HullerOmBullar.blogg.se

Myrornas krig

Publicerad 2013-07-19 19:00:00 i Barn och familj, Kommunikation, Leva tillsammans, Livspussel, Relationer,

Efter 21 år tillsammans med maken borde jag ha luktat mig till att han inte delar min entusiasm för att att börja tapetsera om i hallen ikväll. Jag förstår ingenting. Han gick ju på semester idag, kl 16.00? Vad är problemet? ;) 

För vad kan då vara mer lämpligt än att börja arbeta lite med underarbetet i hallen, när jag gjort mig omaket att ha sett ut tapeter..?

Han vidhåller även att det vore desto bättre att ägna helgen åt att måla staketet på verandan, "..för att det är bättre att ägna sig åt utesysslor på sommaren"..

Jag kontrade med att jag tror att familjen kan klara av att göra både och. Dessutom envisades han med att vara hungrig, och som om inte det vore nog med störningsmoment så lyckades karln hitta ett myrbo i hallen, när vi efter ivrig diskussion i bilen klev in hemma, över tröskeln.

"Jaha..då måste jag åka iväg igen och köpa myrmedel.."..konstaterade han med något triumferande i blicken.."för det är ju myror överallt, älskling".

Vid det här laget ser jag mina tapetplaner grusas rejält. Helvete! För min del är det ok att trampa ihjäl några stycken, så kan myrmedlet vänta till imorgon. Hellre en snygg tapet, för vad gör väl lite myror på golvet..?

Men han var redan ute i bilen, så för närvarande står det 1-0 till maken. (När jag hittade en myra på insidan av låret när vi senare satt och åt tacos, så fann jag i efterhand att hans prioordning kanske inte var så dum trots allt..)

Men. Efter en analys av vårt vanliga sysslomönster (en analys av tusentals genom åren) så finner jag att vi som vanligt använder oss av våra ingrodda personlighetsmönster, när något ska göras:

Jag är å ena sidan; impulsiv och driven och vill ha allt klart, helst inom en timme. Han däremot å andra sidan..segar, velar och kommer aldrig till skott..och när det kommer till kritan är det ok för honom att vi aldrig någonsin målar om. Ever again..med motiveringen "..nja, är inte den där hallen funktionell..ändå..utan ny tapetfondvägg?".

Andra varianter på samma tema; "Nja..men är inte den där sophögen rätt onödig att köra iväg till tippen..?

Eller "Nja..måste vi verkligen se till att göra något åt att bilen piper/tutar och signalerar att vi inte har bältena på, fast vi har tagit på dem?..Är det inte rätt charmigt att åka bil med ett ständigt tutande i kupen?.. Etc.

(Det senare slutade med att jag ringde hans arbete under en biltur, med ett tutande som vägrade upphöra, och SKREK "Jag tänker slå sönder instrumentpanelen om du inte ser till att tutandet upphör! Idag!! 

För närvarande råder dock vapenvila. Jag bloggar. Han sitter i soffan, ser på Skärgårdsdoktorn (!) och äter chips. Men om ca fem minuter tänker jag minsann börja spackla igen lite hål i hallväggen. I min arbetshöjd förstås.

Han borde ju faktiskt tänka på min stackars rygg..borde han inte det? ;)

 

 

Reflektioner om jantelagen och flickor som tar plats

Publicerad 2013-07-14 09:01:00 i Allmänt, Föräldraskap, Kommunikation, Leva tillsammans, Relationer,

För en tid sedan pratade jag och en vän om barn i allmänhet för att sedan samtala om hennes dotter, en flicka i 10-årsåldern. Ett barn som jag skulle beskriva som kreativt, intelligent och mycket utåtriktat, fullt av liv och entusiasm. Ett barn som tar plats och tycker om att stå i centrum, som gärna uppträder, dansar, sjunger och ständigt har nya upptåg i bakfickan. En flicka som syns och hörs. Ett impulsstyrt barn, som pratar med lite för hög röst och som gärna är den som styr och leder.
 
Fundera en stund över det du just läste. Vad får du för tankar? Säkert finns lika många uppfattningar och första intryck kring den här beskrivningen av en mellanstadietjej, som det finns läsare. Själv fick jag nämligen en tankeställare.
 
Samma vän är nämligen bekymrad. I släkten och i vänkretsen reagerar andra vuxna på att flickan tar den här platsen, och visar det också öppet framför min vän, hennes man och deras dotter. På olika sätt; med subtila kommentarer och påpekanden. Flickan, som är klok och snabbt uppfattar stämningar, har blivit ledsen när detta skett. Hon förstår ju inte riktigt varför andra vuxna blir irriterade, det är hon ännu för liten för.
 
Det finns något som känns igen här, tänker jag, vid de tillfällen då ovanstående kommit på tal. Var har jag hört det här förut? Jo, ytterligare en annan väninna, med en något äldre flicka, har tagit upp något liknande. Hur människor runtomkring besväras över hennes impulsstyrda, högljudda och "bubbliga" dotter. Att hon som mamma borde kunna "stävja detta platstagande" lite mer.
 
Samtidigt: En vuxen väninna beskriver ett livstema;
 
"Jag var liksom alltid bara för mycket. Jag pratade för högt och var..tja.."alldeles för mycket". Alla tyckte det, mamma, klasskamrater, lärare...jag var explosiv, jag hördes, syntes och tog för mycket plats...mamma hade nog önskat sig en helt annan dotter..och gör än idag. Och nu..Jag passar inte in i ramen för hur en kvinna ska bete sig...andra kvinnor blir irriterade på mig, men jag har ju ingen dold agenda, jag säger ju bara vad jag tycker, jag kan inte linda in saker. Och ständigt denna impulsivitet.."
 
..berättar väninnan vidare, som trots sin höga intelligens otaliga gånger trampat i klaveret och sagt saker i olika sammanhang, på impuls, för att därefter ångra sig. Än idag, så är det nog så att man endera hatar henne eller älskar henne, brukar hon själv säga.
 
Själv sällar jag mig till den senare kategorin. Jag känner heller inget hot i att stå tillbaka och ge henne plats i sociala sammanhang. Vill jag själv ta plats, så tar jag ansvar för att göra det. Och jag uppskattar hennes drivkraft och att hon står för att hon är den hon är.
 
Men jag vet också att många irriterar sig på den här väninnan, som impulsivt och kraftfullt syns. Jag har sett det hända vid flera tillfällen. Både i privata och professionella sammanhang, och det är inte alltid klädsamt. Jag ser hellre att vi accepterar andra som de är. Vi behöver nog tänka till kring det här. För kanske är det vi själva som behöver ta ett kliv fram och ta lite mer plats, om vi stör oss på att andra gör det?
 
Människor som kliver utanför ramen för hur man bör bete sig för att vara "lagom", upplever jag straffas alltför ofta. Här någonstans hade det kanske varit väntat att anlägga ett genusperspektiv; att pojkar/män som syns och hörs förmodligen inte straffas ut och döms på samma sätt, som flickor/kvinnor...men det behöver vi nog inte tjata om. Jag förutsätter att intelligenta läsare kan reflektera utifrån ett könsperspektiv utan att jag lägger ut texten.
 
Själv tänkte jag lite mer utifrån ett Jante-perspektiv. Det här kommer från något i vår svenska kultur, att vi reagerar så här? Samtidigt så skryter vi ju lite om det nu för tiden, att vi lämnat det där Jante-lagstänket bakom oss. Man ska ju få sticka ut, vara färgstark och annorlunda, ta plats, numera...eller? Och om någon är duktig, har särskilda kunskaper så ska vi väl glädjas åt det och ta det tillvara, istället för att reta oss på det.
 
Tja.jag hoppas att det kunde få vara så. Men något i mina vänners berättelser oroar.
 
Lagom är inte alltid bäst...för blir det inte lite långtråkigt i längden?
 
 
 
 
 
 

Vikten av att kunna släppa det oviktiga. Om vardags-good enough!

Publicerad 2013-05-30 12:49:00 i Acceptans, Barn och familj, Leva tillsammans, Livspussel, Stress,

Idag skickade jag en bild (se nedan) på min förmiddagsdisk på köksbänken, till en kompis. Denna väninna ifråga stressas nämligen av oordning och stök. Vi diskuterade häromdagen att hon aldrig skulle klara av att låta disk stå kvar, som jag gör, utan att direkt röja bort den.

Syftet att skicka bilden var därför förstås rent terapeutiskt..då hon till viss del lider av ständiga måsten att hålla hemmet i ett visst skick..och ja, lite för att retas förstås:)..men mest för att få henne att ta det lite lugnare..

Hon svarade snabbt med sms:et "Usch! Rys"..(och lite senare "Vill du skapa masspsykosångest så fota dina lådor". (Men nej, det ska jag bespara eventuella läsare..:)

Vad vill jag då säga med det här? Jo..att jag för längesedan, för flera år sedan, kommit på att jag älskar att ha ordning och reda och välstädat överallt. Jag älskar även att bläddra i inredningstidningar och njuta av kala ytor, med var sak på sin plats. Varannan vecka har jag det så, efter att en städfirma varit här. (Det brukar hålla i ca ett dygn..)

Problemet är att jag verkar sakna den gen, som gör denna var-sak-på sin-plats-livsstil möjlig. Min låtsassyster fick nämligen den genen istället för mig. Hon har fullständig koll på allt, från minsta lilla 10 år gamla urvuxna barnsskridsko i storlek 31 (i en låda längst in till höger på hylla 3, fack 4 i skåp A i förrådet på vinden) till det där fina armbandet (i en liten ask, i en pytte-nätpåse knutet med sidenband i fin rosett, i en vit låda, på översta hyllan, i skåpet i hallen!..Detta hennes ordningssinne gör mig för övrigt alltid lika fascinerad! Hur går det till? (Om jag köper ett armband så kan jag ha det på mig en gång, sedan är det ju för fasiken borta)!

Så vad göra när man mår dåligt av stök och samtidigt vill leva ett liv i någorlunda harmoni? Ja, endera ser man till att organisera det så att det blir lättskött (om man är bra på det) eller så gör man som jag; tränar på att inte lägga så stor vikt vid att det är lite rörigt och stökigt under den här perioden i livet (småbarnsår och hektiskt vardagsliv). Sänker kraven på sig själv och andra. Ser det som en tillfällig fas (den är bra..för egen del har den fasen varit rätt lång..;) Lägger tid på annat som man finner har ett större värde, intalar sig själv att man duger bra ändå och har andra kvaliteer..:) 

Om du fixar att ha ordning, och ett hem i tipp topp-skick, utan att köra slut på dig själv och din familj, så är det bara att gratulera (du har rätt gen!).

Gör du det inte, så lyd mitt råd och acceptera stöket som en del av tillvaron :) Good enough är tillräckligt bra. 

 

Tar lyckofasaden verkligen död på oss?

Publicerad 2013-05-08 08:26:00 i Acceptans, Leva tillsammans, Psykologi, Relationer, Stress,

Igår cirkulerade en länk till en av skådespelerskan Mia Skäringers krönikor runt på facebook: "Lyckofasaden tar död på oss". 
 
Det mesta av det Mia skriver i bokform och i krönikor balanserar det djupt mänskliga; om att bli sedd, räcka till och duga som den man är. Det finns något befriande i att våga visa flera sidor, av vad det innebär att vara människa. Att inte känna skam över tillkortakommanden; som förälder, som arbetstagare, som vän, som partner. 
 
Så här skriver hon bland annat:
 
"Jag tror att upprätthållandet (av fasader) kan ta död på vad som helst. Människor, relationer och livslust. Att överputsade fasader kan vara livsfarliga. Därför skrev jag ofta om min skilsmässa på bloggen. Om min sexlust som kommer och går. Om min pappa som hade alkoholproblem. För att låta andra känna igen sig i mig och därmed avdramatisera sånt som är svårt men som ändå tillhör iallafall mitt liv, mycket mer än stora hysteriska gapflabb."
 
 
Jag funderar också i liknande banor. Men, fasader handlar också om något annat: Om att behålla sina gränser. Det vi väljer att visa upp för omvärlden är oftast det tillrättalagda. Det betyder inte att det inte finns en massa annat där bakom, men det finns också något klokt i att välja att visa upp det i mindre sammanhang, tillsammans med människor vi står nära och är trygga med.
 
Själv tror jag inte att det största problemet är att människor i hög grad väljer att visa upp sina lyckofasader, problemet ligger snarare i hur vi själva tänker...om oss själva och om andra.
 
Att tänka och uppfatta att andra putsar på sina fasader - det kanske de gör, men det är knappast det enda vi människor gör.
 
Istället för att t ex ägna energi åt att tro att andra människor verkar så lyckade och orkar med att ha perfekta hem, så borde vi inse och finna ro i att en bild eller en statusuppdatering på facebook inte är hela sanningen, om hur människor lever. 
 
Människor slåss, bråkar, älskar, skitar ner, tröttnar, har relationsproblem, är pedanta i överkant, slarvar, blir för fulla, ältar, sörjer, skriker, och steker mamma Scan..precis som alla andra hela tiden gör.
 
Om vi börjar tänka så, så behöver vi inte bli så trötta och uppstressade av andras "fasader". Då kan vi ta dem för vad de faktiskt är: ögonblicksbilder av andras liv, inte den absoluta och allomfattande sanningen som måste levas upp till, jämföra sig med, och tävlas mot. 
 
Det är våra egna tankefällor, som tar död på oss..snarare än fasaderna i sig.
 
Tänk istället goda tankar om dig själv, ditt liv och om andra, istället för att jämföra dig med ögonblicksbilder. Tänk att vi alla är ganska lika, med liknande liv och liknande bekymmer och glädjeämnen i våra liv. Lägg din energi på sådant som gör dig glad och nöjd, och acceptera dig själv som du är.
 
 
 
 
 

Om att lära barn och unga att hantera livet på nätet

Publicerad 2013-03-25 23:31:00 i Elevhälsa, Föräldraskap, Kommunikation, Leva tillsammans, Skolfrågor, Skolkurator,

Hur lär man sina barn att hantera livet i allmänhet? Förhoppningsvis genom att skapa nära relationer till dem, genom att lyssna, diskutera och vara beredd på en hel del fighter. Genom att låta dem göra misstag, och genom att låta dem stegvis träna på att få ta mer ansvar. Det där vet vi.

Men hur lär vi dem att förhålla sig till livet på nätet? 

Den senare frågeställningen är egentligen inte annorlunda än den första. Ändå finns det mycket som tyder på att vi lämnar våra barn mer ensamma i sitt möte med livet på nätet, (både avseende vad gäller deras spelande OCH tiden de lägger på sociala medier och olika typer av sajter) än vad vi engagerar oss i dem när det gäller livet IRL.

Precis som i det vanliga livet utanför familjen, så är det en omöjlighet för vuxna att helt skydda barn och unga från potentiella tokigheter, vare sig de sker i verkliga livet eller ute på nätet. (Listan kan göras lång: mobbing, övergrepp, grooming, droger etc). Det finns bara en möjlighet som står till buds; att rusta sina barn så de klarar av utmaningar och svårigheter som de ofrånkomligen kommer att möta. 

Lätt som en plätt? Nej, det är det inte. Men om man i mitt tycke vill undvika de två största misstagen, så 1). överge dem inte psykologiskt/känslomässigt (sätt gränser och hjälp dem att reglera känslor). 2). curla inte sönder dem (de blir ofta osjälvständiga, ängsliga och/eller får svårt att tro på sin egen förmåga).

Den senaste tidens diskussioner om ungas utsatthet på nätet, nätmobbing och näthat har visat att det finns ett kunskapsbehov vad gäller unga och internet.

Om detta skriver Elza Dunkels, en av våra svenska nätforskare. För att möta det behovet har hon tillsammans med en annan svensk nätforskare, Marcain de Kaminski, nyligen startat en gemensam webbtjänst

Dit kan vi, till exempel som föräldrar och skolpersonal, vända oss med våra frågor.

När information kring unga och nätet främst kommer från medierapportering kring uppmärksammade fall (t ex den tragiska händelsen i Kumla) så kan det vara svårt för både föräldrar och skolpersonal att sortera denna, skriver Dunkels på sin blogg, NetNanny.

Den nya tjänsten hittar du här:

Fråga forskarna: Unga online, där besvaras frågor rörande flera aspekter kring unga och nätet direkt av forskare, utifrån ett vetenskapligt perspektiv.”Fråga forskarna: Unga online” går även att nå via forskarbloggarna www.kulturer.netnetnanny.wordpress.com och www.cybernormer.se (Twitter (www.twitter.com/ungaonline). Deras förhoppning är att frågelådan med tiden ska inkludera fler nätforskare och sammantaget generera en gedigen kunskapsdatabas.

Enligt Dunkels är en del av syftet med webbtjänsten att förmedla kunskap grundad i vetenskap och beprövad erfarenhet, snarare än rädsla och oro.

 

 

**Elza Dunkels är lektor vid institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet. Hennes forskning handlar bland annat om ungas personliga säkerhet på nätet. Hon har skrivit boken Vad gör unga på nätet? som ifrågasätter många av de invanda föreställningarna om unga och nätet.

**Marcin de Kaminski är doktorand vid rättssociologiska enheten, Lunds universitet. Hans forskning fokuserar på sociala normer i unga nätkulturer. Han är verksam i forskargruppen Cybernormer och har där ett särskilt fokus på normkonflikter mellan nätet och vardagen bortom nätet. 

 

 

Alla sagor har inte lyckliga slut

Publicerad 2013-03-23 16:41:00 i Acceptans, Leva tillsammans, Livsval, Sorg, Vänskap,

Morgonen visar sig från sin bästa sida. Jag och min vän promenerar i vårsolen, som vi ofta gör hon och jag. Ibland går vi snabbt, ibland tvingas vi trippa fram för att inte halka på isiga snöfläckar som envist dröjer sig kvar. Hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag tänker att jag i och för sig varit dålig på att tala om det för henne. Vi samtalar, och ur ett sammanhang återger hon en replik ur barnfilmen "Horton", med en supergullig barnröst:
 
"I min värld så är alla en ponny, som äter regnbågar..och bajsar fjärilar".
 
Vi skrattar, fast vi samtidigt berör rätt allvarliga saker. Hon står inför stora förändringar. Vi pratar om berättelsen som inte fick ett lyckligt slut, och som vare sig hon vill det eller inte, kommer att medföra att allt blir annorlunda. Även för oss. Vi pratar om omständigheter. Om drömmar som inte kunde uppfyllas. Om konsekvenser. Om val. Att livet från och med nu måste ta en annan riktning.
 
Hon vet att det nödvändigtvis inte måste bli dåligt, men mitt uppe i det, så är sorgen över att det blev som det blev tung.
 
Sett ur det perspektivet så blir repliken om ponnyer som äter regnbågar och bajsar fjärilar, en metafor, en liknelse för "här vilar inga sorger", om våra önskningar om att få leva under lyckliga omständigheter, i sammanhang där alla är lyckliga, nöjda, tillfreds.
 
Men vi lever ju inte så. Under en livstid ingår ett antal oväntade och sorgliga händelser och förändringar. En del hur sorgliga som helst. Hur vi handskas med dem är olika. Hur vi är rustade att möta dem varierar också. Men stå ut, överleva och ta nya tag måste vi likförbannat. Hon är en sådan människa som vet det, och som kommer att klara sig bra.
 
Själv måste jag också vänja mig vid förändringen. Det kommer inte att bli lätt. Innerst inne vill jag ju att allt ska vara som det alltid har varit. Men jag tänker att bakom hörnet väntar alltid solen. Och en och annan regnbåge? Något annat alternativ finns inte.
 

Det var en gång..en stuga i Solvik

Publicerad 2013-02-23 19:57:00 i Allmänt, Barn och familj, Leva tillsammans,

Det var en gång...en liten röd stuga som låg i Solvik. På en sten på den numera övervuxna tomten har några målat "1969" med röd färg. Huset är borta, utedasset likaså. Mindre träd och sly växer och har tagit över den tidigare pedant skötta tomten, med utsikt över Mälaren.
 
"Några" var Stina och Tore. 1969 var året då de började arrendera den lilla stugan med tillhörande utedass. En tillflyktsort från arbetet på Fil-Öbergs och TGOJ, i Eskilstuna. De betalade 1800 kr om året till bonden som ägde marken. På den tiden cyklade de dit, fullprovianterade, en sträcka från centrum på ca 2 mil, 
 
Där tillbringade de somrarna tillsammans med barn, barnbarn och vänner. Ett sommarparadis i all enkelhet, stugan var utan både el och vatten. Maten lagade de på gasolspis. Ja, både uppvärmning och kylskåp gick på gasol. Enda förströelsen att tala om var en batteridriven radio. Ingen tv, inga mobiltelefoner. Istället löstes korsord, det spelades kort, kastades pil, fikades, pratades, spelades badminton, varvat med ett och annat dopp i sjön. Det fanns gott om blåbär, och mången tallrik med bär och mjölk intogs. Där fiskades, dansades, tjafsades, älskades och firades det. Om det berättar min man, som ofta tog cykeln ut till sin mormor och morfar.
 
Varför berättar jag det här? Jo, vi åkte förbi där idag. Tänkte att vi kanske kunde se om stugan stod kvar, eller om någon tagit över tomten och byggt nytt. Istället stod vi och tittade på en plätt natur, som smält ihop med sin omgivning. Det enda som fanns kvar var stenmuren, intill vilken vi suttit och grillat på stugans uteplats, och vilken vi tältat bredvid, när vi var unga, min man och jag.
 
Hur underligt är det inte, hur livet kan upplevas som likadant, dag efter dag efter dag, år efter år. Ibland suckar och irriterar vi oss, önskar oss nya upplevelser, kanske nya vyer, nya ägodelar. Ibland väntar vi på framtiden, längtar någon annanstans, väntar på morgondagen. Allt medan livet faktiskt pågår hela tiden. Sällan tänker vi på att en dag har vi bara minnen, som bara vi som var där kan minnas. 
 
Stina och Tore är borta sedan rätt länge. Av trettio års sommarliv finns inga spår, åtminstone för den utifrånkommande betraktaren.
 
Och någonstans under snön ligger där en sten, som någon kommer fundera över varför den är märkt med 1969.
 

Iris Ilone has left the building..

Publicerad 2013-02-13 18:12:00 i Barn och familj, Leva tillsammans, Lästips, Sorg,

Sedan ett par dagar tillbaka är det ingen överdrift att säga att det råder något av förstämning i huset.. Familjens älskade guldhamster blev från en dag till en annan hastigt sjuk och gick bort. Hon drog sina sista andetag och dog i händerna på mig, med barnen gråtandes runt omkring. Det är märkligt hur fäst man kan bli, till och med vid den som många av våra vänner kallat "den där lilla råttan".
 
Här lever vi i en värld med miljöförstöring, svält och krig, och här sörjer vi en liten hamster (som vi dessutom tog till veterinären, i ett försök att se om det kunde röra sig om något botbart). Denne veterinär ringde idag för att följa upp medicineringen, men han fick nöja sig med ett "jag beklagar sorgen" när jag berättade att Iris Ilone Guldhamster (med stamtavla!) tyvärr vandrat vidare till de sälla jaktmarkerna. 
 
Mina tre barn, med helt olika personligheter, har handskats med det var och en på sitt sätt. En verbaliserar och är känslomässig kring det som hänt, en annan har dragit sig undan, gråter och har svårt att överhuvudtaget prata om det. Den yngste har berättat i skolan, klurat på det för att sedan släppa det.
 
I morse konstaterade en av dem att det vore kanske bra att köpa den där "Sorgboken" (Maria Farm) som de pratade om i tvs morgonsoffa..-Jag tror i och för sig att den är skriven till barn som förlorat en förälder, sa jag lite försiktigt..men fick bita mig i tungan för här gäller det att ha respekt för sorgens uttryck..
 
Och föräldrarna? Ja, vi är också lite dävna..vem kan inte låta bli att charmas av en liten handtam, toalettränad och kelig hamster? Det lilla korta livet - det lilla i det stora - en vän som har ett värde och måste sörjas.  Sov gott Iris, hälsa hamsterhimlen!
 

Att få somna i frid, det passar
en liten hamster med trötta tassar.
Du få möta de små, lilla vän,
alla kommer till slut hem igen.
Det är sant och det är visst
alla kommer hem till sist

 

Det händer något vid 40 - relationskriser, nojor och "är det så här det ska vara"?

Publicerad 2013-02-10 16:52:00 i Kommunikation, Leva tillsammans, Livsval, Lästips, Relationer,

"Vi hämtar och lämnar, handlar och städar, längtar efter nya köksluckor, sovmorgon och semester. Men vi längtar sällan efter varandra". 
 
Orden är författaren Gunilla Bergenstens. Boken heter "Att älska varandra i längden - och på bredden". Den handlar om att vara gift och om att fortsätta vilja vara det. Länge. Gunilla Bergensten har skrivit en rolig och inspirerande bok om att ett långt äktenskap inte behöver innebära tystnad och tristess. Men också om hur svårt det är. Gunilla Bergensten har genom sina böcker gjort det till sitt signum att sätta fingret på det vardagliga, vardagsdramatiska i detta med att leva tillsammans. Hon skriver med hög igenkänningsfaktor, med humor och allvar.
Gunilla har även skrivit boken med den lockande titeln  ”När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre)” som skildrar Gunillas år som 39-åring i dagboksform.
 
"...Säga upp sig, vara otrogen eller flytta till Nässjö? Märkliga grejer började hända när Gunilla Bergenstens bekantskapskrets började 40-årskrisa. Författaren försökte ta reda på vad som pågick och skrev en bok. För många av oss händer det något vid 40.Vi börjar ifrågasätta både våra liv och kroppens förändringar. För författaren började 40-årskrisen göra sig påmind när telefonen plötsligt började ringa hemma i radhuset i Göteborg. Gunilla var då 39 år och den ena väninnan efter den andra ställde frågan om det inte skulle vara mer än så här? Deras makar ville endera bygga garage, hade varit otrogna eller ville skiljas...".
 
 
När man som jag både närmar sig just 40, och också lever sedan länge i en kärleksrelation kan man inte hjälpa att dras till ämnet. Nu har jag/vi turen (och åtminstone en viss skicklighet, om jag får skryta) att leva i en relation som är i allra högsta grad levande och "i arbete". (Den som tror att man lever i en lång och kärleksfull relation utan kriser, diverse investeringar och hårt arbete lurar sig själv). 
 
Men precis som författaren säger i en intervju, så har jag i tidigare inlägg också konstaterat att det är naturligt att människor halvvägs i livet börjar ställa sig nya frågor, framförallt om hur de vill leva sina liv. Och jag tror att det är något bra. (Under förespegling att man själv tar ansvar för sina egna val, och inte lägger över hela ansvaret på den andre partnern "som inte lyckats att vara drömkvinnan/drömmannen"). 

 

"Mellan 30 och 40 var den stående frågan ”vet ni någon bra rörmokare?” eftersom alla höll på att renovera sina kök. Men nu blev frågan i stället ”ska det inte vara mer än så här?”

"Att vi som hade lovat varandra som 20-åringar att inte leva våra föräldrars liv bara körde på, för att sedan upptäcka att det var precis det vi hade gjort. Det går så fort under de här åren och vi hinner inte riktigt tänka. Vi kanske skaffar för stora hus, nya kök och renoverar både ett och två badrum, och vi låser upp oss ekonomiskt så att vi inte har utrymme för annat. Gunilla menar att även om det sällan är dåliga val man har gjort, utan tvärtom väldigt välgrundade sådana, så kommer ofta frågan ”var det detta jag ville?” upp några år senare".

"Jag tror att om man kanske hade gjort lite mer oväntade val som 30-åring, så hade det inte blivit så knepigt vid 40. Om man hade överraskat sig själv någon gång då och då, och ställt sig nya frågor, så hade det kanske blivit mer spännande. Att den här krisen kommer just vid 40 tror Gunilla beror på att de mest hektiska småbarnsåren är förbi. Man har tid att krisa för att barnen äntligen är större och vi får egen tid till att fundera på hur man har det.

"När det inte bara måste pratas om vem som var uppe sist på natten, och när antalet skridskodagar och matsäckar minskar, då har man tid att ifrågasätta om det verkligen är så här man vill ha det".

Sammanfattningsvis kloka ord från en cool författarinna, värd att läsa. För dig som ev håller på att arbeta ihjäl dig hemma rekommenderar jag även boken "Familjens projektledare säger upp sig", jag skrattade så jag grät i vissa avsnitt. Personligen har jag sedan länge avsagt mig projektledarskap, delvis, (av den anledningen att jag är helt ofattbart usel på det) men tror att många kan känna igen sig!

 

Att vara förälder till sina föräldrar (och en galen Jack Russel).

Publicerad 2013-01-13 21:09:00 i Acceptans, Allmänt, Barn och familj, Funktionshinder, Föräldraskap, Leva tillsammans,

I dagarna som gick blev jag åter påmind om att jag börjar närma mig en ålder, då många med mig har egna föräldrar som börjar uppvisa allt mer säregna drag, som man måste förhålla sig till. 
 
Och jo..jag vet.. Alla människor är speciella och unika, alla människor har sina egna personlighetsdrag, inklusive jag själv. Men mina föräldrar är verkligen speciella med stort S. Det har de alltid varit, och med stigande ålder har detta inte förändrats. De sista åren har även mina barn börjat upptäcka det, så vi har börjat prata om det mer öppet med dem, för att de ska ha förståelse.
 
Anledningen till att det blev ett bloggämne idag, är att jag oftast blir påmind om mina föräldrars speciella särdrag och sätt att förhålla sig till livet, när jag hamnar i situationer då jag, för omväxlings skull, blir beroende av deras hjälp eller stöd. T ex som har varit fallet nu när jag varit sjuk.
 
Mitt förhållningssätt till dem genom åren har till största delen handlat om att se det humoristiska i allt som händer (och inte händer), för att överleva i en ibland lätt surrealistisk tillvaro. Det är svårt att vara ett barn till sjuka föräldrar, och man ska inte inbilla sig att det blir lättare att vara ett vuxet barn till sina sjuka föräldrar. Det är verkligen jättesvårt. Hela tiden.
 
Det kan åt andra sidan inte bara få vara nattsvart jämt..jag måste få prata om dem med humor och ironi, och ibland MED dem när de är på det humöret. Ibland når jag fram och då kan vi skratta åt alla tokigheter som händer, tillsammans). Stort som smått. Det bara måste få vara så, annars skulle jag bli galen. Det finns faktiskt så många berättelser som de gett upphov till ( t ex semestern i Laholm, som jag skrivit om tidigare) att jag skulle kunna fylla en bok, men jag vet inte när jag ska få tid att skriva den :)
 
För roligt, det ska gudarna veta, är det. Ofta! Jag vill att ni som läser detta förstår att jag älskar dem. Genom att skriva om dem, så är det ett sätt (mitt sätt) att visa respekt för dem, istället för att låtsas som att de inte finns.
 
En tragikomisk sak med mina föräldrar är att de älskar djur. Men de är inte så bra på att fostra dem. Tills för några dagar sedan hade de (tack och lov) bara en hund. Låt mig berätta:
 
Hunden är tokig. Och då menar jag fullständigt galen. Den är nu 12 år och har varit lika galen från början. Barnen är livrädda för den. Alla är livrädda för den. Som min man brukar säga "Jag tyckte om Jack Russel som ras, men den där hunden har förstört det helt". För att göra det hela värre så är den döpt till Popsie. Popsie är ett högst opassande namn på den här hunden. (Popsie för ju snarast tankarna till typ..gulliga Pet shop djur, eller hur?). Någon sa att den äldsta Jack Russeln blivit 21 år, så jag antar att jag och fler med mig får lida ett tag till.
 
För Popsie jagar allt. Människor på cykel. Små barn. Gamla människor. Joggare. Folk med keps. Ibland hugger den efter både husse och matte. Den har huggit efter barnbarnen som tultat förbi i blöja, den har huggit min syssling i handen när hon skulle hälsa på min mamma. Den morrar och gör konstanta utfall mot alla som hälsar på.
 
Kort sagt; Om Jack Russelterriern Popsie var en människa så skulle den bli intagen och medicinerad med neuroleptika, och läkaren skulle behöva ha assistans av polis, med dragna vapen, vid tidpunkten för omhändertagandet. Om Popsie var en tonåring i USA, så skulle ingen i efterhand bli förvånad om hon begått en skolskjutning. (.."Popsie var ju alltid så labil på något sätt..svår att få kontakt med..hade ibland aggressiva utbrott..kanske hade detta gått att förhindra om någon sett tecknena i tid"..).
 
Problemet är att detta är en älskad hund. Mina föräldrar avgudar den. Och som många andra gånger, så är det ingen av oss andra som begriper någonting. "Hon är jättesnäll". "Ni får inte röra er så snabbt förbi henne bara", "Hon är såå gullig..bara lite blyg"..osv.
 
Häromdagen kvittrade det bakom min far, när jag pratade med honom i telefonen. (Börjar ana oråd..).
Mycket riktigt. Min far har på impuls tyckt att det vore en god ide att införskaffa två Nymfparakiter. Med tillhörande bur. Modell Gigantico. Jag besökte dem igår och inser att buren tar upp halva deras vardagsrum, och jag överdriver inte. Att stå där och betrakta denna scen, är som att ingå i en sketch ur "Allt faller". (Jag tror ni kan föreställa er mitt ansiktsuttryck när han berättar att han dessutom döpt dessa två gracila små varelser till Piff och Puff).
 
Jag tittar på min kära mor under ett ögonblick. Jag behöver inte säga något innan hon säger: "Jag ville inte ha dem! Men jag gick med på det". (Jag förstår som vanligt varför det blir lite otydligt för min far att förstå att hon verkligen INTE vill ha dem).
 
Varpå min far svarar "Jodå, du kommer att älska dem" till min mor. Ett lättare meningsutbyte dem emellan utbryter, alltmedan jag och min man tittar på Popsie som oroligt rör sig strykandes runt buren...Vem ska ta hand om fåglarna när vi reser utomlands senare i år..? frågar jag lite försiktigt. (Vi har ju redan ett problem med Popsie. Att säga att det saknas frivilliga hundvakter i bekantskapskretsen är ett understatement..). 
 
Det ska gammelfarmor göra, säger pappa bestämt. Jag blir förvånad i några sekunder, eftersom farmor bor på ett ålderdomshem och inte är så förtjust i när det blir förändringar i tillvaron.
 
Varpå min pappa säger.."Fast säg inget, för hon vet inte om det än".
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Erfarenheter från en alternativ jul

Publicerad 2012-12-27 12:12:00 i Barn och familj, Leva tillsammans, Stress,

Så har vi firat vår första alternativa jul. Jag hade inte kunnat föreställa mig hur skönt det faktiskt skulle komma att bli.Tidigt i höstas bestämde vi ju oss nämligen för att göra vår jul helt annorlunda än vi brukar, som jag skrivit om tidigare. Framförallt ville vi fira julen i lugnare tempo, i mindre skala utan allt för mycket förberedelser och stress, och samtidigt "minska" ner på vår konsumtion...eller, nåja; byta ut det vi vanligtvis konsumerar mot något annat.

Vi satte oss ner med barnen och frågade hur de tänkte kring julen och vad de skulle uppskatta att göra. Vi förklarade att vi skulle kunna ta de pengar vi vanligtvis lägger på t ex julklappar, och göra något tillsammans istället. De höll med. De älskar att åka skidor, så valet var givet: vi sticker till Sälen. Med ett betydligt mindre julbord än vanligt, och några få små symboliska julklappar nerpackat i väskorna! Släkten vidtalades, och vi sade som det var; de fick gärna ge barnen en liten slant till upplevelser istället för en massa onödiga prylar. 

Julaftonen tillbringades på skidor i backarna, för egen del blev det längdskidåkning hela julaftons förmiddag i ett vintrigt sagolandskap. Jag saknar utförsåkningen jättemycket, men nu är det som det är med mina ryggproblem. Jag är glad att kunna röra på mig i naturen trots allt. Eftermiddagen tillbringades inne i värmen. Medan Kalle pågick fixade vi, tillsammans med svärföräldrarna, fram ett enkelt julbord. Efter maten fick barnen varsina presentkort i sina favoritbutiker, ett par sällskapsspel (som vi spelade  resten av vistelsen) och några böcker att läsa. 

Skönast har varit frånvaron av stress och att jaga runt, möjligheten att vara mer tillsammans än vanligt, mindre "måsten", och mer avkoppling i form av naturupplevelser, tillsammans. Det enda barnen uttryckt att de saknat denna jul, har varit julgranen (!). Till nästa jul får vi se om vi gör om detta igen, eller om vi får köra ett traditionsenligt julfirande.

Nu väntar ett större nyårsfirande på sin planering..ha en go fortsättning!

 

 

 

 

 

 

 

Fixa rummet -med hjälp av återanvändning

Publicerad 2012-11-18 14:16:00 i Barn och familj, Leva tillsammans,

Idag var det dags att fixa till minstingens rum. Han har vuxit ur sin säng, och saknade ett skrivbord bland annat. Barnafadern är hemma igen efter en veckas frånvaro, och han åkte därför naturligtvis omgående på arbetsuppgifter. Med tanke på ryggproblemet är jag bäst på att chefa just nu. (Läs:annars också).

Egentligen är jag lite kluven inför inredning som aktivitet överhuvudtaget; jag vill att det ska vara fint, men är hopplös på att planera och köpa in, och har ingen ork eller lust att hålla på. Det är tråkigt helt enkelt, och så ogillar jag till viss del detta ständiga konsumerande. Att återanvända saker kan vara kul, men jag kommer som sagt nästan aldrig till skott att vare sig måla om, eller piffa till.

Idag kommer lite bilder på resultatet av att pappan i familjen, med hjälp av barnen, lyckades få till några omgörningar:

Skrivbordet köpte jag för runt 400 kr för typ 15 år sedan. Jag hade satt ut en annons om att jag ville köpa ett litet skrivbord (vi pluggade då, och jag behövde ett snabbt, som skulle få plats..jag förstår dock inte än idag hur vi fick in det i förarhytten på vår lilla Opel?).

Jag lät måla om det för ett par år sedan, och sedan har jag inte använt det. Idag åkte det in till sonens rum, och han gillar det jättemycket..och visst blev det fint? Stolen är också ett gammalt inköp för runt 50-lappen från Ikeas fyndhörna, som vi fått laga genom att skruva åt benen.

Sedan tidigare har vi en gammal byrå, som är arvegods. Ibland har jag funderat på att måla om den. Men han har så mycket vitt, så jag tror vi ska behålla den som den är. Växasängen i furu köpte jag billigt på Blocket för längesedan, Den skruvades idag isär och förlängdes idag, så istället för att köpa en ny får den hänga med ett par år till. Egentligen behöver han ett sängbord, men det fick bli två gamla backar från storebrors rum som får ta på sig den uppgiften. Den senare donerade även en gammal skrivbordslampa som blivit stående utan att användas. En några år gammal Billy-bokhylla med luckor hade sedan tidigare en plats i vårt allrum, men fungerar utmärkt bredvid det nya skrivbordet. Mattan är jättegammal, och får duga fortfarande.

Och..slutligen.. så här ser det ut i storasysters rum och i vårt allrum just nu. Hon tyckte det var roligare att hjälpa till och fixa brorsans rum, och helt plötsligt hamnade det massa mer bråte ute i vårt tv-rum..? Nåja..ett rum är ju i allafall fint..? :)

.

 

 

Den fula verkligheten

Publicerad 2012-11-08 19:17:00 i Allmänt, Barn och familj, Föräldraskap, Leva tillsammans, Livspussel,

"..Det är mörkt och instängt i mitt sovrum och jag tittar upp i taket. Jag ligger som ett kryss i sängen med otvättat hår, och gårdagens trosor och har ingen tanke på att stiga upp. Mascaran och eyelinern från kvällen innan ligger som ett lager under ögonen och jag luktar allt annat än ett knippe rosor. Jag vänder och vrider mig mellan sängkläderna som borde ligga i tvättkorgen istället för i min säng..Som vanligt tar jag upp min Iphone för att kolla Facebook, Twitter och Instagram när jag vaknat. Bilderna som möter mig är allt annat än skabbiga. Folk har postat foton på soliga höstpromenader, en "söt valp" som gäspar, snygga outfitbilder, en fräsch lördagsbrunch, barn som skrattar, ett vackert landskap, poserande från provrum och en båttur där det dricks vin..."

Nej, det är inte jag som skriver ovanstående. Men det hade kunnat vara jag, eller du kanske? Jag skrattar när jag läser Sofie Strandbergs krönika. Vad hon vill ha sagt är att vi alla vill visa upp vår bästa sida, dela med oss av vår yta, det polerade och tillrättalagda, på nätet.

Det är på inget sätt standard att fara omkring och fota det fula, stökiga och sjaskiga. Vi lägger inte gärna ut statusar där vi ordagrant återger gräl och osämja eller vardagstristessen. Hon vill påminna om det vi alla vet egentligen, att livet inte ser ut sådär, som på våra stylade bilder av oss själva, våra hem och våra familjer. Hos vissa väcker det ångest, bland andra tas det med en axelryckning. 

Vi kanske skulle börja bli bättre på att lägga upp fler foton på den stökiga vardagen? En kul sida på Facebook heter "Family living - the true story". Där samlas de äkta hemma-hos-bilderna, (tyvärr har jag inte lagt upp någon själv där än), men skrattat lite halvhysteriskt igenkännande. Projekt som aldrig blir klara, halvrenoveringar och allmänt stök. Skitkul och nödvändigt, som omväxling till alla perfektionsbilder. En gång i tiden köpte jag tidiningen "Hus och hem", men det har jag gett upp för längesedan. (Alla som har barn och inte lider av städtvång vet ju hur det fungerar).

Själv funderar jag på att fota alla mina fönster, alla saknar blommor. I princip alla. (De dör ju bara, så jag har gett upp att lägga pengar på det). Eller min hall, som jag brukar återkomma till, som ser ut som en golvgarderob.

Just nu har jag en hallbyrå, som är full med ca 10 klistermärken som det står "Melvin" på. (Vilket hade kanske varit lite ok, OM det hade bott någon Melvin här överhuvudtaget). Huset saknar också saker på väggarna, trots att vi flyttade in 2004. Jag brukar låtsas att jag gillar den sterila inredningsstilen :D

Cupcakesbakande (hjälp) och inredningsintresserade kvinnor får sig också en släng av sleven, läs t ex den här bloggen 

 http://skrietfrankarnfamiljen.blogspot.se/2009/09/family-living-true-story.html

(Till mitt försvar vill jag ändå säga ...att det förstår ni väl att om man lägger ner mycket tid på bakning och matlagning, som jag till exempel, så får annat stryka på foten..)? 

Hur som helst, verkligheten är ful emellanåt..ibland jäkligt stökig, och allt annat än perfekt. Men ändå helt ok. Ingen behöver låtsas för mig, och jag tänker inte låtsas det för dig :)

 

 

 

 
 
 

I nöd och lust. Långa parrelationer - vad får dem att hålla?

Publicerad 2012-10-28 12:04:00 i Allmänt, Barn och familj, Leva tillsammans, Livsval, Lästips, Relationer, Socialt arbete,

Något som ofta diskuteras i bekantskapskretsen är, inte helt överraskande, parrelationer. När man som jag närmar sig 40, befinner man sig ofta i sammanhang där människor börjar att skilja sig/separera. (Det är ju egentligen helt logiskt att man börjar fundera över sina egna behov och hur man själv valt att tillfredställa dem, när man kommit halvvägs i livet)..och genom sådana funderingar kommer kanske också frågor kring hur ens behov tillfredställs inom det förhållande man lever i.
 
Kärleksrelationen : en bok om parförhållan
 
Jag lägger inga moraliska aspekter på skilsmässor överhuvudtaget, mer än att det i varje enskilt fall förstås är en sorg för de som är inblandade. Inte heller på otrohet ("den som är utan skuld kan kasta den första stenen", och med det menar jag att man nog ska akta sig för att döma andras handlande).
 
Jag är mer intresserad utifrån ett annat perspektiv. Lägger vi tid och kraft på att planera våra liv tillsammans, vår relation? Investerar vi i den, funderar vi över vad som får en kärleksrelation att hålla? Kollar vi inåt, och funderar över vår egen förmåga inom relationen?
 
Är långa parrelationer/livslånga äktenskap ens eftersträvansvärda? Tja..jag tror åtminstone att många människor föreställer sig att de ska leva i ett livslångt förhållande och dela vardagen med varandra.
 
Men, skulle jag säga; åt andra sidan bara under förutsättningen att man är tillfreds, att det inom relationen finns det som man behöver. Vad var och en behöver är naturligtvis helt individuellt, i det här sammanhanget. 
 
Något vi ofta kommer tillbaka till när vi diskuterar det här, är kommunikationens betydelse. Vi tjatar om det till och med; hur ofta har vi inte kommit med välmenande råd som "ni måste ju prata med varandra". Varför är det viktigt? Ja, personligen är jag av den övertygelsen att det för det första är svårt att läsa andras tankar. Om jag önskar att min partner skall tillfredställa ett behov jag har, (vare sig det handlar om t e x emotionella, praktiska, sexuella behov, etc) så behöver jag ju förmedla det till denne. Om man inte trivs i sitt förhållande, så är det svårt att göra något åt det, om man inte kan prata om det. 
 
Attraktion, förmåga till kommunikation, gemensamma intressen/gemensamma mål, förmåga att uppfatta sina egna och den andres behov, förmåga att ge och ta emot intimitet/sex, egen personlighet, jämställdhet inom förhållandet, och tidigare erfarenheter av parrelationer (föräldrarnas relation) mfl är ju också några parametrar som påverkar kvaliteten och balansen på den parrelation vi ingår i....och är exempel på förutsättningar för hur relationen utvecklas.
 
För er som är lika intresserad av relationer som jag, alternativt vill utveckla din egen parrelation kan jag ge följande lästips :)
 
Jag läste nyligen en studie som heter ”Äktenskapet handlar inte om att bli kär, det handlar om att fortsätta vara kär” som var riktigt bra, och lättillgänglig i sin form:
 
https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/4462/1/M%20Palm%20A%20Nilsson.pdf

En välskriven och läsvärd bok om parrelationer är "Kärleksrelationen" av Tomas Böhm.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127110958

Och, slutligen en lättläst länk på temat:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

 

 
 
 
 
 
 

Ett stycke liv och en bit Eskilstunahistoria, ackompanjerad av Edith Piaf

Publicerad 2012-10-25 19:02:00 i Allmänt, Leva tillsammans, Livsval, Sorg, Vänskap,

Igår åkte jag hem till min gamla farmor, 83 år och lade mig raklång i hennes rumssoffa. Med block och penna, fast besluten om att få höra både nya och gamla historier igen. Jag påminner mig själv om att jag besöker henne för sällan, och det talar hon om också. Farmor är pigg i huvudet, även om kroppen hennes inte är vad den varit.  
 
Jag talar om för henne att jag har för avsikt att skriva ett blogginlägg, kan hon tänka sig att berätta lite om sitt liv, om en bit Eskilstunahistoria/konditorihistoria? Det vill hon. Hon berättar och jag lyssnar.
 
Farmors livsberättelse är en sån som lunkar sig fram. En berättelse som i stort utgår från en förnöjsamhet, som vi ofta förknippar med hennes generation. 
 
Om man ska beskriva den med bara några få ord, så skulle kanske strävsamt arbete, ängslighet och livslång kärlek sammanfatta hennes liv rätt bra.
 
I vissa teman, är hennes och mitt liv sammanflätade, och vi har ett samförstånd kring vissa förluster vi bägge haft. Ibland så tror jag det finns en mening med det, men högst troligt är det bara slumpen och ett livsmönster som gett avtryck.
 
Farmor föddes 1929 i en stuga i Hälleforsnäs. Hon var enda barnet. Hon beskriver sin barndom som lycklig, med varma föräldrar som var rädda om henne. Hon var deras stora glädje. De kunde inte skaffa fler barn, pga av att hennes pappa var rätt sjuklig. På sin 13-årsdag vaknar farmor av att hennes pappa plötsligt och hastigt avlidit i stugan. Han var 38 år när han dog den 1 februari 1943, och efterlämnade en änka som var 35 år. Farmor blir fortfarande ledsen varje födelsedag. Genom hela sitt liv, har hon haft svårt att fira och känna glädje, pga av det som hände på hennes dag.
 
På den här tiden fanns inga skyddsnät, som fångade upp farmor och hennes mamma ekonomiskt. Farmors mamma tog därför en risk, och lånade pengar av sin pappa, för att kunna köpa ett litet konditori, Mecco, inne i centrala Eskilstuna. Hon lämnade landsbygden för att bygga upp ett nytt liv med farmor inne i staden. Hon flyttade in i en liten lägenhet med två rum utan kök ovanpå konditoriet. Mecco låg i samma lokal som nuvarande restaurang Siam vid Järntorget i Eskilstuna, i stadsdelen Nyfors. Efter några år av arbete hade den ensamma modern med hjälp av sin dotter betalt av skulden.
 
Det har varit ett antal restauranger genom åren, där Mecco låg. Blå Ängel är väl en av de mer kända, för er som kan er Eskilstunahistoria. Bredvid Mecco låg Royal biografen, och många gäster på konditoriet tog en fika före eller efter ett biobesök. Farmor beskriver sin mamma som en stark person, som kunde prata med vem som helst. Och förmodligen var hon en rätt makalös kvinna, som klarade av att styra upp sitt liv, trots sorg, och med mycket små marginaler, i efterkrigstider.
 
Farmor arbetade på Mecco från tidig ålder, sålde, serverade, diskade. Brödet tog de från ett par andra konditorier; Gunnings, som låg på Kungsgatan och Cedermans (som troligen låg där restaurang McBeth ligger idag, på Drottningatan vid stationen).
 
Farmor arbetade ihop med en "jämnårig väninna som hade en pojkvän". En dag föreslog farmor att väninnans pojkvän skulle ta med sig en vän, så kunde de umgås alla fyra.
 
-Som en blinddate, menar du?..frågar jag farmor, samtidigt som jag inser att det kanske var ett lite väl modernt ord för farmor.. men, ja, säger hon och skrattar. När pojkvännen dök upp, så hade han min farfar i släptåg.  Året var 1944 och farmor var 15 år. Farfar var 18.
 
Vad tänkte du när du såg farfar för första gången, frågar jag. Farmor skrattar igen. "Att han var en gammal man, som jag skulle akta mig för". ("Man skulle bara akta sig, det sa våra mammor, men vi förstod inte riktigt exakt vad vi skulle akta oss för, så vi var rädda nästan hela tiden."..) Men samtidigt tyckte hon att han verkade artig och gullig. Det slutade med att de fikade, i lägenheten ovanpå konditoriet, och känslor väcktes.
 
Det var en kärlekshistoria som skulle räcka livet ut, som började med en blinddate vid Järntorget i Nyfors, mellan farmor och en springpojke från Gunnings konditori.
 
När det kom fram att han arbetade där, och att Gunnings levererade bröd till Mecco, så började farfar åta sig dessa ärenden för att få besöka farmor lite mer. Farfar var duktig, och Gunnings kostade på honom en utbildning till konditor i Köpenhamn, där han tillbringade en längre tid. Farmor berättar med stolthet i rösten att hon åkte för att hälsa på honom, vid ett tillfälle. Det var hennes första längre resa ensam. I Köpenhamn gick de på restaurang och lyssnade på Edith Piaf när hon uppträdde.
 
Farmor nynnar på "La vien rose". I rosenrött jag drömmer. - Jag minns allt så klart, säger hon och tystnar. Hennes blick vandrar. Hon tänker på farfar. 
 
Vid hemkomsten 1949 blev det bröllop och barn, och arbetsamma år följde, enligt farmor. Farfar lämnade Gunnings för konditori/restaurang Metropol, som ska ha legat ungefär vid stadshuset vid Fristadstorget. Sedan blev han värvad att följa med när Jersenius konditori skulle öppna i Fröslunda (jag tror det låg vid gamla pizzeria Makaby). Farfar jobbade med sin yngre bror, när de började prata om att starta ett eget konditori. De hette Gustavsson i efternamn, men bytte till ett annat namn, som lät bättre.
 
En lokal blev ledig, och tillsammans med farmor, brodern och hans fru startade de ett eget konditori 1965. Konditoriet drev de sedan tillsammans fram till ca 1975. Det har sedan sålts i ett par tre omgångar, till konditorer som behållit namnet, allt medan farfar och farmor arbetat kvar. Det har gått bra, om ett par år firar konditoriet 50 år, om det finns kvar. Kondiskulturen är inte lika stark längre, folk går kanske hellre på Waynes Coffe och köper bakverk som kommer levererade från fabrik.
 
 
Farfar och farmor var, vad jag vet, aldrig ifrån varandra. De hade en gemensam drivkraft som tog dem framåt, ett gemensamt mål. Ingen kunde ta miste på den starka kärlek som band dem samman, och de hade en stor trygghet i varandra. Kanske var farmor den mest behövande, att förlora en förälder tidigt lämnar spår, på vilket sätt man än förlorar.
 
Jag har alltid upplevt att en viss skugga följt henne genom livet, en oro att något ska hända, ett stråk av ängslan, ett behov av kontroll, bakom den pratglada servicepräglade ytan. Vi behöver inte säga det högt, det är där vi möts i någon form av samförstånd, hon och jag. Vi är båda präglade av våra förluster, men har valt olika sätt att handskas med det på. Det som varit rätt sätt för henne, har inte passat mig och vice versa.
 
Farfar är borta sedan ett år. Jag tror hon hade föredragit att få gå bort före honom, hon var sämst rustad för att bli den som blir ensam kvar. Hon har hans bild vid sin säng, och hans vigselring i en kedja runt sin hals. Hon önskar honom godnatt varje kväll.
 
Farmor blir lite kraxig av att prata så länge. Hon undrar om jag kan hjälpa henne att sy upp ett par byxor, som fållen hasat ner på, så avslutet på dagens pratstund blir en djupdykning i hennes gamla syskrin. Jag frågar om hon kan komma på barnbarnsbarnets 10-årsdag på måndag. Hon svarar som hon brukar:
 
"Ja, om jag inte är död då!" 
 
Jag förstår att det finns en vits med att börja säga så vid en viss ålder. Det finns ju en uppenbar risk att det skulle kunna hända, det vet vi båda två. Som om hon vill ha sagt hejdå, ifall att. Men jag väser ändå, att hon får ge fan i att dö innan måndag. Hon skrattar när jag lämnar henne. Lilla stora farmor. 
 
 
 
.
 
 
 
 
 
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela