som han inte visste om hon faktiskt levde. - Han fick inte ihop det, och befann sig i fritt fall.

I detta skick sände jag tillbaka honom till klassrum och undervisning. Det blir lite halvdant. "Torka tårarna nu, plocka ihop dig och försök att leva - do the best you can. En snabbmatsvariant av bearbetande samtal.

Jag åker ifrån affären och fascineras över hur välmående han sett ut att vara. Och hel. Han hade alltså ändå tillslut valt att leva.

Få av oss förstår vilka krafter som sätts i rörelse i migrationsprocesser. Få av oss förstår hur oändligt mycket styrka som krävs av människor för att börja leva här, bland oss. En del klarar det sämre, medan andra klarar det bättre.

Människan är otrolig när det kommer till återhämtning, det har jag stor respekt för. Det finns något tröstande i det. Något lugnande och lindrande. 

När jag kommer hem packar jag upp mina varor och tittar ut genom köksfönstret, på barnen, som hoppar studsmatta. Jag blickar ut över tomten och funderar över gräsmattans återhämtning. Kommer den klara sig i år också? Troligen. Fast att den ser kal och död ut, så kommer den nog att växa igen. Jag borde lärt mig det nu, att vänta och se tiden an.



Kasta ut dem bara? Om stökiga elever som stör studieron i skolan

Publicerad 2014-03-22 07:01:20 i Allmänt, Elevhälsa, Föräldraskap, Kommunikation, Neuropsykiatriska funktionshinder, Psykologi, Skolfrågor, Skolkurator,

I dag tänkte jag ägna mig åt att skriva ett inlägg om något som jag vet berör väldigt många människor, på olika sätt och som ofta, (särskilt under de senare årens skoldebatt) kommer upp på tapeten i olika sammanhang där lärares arbetsvillkor och skolverksamhet i allmänhet diskuteras.


Vad jag pratar om? Jo..elever som uppfattas som stökiga och störande, och som påverkar studieron i klassrummet.


I mitt arbete genom åren, så är min erfarenhet att lärare i skolan främst upplever sig ha bekymmer med generellt två sorters kategorier av elever: Dels de elever som uppfattas som stökiga, och dels de som har svårt att lära sig.  Detta är fullt begripligt, då dessa elever ofta utmanar lärarnas känsla av att klara av sitt arbete.


Handen på hjärtat: Vem vill helst inte få lyckas i sitt arbete? Tänk att bara få undervisa trevliga, duktiga elever som sitter tysta och lyssnar? Om du inte själv är lärare, så jämför gärna med din egen föräldraroll; hur kul är arbetet som förälder (ja, jag skriver arbete, för det är det!) när ditt barn ständigt utmanar dig? Svar: Inte alls. Och som förälder vet du också att sträng gränssättning även behöver varvas med en portion humor, empati, förståelse och förtroliga samtal där du försöker sätta dig in i hur ditt barn ser och upplever en situation. Du känner dig sällan lyckad som förälder när du i frustration skrikit och slitit i ditt barn, för att därefter kasta ut det ur huset, eller hur?


Så, låt mig understryka att alla lärare har min sympati. Jag beundrar dem och tycker att de är en av de viktigaste yrkesgrupperna vi har!


Effektivt lärande för alla elever i klassrummet kräver studiero. Men den allmänna debatten om hur man uppnår ordning och reda i klassrumssituationer är ofta oerhört förenklad. Detta måste man ha klart för sig.


Den absolut vanligaste föreställningen som man brukar stöta på i de här sammanhangen är just ”kasta ut eleven” och ”Här ska pekas med hela handen”. I någon sorts vanmakt så vill man förlita sig på att det som upplevs som problem skall hanteras snabbt.


Det senaste exemplet är läraren som i frustration över en åk 6-elevs störande beteende, slet upp denne, med hänvisning till just att skapa ordning i klassrummet. Här slogs även fast att han hade rätten på sin sida att göra såmen om det är ett bra sätt att skapa studiero i klassrummet är en annan fråga.


Med många års erfarenhet av arbete med mycket utagerande, stökiga, arga, upproriska, stressade, och ofta utmanande, (och för all del provocerande elever) har jag lärt mig att det alls inte är så enkelt som att bara lära dem veta hut. Eller att be deras föräldrar att lära dem veta hut. Och låt mig säga..det finns 1000 anledningar till att elever är stökiga under lektionstid.

Nu har ju jag förvisso ynnesten att kunna lyxa till det genom att ta mig en funderare på vad som får dem att agera ut, och därefter bemöta dem efter det..vilket brukar lösa en del. Jag är medveten om att lärare har helt andra förutsättningar, än en skolkurator.


Dessa förhållningssätt med att kasta ut elever, är i längden ingen bra metod. JO, om de går ut självmant när man ber dem. Men att slita i dem och behöva använda våld..nja..I stunden kan det nog förvisso fungera att kasta ut en elev som stör, men strax därefter har nog nya problem uppkommit – för både eleven, läraren och för klasskamraterna som bevittnade det.Känner sig läraren lyckad efteråt? Eleven? Är ordningenverkligen återställd? Nja. Tolkningen är fri.


Ny teori och forskning kring t ex pedagogik och neuropsykologi, visar att många av de elever som uppfattas som stökiga har svårigheter inom det område i hjärnan som rör våra exekutiva funktioner. De exekutiva funktionerna styr sådant som planering och organisation, men också vår impulskontroll och koncentration. En nedsättning leder till exempel till svårigheter att kunna anpassa sig till nya situationer. Dessa elever har ofta svårt att planera sitt arbete, hålla reda på olika saker och att strukturera sitt arbete – alltså att få allt runt själva lärandet att fungera. Detta kan få till följd att de förefaller underprestera eller upplevs som okoncentrerade och i vissa fall stökigare än andra barn.


De flesta vet att elever utvecklas i olika takt och har olika talanger, vissa är musikaliska, vissa är motoriskt klumpiga,vissa lär sig läsa snabbt etc. Men ofta tar vi för givet att elever i skolan ska kunna sitta stilla, vänta på sin tur, styra sina impulser, lyssna på andra och komma ihåg att räcka upp handen. Här behöver vi påminna oss om att hjärnan är olika utvecklad hos olika individer vad gäller exekutiva funktioner, och att elever har olika förmågor även på dessa områden.

Det kan vara bra att känna till att exempelvis förmåga till tidsuppfattning, hålla olika saker i huvudet samtidigt, och attha ett väl fungerande arbetsminne - inte är lika väl utvecklade hos alla elever. Detta är kunskaper som är viktiga att känna till, för att förstå dessa elever och för att kunna hitta strategier innan stök uppstår.


De flesta förmågor som nämns här kan ses på en normalfördelningskurva där de flesta av oss ligger i mitten, några är mycket duktiga och några har stora svårigheter. Några har så omfattande svårigheter med sina exekutiva funktioner att det kvalificerar för en diagnos. Men de flesta, den största gruppen, gör det inte. Och alla elever med dessa svårigheter kan inte placeras i liten grupp.


Hur förebygger man stök och oro i klassen? Ja, det gäller att hitta praktiska strategier. Tydlig struktur. Att genom förebyggande arbete/pedagogik väja för de funktionella bekymmer som ofta blir följden för de elever som har svårigheter med sina exekutiva funktioner. En del elever med dessa svårigheter stör aldrig någon, utan sitter kanske helt tysta, så det ser dessutom olika ut. Det vi vet är att undervisning som är tillrättalagd för dessa elever, även gagnar elever som inte har svårigheter.


Det är lätt att förstå att det för många lärare känns svårt, tufft och ibland väldigt ensamt att klara av att hjälpa alla elever, på det sätt alla behöver. Inte heller finns alltid resurser för elever med ett större behov av stöd, eller tillgång för lärare till eget stöd i form av handledning av specialpedagog eller kurator. Själv har jag massor av tips på hur man kan hantera elever som har svårt att hålla reda på sina saker, beräkna tid och planera i olika steg, koncentrera sig, styra sitt känsloliv ochliknande..men tyvärr kan ju inte elevhälsoprofessioner vara överallt och räcka till, hela tiden de heller.


Det går att hitta bra strategier i klassrummet, för att undvika stök. Många lärare kan dessutom lära sig av varandra, för att hitta verktyg utifrån olika erfarenheter. Här gäller förstås att få tid och möjligheter att göra detta. Vi pratar ofta om kunskapsmål i skolan, men kanske mer sällan om hur vi gör för att möta olika elevers förutsättningar, och hur vi skapar förståelse och tolkar olika elevers beteende i klassrumssituationer, för att därigenom öka måluppfyllelse?


För det är just detta med tolkningen. Hur ska jag begripa vad det är den här eleven kommunicerar genom sitt beteende? Jag kan garantera att en stökig och störande 12-åring sällan menar ”Jag vill att du ska hata mig som pesten, och slänga ut mig” med sitt beteende, utan något helt annat. Den stora frågan är om vi har tid att förstå vad våra elever kommunicerar? Har vi tid att ta reda på det? Generellt tar det inte allt för lång tid att ta reda på vad som är det bakomliggande bekymret till att en elev är störande, om man bara gör på rätt sätt. (Ett tips är att inte slänga ut eleven och få den att känna att du hatar den innan, bara ;)


En vanlig orsak till utagerande beteenden i skolan, är relationsstörningar i hemmet, eller taskiga livsförhållanden överlag. Tänk om det är så illa, att den 12-årige elev som du som lärare blir helt vansinnig på och kastar ut med bryska medel, är den elev vars pappa alltid är full och trakasserar familjen, hemma ? Som slår honom?


Tänk om den störande eleven med stora attitydproblem i klassrummet, har en hemsituation som han behöver hjälp med? Det får du aldrig veta, så länge den eleven inte litar på dig. Hans tillitsproblematik till vuxna, blir definitivt inte bättre av att bli utslängd och utstött. 


Jag har aldrig träffat en elev i svårigheter, som vill misslyckas. Att rätt tolka bakomliggande orsaker till en elevs beteende är mer framkomligt, än att försöka få den att veta hut med disciplinära åtgärder. Jag lovar!


Visst ska lärare vara en auktoritet i klassrummet. Men läraren måste även skapa relationer med eleverna om något lärande ska komma till stånd – det gäller särskilt elever i svårigheter. Det innebär inte att läraren och eleverna ska vara kompisar, det måste finnas en maktrelation. Men för att makten ska fungera som avsett, så måste det finnas en god relation i botten. Precis som i föräldra-barnrelationen:


Du kan vara hur auktoritär som helst mot dina barn, men det garanterar inte att de kommer gilla och respektera dig. Om man inte känner sig sedd, omtyckt eller förstådd av sin förälder, så fungerar det inte. Detsamma gäller i elev-lärar-relationen.


Lycka till med relationsskapandet, det är grunden till att få dina elever dit du vill. Låt dig inte luras av auktoritära Quick-fixes:)


70-talist, javisst! Alternativt från stenåldern.

Publicerad 2013-09-07 21:50:00 i Allmänt, Barn och familj, Föräldraskap,

Idag satt familjen kvar vid matbordet lite längre, efter avslutad måltid. Oftast har ju barn något annat på gång, men ju äldre våra blivit, ju oftare verkar de faktiskt vilja stanna upp för en stunds prat med oss föräldrar. Det gäller att ta vara på tillfället. 
 
Nu för tiden har vi ju så mycket mer som delar vår uppmärksamhet än vad vi 70-talister (och tidigare generationer) hade på vår tid. Tillfällen för samtal verkar minska allt mer till fördel för annat.
 
Men när det blir tid, vad mycket det finns att berätta för små öron!
 
Till exempel hur det var när vi själva var barn:
 
Själv minns jag att det nog bara var en kvällstidning, eller möjligen ett nyhetsinslag, som var i vägen för en fri tillgång till pappa. Vid köksbordet diskuterades oftast politik, samhällsfrågor och orättvisor. Som ensambarn jag var, så fick pappa finna sig i att vara min förste sysselsättare, och jag fick i min tur vänja mig vid hans sätt att spendera tiden. När jag på senare år läste boken "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg, så drog jag många paralleller från min egen barndoms pappa, och en uppväxt under ett 70-och 80-tal, återigen, så annorlunda mot det Sverige vi lever i idag: 
 
Inget internet, (inga bloggande föräldrar..) inga mobiltelefoner, surfplattor, och mängder med tv-kanaler. Inga pågående renoveringar, frekventa K-Rauta och -Ikeabesök. Inga inredningsfrustrerade, konsumtionstokiga föräldrar, och inte en enda shoppinggalleria eller lekland..ens i fantasin. 
 
Den brunbeiga kökstapeten var istället sig lik, från födseln till tonår, medan falukorv och makaroner serverades på samma bruna rejäla köksmöblemang. Extravagant förströelse var det när James Bondfilmer förevisades på en hyrd Moviebox tillsammans med köpepizza från pizzabutik Italia och en läsk i liten glasflaska.
 
Telefonsamtal genomfördes på familjens enda väggfasta telefon, sittandes på den lilla telefonbänken med dyna, i hallen. Helgsysselsättning med föräldrar var svampplockning, fiske och trav. På vintern skulle det pimplas, helst i timtal..Ganska tystlåten satt pappa vid sitt uppborrade hål och stirrade i evigheter, medan man stod bredvid med sina alltmer bortdomnade fötter, (och bad en bön om att de förbannade abborrarna skulle ta slut så man fick åka hem).
 
Ja..listan kan göras lång på berättelser från en samtidigt både händelserik och händelselös tid, en förutsägbar men också (utifrån det) trygg tid, som känns allt mer avlägsen. 
 
Allt medan barnen konstaterar att det nog är sant att vi är från stenåldern..minst.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Reflektioner om jantelagen och flickor som tar plats

Publicerad 2013-07-14 09:01:00 i Allmänt, Föräldraskap, Kommunikation, Leva tillsammans, Relationer,

För en tid sedan pratade jag och en vän om barn i allmänhet för att sedan samtala om hennes dotter, en flicka i 10-årsåldern. Ett barn som jag skulle beskriva som kreativt, intelligent och mycket utåtriktat, fullt av liv och entusiasm. Ett barn som tar plats och tycker om att stå i centrum, som gärna uppträder, dansar, sjunger och ständigt har nya upptåg i bakfickan. En flicka som syns och hörs. Ett impulsstyrt barn, som pratar med lite för hög röst och som gärna är den som styr och leder.
 
Fundera en stund över det du just läste. Vad får du för tankar? Säkert finns lika många uppfattningar och första intryck kring den här beskrivningen av en mellanstadietjej, som det finns läsare. Själv fick jag nämligen en tankeställare.
 
Samma vän är nämligen bekymrad. I släkten och i vänkretsen reagerar andra vuxna på att flickan tar den här platsen, och visar det också öppet framför min vän, hennes man och deras dotter. På olika sätt; med subtila kommentarer och påpekanden. Flickan, som är klok och snabbt uppfattar stämningar, har blivit ledsen när detta skett. Hon förstår ju inte riktigt varför andra vuxna blir irriterade, det är hon ännu för liten för.
 
Det finns något som känns igen här, tänker jag, vid de tillfällen då ovanstående kommit på tal. Var har jag hört det här förut? Jo, ytterligare en annan väninna, med en något äldre flicka, har tagit upp något liknande. Hur människor runtomkring besväras över hennes impulsstyrda, högljudda och "bubbliga" dotter. Att hon som mamma borde kunna "stävja detta platstagande" lite mer.
 
Samtidigt: En vuxen väninna beskriver ett livstema;
 
"Jag var liksom alltid bara för mycket. Jag pratade för högt och var..tja.."alldeles för mycket". Alla tyckte det, mamma, klasskamrater, lärare...jag var explosiv, jag hördes, syntes och tog för mycket plats...mamma hade nog önskat sig en helt annan dotter..och gör än idag. Och nu..Jag passar inte in i ramen för hur en kvinna ska bete sig...andra kvinnor blir irriterade på mig, men jag har ju ingen dold agenda, jag säger ju bara vad jag tycker, jag kan inte linda in saker. Och ständigt denna impulsivitet.."
 
..berättar väninnan vidare, som trots sin höga intelligens otaliga gånger trampat i klaveret och sagt saker i olika sammanhang, på impuls, för att därefter ångra sig. Än idag, så är det nog så att man endera hatar henne eller älskar henne, brukar hon själv säga.
 
Själv sällar jag mig till den senare kategorin. Jag känner heller inget hot i att stå tillbaka och ge henne plats i sociala sammanhang. Vill jag själv ta plats, så tar jag ansvar för att göra det. Och jag uppskattar hennes drivkraft och att hon står för att hon är den hon är.
 
Men jag vet också att många irriterar sig på den här väninnan, som impulsivt och kraftfullt syns. Jag har sett det hända vid flera tillfällen. Både i privata och professionella sammanhang, och det är inte alltid klädsamt. Jag ser hellre att vi accepterar andra som de är. Vi behöver nog tänka till kring det här. För kanske är det vi själva som behöver ta ett kliv fram och ta lite mer plats, om vi stör oss på att andra gör det?
 
Människor som kliver utanför ramen för hur man bör bete sig för att vara "lagom", upplever jag straffas alltför ofta. Här någonstans hade det kanske varit väntat att anlägga ett genusperspektiv; att pojkar/män som syns och hörs förmodligen inte straffas ut och döms på samma sätt, som flickor/kvinnor...men det behöver vi nog inte tjata om. Jag förutsätter att intelligenta läsare kan reflektera utifrån ett könsperspektiv utan att jag lägger ut texten.
 
Själv tänkte jag lite mer utifrån ett Jante-perspektiv. Det här kommer från något i vår svenska kultur, att vi reagerar så här? Samtidigt så skryter vi ju lite om det nu för tiden, att vi lämnat det där Jante-lagstänket bakom oss. Man ska ju få sticka ut, vara färgstark och annorlunda, ta plats, numera...eller? Och om någon är duktig, har särskilda kunskaper så ska vi väl glädjas åt det och ta det tillvara, istället för att reta oss på det.
 
Tja.jag hoppas att det kunde få vara så. Men något i mina vänners berättelser oroar.
 
Lagom är inte alltid bäst...för blir det inte lite långtråkigt i längden?
 
 
 
 
 
 

New York - besök vid Ground zero

Publicerad 2013-05-18 10:22:00 i Allmänt,

Efter att ha varit hemma i några dagar och processat reseupplevelser från New York, så är besöket vid minnesplatsen Ground zero en av de upplevelser som kommer att stanna kvar i minnet som något speciellt.

Platsen för Memorial 9/11 består av ett stort parkliknande område, med två enorma bassänger/fontäner, utplacerade där de ursprungliga två tornen stod. De består av någon slags svart sten, och i mitten på varje bassäng finns ytterligare en liten bassäng, i vilken man inte ser någon botten. Vattnet rinner längs kantsidorna ner i bassängen, för att sedan försvinna ner i mitten, där man inte ser något slut. Runt varje bassäng finns en bred kant med namnen på samtliga ca 3000 omkomna människor i katastrofen. 

Inte oväntat så är det en väldig blandning av människor med olika etniskt ursprung, åtminstone av namnen att döma. Här dog inte endast amerikaner, utan många människor troligen med sina rötter från mellanöstern, asien, europa och sydamerika.

Vid sidan av bassängerna har nya Freedom tower byggts. Peronligen upplever jag det som en både vacker och värdig plats. Valet att inte bygga upp tornen igen, eller att ens bygga andra hus där tornen stod, förefaller vara en fin gest gentemot de anhöriga - vissa saker är att betrakta som oersättliga.

På vissa platser runt området finns tavlor gjutna i vad som ser ut att vara brons, ämnade att hedra alla de brandmän som omkom under räddningsarbetet. Många med inskriptioner liknande de nedan; "Dedicated to those who fell and to those who carry on".

På området hittar vi "The survival tree". Om historien om det stämmer, så är namnet "Överlevnadsträdet" inget annat än passande. Enligt berättelsen, så hittades det lilla trädet uppslitet, svett och skadat, i anslutning till tornen. De planterades på memorialområdet och överlevde och började ta sig. Vid orkanen Sandy, så slets det upp med rötterna - igen. Men trots detta har det omplanterats en andra gång och överlevt. Det är nu förankrat i marken, som kan ses på bilden nedan.

Det är naturligtvis ingen slump att detta träd fått en framträdande plats, amerikanerna har en stor känsla för symbolik; ingen låter sig kuvas och efter motgångar så reser man sig igen.

För en trygg svensk ter sig händelsen helt overklig. Hur går man ens vidare, är det möjligt? Platsen andas konstigt nog hopp, (uppröjningsarbetet måste tagit många år) och survivaltree, svart, lite kapat och stukat, visar en stark överlevnadskraft, om än att vissa ärr för alltid kommer finnas kvar. 

 

Plötsligt händer det! Om kebab, stress och Bratzglasögon.

Publicerad 2013-03-27 18:45:00 i Allmänt, Stress,

Småstressad trebarnsmamma kliver in hos likaledes stressad pizzabagare. När jag står där i kön, så har jag just upptäckt att jag fortfarande har på mig dotterns alldeles för små Bratz-solglasögon med knallrosa skalmar. (Nöden har som bekant ingen lag, och de var de enda jag kunde hitta i bilen när solen skymde sikten).
 
Mina egna i vuxenstorlek är konstant på vift av någon anledning. Maken envisas med att säga att de som är MINA, egentligen är HANS? Förvirring råder, så tack och lov för Bratz. Ibland brukar jag låna sonens: de är åtminstone svarta, om än med eldslågor på sidorna..
 
De passar min personlighet mycket bättre, trots att den lilla storleken får mig att se ut som att jag har två mm mellan ögonen. Hur som helst..det är ändå allt lite överkurs att bära dem inomhus. När jag fumlat av mig Bratszglasögonen, gått in på Facebook och checkat in på restaurangen (detta är ju som alla vet otroligt viktigt och högprioriterat när man är stressad) så är det dags att beställa maten.
 
Den stackars pizzabagaren springer omkring som ett skållat troll med förvirrad blick, och serverar kunden framför pommes frites till korven trots att han beställt potatismos. Det suras och suckas i kön.Jag bestämmer mig för att slappna av och utnyttja tiden till mindfullnes..Nä..jag skojar..(jag hatar mindfullness. Jag blir mer stressad bara jag hör ordet).
 
Men jag bestämmer mig för att inte sura, och för att vara trevlig. När han kastar fram maten på disken och tagit betalt, så ler jag och frågar i vänlig ton om han har det stressigt. Då händer det. Hela han spricker upp i ett leende och säger - Jaa! Alla kom och vill äta på en gång och jag råkade bli ensam här just nu:/..Jag ler tillbaka, tackar, tar min mat och ska gå, när han hojtar
 
-Du, här du får en sallad! Jag bjuder! 
 
Han måste nog ha tyckt att det var skönt att någon gav honom bekräftelse på att han gjorde så gott han kunde. Ute på parkeringen fäller jag ner mina Bratzglasögon, rivstartar och gasar iväg med kebab och pizza i baksätet. Lite stressad är jag trots allt.
 
Vem fan behöver mindfullness? Man kommer långt med att bara vara lite trevlig, eller hur:)
 
 

Hetero, mans-älskande, ickebitter med normalt utseende

Publicerad 2013-03-17 08:33:00 i Allmänt, Kommunikation, Politik, Socionom,

Gissa vad. Jag är en kvinna som älskar män. Det vill säga jag är heterosexuell. Jag förtydligar: Jag ligger med män. (Eller nja, snarare EN man, jag är trots allt gift sedan rätt många år). Men jag har hunnit träffa andra män innan honom. Fantastiska, trevliga, gosiga, mystiska, intellligenta män, eller nåväl, killar för den delen. Jag ångrar ingen av dem, inte ens ett och annat pucko..de har alla gjort mig till den jag är.
 
Om några jag känner skulle beskriva mig och karakterisera mig som person, så tror jag inte någon skulle ha med ordet "bitter". Inte särskilt gnällig heller..(möjligen vid blodsockerfall och stress) OK?
 
Jag tänkte att jag måste inleda det här blogginlägget med det, för annars kommer flera läsare, troligen män, att anta att jag är en lesbisk och manshatande bitterfitta som bara gnäller.
 
Och med detta inledande statement om min sexuella läggning och personliga kynne, befriat från bitterhet och gnällighet så har jag redan satt fingret på vad jag hade på hjärtat idag...för jag har nämligen upptäckt att man helst måste ha ett SAMLAGS-ALIBI för att kunna skriva om en av vår tids stora snackisar...Skriiik..genusfrågan.
 
Helst får man inte vara ful heller, då kan man bli näthatad och mordhotad. Igår delade jag ett inlägg från följande bloggare:
 
 
Författaren skriver om maskulina normer. Med ett urplock av reklambilder från de stora modehusen, vill hon illustrera hur vi hela tiden matas med olika budskap kring stereotypt manligt respektive kvinnligt.
 
24
 
 
Utöver att bilderna t ex trivialiserar och normaliserar våld, och kopplar samman det med erotik, så ville hon lyfta fram att de befäster en stereotyp maskulinitet, den tuffe mannen, (som på en reklambild skuggboxas med sin egen skugga).
 
"..Pojkar växer upp och lär sig att det vi kallar för kvinnliga egenskaper inte är åtråvärda, t.ex. empati, känslighet, lyhördhet, att vara omsorgsfull. De personlighetsdrag som en ”riktig man” ska inneha är stark, aktiv, hårdhudad, kontrollerad, aggressiv, tävlingsinriktad m.fl. 
 
I det kvinnliga facket får även homosexuella män placeras, varför vi från heterosexuella män kan få höra: ”Är du bög eller?” och ”Kom igen, din fitta” om en man inte är tillräckligt tuff, enligt rådande maskulinitetsnormer. ”Fitta” används som ett skällsord som får symbolisera svaghet. ”Kom igen, din kuk” används, mig veterligen, inte på samma sätt.."
 
 
Hon skriver vidare att vi lever i en kultur där män till viss del begränsas till enbart ”manliga egenskaper”, krav och stereotypa attityder. En del av dessa normer är ett samhällsproblem. Det är normer vi måste upplösa, utmana, förändra och ifrågasätta – för både män och kvinnors skull. (Observera att hon skriver om maskulina normer, inte att förinta män, som helt släkte).
 
Den som vill ha ett exempel på vad jag menar kan ju t ex gå in på Flashback och läsa vad många människor tänker om Yohio. 
 
Nåväl. To the point: Idag roade jag mig med att läsa vad män i allmänhet skrivit i mina vänners facebooktrådar, när de delat ovanstående blogginlägg.
 
Det första som slår mig är att REAKTIONERNA på hennes blogginlägg MER än något annat visar hur viktigt det är att vi pratar om maskulinitetsnormer, och ifrågasätter dem.
 
Följande kommentar från en man på Fb tycker jag i stort sammanfattar vad jag menar:
 
"...Även om en lesbisk & manshatande kvinna inte kan förstå hur en kvinna kan gilla att ge en man oralsex, så är det faktiskt inte en jätteovanlig företeelse.." (apropå en av bilderna).
 
Det lite roliga med den här mannen är att han inte själv förstår, att han bara genom att uttrycka och anta att alla kvinnor som skriver om genusfrågor är lesbiska, manshatande och aldrig haft oralsex med en manillustrerar varför maskulinitetsnormer är ett samhällsproblem.
 
För det författaren inleder sitt inlägg med, är mäns våld mot kvinnor i Sverige. Men i facebookloggarna reduceras detta faktum snabbt till att handla om författarens ev sexuella läggning, utseende och inställning till oralsex.
 
Ordet "bitterfitta" dyker upp mer än en gång. Jag säger som författaren; det är sällan det dyker upp ordet "bitterkukar", när vi diskuterar genusfrågor.
 
Debatten om genusfrågor behöver neutraliseras. Den handlar inte om att kvinnor, som ifrågasätter rådande normer, hatar män. Den handlar om att mänskliga egenskaper som ses som typiskt "kvinnliga" behöver accepteras hos bägge könen i större omfattning än vad det gör idag.
 
Det handlar om att de typiskt "manliga" egenskaperna (hårdhudad, inte visa känslor, aggressiv, tävlingsinriktad) behöver tillmätas mindre värde, och i vissa fall också accepteras hos bägge könen, i ett samhälle som ska utvecklas, där alla skall behandlas lika och få må bra.
 
Kan vi inte prata om det istället, för att attackera kvinnor med åsikter, utifrån argument kring deras utseende och sexualitet?

 

 

Det var en gång..en stuga i Solvik

Publicerad 2013-02-23 19:57:00 i Allmänt, Barn och familj, Leva tillsammans,

Det var en gång...en liten röd stuga som låg i Solvik. På en sten på den numera övervuxna tomten har några målat "1969" med röd färg. Huset är borta, utedasset likaså. Mindre träd och sly växer och har tagit över den tidigare pedant skötta tomten, med utsikt över Mälaren.
 
"Några" var Stina och Tore. 1969 var året då de började arrendera den lilla stugan med tillhörande utedass. En tillflyktsort från arbetet på Fil-Öbergs och TGOJ, i Eskilstuna. De betalade 1800 kr om året till bonden som ägde marken. På den tiden cyklade de dit, fullprovianterade, en sträcka från centrum på ca 2 mil, 
 
Där tillbringade de somrarna tillsammans med barn, barnbarn och vänner. Ett sommarparadis i all enkelhet, stugan var utan både el och vatten. Maten lagade de på gasolspis. Ja, både uppvärmning och kylskåp gick på gasol. Enda förströelsen att tala om var en batteridriven radio. Ingen tv, inga mobiltelefoner. Istället löstes korsord, det spelades kort, kastades pil, fikades, pratades, spelades badminton, varvat med ett och annat dopp i sjön. Det fanns gott om blåbär, och mången tallrik med bär och mjölk intogs. Där fiskades, dansades, tjafsades, älskades och firades det. Om det berättar min man, som ofta tog cykeln ut till sin mormor och morfar.
 
Varför berättar jag det här? Jo, vi åkte förbi där idag. Tänkte att vi kanske kunde se om stugan stod kvar, eller om någon tagit över tomten och byggt nytt. Istället stod vi och tittade på en plätt natur, som smält ihop med sin omgivning. Det enda som fanns kvar var stenmuren, intill vilken vi suttit och grillat på stugans uteplats, och vilken vi tältat bredvid, när vi var unga, min man och jag.
 
Hur underligt är det inte, hur livet kan upplevas som likadant, dag efter dag efter dag, år efter år. Ibland suckar och irriterar vi oss, önskar oss nya upplevelser, kanske nya vyer, nya ägodelar. Ibland väntar vi på framtiden, längtar någon annanstans, väntar på morgondagen. Allt medan livet faktiskt pågår hela tiden. Sällan tänker vi på att en dag har vi bara minnen, som bara vi som var där kan minnas. 
 
Stina och Tore är borta sedan rätt länge. Av trettio års sommarliv finns inga spår, åtminstone för den utifrånkommande betraktaren.
 
Och någonstans under snön ligger där en sten, som någon kommer fundera över varför den är märkt med 1969.
 

Den anonyma nässpraysmissbrukaren

Publicerad 2013-01-25 20:04:00 i Allmänt, Vänskap,

Idag har jag tillbringat delar av dagen med en vän jag alltid uppskattat, men som jag dessutom lärt mig att uppskatta ännu mer. Det senare pga att vi gett oss in i ett gemensamt äventyr, som kräver att vi regelbundet måste tillbringa rätt mycket tid, ensamma.
 
För att fördriva tiden så PRATAR vi med varandra. Har ni hört?! Helt Ostört. Fantastiskt och underskattat.
 
Att prata utan att bli avbrutna av mobiler, (nåja..nästan) barn, allmänt störande saker eller kravfyllda arbetsuppgifter är ovanligt i dessa tider. Hon är dessutom intelligent, har självdistans, humor och kan bjuda på sig själv. Duktig och kunnig inom sitt arbetsfält är hon dessutom. Hon har ett psykiskt betungande arbete som jag tycker att hon verkar klara galant. Hon är en av några vänner som jag definitivt skulle fråga om råd eller hjälp.
 
Men. I de lugnaste vatten. Hon har en last hon döljer. Sällan kunde man ana missbrukaren bakom denna fasad! 
 
Idag flämtade hon plötsligt till; men GUD! Jag har ju glömt nässprayen hemma! Och hjälp..vad ska jag göra?!
 
-Tror du jag kan köpa av någon som har med sig?! (Svar: ehh..?)
 
-Har de nässpray på Pressbyrån?!  Vad gör jag annars? (ängslig och desperat röstläge).
 
Ja, det är sant. Min vän missbrukar, helt ohämmat, nässpray. Sällan har jag förstått allvaret i hennes addiction. Men hon erkänner med flackande blick att hon slutat flera gånger, men tagit återfall på återfall. Provat avvänjning. Men icke. Fortfarande ett stenhårt beroende.
 
Desperat lutar hon sig över disken på Pressbyrån, och jag hör henne fråga hur många mg (!) den ena eller andra sorten innehåller av något ämne. Nasin. Nezeril. Nasoferm? Vilken är starkast? Vill hon ha med mentol? 
 
När mentol kom på tal satte jag faktiskt ner foten. Ok, hon är ansvarig för sina egna handlingar.. men någonstans var jag tvungen att dra en gräns, och helt allvarligt, hur ofta är det skönt att spruta näsan och få känslan av att ha pillat upp en Vicks blå i vardera borre? (Kan inte vara bra för den lilla slemhinnan. Snart kollapsar hennes näsa som Michael Jacksons).
 
Har ni läsare förresten någonsin funderat över STYRKAN på en nässpray? Varit beredda att köpa av okända människor? Jagat produkten med en desperation i blicken? Fått abstinensliknande snörvlingar?
 
Ja, ni hör själva..min vän är bortom räddning och helt utom kontroll. Jag publicerar även detta blogginlägg på min facebook, så får vi se om hon vill outa sig själv och be om råd?
 
Kanske med orden:
 
"Hej. Jag heter XXX och jag är nässprayholist".
 
Vi får se...Ha nu en härlig helg alla finisar därute :)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Låt inte debatten om socialt utsatta barn handla om vilka ord som används

Publicerad 2013-01-17 20:22:00 i Allmänt, Barn och familj, Elevhälsa, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

"Barn med lite pengar har ingen intresseförening som för deras talan. Inga starka föräldragrupper. De är hänvisade till enskilda socialtjänstemäns tolkning av lagen och sina liv, om och när de far illa. Låt inte den viktiga debatten om barn och familjer i Sverige som lever under långvarig ekonomisk och social utsatthet handla om vilka ord som används eller om exakta mätningar"
 
Så skriver författaren Susanna Alakoski under rubriken "Alla barn går inte i trasiga skor" i DN, apropå att Uppdrag granskning ägnat mycken möda igår, åt att bevisa att ordet "barnfattigdom" är missvisande.  Du hittar inlägget här: 
 
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/alla-fattiga-barn-gar-inte-i-trasiga-skor 
 
Egentligen skriver hon redan allt det jag själv hade kunnat skriva, så är du intresserad av ämnet ska du börja med att läsa det.
 
Det är möjligt att ordet "barnfattigdom" är missvisande enligt någon form av statistisk beräkning. Allt går ju som bekant att visa med statistik. Bris har nu gått ut och sagt att man hellre vill tala om "social och ekonomisk utsatthet" Ja, kalla det vad ni vill, bara vi inte slutar att prata om det, tänker jag.
 
Själv minns jag att jag hamnade i diskussion omkring ordet "barnfattigdom" för ett par år sedan, på facebook. En bekant raljerade över begreppet och menade att någon barnfattigdom inte existerar.
 
Jag svarade upp med de erfarenheter jag gjort genom att arbeta tio år som socialarbetare, både inom sjukvård, socialtjänst och skola. Jag möttes av hätskhet. Personangrepp. Förlöjligande.
 
Jag förstod först inte vad det var som var så provocerande med att diskutera att det finns många människor som lever på fattigdomsgränsen i Sverige idag. För provocerande var och är det, uppenbarligen. Varför? För att det kan bli ett slagträ i den politiska debatten?
 
Eller, i värsta fall; för att vi blir allt mer oempatiska i det här landet, ju bättre vi själva har det?
 
Jag blev förvånad över det provokativa i att prata om socialt utsatta barn, men kom på att det ju handlade om det där som Susanna Alakoski är inne på ; att det inte alltid syns.
 
"Vanligt folk", dvs medelklass, kommer ju aldrig i kontakt med dessa barn. Möjligen i förskola och skola, då och då. Men inte tydligt nog. Varför? Jo, för att människor döljer sin ekonomiska utsatthet till varje pris. "Avvecklar sig" som hon skriver. Det långsiktiga slitaget. Stressen över att aldrig ha en enda krona över till något extra och att få försaka det mesta som andra barn har. Hopplösheten. Avsaknaden av drömmar och tankar kring framtiden.
 
Jag har suttit i många samtal med de här barnen/ungdomarna. Som socialsekreterare och som kurator. Det är inga vackra berättelser. De är barnen som lever sina liv i grått. Utan färger. Allt är en gråskala. De går i samma kläder året om. När det är dags att åka på fiskeutflykt med skolan så har de inga stövlar och inga jeans till ombyte, när de väl är på plats. ((Framkom i samtal med lärare). " Jag har bara ett par jeans och ett par joggingbyxor".
 
"Jag bor med min mamma som är förtidspensionär pga psykisk sjukdom. Manodepressiv. Hon köper och handlar en massa i perioder när hon är manisk. Ibland på mitt namn. Hon har hyresskulder och vi kommer att bli vräkta. Hon vill ta livet av sig. Min pappa? Aldrig träffat, han missbrukar och bor i Malmö. Mitt studiebidrag har CSN dragit in eftersom jag skolkat. Men jag vet inte hur jag ska orka plugga när allt är så här."
 
I USA har man i flera aktuella studier visat att barn i socialt utsatta bostadsområden, uppvuxna i likaledes socialt utsatta familjer, har högre påslag av kortisol (stresshormon) i kroppen jämfört med barn i uppvuxna under trygga välbärgade förhållanden. Att gå runt med ett kroniskt kortisolpåslag främjar på sikt diabetes, fetma, högt blodtryck etc.
 
Det man också kunnat påvisa är att kroniskt hög stress inverkar negativt på växande barns hjärnor. Det får effekter på deras kognitiva utveckling, inlärning, koncentration och uppmärksamhet. På deras psykiska mående och på deras skolprestationer. Att lyckas i skolan är en av de enskilt viktigaste påverkansfaktorerna för att få ett bra liv som vuxen.
 
Vi vet alltså rätt mycket om vad social utsatthet gör med barn, om det sociala arvet. Att barn inte orkar med skolan om de har det för jobbigt utanför, där hemma. Att det leder till fysisk och psykisk sjukdom och utslagning på en tuff arbetsmarknad. Till våld, missbruk, och kriminalitet. (Läs gärna tidigare blogginlägg "Nu fick skolminister Jan Björklund igång mig på riktigt"): 
 
Men ändå, så tycker Janne Josefsson att det var viktigt att ägna tid åt att nita Rädda Barnen, Bris och Majblomman på bästa sändningstid igår. 
 
Sorgligt är bara förnamnet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
.
 
 
 
 
 
 
 
 

Att vara förälder till sina föräldrar (och en galen Jack Russel).

Publicerad 2013-01-13 21:09:00 i Acceptans, Allmänt, Barn och familj, Funktionshinder, Föräldraskap, Leva tillsammans,

I dagarna som gick blev jag åter påmind om att jag börjar närma mig en ålder, då många med mig har egna föräldrar som börjar uppvisa allt mer säregna drag, som man måste förhålla sig till. 
 
Och jo..jag vet.. Alla människor är speciella och unika, alla människor har sina egna personlighetsdrag, inklusive jag själv. Men mina föräldrar är verkligen speciella med stort S. Det har de alltid varit, och med stigande ålder har detta inte förändrats. De sista åren har även mina barn börjat upptäcka det, så vi har börjat prata om det mer öppet med dem, för att de ska ha förståelse.
 
Anledningen till att det blev ett bloggämne idag, är att jag oftast blir påmind om mina föräldrars speciella särdrag och sätt att förhålla sig till livet, när jag hamnar i situationer då jag, för omväxlings skull, blir beroende av deras hjälp eller stöd. T ex som har varit fallet nu när jag varit sjuk.
 
Mitt förhållningssätt till dem genom åren har till största delen handlat om att se det humoristiska i allt som händer (och inte händer), för att överleva i en ibland lätt surrealistisk tillvaro. Det är svårt att vara ett barn till sjuka föräldrar, och man ska inte inbilla sig att det blir lättare att vara ett vuxet barn till sina sjuka föräldrar. Det är verkligen jättesvårt. Hela tiden.
 
Det kan åt andra sidan inte bara få vara nattsvart jämt..jag måste få prata om dem med humor och ironi, och ibland MED dem när de är på det humöret. Ibland når jag fram och då kan vi skratta åt alla tokigheter som händer, tillsammans). Stort som smått. Det bara måste få vara så, annars skulle jag bli galen. Det finns faktiskt så många berättelser som de gett upphov till ( t ex semestern i Laholm, som jag skrivit om tidigare) att jag skulle kunna fylla en bok, men jag vet inte när jag ska få tid att skriva den :)
 
För roligt, det ska gudarna veta, är det. Ofta! Jag vill att ni som läser detta förstår att jag älskar dem. Genom att skriva om dem, så är det ett sätt (mitt sätt) att visa respekt för dem, istället för att låtsas som att de inte finns.
 
En tragikomisk sak med mina föräldrar är att de älskar djur. Men de är inte så bra på att fostra dem. Tills för några dagar sedan hade de (tack och lov) bara en hund. Låt mig berätta:
 
Hunden är tokig. Och då menar jag fullständigt galen. Den är nu 12 år och har varit lika galen från början. Barnen är livrädda för den. Alla är livrädda för den. Som min man brukar säga "Jag tyckte om Jack Russel som ras, men den där hunden har förstört det helt". För att göra det hela värre så är den döpt till Popsie. Popsie är ett högst opassande namn på den här hunden. (Popsie för ju snarast tankarna till typ..gulliga Pet shop djur, eller hur?). Någon sa att den äldsta Jack Russeln blivit 21 år, så jag antar att jag och fler med mig får lida ett tag till.
 
För Popsie jagar allt. Människor på cykel. Små barn. Gamla människor. Joggare. Folk med keps. Ibland hugger den efter både husse och matte. Den har huggit efter barnbarnen som tultat förbi i blöja, den har huggit min syssling i handen när hon skulle hälsa på min mamma. Den morrar och gör konstanta utfall mot alla som hälsar på.
 
Kort sagt; Om Jack Russelterriern Popsie var en människa så skulle den bli intagen och medicinerad med neuroleptika, och läkaren skulle behöva ha assistans av polis, med dragna vapen, vid tidpunkten för omhändertagandet. Om Popsie var en tonåring i USA, så skulle ingen i efterhand bli förvånad om hon begått en skolskjutning. (.."Popsie var ju alltid så labil på något sätt..svår att få kontakt med..hade ibland aggressiva utbrott..kanske hade detta gått att förhindra om någon sett tecknena i tid"..).
 
Problemet är att detta är en älskad hund. Mina föräldrar avgudar den. Och som många andra gånger, så är det ingen av oss andra som begriper någonting. "Hon är jättesnäll". "Ni får inte röra er så snabbt förbi henne bara", "Hon är såå gullig..bara lite blyg"..osv.
 
Häromdagen kvittrade det bakom min far, när jag pratade med honom i telefonen. (Börjar ana oråd..).
Mycket riktigt. Min far har på impuls tyckt att det vore en god ide att införskaffa två Nymfparakiter. Med tillhörande bur. Modell Gigantico. Jag besökte dem igår och inser att buren tar upp halva deras vardagsrum, och jag överdriver inte. Att stå där och betrakta denna scen, är som att ingå i en sketch ur "Allt faller". (Jag tror ni kan föreställa er mitt ansiktsuttryck när han berättar att han dessutom döpt dessa två gracila små varelser till Piff och Puff).
 
Jag tittar på min kära mor under ett ögonblick. Jag behöver inte säga något innan hon säger: "Jag ville inte ha dem! Men jag gick med på det". (Jag förstår som vanligt varför det blir lite otydligt för min far att förstå att hon verkligen INTE vill ha dem).
 
Varpå min far svarar "Jodå, du kommer att älska dem" till min mor. Ett lättare meningsutbyte dem emellan utbryter, alltmedan jag och min man tittar på Popsie som oroligt rör sig strykandes runt buren...Vem ska ta hand om fåglarna när vi reser utomlands senare i år..? frågar jag lite försiktigt. (Vi har ju redan ett problem med Popsie. Att säga att det saknas frivilliga hundvakter i bekantskapskretsen är ett understatement..). 
 
Det ska gammelfarmor göra, säger pappa bestämt. Jag blir förvånad i några sekunder, eftersom farmor bor på ett ålderdomshem och inte är så förtjust i när det blir förändringar i tillvaron.
 
Varpå min pappa säger.."Fast säg inget, för hon vet inte om det än".
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vinterbilder från Sälen

Publicerad 2012-12-30 00:18:39 i Allmänt,

Kan inte låta bli att förundras över naturens skönhet. Här är lite fler vackra bilder från vintriga Sälenfjällen, som vi tog under våra juldagar där:).

Snöänglarnas saffransbutterkaka med vit choklad och mandelmassa

Publicerad 2012-12-08 18:41:00 i Allmänt,

I veckan kom då det vi bävat för under några år, nämligen en dag med hur mycket snöfall som helst - i kombination med en trasig traktor..(Vi har hjälp med plogningen av en granne som har en, eftersom vi har en ganska lång väg fram till huset). Med hjälp av en annan granne med spade, så kunde vi åtminstone få en tillfällig plats för bilen, som tur var. Lite senare överraskade sonen sin mamma rejält med att ha handskottat i över en timme, när jag trodde att han fortfarande var ute och lekte! (Det var lite samma känsla som i den där Trissreklamen.."Plötsligt händer det..!) Jag gillar egentligen inte vintern alls. Den dagen jag inte arbetar längre har jag för avsikt att emigrera några månader om året, det har jag sagt här hemma..men till dess är det bara att bita ihop. Åt andra sidan är det ju väldigt vackert, det går inte att säga annat..Jag passade på att fotografera lite, medan ungarna lekte ute. På eftermiddagen fick jag för mig att baka en saffransbutterkaka med vit choklad. Jag letade efter recept, men hittade inget. Det slutade med att jag använde ett vanligt grundrecept på saffransdeg, som jag fyllde med smör och riven mandelmassa. Penslade sedan med ägg, hade på pärlsocker och mandelspån. Den vita chokladen hackade jag över i slutet av gräddningen, för den är rätt värmekänslig. (175 g ca 25 minuter) Tips! Glöm inte att ställa bullbitarna en bit ifrån varandra i formen (se bild), för de behöver plats att jäsa! Om du vill kan du ha glasyr på, jag hade det..men det funkar utan tack vare chokladen.

Julkul eller julstress

Publicerad 2012-12-01 09:10:00 i Allmänt, Barn och familj, Livspussel,

Vaknar sakta till denna lördagsmorgon, och börjar dagen med att titta ut genom fönstret. Trädgården är passande nog vackert pyntad med ett lager av snö.
 
Det är dock mer än vad man kan säga om insidan av mitt hus. Inte ett enda julpynt så långt ögat når. Jag har inte ens gjort i ordning någon adventsstake! Känner jag mig själv, så kommer jag inte hinna få fram någon till imorgon heller. Jag brukar vara lite sen med det där. Och som många vet, verkar det tyvärr falla på kvinnans lott (?) att ordna med sådant. Det är den riktiga kvinnans domäner, liksom, så tar inte jag fram den i tid, så kommer knappast min man att göra det heller.
 
Jag uppskattar verkligen att komma hem till juliga hus, men har svårt att få till det. I allafall i tid :) Men jag stressar inte upp mig över det, tvärtom..jag känner mig väldigt lugn. Som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, så har vi lite alternativa planer för firandet av julen i år. Så jag tänkte bara göra det jag tycker är roligt. Allt pyntande går bort, (var är kartongerna med julpynt egentligen? Jag vet inte var jag ska leta?) och inga inköp av hyacinter eller julstjärnor som står och vissnar, och absolut inga julgardinsuppsättningar som jag inte får ner förrän till sommaren (så var det i år)..
 
Så vad uppskattar jag med julen? Jo, ni som känner mig vet att det är goda saftiga lussekatter, saffransbröd med vit choklad och mandelmassa, hemgjort godis, rykande hett the och pepparkakor, glögg och en massa god mat. Så jag lägger krutet där, nu när jag uppenbarligen är född med någon form av defekt gen, för att ha utrustats med ett öga för det estetiskt tilltalande, vackert inredda julhuset :)
 
Om någon av er andra upplever något som stressande och rätt tråkigt kring julen, så föreslår jag att ni lägger ner det. Pina er inte. Hatar ni att baka, så strunta i det! Det finns en massa gott att köpa. Gillar ni inte att städa, tagga ner kraven på hur det måste se ut. Gillar ni inte att inreda, som jag, skippa det och satsa på annat som ni tycker är roligare. Det kommer att vara första advent imorgon, oavsett om man har en superstylad ljusstake, eller inte. Det går bra att tända andra ljus, i mörkret.
 
En del läsare är säkert superproffs på planering, och gör allt i god tid, och tycker det är roligt. (Och inte att förglömma; har ekonomi att göra det..) Vi som är sämre på att planera får vackert se till att anpassa oss efter att se till att vi orkar med den, och inte är helt utschasade över allt man försökt hinna med. Vi duger ändå, både som föräldrar (och kvinnor). 
 
Nu ska jag gå och baka ut mitt saffransbröd, som står på jäsning. Finns det något bättre en vacker vintermorgon än att äta en god bulle? Köpt eller hembakad, spelar ingen roll :)
 
 
 
 
 

Om härskartekniker i vardagen

Publicerad 2012-11-22 20:21:00 i Allmänt, Kommunikation,

Under eftermiddagen fick jag anledning att fundera över det här med härskartekniker. Det är rätt lätt att råka ut för dem, att själv utsätta sig för dem (eller till och med vara den som utövar någon av dem, om man inte tänker sig för).
 
I mitt fall var jag på ett möte, väl förberedd och påläst. Under mötet överraskades jag av både ett osynliggörande och ett plötsligt utfall från en annan mötesdeltagare. Även en annan deltagare utsattes för liknande behandling. Jag blev direkt obehaglig till mods, kände skuld och skam, utan att riktigt förstå varför. Att känna sig utsatt på det sättet, inför en grupp av människor, var jobbigt (trots att jag vanligtvis är en person med skinn på näsan). Utfallet gjorde mig tyst. I efterhand ångrar jag att jag inte sa något om det. Så tekniken i sig får tyvärr sägas vara effektiv. Och vanlig. Varför gör vi så mot varandra?
 
Själva begreppet "härskartekniker" myntades av den norska socialpsykologen Berit Åhs. Hon formulerade 1976 en lista på beteenden som människor använder mot varandra för att undertrycka och förhindra andra människor att utöva makt. Dessa kallade hon härskartekniker. Härskarteknikerna citeras ofta ursprungligen som de metoder med vilka till exempel kvinnor eller andra negativt särbehandlade grupper, förhindras att påverka sin egen situation. 
 
- Osynliggörande
- Förlöjligande
- Undanhållande av information
- Dubbelbestraffning
- Påförande av skuld och skam
 
"..Att känna igen härskartekniker innebär att man kan avslöja, minska rädslan och reducera effekterna av dem, om man utsätts.." Så säger retorikexperten Elaine Eksvärd och framgångsföreläsaren Annika R Malmberg, som under hösten turnerat med föreläsningsshowen "Lilla gumman", om just härskartekniker. 
 
"..Du kan uppfattas som ett hot för att du är yngre, för att du är snygg, duktig eller har en massa bra idéer. Du stör helt enkelt normen, säger Annika R Malmberg som menar att föreläsningsshowen ”Lilla gumman” behövs därför att många inte vet om att de är utsatta för härskartekniker. Det gäller särskilt kvinnor. De känner sig mindre värda när det i själva verket är den person som använder sig av härskartekniker som är osäker. Tyvärr förminskar tjejer gärna sig själva, och säger saker i stil med ”Jag har en liten idé" eller "Jag har lite att pyssla med”. Det är att förminska dig själv. Bli trovärdig och vinn respekt!.."
 
Det är inte bara män som utövar härskartekniker mot kvinnor, utan förekommer i alla möjliga konstellationer. Det finns inget specifikt manligt över härskartekniker. "Är t ex kvinnor alltid så generösa mot varandra?"..undrar Annika R Malmberg. Svaret är nej, det är vi inte alltid.
 
Själv blir jag påmind om att själv aldrig använda mig av dem. Och vara bättre förberedd nästa gång det händer, istället för att bara bli tyst. Det kan aldrig vara ett framgångsrikt sätt att vare sig förlöjliga, förminska eller påföra människor skuld och skam. Att använda härskartekniker är heller definitivt inte ett bra sätt att tillvarata kraft, driv och nya ideer. 
 
 
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela