HullerOmBullar.blogg.se

Föräldrar och lärare - lär dig om barn/unga med adhd!

Publicerad 2013-04-10 17:29:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Kommunikation, Lästips, Neuropsykiatriska funktionshinder, Skolfrågor,

För en tid sedan sprang jag på en fantastisk bok, som vänder sig till föräldrar, lärare, specialpedagoger och andra intresserade. Den vill jag verkligen tipsa om idag! Skaffa den om du har ett barn med adhd eller möter elever som har den diagnosen.
 
Boken heter Adhd - att leva utan bromsar med underrubriken "en praktisk vägledning" och är skriven av Martin L Kutscher.
 
Kutscher är en internationellt erkänd barnneurolog och författare, verksam i New York. Som förälder själv till en pojke med Add, (samt det faktum att jag själv föredrar kreativt kaos framför ordning) är detta en av mina största utmaningar - att hjälpa honom att strukturera upp sin tillvaro, utan att själv vara speciellt bra på det..Detta tror jag att fler föräldrar och även lärare kan känna igen sig i.
 
Jag har även läst många böcker i ämnet, men ingen har varit långt ifrån lika bra som den här. Boken i sin helhet är rolig och lättläst. Ett kapitel som är helt suveränt rör skolarbetet - och att hålla just ordning och reda.
 
 
 ADHD - att leva utan bromsar : en praktisk vägledning
 
 
Boken sammanfattar även de insikter som framstående forskare inom området gjort. T ex om den neurologiska bakgrunden till adhd, som Kutscher beskriver den: "Frontalloberna sover på jobbet"..
 
Adhd är ett reellt tillstånd. Det rådande kunskapsläget kan sammanfattas på följande sätt; 
 
# Frontalloberna och prefrontalloberna i hjärnan är säte för våra exekutiva och hämmande funktioner.
# Signalsubstanserna dopamin och noradrenalin spelar en framträdande roll för de hämmande funktionerna i frontal-och prefrontalloberna.
# Vid adhd är de här signalsubstanserna inte tillräckligt verksamma. Enkelt uttryckt innebär adhd att frontallobernas "bromsar" samt andra exekutiva funktioner i hjärnan -sover.
 
Oordning finns därför i praktiken inbyggt i adhd. Så gott som samtliga människor med adhd har medfödda svårigheter inom det här området.
 
Kutscher redovisar symtomkriterier för adhd som avser bristande uppmärksamhet, och bland dem kan man se att fem av nio kriterier avser just organisationsförmåga.
 
De övriga fyra berör begränsat uppmärksamhetsomfång och distraherbarhet:
 
-svårt att vara fullt uppmärksam; gör därför fel till följd av slarv eller obetänksamhet
-har svårt att behålla uppmärksamheten
-tycks inte lyssna vid direkt tilltal
-distraheras lätt av yttre stimuli
-har svårt att organisera uppgifter
-misslyckas med att genomföra uppgifter (dock inte pga ovilja eller bristande förmåga)
-undviker uppgifter som kräver uthållig organisationsförmåga
-tappar bort saker som behövs för att utföra uppgifter
-ofta glömsk i vardagen
 
Desorganisation är alltså en inbyggd dysfunktion i diagnosen. Det förklarar, som Kutscher skriver, behovet av att hjälpa barnet/den unge med att HÅLLA ORDNING. 
 
Tolka inte oordning som ett tecken på att barnet inte bryr sig eller är slarvig! Hos människor med adhd fungerar hjärnan annorlunda, när det gäller förmågan att organisera och planera.
 
Ordning är en fråga om förmåga. Vissa människor är bra på att ordna och organisera. De som har adhd, är det inte, och det har med hjärnan att göra - inte att man är slarvig eller lat.
 
"Hjärnan kan så att säga ha extremt goda förutsättningar att skriva en uppsats men extremt dåliga förutsättningar att hitta uppsatsen morgonen därpå..och det är den här slående ojämnheten i fråga om färdigheter som gör den bristande organisationsförmågan till ett funktionshinder.."
 
Kutscher skriver vidare att åtgärder för att möta den bristande organisationsförmågan hos barn/unga med adhd bör spela en huvudroll i skolans åtgärdsprogram för dessa elever.
 
Han beskriver sedan flera handfasta tips och tricks till både lärare och föräldrar på hur man hjälper elever att organisera sitt skolarbete. Alla beskrivna stödåtgärder för bättre ordning kompletterar Kutscher även med andra saker som kan vara viktigt att tänka på:
 
Alltifrån vad man som lärare kan behöva vara observant på; t ex att det finns problem som har kopplingar till adhd. Många elever har också inlärningssvårigheter i någon form, särskilt vanligt är nedsatt skrivförmåga, svårigheter att uttrycka sig skriftligt, problem med stavning, svårigheter att följa anvisningar i flera steg/följa instruktioner i flera steg.
 
I övrigt berör författaren förhållningssätt  på olika sätt; att se realistiskt på barnet/den unge med adhd som du möter varje dag. Om att bevara lugnet; tolka inte problematiska beteenden som personliga förolämpningar.
 
Ett sätt är att regelbundet bedöma de adhd-relaterade beteendena hos ditt barn, eller en elev, med hjälp av en kort checklista, tex:
 
-Distraherbarhet
-Desorganisation
-Impulsivitet
-Rastlöshet
-Överkänslighet
-Kontaktproblem
 
Ovanstående är utgångsläget, alltså inte ett typiskt barn. Detta kan vara värt att tänka på. För om man betänker att det är så här svårigheterna kan se ut, så har man lättare att möta barnet där det är, istället för att gå igång och hamna i konflikt.
 
Erbjud hjälp med det som inte fungerar i den stund det behövs, istället för att ge negativ respons när det redan är försent. Kutscher ägnar även ett kapitel om läkemedelsbehandling, som är väl värt att läsa. Det är tydligt att det finns många fördomar och förutfattade meningar om medicin som kan hjälpa barn med adhd, vid sidan av pedagogiska stödåtgärder och familjestöd.
 
Det näst sista kapitlet ägnas till den unge själv medan det sista ägnas åt en sammanfattning.
 
Läs den!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Iris Ilone has left the building..

Publicerad 2013-02-13 18:12:00 i Barn och familj, Leva tillsammans, Lästips, Sorg,

Sedan ett par dagar tillbaka är det ingen överdrift att säga att det råder något av förstämning i huset.. Familjens älskade guldhamster blev från en dag till en annan hastigt sjuk och gick bort. Hon drog sina sista andetag och dog i händerna på mig, med barnen gråtandes runt omkring. Det är märkligt hur fäst man kan bli, till och med vid den som många av våra vänner kallat "den där lilla råttan".
 
Här lever vi i en värld med miljöförstöring, svält och krig, och här sörjer vi en liten hamster (som vi dessutom tog till veterinären, i ett försök att se om det kunde röra sig om något botbart). Denne veterinär ringde idag för att följa upp medicineringen, men han fick nöja sig med ett "jag beklagar sorgen" när jag berättade att Iris Ilone Guldhamster (med stamtavla!) tyvärr vandrat vidare till de sälla jaktmarkerna. 
 
Mina tre barn, med helt olika personligheter, har handskats med det var och en på sitt sätt. En verbaliserar och är känslomässig kring det som hänt, en annan har dragit sig undan, gråter och har svårt att överhuvudtaget prata om det. Den yngste har berättat i skolan, klurat på det för att sedan släppa det.
 
I morse konstaterade en av dem att det vore kanske bra att köpa den där "Sorgboken" (Maria Farm) som de pratade om i tvs morgonsoffa..-Jag tror i och för sig att den är skriven till barn som förlorat en förälder, sa jag lite försiktigt..men fick bita mig i tungan för här gäller det att ha respekt för sorgens uttryck..
 
Och föräldrarna? Ja, vi är också lite dävna..vem kan inte låta bli att charmas av en liten handtam, toalettränad och kelig hamster? Det lilla korta livet - det lilla i det stora - en vän som har ett värde och måste sörjas.  Sov gott Iris, hälsa hamsterhimlen!
 

Att få somna i frid, det passar
en liten hamster med trötta tassar.
Du få möta de små, lilla vän,
alla kommer till slut hem igen.
Det är sant och det är visst
alla kommer hem till sist

 

Det händer något vid 40 - relationskriser, nojor och "är det så här det ska vara"?

Publicerad 2013-02-10 16:52:00 i Kommunikation, Leva tillsammans, Livsval, Lästips, Relationer,

"Vi hämtar och lämnar, handlar och städar, längtar efter nya köksluckor, sovmorgon och semester. Men vi längtar sällan efter varandra". 
 
Orden är författaren Gunilla Bergenstens. Boken heter "Att älska varandra i längden - och på bredden". Den handlar om att vara gift och om att fortsätta vilja vara det. Länge. Gunilla Bergensten har skrivit en rolig och inspirerande bok om att ett långt äktenskap inte behöver innebära tystnad och tristess. Men också om hur svårt det är. Gunilla Bergensten har genom sina böcker gjort det till sitt signum att sätta fingret på det vardagliga, vardagsdramatiska i detta med att leva tillsammans. Hon skriver med hög igenkänningsfaktor, med humor och allvar.
Gunilla har även skrivit boken med den lockande titeln  ”När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre)” som skildrar Gunillas år som 39-åring i dagboksform.
 
"...Säga upp sig, vara otrogen eller flytta till Nässjö? Märkliga grejer började hända när Gunilla Bergenstens bekantskapskrets började 40-årskrisa. Författaren försökte ta reda på vad som pågick och skrev en bok. För många av oss händer det något vid 40.Vi börjar ifrågasätta både våra liv och kroppens förändringar. För författaren började 40-årskrisen göra sig påmind när telefonen plötsligt började ringa hemma i radhuset i Göteborg. Gunilla var då 39 år och den ena väninnan efter den andra ställde frågan om det inte skulle vara mer än så här? Deras makar ville endera bygga garage, hade varit otrogna eller ville skiljas...".
 
 
När man som jag både närmar sig just 40, och också lever sedan länge i en kärleksrelation kan man inte hjälpa att dras till ämnet. Nu har jag/vi turen (och åtminstone en viss skicklighet, om jag får skryta) att leva i en relation som är i allra högsta grad levande och "i arbete". (Den som tror att man lever i en lång och kärleksfull relation utan kriser, diverse investeringar och hårt arbete lurar sig själv). 
 
Men precis som författaren säger i en intervju, så har jag i tidigare inlägg också konstaterat att det är naturligt att människor halvvägs i livet börjar ställa sig nya frågor, framförallt om hur de vill leva sina liv. Och jag tror att det är något bra. (Under förespegling att man själv tar ansvar för sina egna val, och inte lägger över hela ansvaret på den andre partnern "som inte lyckats att vara drömkvinnan/drömmannen"). 

 

"Mellan 30 och 40 var den stående frågan ”vet ni någon bra rörmokare?” eftersom alla höll på att renovera sina kök. Men nu blev frågan i stället ”ska det inte vara mer än så här?”

"Att vi som hade lovat varandra som 20-åringar att inte leva våra föräldrars liv bara körde på, för att sedan upptäcka att det var precis det vi hade gjort. Det går så fort under de här åren och vi hinner inte riktigt tänka. Vi kanske skaffar för stora hus, nya kök och renoverar både ett och två badrum, och vi låser upp oss ekonomiskt så att vi inte har utrymme för annat. Gunilla menar att även om det sällan är dåliga val man har gjort, utan tvärtom väldigt välgrundade sådana, så kommer ofta frågan ”var det detta jag ville?” upp några år senare".

"Jag tror att om man kanske hade gjort lite mer oväntade val som 30-åring, så hade det inte blivit så knepigt vid 40. Om man hade överraskat sig själv någon gång då och då, och ställt sig nya frågor, så hade det kanske blivit mer spännande. Att den här krisen kommer just vid 40 tror Gunilla beror på att de mest hektiska småbarnsåren är förbi. Man har tid att krisa för att barnen äntligen är större och vi får egen tid till att fundera på hur man har det.

"När det inte bara måste pratas om vem som var uppe sist på natten, och när antalet skridskodagar och matsäckar minskar, då har man tid att ifrågasätta om det verkligen är så här man vill ha det".

Sammanfattningsvis kloka ord från en cool författarinna, värd att läsa. För dig som ev håller på att arbeta ihjäl dig hemma rekommenderar jag även boken "Familjens projektledare säger upp sig", jag skrattade så jag grät i vissa avsnitt. Personligen har jag sedan länge avsagt mig projektledarskap, delvis, (av den anledningen att jag är helt ofattbart usel på det) men tror att många kan känna igen sig!

 

Om rätten att vägra försonas med en förälder

Publicerad 2012-12-03 20:04:00 i Acceptans, Barn och familj, Föräldraskap, Lästips, Sorg,

Av en slump sprang jag på "Felicia försvann" av Felicia Feldt. Boken kom redan 2011 och har varit omdiskuterad och recenserad rätt många gånger, utan att jag kommit till skott att läsa den.

En av recensenterna på DN, Jens Liljestrand, beskriver innehållet, inledningsvis, på det här sättet:

"..Felicia försvann” är en sårig och trasig memoar om ett liv i skuggan av en självupptagen och dominant förälder. Inte ens i skönlitteraturen har jag läst en bok så till brädden fylld med hat mot en förälder. Boken är en offentlig avrättning, utan försoning, utan nåd. Mamman hängs ut som en alkoholiserad, nyckfull, narcissistisk och sexuellt gränslös demon, som gör familjen till experimentverkstad för sina bisarra uppfostringsidéer. Det pikanta i sammanhanget är förstås att mamman inte är vilket socialfall som helst, utan Anna Wahlgren, en av Sveriges – numera också världens – mest kända profiler inom just barnuppfostran.."

Du hittar en intervju med Felicia Feldt här där hon berättar om bakgrunden till boken:

http://mabra.com/felicia-feldt-jag-var-radd-for-min-egen-mamma/

Felicia Feldt har, vad jag förstår, fått ta emot både ris och ros för sitt beslut att skriva boken.

I sin helhet känns boken som en terapeutisk bearbetning av en barndom och uppväxt, vilket hon också säger att den är, i intervjun här ovan.

Som om hon äntligen fått släppa ut något som behövde bevittnas och kommenteras av andra, för att hon skulle kunna påbörja sitt tillfrisknande. (Modern Anna har besvarat "Felicia försvann" genom att skriva en egen bok; "Sanning och konsekvens").

Hur som helst, jag fastnar i Felicias berättelse, känner själv igen och fascineras av de familjemönster och den dysfunktionalitet som uppstår i familjer där föräldrar på olika sätt brister i sitt föräldraskap. Syskon som vänder sig emot varandra, hur ett syskon utpekas som en jobbig rebell som fular ut sig, eller alltid förstör stämningen, medan ett annat barn håller föräldern om ryggen och är den "skötsamma". På det sättet blir samtliga relationer i familjen fördärvade och påverkade.

Min erfarenhet är att det ofta blir så i familjer där man inte får vara ett barn, där man av olika anledningar tvingas ta vuxenansvar och vuxenroller, pga t ex föräldrars missbruk eller psykiska sjukdom.

Felicia väljer att vägra försonas med sin förälder. Det är lite tabu att göra det. Får man göra det? Är det ett misslyckande? Eller ett sätt att överleva? Vi människor är ju så intalade att vi ska förlåta.

De som väljer att inte ha kontakt med en förälder, har ofta fattat det beslutet efter stor vånda och stor sorg.

Det sker, när föräldern ifråga har svårigheter att själv blicka inåt, och ge barnet rätt i sina upplevelser. I den egna bekantskapskretsen finns flera personer, som har ställts inför dessa val, för att få möjlighet att få lugn och ro, och för att kunna gå vidare med sina liv. Vi har då pratat om det, vridit och vänt på det, och jag har haft full respekt för deras val.

En förälder som inte klarar av att vara en förälder, även åt sitt vuxna barn, tar så oerhört mycket energi och orsakar så mycket sorg. För en del människor blir en fortsatt kontakt som att ständigt utsätta sig för barndomens trauma. Hur stora konsekvenserna kan bli, för det egna psykiska måendet, att ha en förälder som brister, illustrerar Felicia Feldt väl i sin bok, läs den.



Chokladmazariner på en söndag

Publicerad 2012-11-25 15:37:00 i Lästips, Vänskap,

När man har bakning som en av sina hobbies, så kan man inte äta allt som kommer ur ugnen. Åtminstone inte ensam..

Då är det tur att det finns tacksamma människor att baka till. Imorgon är det min mans arbetskamrater som han lovat någon form av uppmuntringsfika. Egentligen borde jag ju låtit honom baka själv, men nu är ju jag en väldigt snäll person:)..och hans arbetskamrater är fina vänner som förtjänar det bästa.

Så det blev chokladmazariner med espressoglasyr, här på söndagseftermiddagen. Riktigt goda, kan rekommenderas. Inte svåra att baka, men en del pyssel var det. Formarna ska fodras med en chokladdeg, för att sedan fyllas med en smet på bland annat mandelmassa, choklad och ägg. 

Receptet hittar du i systrarna Eisensmans kokbok "Sommarens söta" (med underrubrik; recept för soliga och regniga dagar). Deras böcker ger alltid ny inspiration, titta gärna också i "Två systrars söta" (2005) och "Vinterns söta" från 2007).

I nöd och lust. Långa parrelationer - vad får dem att hålla?

Publicerad 2012-10-28 12:04:00 i Allmänt, Barn och familj, Leva tillsammans, Livsval, Lästips, Relationer, Socialt arbete,

Något som ofta diskuteras i bekantskapskretsen är, inte helt överraskande, parrelationer. När man som jag närmar sig 40, befinner man sig ofta i sammanhang där människor börjar att skilja sig/separera. (Det är ju egentligen helt logiskt att man börjar fundera över sina egna behov och hur man själv valt att tillfredställa dem, när man kommit halvvägs i livet)..och genom sådana funderingar kommer kanske också frågor kring hur ens behov tillfredställs inom det förhållande man lever i.
 
Kärleksrelationen : en bok om parförhållan
 
Jag lägger inga moraliska aspekter på skilsmässor överhuvudtaget, mer än att det i varje enskilt fall förstås är en sorg för de som är inblandade. Inte heller på otrohet ("den som är utan skuld kan kasta den första stenen", och med det menar jag att man nog ska akta sig för att döma andras handlande).
 
Jag är mer intresserad utifrån ett annat perspektiv. Lägger vi tid och kraft på att planera våra liv tillsammans, vår relation? Investerar vi i den, funderar vi över vad som får en kärleksrelation att hålla? Kollar vi inåt, och funderar över vår egen förmåga inom relationen?
 
Är långa parrelationer/livslånga äktenskap ens eftersträvansvärda? Tja..jag tror åtminstone att många människor föreställer sig att de ska leva i ett livslångt förhållande och dela vardagen med varandra.
 
Men, skulle jag säga; åt andra sidan bara under förutsättningen att man är tillfreds, att det inom relationen finns det som man behöver. Vad var och en behöver är naturligtvis helt individuellt, i det här sammanhanget. 
 
Något vi ofta kommer tillbaka till när vi diskuterar det här, är kommunikationens betydelse. Vi tjatar om det till och med; hur ofta har vi inte kommit med välmenande råd som "ni måste ju prata med varandra". Varför är det viktigt? Ja, personligen är jag av den övertygelsen att det för det första är svårt att läsa andras tankar. Om jag önskar att min partner skall tillfredställa ett behov jag har, (vare sig det handlar om t e x emotionella, praktiska, sexuella behov, etc) så behöver jag ju förmedla det till denne. Om man inte trivs i sitt förhållande, så är det svårt att göra något åt det, om man inte kan prata om det. 
 
Attraktion, förmåga till kommunikation, gemensamma intressen/gemensamma mål, förmåga att uppfatta sina egna och den andres behov, förmåga att ge och ta emot intimitet/sex, egen personlighet, jämställdhet inom förhållandet, och tidigare erfarenheter av parrelationer (föräldrarnas relation) mfl är ju också några parametrar som påverkar kvaliteten och balansen på den parrelation vi ingår i....och är exempel på förutsättningar för hur relationen utvecklas.
 
För er som är lika intresserad av relationer som jag, alternativt vill utveckla din egen parrelation kan jag ge följande lästips :)
 
Jag läste nyligen en studie som heter ”Äktenskapet handlar inte om att bli kär, det handlar om att fortsätta vara kär” som var riktigt bra, och lättillgänglig i sin form:
 
https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/4462/1/M%20Palm%20A%20Nilsson.pdf

En välskriven och läsvärd bok om parrelationer är "Kärleksrelationen" av Tomas Böhm.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127110958

Och, slutligen en lättläst länk på temat:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

 

 
 
 
 
 
 

En blandning av tantsnusk, biskvier och en fantastisk farfar

Publicerad 2012-10-06 16:34:00 i Allmänt, Lästips,

"Romantisk, befriande och fullkomligt beroendeframkallande", "Utan tvivel kommer kvinnor att diskutera den under år framöver". Ja, och utan tvivel anses boken "Fifty shades of grey", eller "Femtio nyanser av honom", som den heter på svenska, vara en bok "skriven för kvinnor". En del antyder att det är tantsnusk. Själv vet jag inte, jag har ännu inte läst den.
                                                                                
 
För vad gjorde jag? Jo, jag köpte den nyligen i födelsedagspresent till min man, som just nu är fullt upptagen med att läsa den. Han rör inte en min, så än har jag inget att avslöja om vad han tycker om den..(Min plan är förstås att läsa den själv och sedan diskutera den med honom, så jag återkommer i frågan). Vad jag förstår bara av att läsa på baksidan, är att den handlar bland annat om sexualitet och maktspelet mellan en man och en kvinna. Att den sålt tio miljoner exemplar i USA på bara sex veckor. (Och att den kallas "porrboken" av några vänner på facebook :)
 
Varför jag köpte den till min man? Ja, jag provoceras lite av att vissa böcker anses vara "kvinnoböcker". Varför skulle inte män kunna läsa böcker om sex och kärlek? Han såg i och för sig lite förvånad ut när han öppnade paketet, men hej, han behöver släppa de gamla vanliga deckarna, Tom Clancy-böcker och Jan Guillou. Han mår inte dåligt av att läsa om andra saker än militär underrättelsetjänst, agenter och ubåtsmanövrar..Så, nu väntar vi med spänning på hans recension, eller hur?
 
Från böcker till bakat:
                                                                    
 
Idag blev det biskvier här hemma, vilket är ganska sällan. Alltid när jag bakar dem, så tänker jag på min farfar. Han gick bort förra året, och jag saknar honom väldigt mycket. Han finns ofta i mina tankar. Han är en av få människor som har betytt mycket för mig, och som jag alltid känt mig trygg tillsammans med. 
 
Han var en enkel människa, som alltid såg det positiva i allting. Han använde inte begreppet "människosyn", men han hade en fantastisk sådan. Han levde enkelt, var aldrig dömande och pratade aldrig illa om andra människor. Han kunde alltid vrida och vända på saker, så att man fick möjlighet att se saker och ting ur olika perspektiv, när man var arg eller ledsen. Framförallt visade han alltid sympati och medkänsla, även för människor som man inte förväntade sig att han skulle ta i försvar. Han brydde sig aldrig om pengar och status, utan relationer, familjen och naturen var det viktigaste i hans liv. Förutom det söta, då :) Han sa ofta, "Tänk vad jag är lyckligt lottad, som får arbeta och hålla på med min hobby, och få betalt för det".
Min farfar var konditor, och älskade att arbeta med sina händer.
                                
 
 En Eskilstuna-konstnär som hette Borgenhag, målade den här tavlan av honom på 60-talet. Det var meningen att han skulle se lite trött och ledsen ut, men det var han som sagt nästan aldrig :). Om han fortfarande hade varit ibland oss, så hade jag bjudit honom på biskvier idag, för det var en av hans favoriter. Och en av mina med...farligt goda sötsaker är de! 
 
 
 
 
 
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela