HullerOmBullar.blogg.se

Varför är debatten om läxor så laddad?

Publicerad 2013-10-01 23:32:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Funktionshinder, Föräldraskap, Neuropsykiatriska funktionshinder, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete,

Debatten om hur svenska elever skall höja sina skolresultat fortsätter med styrka. De sista veckorna har fokus hamnat på detaljnivå rent av, (igen) när hemläxornas vara eller inte vara snurrat runt i sociala medier, i form av länkar till diverse blogginlägg. Här hittar du förövrigt en utmärkt sammanställning av några blogginlägg vad gäller läxor:http://rektorlina.wordpress.com/2013/09/14/har-du-nagon-laxa/
 
Jag noterar polariseringen, och har helt ärligt själv även lyckats hamna i diskussion med oliktänkande då jag både privat och yrkesmässigt har erfarenheter av att hemläxor inte endast är något odelat bra för barn, unga och deras föräldrar. Dock ej heller odelat dåligt.
 
Men det intressanta ligger mer i att reflektera kring varför just diskussionen om hemläxor förefaller bli så symboliskt laddade, i skoldebatten. 
 
Handlar de här ordväxlingarna verkligen om hemläxor. Egentligen? 
 
Kan det vara så, tänker jag, att den här frågan symboliserar något mer, och i så fall vad? 
 
Tanken kom till mig när jag läste det här inlägget för ett par dagar sedan:http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/09/28/laxor-ar-bra-laxor-ska-vi-ha/ 
 
Plötsligt blev det ganska tydligt för mig, genom att läsa Raymans reflektioner, vad det är som gör att diskussionen blir så laddad. 
 
Jag uppfattar att den ligger i bristen på förståelse för hur andra kan ha det och uppleva det. I bristen på empatiserande och förståelse med dem som inte har lika goda förutsättningar att klara av studier/skolarbete/föräldraroll etc.
 
Ett talesätt kommer upp."Innan du fördömer någon, gå en mil i dennes skor".
 
Det betyder, som de flesta vet, att det är lätt att tala om för andra hur de ska leva sina liv/lösa sina problem. Det är lätt att skuldbelägga/moralisera över andra människors svårigheter, val och tillkortakommanden, utan att ha den andres livserfarenheter. 
 
Skribenter som är odelat positiva till läxor förefaller utgå endast från sina egna värderingar och/eller positiva erfarenheter. För mellan raderna i exempelvis Raymans text anas väl ändå ett "Det det ska väl inte vara så jävla jobbigt". Eller "det är väl inte hela världen att ta en liten konflikt".. "det är din plikt som förälder".
 
Men tänk om det är det? Jävligt jobbigt. Eller fruktansvärt svårt. Eller hela världen. Om man har konflikter varje dag. Om det nöter ner familjens liv tillsammans. För barn, unga och deras föräldrar som kämpar med inlärningssvårigheter, funktionshinder, psykisk ohälsa, som inte har rätt anpassat stöd i skolan, för ensamstående föräldrar, utlandsfödda som inte kan språket, för de i ekonomisk utsatthet, med sociala problem, för de utan sociala stödjande nätverk..
..tja, för rätt många så kan skolarbete faktiskt vara en mycket stor källa till stress.
 
För en tid sedan tog jag del av SOU-rapporten "Ungdomar, stress och psykisk ohälsa. Analyser och förslag till åtgärder. Slutbetänkande (2006:77)
 
I rapporten refererades de mätningar som gjorts i ett 80-tal länder, av samspelet mellan individers livsåskådningar och värdesystem. Av sociala, ekonomiska, politiska och kulturella samhällsfaktorer.
 
Sverige bedömdes vara ett extremt sekulariserat och individualistiskt samhälle.
 
Man skriver att"tidigare studier har ett visat att ett sådant samhälle förefaller medföra en ökad risk för psykisk ohälsa, eftersom individen förväntas skapa en egen identitet, forma sina egna utvecklingsbanor och göra sina egna självständiga val. Detta kan kännas stimulerande och berikande för den resursstarke. För de mindre bemedlade grupperna är chanserna till självförverkligande i realiteten dock mycket begränsade".
 
Ovanstående får runda av det här inlägget. Jag tycker det sammanfattar det hela väl. Vi vill tro att alla människor, i ett välfärdssamhälle som vårt, har lika möjligheter i teorin. Men många av oss vet att det inte är så det fungerar i praktiken.
 
Få av oss kan göra något åt det, annat än att fortsätta arbeta för att elever med sämre förutsättningar erhåller det stöd de behöver i skolmiljön, av pedagoger. Att skolan i möjligaste mån försöker att hålla på (och erhåller resurser för) sitt kompenserande uppdrag. 
 
Och avslutningsvis...låt oss också sluta skuldbelägga och moralisera över dem, vars skor vi aldrig behövt kliva en meter i.
 
Mer om några av de eleverna kan du läsa om här, i rapporten 10 orsaker till gymnasieavhopp:
 
 
http://www.temaunga.se/sites/default/files/tioorsaker.pdf
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Mot alla odds - en historia från Treklöverhemmet Ljungskile

Publicerad 2013-04-16 22:29:00 i Acceptans, Funktionshinder, Livsval, Vänskap,

Ikväll tittade jag på Svt:s Mot alla odds, programmet där ett gäng människor ger sig ut på en expedition. De tio deltagarna som på 28 dagar ska ta sig från Atlantkusten till Stilla havet. I extrem hetta, genom tät djungel, tar de sig över bergskedjan Kordiljärerna och bestiger en aktiv vulkan. En riktig utmaning för vem som helst, men särskilt för dessa deltagare - eftersom de alla har olika former av funktionshinder.
 
Vem kan inte känna annat än beundran för de människor som just mot alla odds, faktiskt klarar det vi utan särskilda hinder knappt tänker att vi skulle kunna genomföra? 
 
I ett tidigt blogginlägg har jag berättat om mina egna erfarenheter av funktionshinder. När jag var bebis insjuknade min mamma. Hon fick en sk subarachnoidalblödning, en sorts hjärnblödning som orsakades av ett medfött försvagat blodkärl som ingen visste fanns där. Hon levde helt enkelt sitt liv som vanligt ända fram till en dag 1974, då allt förändrades på några få minuter. Från att ha varit en 20-årig nybliven nygift mamma, förvandlades livet och i ett slag var hon multihandikappad och rullstolsburen. De första åren var hon borta hemifrån mycket, det var delvis långa sjukhusvistelser och i perioder rehabilitering.
 
När jag blev lite äldre, runt förskoleålder, så fick jag åka och besöka henne. Ett rehab som jag har tydliga minnen av är det här: Treklöverhemmet i Ljungkile.
 
http://www.brackediakoni.se/enheter/rehabcenter-trekloverhemmet/
 
Jag läser på deras hemsida att de fortfarande tar emot människor med behov av neurologisk rehabilitering.
Treklöverhemmet var ett häftigt ställe, med fantastisk personal. Jag har många minnen därifrån som barn, en del roliga och en del skrämmande. Jag tror det är ett av få ställen där mamma känt sig riktigt glad.
 
Treklöverhemmet var för övrigt stället där min hund råkade äta några starka mediciner som någon tappat på golvet - vilket medförde en cairn terrier som gick baklänges i en trappa (!)..och där fick jag möjlighet att stifta bekantskap med en hel hög människor med olika historier om hur de hamnat där. Förmodligen gled jag runt rätt fritt och störde verksamheten:/
 
Ibland tror jag vi underskattar hur viktigt det är för människor att få "höra till" att få vara tillsammans med andra som vet precis hur det är, som man kan dela känsla och upplevelse med. Hon var inte ensam, hon behövde vara med människor som förstod - på riktigt förstod. På Treklöverhemmet konfronterades mamma med andra unga, nyskadade människor. En del av dem svårt trafikskadade. Alla var där med ett och samma mål - att återerövra livet, på nya villkor.
 
När hon kom dit första gången var hon i dåligt skick, både fysiskt och psykiskt. En del trodde inte ens att hon skulle överleva. Hon kom dit efter att ha vårdats bland gamla strokedrabbade människor. Hon var 20 år gammal. Ingen förväntade sig någonting, hon låg som en fågelunge i sängen. Förlamad i hela vänster sida. Hon kunde inte ens sitta i sin rullstol, utan att ramla åt sidan. Hon sluddrade när hon pratade, då halva ansiktet hängde.
 
Hon beskriver känslan för mig så här när jag frågar hur det kändes att få komma till Treklöverhemmet:
 
"Jag kände mig så levande där..så frisk, jag behandlades inte som sjuk. Jag glömde nästan bort att jag var sjuk. Trots att jag fick lära mig allt från början."
 
Jag tror att förväntningarna hon mötte fick henne att leva igen. Hon förväntades att återerövra självständighet inom de områden hon kunde träna upp, om än att det kunde handla om att kunna klä på sig en tröja med bara en rörlig hand.
 
Jag kan inte hjälpa det..men jag återkommer ofta till det här..hur man inte ska klaga på småsaker, att man ska glädjas medan man kan i vetskap att allt kan vara annorlunda imorgon, att känna lycka över att kunna ta en promenad, hoppa i en bassäng, springa det fortaste man kan. Allt det där som friska människor alltid tar för givet. Dont ever forget it..liksom.
 
 
PS. Slutligen, om någon därute känner till Edith Barksten, Christer "Fille" Lindberg, Margareta Magnusson, Gun Ekdal, läkarna Staffan Ohlanders och Magnus Fogelberg; som arbetade på Treklöverhemmet när mamma kom dit på 70-talet - berätta för dem att mamma hälsar:) DS.
 
 
 
 
.
 
 

Att vara förälder till sina föräldrar (och en galen Jack Russel).

Publicerad 2013-01-13 21:09:00 i Acceptans, Allmänt, Barn och familj, Funktionshinder, Föräldraskap, Leva tillsammans,

I dagarna som gick blev jag åter påmind om att jag börjar närma mig en ålder, då många med mig har egna föräldrar som börjar uppvisa allt mer säregna drag, som man måste förhålla sig till. 
 
Och jo..jag vet.. Alla människor är speciella och unika, alla människor har sina egna personlighetsdrag, inklusive jag själv. Men mina föräldrar är verkligen speciella med stort S. Det har de alltid varit, och med stigande ålder har detta inte förändrats. De sista åren har även mina barn börjat upptäcka det, så vi har börjat prata om det mer öppet med dem, för att de ska ha förståelse.
 
Anledningen till att det blev ett bloggämne idag, är att jag oftast blir påmind om mina föräldrars speciella särdrag och sätt att förhålla sig till livet, när jag hamnar i situationer då jag, för omväxlings skull, blir beroende av deras hjälp eller stöd. T ex som har varit fallet nu när jag varit sjuk.
 
Mitt förhållningssätt till dem genom åren har till största delen handlat om att se det humoristiska i allt som händer (och inte händer), för att överleva i en ibland lätt surrealistisk tillvaro. Det är svårt att vara ett barn till sjuka föräldrar, och man ska inte inbilla sig att det blir lättare att vara ett vuxet barn till sina sjuka föräldrar. Det är verkligen jättesvårt. Hela tiden.
 
Det kan åt andra sidan inte bara få vara nattsvart jämt..jag måste få prata om dem med humor och ironi, och ibland MED dem när de är på det humöret. Ibland når jag fram och då kan vi skratta åt alla tokigheter som händer, tillsammans). Stort som smått. Det bara måste få vara så, annars skulle jag bli galen. Det finns faktiskt så många berättelser som de gett upphov till ( t ex semestern i Laholm, som jag skrivit om tidigare) att jag skulle kunna fylla en bok, men jag vet inte när jag ska få tid att skriva den :)
 
För roligt, det ska gudarna veta, är det. Ofta! Jag vill att ni som läser detta förstår att jag älskar dem. Genom att skriva om dem, så är det ett sätt (mitt sätt) att visa respekt för dem, istället för att låtsas som att de inte finns.
 
En tragikomisk sak med mina föräldrar är att de älskar djur. Men de är inte så bra på att fostra dem. Tills för några dagar sedan hade de (tack och lov) bara en hund. Låt mig berätta:
 
Hunden är tokig. Och då menar jag fullständigt galen. Den är nu 12 år och har varit lika galen från början. Barnen är livrädda för den. Alla är livrädda för den. Som min man brukar säga "Jag tyckte om Jack Russel som ras, men den där hunden har förstört det helt". För att göra det hela värre så är den döpt till Popsie. Popsie är ett högst opassande namn på den här hunden. (Popsie för ju snarast tankarna till typ..gulliga Pet shop djur, eller hur?). Någon sa att den äldsta Jack Russeln blivit 21 år, så jag antar att jag och fler med mig får lida ett tag till.
 
För Popsie jagar allt. Människor på cykel. Små barn. Gamla människor. Joggare. Folk med keps. Ibland hugger den efter både husse och matte. Den har huggit efter barnbarnen som tultat förbi i blöja, den har huggit min syssling i handen när hon skulle hälsa på min mamma. Den morrar och gör konstanta utfall mot alla som hälsar på.
 
Kort sagt; Om Jack Russelterriern Popsie var en människa så skulle den bli intagen och medicinerad med neuroleptika, och läkaren skulle behöva ha assistans av polis, med dragna vapen, vid tidpunkten för omhändertagandet. Om Popsie var en tonåring i USA, så skulle ingen i efterhand bli förvånad om hon begått en skolskjutning. (.."Popsie var ju alltid så labil på något sätt..svår att få kontakt med..hade ibland aggressiva utbrott..kanske hade detta gått att förhindra om någon sett tecknena i tid"..).
 
Problemet är att detta är en älskad hund. Mina föräldrar avgudar den. Och som många andra gånger, så är det ingen av oss andra som begriper någonting. "Hon är jättesnäll". "Ni får inte röra er så snabbt förbi henne bara", "Hon är såå gullig..bara lite blyg"..osv.
 
Häromdagen kvittrade det bakom min far, när jag pratade med honom i telefonen. (Börjar ana oråd..).
Mycket riktigt. Min far har på impuls tyckt att det vore en god ide att införskaffa två Nymfparakiter. Med tillhörande bur. Modell Gigantico. Jag besökte dem igår och inser att buren tar upp halva deras vardagsrum, och jag överdriver inte. Att stå där och betrakta denna scen, är som att ingå i en sketch ur "Allt faller". (Jag tror ni kan föreställa er mitt ansiktsuttryck när han berättar att han dessutom döpt dessa två gracila små varelser till Piff och Puff).
 
Jag tittar på min kära mor under ett ögonblick. Jag behöver inte säga något innan hon säger: "Jag ville inte ha dem! Men jag gick med på det". (Jag förstår som vanligt varför det blir lite otydligt för min far att förstå att hon verkligen INTE vill ha dem).
 
Varpå min far svarar "Jodå, du kommer att älska dem" till min mor. Ett lättare meningsutbyte dem emellan utbryter, alltmedan jag och min man tittar på Popsie som oroligt rör sig strykandes runt buren...Vem ska ta hand om fåglarna när vi reser utomlands senare i år..? frågar jag lite försiktigt. (Vi har ju redan ett problem med Popsie. Att säga att det saknas frivilliga hundvakter i bekantskapskretsen är ett understatement..). 
 
Det ska gammelfarmor göra, säger pappa bestämt. Jag blir förvånad i några sekunder, eftersom farmor bor på ett ålderdomshem och inte är så förtjust i när det blir förändringar i tillvaron.
 
Varpå min pappa säger.."Fast säg inget, för hon vet inte om det än".
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Att gå utanför ramen; ett inlägg för normbrytare!

Publicerad 2012-08-30 22:04:00 i Allmänt, Funktionshinder, Leva tillsammans, Neuropsykiatriska funktionshinder, Socialt arbete,

Jag diskuterade med en släkting för en tid sedan, om vad det är som genererar att folk kommenterar mycket på facebookinlägg. Själv är han sedan många år djupt engagerad i miljöfrågor. Han var lite irriterad och tyckte att han hade svårt att få folk på vänlistan att reagera, och framförallt kommentera, när han lade ut länkar eller skrev statusar som rörde sådant han själv tycker borde både engagera och uppröra.
 
Jag sa att jag trodde det berodde på vilka vänner han har på sin lista. En del är ju helt enkelt mer frispråkiga än andra. Jag jämförde med en annan vän, som ofta berörde samma typ av miljöfrågor på fb (isen på Arktis smälter t ex), vars vänner i sin tur kommenterade hejvilt). Likaså ytterligare en annan vän som ofta lägger ut statuskommentarer med ett politiskt provocerande innehåll, och får igång folk både från höger och vänster.
 
Själv har jag på kul skummat ut tre ämnen som jag själv skrivit om, som skapat reaktioner.
 
Dessa tre är:  ..att jag började äta LCHF-kost, ..att jag nästan aldrig dricker alkohol och nu för en tid sedan att jag tänkte låta bli att fira jul på traditionellt vis. 
 
LCHF-statusen (den första) genererade drygt 70 kommentarer, där en del vänner startade en debatt värd en tv-studio. Alkoholstatusen skapade också ett visst förvånande engagemang. T ex tyckte en vän halvt på skämt, halvt på allvar att det är något hotfullt över när människor är nyktra..observera; de som är nyktra uppfattas som hotfulla, medan de som har en drog i sig uppfattas som helt normala., och när jag skrev om julen så undrade en vän varför jag gjorde ett "statement". (Kram på er förresten, för ni läser ju det här!)
 
Utan att gå in igen i själva sakfrågorna, så tänker jag att det ämnena har gemensamt är att de går utanför normen. (Eller gjorde, för nu äter ju var och varannan enligt LCHF).
 
Men, det var i början normbrytande att äta fett, när de flesta lärt sig att det ska ju vara helt fel och farligt. Samma med att inte dricka alkohol, när det betraktas som det normala och förväntade att göra på fester. Folk provoceras nästan av att man väljer bort det, tänk om de kunde vara lite nyfikna istället?
 
Numera står jag för det, men en gång i tiden hällde jag ut en martini i en av svärmors blomkrukor istället för att säga som det var..Och så det här med att inte fira jul i år..ja, jag har mina skäl, men inte speciellt många har frågat varför :)
 
För ett tag sedan var jag på en föreläsning med arbetskamrater. En rätt tjusig kvinna i 50+ åldern, Sara Lund, föreläste bland annat om fördomar och om att avvika från normen. Sara Lund heter egentligen Claes Schmidt och är en man. Men han föreläste som Sara, då han är transvestit. Han frågade om vi kände någon som berättat om att de var det, och jag tror inte det var någon som räckte upp handen...och det är ju inte så konstigt att folk inte vågar säga om de är transvestiter i smyg, (eller att de behöver vara det just i skymundan)..för vi pratar ju aldrig om det.
 
Han har rätt, vi välkomnar inte gärna det som är annorlunda. 
 
Jag kan även dra parallellen till detta med funktionshinder, både synliga och osynliga. Om mamma och jag är på stan eller i affär ihop (hon sitter alltså i rullstol, som jag nämnt tidigare) så vänder sig expediterna till mig istället för till henne, när hon ska handla och jag står bredvid. Många verkar koppla ihop kroppslig förlamning med att även hjärnan är förlamad...visst är det märkligt? 
 
I mitt arbete som skolkurator möter jag ofta elever (många!) som har neuropsykiatriska funktionshinder, t ex svåra uppmärksamhetsproblem, koncentrationssvårigheter etc, (uppmärksamhetsproblem har jag själv, men det kan väl inte många ha missat vid det här laget?..) och som skulle vilja vara öppna med det i skolan..men som inte vågar, för de vill inte vara avvikande. Från det "normala". I tonåren är det också som allra viktigast "att vara som alla andra". Men vad är egentligen normalitet i det här sammanhanget? Jag lovar återkomma när det gäller NP-funktionshinder en annan gång.
 
Hur som helst så är det synd, att haka upp sig för mycket på det som går utanför ramarna... för olikheter berikar. Det är ju rätt torrt att vara likriktad. Och vi har ju faktiskt ingen utveckling åt något håll, om vi alla vore likadana.
 
Så välkomna det som är annorlunda och var mer nyfiken!
 
 
 
 
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela