HullerOmBullar.blogg.se

Mot alla odds - en historia från Treklöverhemmet Ljungskile

Publicerad 2013-04-16 22:29:00 i Acceptans, Funktionshinder, Livsval, Vänskap,

Ikväll tittade jag på Svt:s Mot alla odds, programmet där ett gäng människor ger sig ut på en expedition. De tio deltagarna som på 28 dagar ska ta sig från Atlantkusten till Stilla havet. I extrem hetta, genom tät djungel, tar de sig över bergskedjan Kordiljärerna och bestiger en aktiv vulkan. En riktig utmaning för vem som helst, men särskilt för dessa deltagare - eftersom de alla har olika former av funktionshinder.
 
Vem kan inte känna annat än beundran för de människor som just mot alla odds, faktiskt klarar det vi utan särskilda hinder knappt tänker att vi skulle kunna genomföra? 
 
I ett tidigt blogginlägg har jag berättat om mina egna erfarenheter av funktionshinder. När jag var bebis insjuknade min mamma. Hon fick en sk subarachnoidalblödning, en sorts hjärnblödning som orsakades av ett medfött försvagat blodkärl som ingen visste fanns där. Hon levde helt enkelt sitt liv som vanligt ända fram till en dag 1974, då allt förändrades på några få minuter. Från att ha varit en 20-årig nybliven nygift mamma, förvandlades livet och i ett slag var hon multihandikappad och rullstolsburen. De första åren var hon borta hemifrån mycket, det var delvis långa sjukhusvistelser och i perioder rehabilitering.
 
När jag blev lite äldre, runt förskoleålder, så fick jag åka och besöka henne. Ett rehab som jag har tydliga minnen av är det här: Treklöverhemmet i Ljungkile.
 
http://www.brackediakoni.se/enheter/rehabcenter-trekloverhemmet/
 
Jag läser på deras hemsida att de fortfarande tar emot människor med behov av neurologisk rehabilitering.
Treklöverhemmet var ett häftigt ställe, med fantastisk personal. Jag har många minnen därifrån som barn, en del roliga och en del skrämmande. Jag tror det är ett av få ställen där mamma känt sig riktigt glad.
 
Treklöverhemmet var för övrigt stället där min hund råkade äta några starka mediciner som någon tappat på golvet - vilket medförde en cairn terrier som gick baklänges i en trappa (!)..och där fick jag möjlighet att stifta bekantskap med en hel hög människor med olika historier om hur de hamnat där. Förmodligen gled jag runt rätt fritt och störde verksamheten:/
 
Ibland tror jag vi underskattar hur viktigt det är för människor att få "höra till" att få vara tillsammans med andra som vet precis hur det är, som man kan dela känsla och upplevelse med. Hon var inte ensam, hon behövde vara med människor som förstod - på riktigt förstod. På Treklöverhemmet konfronterades mamma med andra unga, nyskadade människor. En del av dem svårt trafikskadade. Alla var där med ett och samma mål - att återerövra livet, på nya villkor.
 
När hon kom dit första gången var hon i dåligt skick, både fysiskt och psykiskt. En del trodde inte ens att hon skulle överleva. Hon kom dit efter att ha vårdats bland gamla strokedrabbade människor. Hon var 20 år gammal. Ingen förväntade sig någonting, hon låg som en fågelunge i sängen. Förlamad i hela vänster sida. Hon kunde inte ens sitta i sin rullstol, utan att ramla åt sidan. Hon sluddrade när hon pratade, då halva ansiktet hängde.
 
Hon beskriver känslan för mig så här när jag frågar hur det kändes att få komma till Treklöverhemmet:
 
"Jag kände mig så levande där..så frisk, jag behandlades inte som sjuk. Jag glömde nästan bort att jag var sjuk. Trots att jag fick lära mig allt från början."
 
Jag tror att förväntningarna hon mötte fick henne att leva igen. Hon förväntades att återerövra självständighet inom de områden hon kunde träna upp, om än att det kunde handla om att kunna klä på sig en tröja med bara en rörlig hand.
 
Jag kan inte hjälpa det..men jag återkommer ofta till det här..hur man inte ska klaga på småsaker, att man ska glädjas medan man kan i vetskap att allt kan vara annorlunda imorgon, att känna lycka över att kunna ta en promenad, hoppa i en bassäng, springa det fortaste man kan. Allt det där som friska människor alltid tar för givet. Dont ever forget it..liksom.
 
 
PS. Slutligen, om någon därute känner till Edith Barksten, Christer "Fille" Lindberg, Margareta Magnusson, Gun Ekdal, läkarna Staffan Ohlanders och Magnus Fogelberg; som arbetade på Treklöverhemmet när mamma kom dit på 70-talet - berätta för dem att mamma hälsar:) DS.
 
 
 
 
.
 
 

Alla sagor har inte lyckliga slut

Publicerad 2013-03-23 16:41:00 i Acceptans, Leva tillsammans, Livsval, Sorg, Vänskap,

Morgonen visar sig från sin bästa sida. Jag och min vän promenerar i vårsolen, som vi ofta gör hon och jag. Ibland går vi snabbt, ibland tvingas vi trippa fram för att inte halka på isiga snöfläckar som envist dröjer sig kvar. Hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag tänker att jag i och för sig varit dålig på att tala om det för henne. Vi samtalar, och ur ett sammanhang återger hon en replik ur barnfilmen "Horton", med en supergullig barnröst:
 
"I min värld så är alla en ponny, som äter regnbågar..och bajsar fjärilar".
 
Vi skrattar, fast vi samtidigt berör rätt allvarliga saker. Hon står inför stora förändringar. Vi pratar om berättelsen som inte fick ett lyckligt slut, och som vare sig hon vill det eller inte, kommer att medföra att allt blir annorlunda. Även för oss. Vi pratar om omständigheter. Om drömmar som inte kunde uppfyllas. Om konsekvenser. Om val. Att livet från och med nu måste ta en annan riktning.
 
Hon vet att det nödvändigtvis inte måste bli dåligt, men mitt uppe i det, så är sorgen över att det blev som det blev tung.
 
Sett ur det perspektivet så blir repliken om ponnyer som äter regnbågar och bajsar fjärilar, en metafor, en liknelse för "här vilar inga sorger", om våra önskningar om att få leva under lyckliga omständigheter, i sammanhang där alla är lyckliga, nöjda, tillfreds.
 
Men vi lever ju inte så. Under en livstid ingår ett antal oväntade och sorgliga händelser och förändringar. En del hur sorgliga som helst. Hur vi handskas med dem är olika. Hur vi är rustade att möta dem varierar också. Men stå ut, överleva och ta nya tag måste vi likförbannat. Hon är en sådan människa som vet det, och som kommer att klara sig bra.
 
Själv måste jag också vänja mig vid förändringen. Det kommer inte att bli lätt. Innerst inne vill jag ju att allt ska vara som det alltid har varit. Men jag tänker att bakom hörnet väntar alltid solen. Och en och annan regnbåge? Något annat alternativ finns inte.
 

Förnöjsamhet som vägen till lycka?

Publicerad 2013-03-15 17:33:00 i Acceptans, Livsval,

För några dagar sedan satt jag i ett väntrum. Som vanligt plockade jag med de tidningar som fanns att tillgå. Min uppmärksamhet drogs till en artikel, den handlade om förnöjsamhet som vägen till lycka.
 
Författaren ville dela med sig av sina, numera, mer nyanserade tankar om detta med att vara nöjd. Det fanns nämligen en tid då hon själv såg med lite irritation på nöjda människor, som att de stod för en sorts tristess och håglöshet, att de nöjda människorna var utan drömmar.
 
Själv var författaren en människa som ville förändra, göra om och göra nytt. Senare i livet kom hon att ompröva detta, för bakom strävan efter det som var nytt och bättre doldes höga krav och jakt på perfektion. Hon började fundera över om det faktiskt inte är så att en människa som är nöjd, kanske har en större förmåga att njuta av nuet, av de små ögonblicken och kornen av lycka i tillvaron? 
 
Kanske är nöjdheten något att sträva efter. 
 
Detta är sant. Själv glädjer jag mig hela tiden åt alla möjliga småsaker i tillvaron. Men även åt de större underverken, som vi ofta bara tar för givet: Att vara älskad. Att få vara nära sina barn. Att ha nära vänner. En annan sak jag själv alltid återkommer till, är att jag är så glad över att jag kan gå. Jag tror att det beror på att jag på nära håll fått uppleva rörelsehinder, (min mamma sitter i rullstol). När jag deppat ihop över saker och ting, så har jag alltid kommit tillbaka till att jag i allafall i stort sett är frisk, mina ryggproblem till trots. Ibland måste man fokusera på det som är positivt, för att överhuvudtaget stå ut med det som är mindre bra.
 
Kanske är konsten också den att inte blanda ihop ett eventuellt missnöje med sig själv som människa, med ett missnöje med sin situation? Är man missnöjd med sig själv, spelar det ju ingen roll hur många yttre förändringar man än genomför. Risken är ju stor att man ändå aldrig blir nöjd. Den enda förändring som då möjligen kan hjälpa, är att försöka träna på att vara nöjd med sig själv så som man är.
 
Men..om det däremot är situationen som behöver förändras, så är förnöjsamheten inte ett val. På det finns det ju också flera exempel. Ett är att leva kvar i ett dåligt förhållande där bara den ena vill förändring, ett annat kan vara att stanna kvar på ett arbete som man inte trivs med. Att vara förnöjsam är i de fallen inte ett alternativ.
 
Skillnaden är ju rätt stor mellan "att vara nöjd" och att "bara nöja sig"
 
 
 

Det händer något vid 40 - relationskriser, nojor och "är det så här det ska vara"?

Publicerad 2013-02-10 16:52:00 i Kommunikation, Leva tillsammans, Livsval, Lästips, Relationer,

"Vi hämtar och lämnar, handlar och städar, längtar efter nya köksluckor, sovmorgon och semester. Men vi längtar sällan efter varandra". 
 
Orden är författaren Gunilla Bergenstens. Boken heter "Att älska varandra i längden - och på bredden". Den handlar om att vara gift och om att fortsätta vilja vara det. Länge. Gunilla Bergensten har skrivit en rolig och inspirerande bok om att ett långt äktenskap inte behöver innebära tystnad och tristess. Men också om hur svårt det är. Gunilla Bergensten har genom sina böcker gjort det till sitt signum att sätta fingret på det vardagliga, vardagsdramatiska i detta med att leva tillsammans. Hon skriver med hög igenkänningsfaktor, med humor och allvar.
Gunilla har även skrivit boken med den lockande titeln  ”När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre)” som skildrar Gunillas år som 39-åring i dagboksform.
 
"...Säga upp sig, vara otrogen eller flytta till Nässjö? Märkliga grejer började hända när Gunilla Bergenstens bekantskapskrets började 40-årskrisa. Författaren försökte ta reda på vad som pågick och skrev en bok. För många av oss händer det något vid 40.Vi börjar ifrågasätta både våra liv och kroppens förändringar. För författaren började 40-årskrisen göra sig påmind när telefonen plötsligt började ringa hemma i radhuset i Göteborg. Gunilla var då 39 år och den ena väninnan efter den andra ställde frågan om det inte skulle vara mer än så här? Deras makar ville endera bygga garage, hade varit otrogna eller ville skiljas...".
 
 
När man som jag både närmar sig just 40, och också lever sedan länge i en kärleksrelation kan man inte hjälpa att dras till ämnet. Nu har jag/vi turen (och åtminstone en viss skicklighet, om jag får skryta) att leva i en relation som är i allra högsta grad levande och "i arbete". (Den som tror att man lever i en lång och kärleksfull relation utan kriser, diverse investeringar och hårt arbete lurar sig själv). 
 
Men precis som författaren säger i en intervju, så har jag i tidigare inlägg också konstaterat att det är naturligt att människor halvvägs i livet börjar ställa sig nya frågor, framförallt om hur de vill leva sina liv. Och jag tror att det är något bra. (Under förespegling att man själv tar ansvar för sina egna val, och inte lägger över hela ansvaret på den andre partnern "som inte lyckats att vara drömkvinnan/drömmannen"). 

 

"Mellan 30 och 40 var den stående frågan ”vet ni någon bra rörmokare?” eftersom alla höll på att renovera sina kök. Men nu blev frågan i stället ”ska det inte vara mer än så här?”

"Att vi som hade lovat varandra som 20-åringar att inte leva våra föräldrars liv bara körde på, för att sedan upptäcka att det var precis det vi hade gjort. Det går så fort under de här åren och vi hinner inte riktigt tänka. Vi kanske skaffar för stora hus, nya kök och renoverar både ett och två badrum, och vi låser upp oss ekonomiskt så att vi inte har utrymme för annat. Gunilla menar att även om det sällan är dåliga val man har gjort, utan tvärtom väldigt välgrundade sådana, så kommer ofta frågan ”var det detta jag ville?” upp några år senare".

"Jag tror att om man kanske hade gjort lite mer oväntade val som 30-åring, så hade det inte blivit så knepigt vid 40. Om man hade överraskat sig själv någon gång då och då, och ställt sig nya frågor, så hade det kanske blivit mer spännande. Att den här krisen kommer just vid 40 tror Gunilla beror på att de mest hektiska småbarnsåren är förbi. Man har tid att krisa för att barnen äntligen är större och vi får egen tid till att fundera på hur man har det.

"När det inte bara måste pratas om vem som var uppe sist på natten, och när antalet skridskodagar och matsäckar minskar, då har man tid att ifrågasätta om det verkligen är så här man vill ha det".

Sammanfattningsvis kloka ord från en cool författarinna, värd att läsa. För dig som ev håller på att arbeta ihjäl dig hemma rekommenderar jag även boken "Familjens projektledare säger upp sig", jag skrattade så jag grät i vissa avsnitt. Personligen har jag sedan länge avsagt mig projektledarskap, delvis, (av den anledningen att jag är helt ofattbart usel på det) men tror att många kan känna igen sig!

 

I nöd och lust. Långa parrelationer - vad får dem att hålla?

Publicerad 2012-10-28 12:04:00 i Allmänt, Barn och familj, Leva tillsammans, Livsval, Lästips, Relationer, Socialt arbete,

Något som ofta diskuteras i bekantskapskretsen är, inte helt överraskande, parrelationer. När man som jag närmar sig 40, befinner man sig ofta i sammanhang där människor börjar att skilja sig/separera. (Det är ju egentligen helt logiskt att man börjar fundera över sina egna behov och hur man själv valt att tillfredställa dem, när man kommit halvvägs i livet)..och genom sådana funderingar kommer kanske också frågor kring hur ens behov tillfredställs inom det förhållande man lever i.
 
Kärleksrelationen : en bok om parförhållan
 
Jag lägger inga moraliska aspekter på skilsmässor överhuvudtaget, mer än att det i varje enskilt fall förstås är en sorg för de som är inblandade. Inte heller på otrohet ("den som är utan skuld kan kasta den första stenen", och med det menar jag att man nog ska akta sig för att döma andras handlande).
 
Jag är mer intresserad utifrån ett annat perspektiv. Lägger vi tid och kraft på att planera våra liv tillsammans, vår relation? Investerar vi i den, funderar vi över vad som får en kärleksrelation att hålla? Kollar vi inåt, och funderar över vår egen förmåga inom relationen?
 
Är långa parrelationer/livslånga äktenskap ens eftersträvansvärda? Tja..jag tror åtminstone att många människor föreställer sig att de ska leva i ett livslångt förhållande och dela vardagen med varandra.
 
Men, skulle jag säga; åt andra sidan bara under förutsättningen att man är tillfreds, att det inom relationen finns det som man behöver. Vad var och en behöver är naturligtvis helt individuellt, i det här sammanhanget. 
 
Något vi ofta kommer tillbaka till när vi diskuterar det här, är kommunikationens betydelse. Vi tjatar om det till och med; hur ofta har vi inte kommit med välmenande råd som "ni måste ju prata med varandra". Varför är det viktigt? Ja, personligen är jag av den övertygelsen att det för det första är svårt att läsa andras tankar. Om jag önskar att min partner skall tillfredställa ett behov jag har, (vare sig det handlar om t e x emotionella, praktiska, sexuella behov, etc) så behöver jag ju förmedla det till denne. Om man inte trivs i sitt förhållande, så är det svårt att göra något åt det, om man inte kan prata om det. 
 
Attraktion, förmåga till kommunikation, gemensamma intressen/gemensamma mål, förmåga att uppfatta sina egna och den andres behov, förmåga att ge och ta emot intimitet/sex, egen personlighet, jämställdhet inom förhållandet, och tidigare erfarenheter av parrelationer (föräldrarnas relation) mfl är ju också några parametrar som påverkar kvaliteten och balansen på den parrelation vi ingår i....och är exempel på förutsättningar för hur relationen utvecklas.
 
För er som är lika intresserad av relationer som jag, alternativt vill utveckla din egen parrelation kan jag ge följande lästips :)
 
Jag läste nyligen en studie som heter ”Äktenskapet handlar inte om att bli kär, det handlar om att fortsätta vara kär” som var riktigt bra, och lättillgänglig i sin form:
 
https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/4462/1/M%20Palm%20A%20Nilsson.pdf

En välskriven och läsvärd bok om parrelationer är "Kärleksrelationen" av Tomas Böhm.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127110958

Och, slutligen en lättläst länk på temat:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

 

 
 
 
 
 
 

Ett stycke liv och en bit Eskilstunahistoria, ackompanjerad av Edith Piaf

Publicerad 2012-10-25 19:02:00 i Allmänt, Leva tillsammans, Livsval, Sorg, Vänskap,

Igår åkte jag hem till min gamla farmor, 83 år och lade mig raklång i hennes rumssoffa. Med block och penna, fast besluten om att få höra både nya och gamla historier igen. Jag påminner mig själv om att jag besöker henne för sällan, och det talar hon om också. Farmor är pigg i huvudet, även om kroppen hennes inte är vad den varit.  
 
Jag talar om för henne att jag har för avsikt att skriva ett blogginlägg, kan hon tänka sig att berätta lite om sitt liv, om en bit Eskilstunahistoria/konditorihistoria? Det vill hon. Hon berättar och jag lyssnar.
 
Farmors livsberättelse är en sån som lunkar sig fram. En berättelse som i stort utgår från en förnöjsamhet, som vi ofta förknippar med hennes generation. 
 
Om man ska beskriva den med bara några få ord, så skulle kanske strävsamt arbete, ängslighet och livslång kärlek sammanfatta hennes liv rätt bra.
 
I vissa teman, är hennes och mitt liv sammanflätade, och vi har ett samförstånd kring vissa förluster vi bägge haft. Ibland så tror jag det finns en mening med det, men högst troligt är det bara slumpen och ett livsmönster som gett avtryck.
 
Farmor föddes 1929 i en stuga i Hälleforsnäs. Hon var enda barnet. Hon beskriver sin barndom som lycklig, med varma föräldrar som var rädda om henne. Hon var deras stora glädje. De kunde inte skaffa fler barn, pga av att hennes pappa var rätt sjuklig. På sin 13-årsdag vaknar farmor av att hennes pappa plötsligt och hastigt avlidit i stugan. Han var 38 år när han dog den 1 februari 1943, och efterlämnade en änka som var 35 år. Farmor blir fortfarande ledsen varje födelsedag. Genom hela sitt liv, har hon haft svårt att fira och känna glädje, pga av det som hände på hennes dag.
 
På den här tiden fanns inga skyddsnät, som fångade upp farmor och hennes mamma ekonomiskt. Farmors mamma tog därför en risk, och lånade pengar av sin pappa, för att kunna köpa ett litet konditori, Mecco, inne i centrala Eskilstuna. Hon lämnade landsbygden för att bygga upp ett nytt liv med farmor inne i staden. Hon flyttade in i en liten lägenhet med två rum utan kök ovanpå konditoriet. Mecco låg i samma lokal som nuvarande restaurang Siam vid Järntorget i Eskilstuna, i stadsdelen Nyfors. Efter några år av arbete hade den ensamma modern med hjälp av sin dotter betalt av skulden.
 
Det har varit ett antal restauranger genom åren, där Mecco låg. Blå Ängel är väl en av de mer kända, för er som kan er Eskilstunahistoria. Bredvid Mecco låg Royal biografen, och många gäster på konditoriet tog en fika före eller efter ett biobesök. Farmor beskriver sin mamma som en stark person, som kunde prata med vem som helst. Och förmodligen var hon en rätt makalös kvinna, som klarade av att styra upp sitt liv, trots sorg, och med mycket små marginaler, i efterkrigstider.
 
Farmor arbetade på Mecco från tidig ålder, sålde, serverade, diskade. Brödet tog de från ett par andra konditorier; Gunnings, som låg på Kungsgatan och Cedermans (som troligen låg där restaurang McBeth ligger idag, på Drottningatan vid stationen).
 
Farmor arbetade ihop med en "jämnårig väninna som hade en pojkvän". En dag föreslog farmor att väninnans pojkvän skulle ta med sig en vän, så kunde de umgås alla fyra.
 
-Som en blinddate, menar du?..frågar jag farmor, samtidigt som jag inser att det kanske var ett lite väl modernt ord för farmor.. men, ja, säger hon och skrattar. När pojkvännen dök upp, så hade han min farfar i släptåg.  Året var 1944 och farmor var 15 år. Farfar var 18.
 
Vad tänkte du när du såg farfar för första gången, frågar jag. Farmor skrattar igen. "Att han var en gammal man, som jag skulle akta mig för". ("Man skulle bara akta sig, det sa våra mammor, men vi förstod inte riktigt exakt vad vi skulle akta oss för, så vi var rädda nästan hela tiden."..) Men samtidigt tyckte hon att han verkade artig och gullig. Det slutade med att de fikade, i lägenheten ovanpå konditoriet, och känslor väcktes.
 
Det var en kärlekshistoria som skulle räcka livet ut, som började med en blinddate vid Järntorget i Nyfors, mellan farmor och en springpojke från Gunnings konditori.
 
När det kom fram att han arbetade där, och att Gunnings levererade bröd till Mecco, så började farfar åta sig dessa ärenden för att få besöka farmor lite mer. Farfar var duktig, och Gunnings kostade på honom en utbildning till konditor i Köpenhamn, där han tillbringade en längre tid. Farmor berättar med stolthet i rösten att hon åkte för att hälsa på honom, vid ett tillfälle. Det var hennes första längre resa ensam. I Köpenhamn gick de på restaurang och lyssnade på Edith Piaf när hon uppträdde.
 
Farmor nynnar på "La vien rose". I rosenrött jag drömmer. - Jag minns allt så klart, säger hon och tystnar. Hennes blick vandrar. Hon tänker på farfar. 
 
Vid hemkomsten 1949 blev det bröllop och barn, och arbetsamma år följde, enligt farmor. Farfar lämnade Gunnings för konditori/restaurang Metropol, som ska ha legat ungefär vid stadshuset vid Fristadstorget. Sedan blev han värvad att följa med när Jersenius konditori skulle öppna i Fröslunda (jag tror det låg vid gamla pizzeria Makaby). Farfar jobbade med sin yngre bror, när de började prata om att starta ett eget konditori. De hette Gustavsson i efternamn, men bytte till ett annat namn, som lät bättre.
 
En lokal blev ledig, och tillsammans med farmor, brodern och hans fru startade de ett eget konditori 1965. Konditoriet drev de sedan tillsammans fram till ca 1975. Det har sedan sålts i ett par tre omgångar, till konditorer som behållit namnet, allt medan farfar och farmor arbetat kvar. Det har gått bra, om ett par år firar konditoriet 50 år, om det finns kvar. Kondiskulturen är inte lika stark längre, folk går kanske hellre på Waynes Coffe och köper bakverk som kommer levererade från fabrik.
 
 
Farfar och farmor var, vad jag vet, aldrig ifrån varandra. De hade en gemensam drivkraft som tog dem framåt, ett gemensamt mål. Ingen kunde ta miste på den starka kärlek som band dem samman, och de hade en stor trygghet i varandra. Kanske var farmor den mest behövande, att förlora en förälder tidigt lämnar spår, på vilket sätt man än förlorar.
 
Jag har alltid upplevt att en viss skugga följt henne genom livet, en oro att något ska hända, ett stråk av ängslan, ett behov av kontroll, bakom den pratglada servicepräglade ytan. Vi behöver inte säga det högt, det är där vi möts i någon form av samförstånd, hon och jag. Vi är båda präglade av våra förluster, men har valt olika sätt att handskas med det på. Det som varit rätt sätt för henne, har inte passat mig och vice versa.
 
Farfar är borta sedan ett år. Jag tror hon hade föredragit att få gå bort före honom, hon var sämst rustad för att bli den som blir ensam kvar. Hon har hans bild vid sin säng, och hans vigselring i en kedja runt sin hals. Hon önskar honom godnatt varje kväll.
 
Farmor blir lite kraxig av att prata så länge. Hon undrar om jag kan hjälpa henne att sy upp ett par byxor, som fållen hasat ner på, så avslutet på dagens pratstund blir en djupdykning i hennes gamla syskrin. Jag frågar om hon kan komma på barnbarnsbarnets 10-årsdag på måndag. Hon svarar som hon brukar:
 
"Ja, om jag inte är död då!" 
 
Jag förstår att det finns en vits med att börja säga så vid en viss ålder. Det finns ju en uppenbar risk att det skulle kunna hända, det vet vi båda två. Som om hon vill ha sagt hejdå, ifall att. Men jag väser ändå, att hon får ge fan i att dö innan måndag. Hon skrattar när jag lämnar henne. Lilla stora farmor. 
 
 
 
.
 
 
 
 
 
 
 
 

Livshistorien som aldrig blev berättad

Publicerad 2012-09-11 18:33:00 i Acceptans, Livsval, Socialt arbete, Sorg,

"Vad är ett bra liv, och hur lever man ett sådant? Det är så lätt att bara låta livet rulla på, att glömma att titta i backspegeln och reflektera över hur det blev som det blev. Att våga utvärdera sina egna val, överväga om det blev som det var tänkt, eller om något annat hade varit att föredra..är så oerhört viktigt."
 
Så inledde min vän sitt blogginlägg under rubriken "Att utvärdera ett liv" häromdagen. Hon skriver rakt upp och ner, utan floskler och omskrivningar, hur olika vägar vi människor väljer att gå här i livet. Hennes beskrivning av två människors olika livsval, och konsekvenser utifrån dessa, griper tag i mig och inspirerar till dagens inlägg.
 
Som jag tidigare beskrivit har jag alltid fascinerats av människors livsberättelser. Det var en nyfikenhet, som väcktes tidigt i livet. Inte heller den nyfikenheten är en slump, eftersom jag är uppväxt i ett "tyst" hem, där inget känslomässigt avhandlades. Där jag fick treva mig fram, som i mörker, och läsa av och gissa allt som inte sades högt. 
 
En människa vars berättelse jag alltid undrat över, men aldrig fick höra, var min egen mormors. 
 
Berättelsen om min mormor tar sin början i det tragiska slut som hon fick på sitt liv. Ett slut, som var lika ledsamt som det sätt hon i vissa avseenden valt att leva sitt liv på.
 
Mormor var 86 år men gick ändå bort, oväntat och hastigt, förra året. Hon dog i sviterna av en kemisk lunginflammation, som hon fått samma dygn som hon druckit stora mängder schampoo och tvål, på det demensboende hon bott på i några få dagar. Ingen vet, om det var ett aktivt och medvetet val av henne att själv ända sitt liv så, eller om det skedde i ett tillstånd av förvirring.
 
Klart var att hon i flera dagar innan varit upprörd och ledsen, och inte förstod varför hon placerats på demensboendet. Hon växlade mellan att vara helt klar och ibland förvirrad. Händelsen försatte de närmast anhöriga i kris. Alla med sin egen, i de flesta fall komplicerade, relation till henne.
 
För min egen del hamnade jag i något annat. Hur sörjer man någon man aldrig känt? Hur sörjer man någon som man aldrig lyckats komma nära eller förstå? Hur sörjer man någon, som man varken upplevt sig sedd, älskad, eller förstådd av?
 
Mormor valde att leva sitt liv periodvis och delvis utan två av sina tre barn, och flera barnbarn. Däribland min mamma och mig. Det var beslut hon fattade i tysthet, inga förklaringar till detta gavs. Kanske fanns det mindre konflikter, struntsaker, som kunde förklara hennes avståndstagande. Kanske var det en oförmåga att kunna vara nära andra människor, som gjorde att hon inte förmådde hålla kontakt och en relation. Som barn undrade jag varför mormor inte ville ha kontakt, och varje jul och födelsedag var ett märkligt utropstecken. I perioder tog jag på mig skulden, det var nog något dumt som jag sagt eller gjort. Varför kom hon inte?
 
Det är först som vuxen, som förälder och i skuggan av min egen yrkesroll, som jag själv fått lägga pussel för att finna en försoning med och en förståelse för, (precis som i min väns fall ) den ganska känslomässigt karga kvinnan som var mamma till min mamma. 
 
När jag själv fick barn sökte jag upp henne aktivt, för mina barns skull. I sitt åldrande hade "hennes vassa kanter" mattats av. Jag var inte längre ung och upproriskt rebellisk (det hade hon haft svårt för), och vi kunde mötas. Men bara i det som rörde väder och vind. De sista 12 åren sågs vi till födelsedagar och jul. Så många gånger ville jag fråga henne, beröra det som aldrig berörts. 
 
Vad hade format henne som människa? Varför gjorde hon dessa val? Funderade hon över vilken del hon själv hade i varför hon var en ganska ensam människa, utan nära vänner? Hade hon haft psykiska problem, som ingen riktigt förstått? Hur hade hennes liv gestaltat sig, om hon gjort andra val. Svaren får jag aldrig veta. När jag väl bestämt mig för att börja våga fråga, hade hennes demens redan anlänt. Det var försent.
 
Men precis som min vän skriver, så har mormors oförmåga och brister paradoxalt också lärt mig någonting, trots allt.
 
Det är att leva livet i nära relationer med de jag älskar. Att våga titta inåt och fundera över vilka val man faktiskt hela tiden gör, och är ansvarig för. Jag kommer aldrig bli ett offer, jag tar ansvar för vad jag säger och gör i relation till andra. Att våga lösa konflikter. Att förlåta istället för att vända sig bort och överge. Att värdesätta att ha nära vänner som man vågar dela både sorg och glädje med, att våga visa något annat än bara en välpolerad yta. Att be om hjälp.
 
Så i det, vilar tillslut min försoning med dig, mormor.
 
 
 
 
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela