HullerOmBullar.blogg.se

Myrornas krig

Publicerad 2013-07-19 19:00:00 i Barn och familj, Kommunikation, Leva tillsammans, Livspussel, Relationer,

Efter 21 år tillsammans med maken borde jag ha luktat mig till att han inte delar min entusiasm för att att börja tapetsera om i hallen ikväll. Jag förstår ingenting. Han gick ju på semester idag, kl 16.00? Vad är problemet? ;) 

För vad kan då vara mer lämpligt än att börja arbeta lite med underarbetet i hallen, när jag gjort mig omaket att ha sett ut tapeter..?

Han vidhåller även att det vore desto bättre att ägna helgen åt att måla staketet på verandan, "..för att det är bättre att ägna sig åt utesysslor på sommaren"..

Jag kontrade med att jag tror att familjen kan klara av att göra både och. Dessutom envisades han med att vara hungrig, och som om inte det vore nog med störningsmoment så lyckades karln hitta ett myrbo i hallen, när vi efter ivrig diskussion i bilen klev in hemma, över tröskeln.

"Jaha..då måste jag åka iväg igen och köpa myrmedel.."..konstaterade han med något triumferande i blicken.."för det är ju myror överallt, älskling".

Vid det här laget ser jag mina tapetplaner grusas rejält. Helvete! För min del är det ok att trampa ihjäl några stycken, så kan myrmedlet vänta till imorgon. Hellre en snygg tapet, för vad gör väl lite myror på golvet..?

Men han var redan ute i bilen, så för närvarande står det 1-0 till maken. (När jag hittade en myra på insidan av låret när vi senare satt och åt tacos, så fann jag i efterhand att hans prioordning kanske inte var så dum trots allt..)

Men. Efter en analys av vårt vanliga sysslomönster (en analys av tusentals genom åren) så finner jag att vi som vanligt använder oss av våra ingrodda personlighetsmönster, när något ska göras:

Jag är å ena sidan; impulsiv och driven och vill ha allt klart, helst inom en timme. Han däremot å andra sidan..segar, velar och kommer aldrig till skott..och när det kommer till kritan är det ok för honom att vi aldrig någonsin målar om. Ever again..med motiveringen "..nja, är inte den där hallen funktionell..ändå..utan ny tapetfondvägg?".

Andra varianter på samma tema; "Nja..men är inte den där sophögen rätt onödig att köra iväg till tippen..?

Eller "Nja..måste vi verkligen se till att göra något åt att bilen piper/tutar och signalerar att vi inte har bältena på, fast vi har tagit på dem?..Är det inte rätt charmigt att åka bil med ett ständigt tutande i kupen?.. Etc.

(Det senare slutade med att jag ringde hans arbete under en biltur, med ett tutande som vägrade upphöra, och SKREK "Jag tänker slå sönder instrumentpanelen om du inte ser till att tutandet upphör! Idag!! 

För närvarande råder dock vapenvila. Jag bloggar. Han sitter i soffan, ser på Skärgårdsdoktorn (!) och äter chips. Men om ca fem minuter tänker jag minsann börja spackla igen lite hål i hallväggen. I min arbetshöjd förstås.

Han borde ju faktiskt tänka på min stackars rygg..borde han inte det? ;)

 

 

Vikten av att kunna släppa det oviktiga. Om vardags-good enough!

Publicerad 2013-05-30 12:49:00 i Acceptans, Barn och familj, Leva tillsammans, Livspussel, Stress,

Idag skickade jag en bild (se nedan) på min förmiddagsdisk på köksbänken, till en kompis. Denna väninna ifråga stressas nämligen av oordning och stök. Vi diskuterade häromdagen att hon aldrig skulle klara av att låta disk stå kvar, som jag gör, utan att direkt röja bort den.

Syftet att skicka bilden var därför förstås rent terapeutiskt..då hon till viss del lider av ständiga måsten att hålla hemmet i ett visst skick..och ja, lite för att retas förstås:)..men mest för att få henne att ta det lite lugnare..

Hon svarade snabbt med sms:et "Usch! Rys"..(och lite senare "Vill du skapa masspsykosångest så fota dina lådor". (Men nej, det ska jag bespara eventuella läsare..:)

Vad vill jag då säga med det här? Jo..att jag för längesedan, för flera år sedan, kommit på att jag älskar att ha ordning och reda och välstädat överallt. Jag älskar även att bläddra i inredningstidningar och njuta av kala ytor, med var sak på sin plats. Varannan vecka har jag det så, efter att en städfirma varit här. (Det brukar hålla i ca ett dygn..)

Problemet är att jag verkar sakna den gen, som gör denna var-sak-på sin-plats-livsstil möjlig. Min låtsassyster fick nämligen den genen istället för mig. Hon har fullständig koll på allt, från minsta lilla 10 år gamla urvuxna barnsskridsko i storlek 31 (i en låda längst in till höger på hylla 3, fack 4 i skåp A i förrådet på vinden) till det där fina armbandet (i en liten ask, i en pytte-nätpåse knutet med sidenband i fin rosett, i en vit låda, på översta hyllan, i skåpet i hallen!..Detta hennes ordningssinne gör mig för övrigt alltid lika fascinerad! Hur går det till? (Om jag köper ett armband så kan jag ha det på mig en gång, sedan är det ju för fasiken borta)!

Så vad göra när man mår dåligt av stök och samtidigt vill leva ett liv i någorlunda harmoni? Ja, endera ser man till att organisera det så att det blir lättskött (om man är bra på det) eller så gör man som jag; tränar på att inte lägga så stor vikt vid att det är lite rörigt och stökigt under den här perioden i livet (småbarnsår och hektiskt vardagsliv). Sänker kraven på sig själv och andra. Ser det som en tillfällig fas (den är bra..för egen del har den fasen varit rätt lång..;) Lägger tid på annat som man finner har ett större värde, intalar sig själv att man duger bra ändå och har andra kvaliteer..:) 

Om du fixar att ha ordning, och ett hem i tipp topp-skick, utan att köra slut på dig själv och din familj, så är det bara att gratulera (du har rätt gen!).

Gör du det inte, så lyd mitt råd och acceptera stöket som en del av tillvaron :) Good enough är tillräckligt bra. 

 

Tankar om att inte räcka till

Publicerad 2012-12-19 17:26:00 i Acceptans, Barn och familj, Elevhälsa, Livspussel, Relationer, Skolkurator, Socialt arbete, Stress,

Julen närmar sig allt snabbare och med den också allt som ska hinnas med. Även om min familj och jag valt att dra ner tempot rejält hemmavid i år, så är det ovanligt stressigt på jobbet. Inom mitt verksamhetsområde, elevhälsan, så händer nämligen något kring jultid och inför sommarlov. Elever som har det svårt på olika sätt, mår tyvärr oftast sämre inför ledigheter. Skillnaden mellan de som har, och de som inte har (och då menar jag stabila familjesituationer, vuxenstöd, goda familjerelationer, goda ekonomier med möjligheter till julklappar och semesterresor)  - blir så påtaglig just kring julen och sommarledigheten. 
 
Det är lätt att känna att man inte räcker till. Jag lever heller inte direkt som jag lär här; för det är svårt att försöka vara nöjd med den insats man har möjlighet att göra. Jag avslutar varje dag med att gå hem med känslan att jag kunde kanske klarat av att göra mer. Borde gjort mer. Borde hunnit träffa den och den. Prioriterade jag rätt idag?
 
Det är då jag ändå finner någon slags tröst i Tomas Sjödins ord. Jag har skrivit om honom i tidigare inlägget "Hasandets sköna konst".
 
Han har sagt så här:
 
"Man behöver inte räcka till. Många säger att de inte räcker till. Inte som föräldrar, inte som livskamrater, inte på jobbet, inte hemma. Och framförallt inte på jobbet OCH hemma. Fungerar det på ena stället, så larmar det på det andra. Och med utandningsluften kommer inte sällan en suck med orden jag räcker inte till.
 
Och då måste man få fråga; vem är det som har hittat på att man måste räcka till? Och vem har fastställt och normerat vad en människa i såfall ska räcka till för? Det här finns beskrivet i en text som är närmare 3000 år gammal; profeten Jesajas bok. Profeten beskriver en otillräcklighet med orden bädden är för kort när man sträcker ut sig i den, och täcket är för smalt när man kryper ihop.
 
Det är en illustration av att människan har förblivit sig ganska lik, och inte är kompatibel med egna och andras förväntningar. 
 
Tänk om det är en del av människans konstitution; att inte räcka till? Och att det finns en tanke bakom det? Nämligen att vi ska söka oss tillsammans och vägra begränsa resurserna till de egna, och vägra begränsa tillvaron till andras krav och förväntningar.
 
När man inser att man inte räcker till öppnar man sitt liv för de hjälpkrafter som finns att tillgå. De gånger då livet fått en oväntad vändning är sällan då jag ryckt upp mig och tagit nya tag. Utan det är när jag slutat att rycka upp mig, släppt taget, och öppnat mig för hjälp".
 
Tänkvärda ord, särskilt så här i jultider. 
 
Och avslutningsvis, någon annan sade: "Man behöver inte räcka till, det räcker att finnas till" och vad kan vara mera sant.
 
En god jul tillönskas er alla, därute :)
 
 
 
 

Julkul eller julstress

Publicerad 2012-12-01 09:10:00 i Allmänt, Barn och familj, Livspussel,

Vaknar sakta till denna lördagsmorgon, och börjar dagen med att titta ut genom fönstret. Trädgården är passande nog vackert pyntad med ett lager av snö.
 
Det är dock mer än vad man kan säga om insidan av mitt hus. Inte ett enda julpynt så långt ögat når. Jag har inte ens gjort i ordning någon adventsstake! Känner jag mig själv, så kommer jag inte hinna få fram någon till imorgon heller. Jag brukar vara lite sen med det där. Och som många vet, verkar det tyvärr falla på kvinnans lott (?) att ordna med sådant. Det är den riktiga kvinnans domäner, liksom, så tar inte jag fram den i tid, så kommer knappast min man att göra det heller.
 
Jag uppskattar verkligen att komma hem till juliga hus, men har svårt att få till det. I allafall i tid :) Men jag stressar inte upp mig över det, tvärtom..jag känner mig väldigt lugn. Som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, så har vi lite alternativa planer för firandet av julen i år. Så jag tänkte bara göra det jag tycker är roligt. Allt pyntande går bort, (var är kartongerna med julpynt egentligen? Jag vet inte var jag ska leta?) och inga inköp av hyacinter eller julstjärnor som står och vissnar, och absolut inga julgardinsuppsättningar som jag inte får ner förrän till sommaren (så var det i år)..
 
Så vad uppskattar jag med julen? Jo, ni som känner mig vet att det är goda saftiga lussekatter, saffransbröd med vit choklad och mandelmassa, hemgjort godis, rykande hett the och pepparkakor, glögg och en massa god mat. Så jag lägger krutet där, nu när jag uppenbarligen är född med någon form av defekt gen, för att ha utrustats med ett öga för det estetiskt tilltalande, vackert inredda julhuset :)
 
Om någon av er andra upplever något som stressande och rätt tråkigt kring julen, så föreslår jag att ni lägger ner det. Pina er inte. Hatar ni att baka, så strunta i det! Det finns en massa gott att köpa. Gillar ni inte att städa, tagga ner kraven på hur det måste se ut. Gillar ni inte att inreda, som jag, skippa det och satsa på annat som ni tycker är roligare. Det kommer att vara första advent imorgon, oavsett om man har en superstylad ljusstake, eller inte. Det går bra att tända andra ljus, i mörkret.
 
En del läsare är säkert superproffs på planering, och gör allt i god tid, och tycker det är roligt. (Och inte att förglömma; har ekonomi att göra det..) Vi som är sämre på att planera får vackert se till att anpassa oss efter att se till att vi orkar med den, och inte är helt utschasade över allt man försökt hinna med. Vi duger ändå, både som föräldrar (och kvinnor). 
 
Nu ska jag gå och baka ut mitt saffransbröd, som står på jäsning. Finns det något bättre en vacker vintermorgon än att äta en god bulle? Köpt eller hembakad, spelar ingen roll :)
 
 
 
 
 

Den fula verkligheten

Publicerad 2012-11-08 19:17:00 i Allmänt, Barn och familj, Föräldraskap, Leva tillsammans, Livspussel,

"..Det är mörkt och instängt i mitt sovrum och jag tittar upp i taket. Jag ligger som ett kryss i sängen med otvättat hår, och gårdagens trosor och har ingen tanke på att stiga upp. Mascaran och eyelinern från kvällen innan ligger som ett lager under ögonen och jag luktar allt annat än ett knippe rosor. Jag vänder och vrider mig mellan sängkläderna som borde ligga i tvättkorgen istället för i min säng..Som vanligt tar jag upp min Iphone för att kolla Facebook, Twitter och Instagram när jag vaknat. Bilderna som möter mig är allt annat än skabbiga. Folk har postat foton på soliga höstpromenader, en "söt valp" som gäspar, snygga outfitbilder, en fräsch lördagsbrunch, barn som skrattar, ett vackert landskap, poserande från provrum och en båttur där det dricks vin..."

Nej, det är inte jag som skriver ovanstående. Men det hade kunnat vara jag, eller du kanske? Jag skrattar när jag läser Sofie Strandbergs krönika. Vad hon vill ha sagt är att vi alla vill visa upp vår bästa sida, dela med oss av vår yta, det polerade och tillrättalagda, på nätet.

Det är på inget sätt standard att fara omkring och fota det fula, stökiga och sjaskiga. Vi lägger inte gärna ut statusar där vi ordagrant återger gräl och osämja eller vardagstristessen. Hon vill påminna om det vi alla vet egentligen, att livet inte ser ut sådär, som på våra stylade bilder av oss själva, våra hem och våra familjer. Hos vissa väcker det ångest, bland andra tas det med en axelryckning. 

Vi kanske skulle börja bli bättre på att lägga upp fler foton på den stökiga vardagen? En kul sida på Facebook heter "Family living - the true story". Där samlas de äkta hemma-hos-bilderna, (tyvärr har jag inte lagt upp någon själv där än), men skrattat lite halvhysteriskt igenkännande. Projekt som aldrig blir klara, halvrenoveringar och allmänt stök. Skitkul och nödvändigt, som omväxling till alla perfektionsbilder. En gång i tiden köpte jag tidiningen "Hus och hem", men det har jag gett upp för längesedan. (Alla som har barn och inte lider av städtvång vet ju hur det fungerar).

Själv funderar jag på att fota alla mina fönster, alla saknar blommor. I princip alla. (De dör ju bara, så jag har gett upp att lägga pengar på det). Eller min hall, som jag brukar återkomma till, som ser ut som en golvgarderob.

Just nu har jag en hallbyrå, som är full med ca 10 klistermärken som det står "Melvin" på. (Vilket hade kanske varit lite ok, OM det hade bott någon Melvin här överhuvudtaget). Huset saknar också saker på väggarna, trots att vi flyttade in 2004. Jag brukar låtsas att jag gillar den sterila inredningsstilen :D

Cupcakesbakande (hjälp) och inredningsintresserade kvinnor får sig också en släng av sleven, läs t ex den här bloggen 

 http://skrietfrankarnfamiljen.blogspot.se/2009/09/family-living-true-story.html

(Till mitt försvar vill jag ändå säga ...att det förstår ni väl att om man lägger ner mycket tid på bakning och matlagning, som jag till exempel, så får annat stryka på foten..)? 

Hur som helst, verkligheten är ful emellanåt..ibland jäkligt stökig, och allt annat än perfekt. Men ändå helt ok. Ingen behöver låtsas för mig, och jag tänker inte låtsas det för dig :)

 

 

 

 
 
 

Om stress, läkarhybrider och dusten mellan kropp och själ

Publicerad 2012-10-25 03:24:00 i Acceptans, Allmänt, Livspussel, Stress,

Det är svårt att ha en blogg. Man får kryssa mellan det som man för dagen tycker är spännande, engagerande, intressant, roligt, sorgligt, vardagligt eller helt enkelt värt att uppmärksamma. Samtidigt sker ett urval; vad är t ex aktuellt att lämna ut om sitt eget liv, när man skriver. Vad är intressant för andra att ta del av? Idag blir det ett inlägg om kropp och själ.
 
Som jag nämnt för någon vecka sedan, så har jag under en tid t ex undvikit att skriva om mina ryggproblem. Det betyder delvis att jag försöker låtsas om att jag inte har ont. Jag har svårt att acceptera det, av olika skäl, jag erkänner det. Det har inte varit speciellt framgångsrikt. Men i det avseendet är jag i gott sällskap med många andra; ibland vill huvudet vissa saker medan kroppen bromsar.
 
Efter några dagars funderande och ett antal läkarbesök till (utöver besöket på akuten) så har jag tvingats inse att jag ska lyssna på kroppen och inte på knoppen. Jag som vanligtvis är rätt bra på att lyssna på andra, har bevisat att jag ÄR markant sämre på att lyssna in mig själv. Detta är nog rätt vanligt, speciellt bland oss människor som (både av andra och oss själva) kategoriseras som ambitiösa och ansvarstagande. Vi sliter på, tills någon är tvungna att ge oss en örfil.
 
Och nu har den där någon gjort det med besked, kan man väl säga. "Någon" i det här fallet är en hybrid av en tuff VC-läkare och min förskräckliga ländrygg. (Läkaren såg för övrigt ut som en blandning mellan Zeb Macahan och en åldrad Clint Eastwood, så jag vågade inte annat än att lyssna).
 
Det skall sägas till läkarens fördel, att han parallellt med sin auktoritet, var både empatisk och respektfull. Samtidigt som han slog näven i bordet. För så var det ungefär. Jag är inte en människa som man så lätt ger order, på både gott och ont. (Jag önskar att jag här kan skylla på att jag är född i oxens stjärntecken, men tyvärr är det mer komplicerat än så ;)
 
Jag ska vara sjukskriven i 2-3 veckor, därefter utvärdering om smärtorna avtar i styrka. När man inte kan sova pga smärta, så blir det svårt att vara välfungerande i en tuff vardag. 
 
En sak som jag uppfattar är rätt jobbigt med att bli sjukskriven för just värk, är ju att den inte syns. Tanken är att jag ska vara ute och röra på mig som vanligt, promenera, försöka göra roliga och avkopplande aktiviteter, etc. Jag tror visst det kallas "egen tid" av hybriden, och det är yrkesarbetande människor med tre barn inte direkt bortskämda med. Så ser ni mig ute, så är allt i sin ordning; ibland haltar jag, ibland inte, men tanken är inte att jag ska ligga stilla inomhus.
 
Smärta i sig är stressande för kroppen, det vet jag och säkert många av er därute också. Jag vet att systemen i kroppen triggar igång ett antal processer, som gör att man går omkring med för höga nivåer av kortisol, vilket ytterligare jagar upp kroppen. Så det finns inte så mycket annat att göra, än att acceptera en tid av mindre belastning.
 
Den svåraste utmaningen på sikt när det gäller stress överlag, för oss alla, är ju också, att finna en balans i sitt liv. För min del betyder det just nu, att försöka bli fri från smärtan som stressor. (Eller åtminstone bättre). 
Sedan finns det ju dessutom andra, tillkommande saker i livet som stressar oss, som man måste förhålla sig till. Dessa brukar vara betydligt svårare att påverka. Chansen är stor att jag kan komma att behöva fler mentala örfilar. Vi får se vad som händer, och vad det leder till. 
 
Som jag skrivit tidigare så tror jag fortfarande att all egenkontroll är av betydelse. Den eviga frågan är alltid; :
 
Vad kan jag själv göra för att påverka min situation?
 
Önska mig lycka till :)
 
 
 
 

Världens mest trassliga människa. Igen. Och igen. Och igen..

Publicerad 2012-10-12 18:43:00 i Barn och familj, Föräldraskap, Livspussel, Neuropsykiatriska funktionshinder,

Fredagmorgonen gick i stressens, uppmärksamhetsstörningens och det nedsatta arbetsminnets tecken. Ibland önskar jag att människor med välfungerande uppmärksamhetsförmåga och minne, skulle leva tillsammans med mig och barnen en vecka eller två. Jag har nämligen den stora lyckan (?) att både arbeta med elever som har dessa svårigheter, samtidigt som det existerar i min egen familj. 
 
Imorse "failade allt" för att uttrycka mig som min son skulle sagt: Hans mobiltelefon var borta. Han glömde äta frukost. Hans jacka var borta, (kvarglömd i skolan). Detta upptäcker han när han ska gå till bussen, och redan har rätt bråttom.
 
Jag säger att han får ta sin regnjacka, så han inte missar bussen. Fem minuter senare får jag ett sms från en okänd telefon
 
"Hej mamma! Jag skriver det här från Jakobs telefon. Jag kom på att jag inte har något busskort, för det ligger nog i jackan i skolan. Hoppas jag"...(Tilläggas bör att vi nyss köpt ett nytt busskort, för att han tappat det förra, och istället för att säga som det var, så har han löst sms-biljetter med telefonen i två veckor).
 
Ytterligare fem minuter senare hittar jag hans jacka i ett hörn i tvättstugan. (Telefonen hittade vi ikväll, i ett litet fönster där ingen letat..plus fyra olika läxpapper som han "glömt" att göra. Busskortet visade sig ha legat i hans väska hela tiden, men han hade missat att se det trots att han letat..)
 
Efter att ha ägnat mig åt sonens bekymmer, blir jag själv i tidsnöd. Efter att ha letat som en besatt efter ett par byxor och bilnycklarna (de kan ligga vart som helst är min erfarenhet) och pennor att ta med, (kan någon förresten förklara varför pennor alltid saknar stift, alternativt har ett halvt stift som tafflar ur det lilla röret när man trycker på dem?) så gick jag ut till bilen och inser att det är frost på rutorna.
 
Men kom igen. Frost? Det är väl en fullständig överraskning att sådant kan uppenbara sig vid den här tiden på året..?
 
Jag vet inte hur ni tänker, själv tänkte jag att det kunde varit praktiskt med en isskrapa i bilen. Men tydligen har det stannat vid tanken, för någon sådan fanns inte. När man har tio minuter på sig att ta sig till ett viktigt möte, så kan det upplevas som stressande att försöka skrapa rutorna med ett litet reklamblad i papper som det står Colorama på. 
 
Det är förövrigt vid sådana här tillfällen som jag tror att jag skulle göra succe i någon form av dokumentärt reportage. T ex på temat "Hur mycket kan det egentligen trassla för en människa med normal begåvning och en akademisk examen?".
 
Hursomhelst, jag kom i tid! Jag gör nästan alltid det, med en mild ansträngning..
 
Nu väntar en helg och välförtjänt vila, efter en späckad vecka. Jag ska laga kyckling, och sedan se en bra film. Ha en härlig lördag och söndag, glöm inte att gå ut och njuta av alla vackra färger!
 
 
 
 
 
 
 
.
 
 
 
 
 
 

Pastasås, diskbråck och annat lite blandat random

Publicerad 2012-08-28 19:58:00 i Allmänt, Barn och familj, Livspussel, Vardagsmat,

Här sitter jag och tittar på liken av två tomma pizzakartonger. Nu igen. Jag tror jag är påväg att sätta någon form av rekord här! Jag skyller på att jag måste kraftsamla för att sköta logistiken ensam de kommande dagarna. Det vet ju alla att kolhydrater är bland det bättre man kan sätta i sig, när man står inför någon form av fysisk prestation..? Jag måste i det här sammanhanget verkligen hylla alla ensamstående (enastående!) föräldrar.
 
Det är ju själva *piiip* att man dessutom kommer hem till ett hus, där det ser ut som om någon har öppnat en ny skobutik i hallen? Och så fort man kopplar av en dag eller två, så leder det ofrånkomligen till att endera tvättkorgen eller ett rörigt kök ligger i bakhåll för att hugga en i ryggen. 
 
Ibland är det så stökigt att jag när en dröm om att bo i ett enda rum med kala vita väggar, där jag ser alla saker och har fullständig koll på att var sak har sin plats (..men jag brukar släppa den drömmen när jag inser likheterna med att ha blivit intagen på en psykiatrisk vårdavdelning..;). 
 
Imorgon väntar för övrigt ett besök på sjukhuset för mig, jag ska äntligen få en ryggblockad. Den läggs under röntgen, så jag hoppas att de sticker rätt. Tydligen skall en blandning av smärtstillande och kortison "förlama" de nerver som är mest påverkade av diskbråcken.
 
Jag frågade hur länge det skulle hålla i sig, och fick svaret "ibland i några år, och om du har otur bara några veckor". Så snälla, håll alla tummar och tår för mig och hoppas att smärtan försvinner länge! 
 
Förmodligen kommer jag inte blogga på ett par dagar, (om jag inte känner ett tvång att delge er alla detaljer från behandlingen), så i väntan på nästa middagstips får ni hålla till godo med gårdagens goda pastasås:
 
En enkel sås med korv, tomat, vitlök och gul lök, färsk spenat och lite grädde. Vi brukar köpa en god korv som heter Krakauer på Lidl, den är lagom kryddig även för barnen. Men man kan ta vilken lite tjockare korv som helst. Slanta den, stek lite tillsammans med löken, ha hackad tomat, lite grädde, vitlök och spenat. Servera ihop med pasta, ris, bulgur eller sallad. Krydda med valfria kryddor. Snabbt som bara den, bon appetit :)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Om livspussel och att våga göra förändringar

Publicerad 2012-08-17 16:16:00 i Acceptans, Allmänt, Livspussel, Socialt arbete, Stress,

Om en vecka är det dags. Om jag balanserade runt livet tidigare (mellan att vara förälder-livspartner-yrkesarbetande-vän etc) så ska ytterligare en pusselbit läggas till. På fredag nästa vecka är det upprop och introduktionsdag på universitetet. Två års fördjupade studier i psykoterapi på annan ort väntar. Yrkesarbetet jag har ska kombineras med studier på plats varannan fredag. Därutöver tillkommer en hel del litteraturstudier och hemarbete.
 
Det har funnits stunder då jag frågat mig själv om det är riktigt klokt att genomföra det, men jag landar alltid i samma slutsats: Ja det är faktiskt både klokt och genomtänkt. (Även om jag utifrån förra inlägget kan verka vara en person med noll koll, så kan jag avslöja att så inte är fallet 24 timmar om dygnet..tack och lov;)
 
Jag har de sista två åren känt mig ovanligt trött från och till, och när ryggen började säga ifrån på allvar för ca ett år sedan så satte jag det i samband med olika saker, inte bara stress.
 
Det fick stora konsekvenser. Jag fick sluta med all träning, som varit en stor glädje. Jag fick sluta med trädgårdsarbete, för jag kunde inte böja mig. Jag kunde inte sitta längre med vänner, och började dra mig undan mer, där jag kunde ligga för att vila ryggen.
 
Jag började efter en tid inse att jag måste lära mig att leva med kronisk värk, och det gjorde mig nedstämd och ibland arg. Jag är vanligtvis en glad person, men jag märkte att jag blev tystare och mer allvarlig. De som känner mig väl, märkte säkert också att jag förändrats. Till och med mitt minne påverkades av smärtan, vilket tydligen är vanligt fick jag lära mig.
 
Stress i kombination med värk är ingen höjdare. Trots att jag sorterar, prioriterar, och väljer bort både hemma och på arbetet så har det i perioder varit svårt att finna en balans. Jag tror att många i min ålder kan känna igen sig.
 
Det är lätt att känna sig fångad, rent av helt låst, när man befinner sig i situationer som man inte själv kan påverka, vad det än handlar om; stress, smärta, att leva i ett dåligt förhållande, att inte trivas med sitt arbete eller t o m i sin kropp. Exemplena är många, men lösningen är i grunden likadan:
 
Det finns bara en utväg, och det är att själv göra någon form av förändring. Jag tror att minsta lilla sak man själv kan ta över och känna egenkontroll över, är till hjälp. Att försöka påverka det man har chans att kunna påverka helt enkelt, och lägga det andra åt sidan. Annars suger det ut all energi man har i kroppen.
 
Så tillbaka till det jag skrev i början, det är både klokt och genomtänkt att börja studera. Ibland kan sådant som tillsynes verkar kunna ta energi, också GE energi. I det här fallet träffa andra, nya människor som arbetar med samma sak (socionomer med yrkeserfarenhet) och erfarna välutbildade lärare inom mitt eget yrkesfält. 
 
Jag kommer vara galet trött, känslomässigt tömd, tappa bort saker och missa fler avfarter..men jag kommer förmodligen vara lite gladare..hoppas alla arbetskamrater och vänner kommer att märka det på sikt.
 
Och alla ni andra som kan känna igen er i det jag skriver; fundera över vad det är du behöver göra för att få till en förändring, vad det än gäller.
 
Livet är för kort för att inte trivas.
 
 
 
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela