Det var en gång..en stuga i Solvik
Det var en gång...en liten röd stuga som låg i Solvik. På en sten på den numera övervuxna tomten har några målat "1969" med röd färg. Huset är borta, utedasset likaså. Mindre träd och sly växer och har tagit över den tidigare pedant skötta tomten, med utsikt över Mälaren.
"Några" var Stina och Tore. 1969 var året då de började arrendera den lilla stugan med tillhörande utedass. En tillflyktsort från arbetet på Fil-Öbergs och TGOJ, i Eskilstuna. De betalade 1800 kr om året till bonden som ägde marken. På den tiden cyklade de dit, fullprovianterade, en sträcka från centrum på ca 2 mil,
Där tillbringade de somrarna tillsammans med barn, barnbarn och vänner. Ett sommarparadis i all enkelhet, stugan var utan både el och vatten. Maten lagade de på gasolspis. Ja, både uppvärmning och kylskåp gick på gasol. Enda förströelsen att tala om var en batteridriven radio. Ingen tv, inga mobiltelefoner. Istället löstes korsord, det spelades kort, kastades pil, fikades, pratades, spelades badminton, varvat med ett och annat dopp i sjön. Det fanns gott om blåbär, och mången tallrik med bär och mjölk intogs. Där fiskades, dansades, tjafsades, älskades och firades det. Om det berättar min man, som ofta tog cykeln ut till sin mormor och morfar.
Varför berättar jag det här? Jo, vi åkte förbi där idag. Tänkte att vi kanske kunde se om stugan stod kvar, eller om någon tagit över tomten och byggt nytt. Istället stod vi och tittade på en plätt natur, som smält ihop med sin omgivning. Det enda som fanns kvar var stenmuren, intill vilken vi suttit och grillat på stugans uteplats, och vilken vi tältat bredvid, när vi var unga, min man och jag.
Hur underligt är det inte, hur livet kan upplevas som likadant, dag efter dag efter dag, år efter år. Ibland suckar och irriterar vi oss, önskar oss nya upplevelser, kanske nya vyer, nya ägodelar. Ibland väntar vi på framtiden, längtar någon annanstans, väntar på morgondagen. Allt medan livet faktiskt pågår hela tiden. Sällan tänker vi på att en dag har vi bara minnen, som bara vi som var där kan minnas.
Stina och Tore är borta sedan rätt länge. Av trettio års sommarliv finns inga spår, åtminstone för den utifrånkommande betraktaren.
Och någonstans under snön ligger där en sten, som någon kommer fundera över varför den är märkt med 1969.
