HullerOmBullar.blogg.se

Kasta ut dem bara? Om stökiga elever som stör studieron i skolan

Publicerad 2014-03-22 07:01:20 i Allmänt, Elevhälsa, Föräldraskap, Kommunikation, Neuropsykiatriska funktionshinder, Psykologi, Skolfrågor, Skolkurator,

I dag tänkte jag ägna mig åt att skriva ett inlägg om något som jag vet berör väldigt många människor, på olika sätt och som ofta, (särskilt under de senare årens skoldebatt) kommer upp på tapeten i olika sammanhang där lärares arbetsvillkor och skolverksamhet i allmänhet diskuteras.


Vad jag pratar om? Jo..elever som uppfattas som stökiga och störande, och som påverkar studieron i klassrummet.


I mitt arbete genom åren, så är min erfarenhet att lärare i skolan främst upplever sig ha bekymmer med generellt två sorters kategorier av elever: Dels de elever som uppfattas som stökiga, och dels de som har svårt att lära sig.  Detta är fullt begripligt, då dessa elever ofta utmanar lärarnas känsla av att klara av sitt arbete.


Handen på hjärtat: Vem vill helst inte få lyckas i sitt arbete? Tänk att bara få undervisa trevliga, duktiga elever som sitter tysta och lyssnar? Om du inte själv är lärare, så jämför gärna med din egen föräldraroll; hur kul är arbetet som förälder (ja, jag skriver arbete, för det är det!) när ditt barn ständigt utmanar dig? Svar: Inte alls. Och som förälder vet du också att sträng gränssättning även behöver varvas med en portion humor, empati, förståelse och förtroliga samtal där du försöker sätta dig in i hur ditt barn ser och upplever en situation. Du känner dig sällan lyckad som förälder när du i frustration skrikit och slitit i ditt barn, för att därefter kasta ut det ur huset, eller hur?


Så, låt mig understryka att alla lärare har min sympati. Jag beundrar dem och tycker att de är en av de viktigaste yrkesgrupperna vi har!


Effektivt lärande för alla elever i klassrummet kräver studiero. Men den allmänna debatten om hur man uppnår ordning och reda i klassrumssituationer är ofta oerhört förenklad. Detta måste man ha klart för sig.


Den absolut vanligaste föreställningen som man brukar stöta på i de här sammanhangen är just ”kasta ut eleven” och ”Här ska pekas med hela handen”. I någon sorts vanmakt så vill man förlita sig på att det som upplevs som problem skall hanteras snabbt.


Det senaste exemplet är läraren som i frustration över en åk 6-elevs störande beteende, slet upp denne, med hänvisning till just att skapa ordning i klassrummet. Här slogs även fast att han hade rätten på sin sida att göra såmen om det är ett bra sätt att skapa studiero i klassrummet är en annan fråga.


Med många års erfarenhet av arbete med mycket utagerande, stökiga, arga, upproriska, stressade, och ofta utmanande, (och för all del provocerande elever) har jag lärt mig att det alls inte är så enkelt som att bara lära dem veta hut. Eller att be deras föräldrar att lära dem veta hut. Och låt mig säga..det finns 1000 anledningar till att elever är stökiga under lektionstid.

Nu har ju jag förvisso ynnesten att kunna lyxa till det genom att ta mig en funderare på vad som får dem att agera ut, och därefter bemöta dem efter det..vilket brukar lösa en del. Jag är medveten om att lärare har helt andra förutsättningar, än en skolkurator.


Dessa förhållningssätt med att kasta ut elever, är i längden ingen bra metod. JO, om de går ut självmant när man ber dem. Men att slita i dem och behöva använda våld..nja..I stunden kan det nog förvisso fungera att kasta ut en elev som stör, men strax därefter har nog nya problem uppkommit – för både eleven, läraren och för klasskamraterna som bevittnade det.Känner sig läraren lyckad efteråt? Eleven? Är ordningenverkligen återställd? Nja. Tolkningen är fri.


Ny teori och forskning kring t ex pedagogik och neuropsykologi, visar att många av de elever som uppfattas som stökiga har svårigheter inom det område i hjärnan som rör våra exekutiva funktioner. De exekutiva funktionerna styr sådant som planering och organisation, men också vår impulskontroll och koncentration. En nedsättning leder till exempel till svårigheter att kunna anpassa sig till nya situationer. Dessa elever har ofta svårt att planera sitt arbete, hålla reda på olika saker och att strukturera sitt arbete – alltså att få allt runt själva lärandet att fungera. Detta kan få till följd att de förefaller underprestera eller upplevs som okoncentrerade och i vissa fall stökigare än andra barn.


De flesta vet att elever utvecklas i olika takt och har olika talanger, vissa är musikaliska, vissa är motoriskt klumpiga,vissa lär sig läsa snabbt etc. Men ofta tar vi för givet att elever i skolan ska kunna sitta stilla, vänta på sin tur, styra sina impulser, lyssna på andra och komma ihåg att räcka upp handen. Här behöver vi påminna oss om att hjärnan är olika utvecklad hos olika individer vad gäller exekutiva funktioner, och att elever har olika förmågor även på dessa områden.

Det kan vara bra att känna till att exempelvis förmåga till tidsuppfattning, hålla olika saker i huvudet samtidigt, och attha ett väl fungerande arbetsminne - inte är lika väl utvecklade hos alla elever. Detta är kunskaper som är viktiga att känna till, för att förstå dessa elever och för att kunna hitta strategier innan stök uppstår.


De flesta förmågor som nämns här kan ses på en normalfördelningskurva där de flesta av oss ligger i mitten, några är mycket duktiga och några har stora svårigheter. Några har så omfattande svårigheter med sina exekutiva funktioner att det kvalificerar för en diagnos. Men de flesta, den största gruppen, gör det inte. Och alla elever med dessa svårigheter kan inte placeras i liten grupp.


Hur förebygger man stök och oro i klassen? Ja, det gäller att hitta praktiska strategier. Tydlig struktur. Att genom förebyggande arbete/pedagogik väja för de funktionella bekymmer som ofta blir följden för de elever som har svårigheter med sina exekutiva funktioner. En del elever med dessa svårigheter stör aldrig någon, utan sitter kanske helt tysta, så det ser dessutom olika ut. Det vi vet är att undervisning som är tillrättalagd för dessa elever, även gagnar elever som inte har svårigheter.


Det är lätt att förstå att det för många lärare känns svårt, tufft och ibland väldigt ensamt att klara av att hjälpa alla elever, på det sätt alla behöver. Inte heller finns alltid resurser för elever med ett större behov av stöd, eller tillgång för lärare till eget stöd i form av handledning av specialpedagog eller kurator. Själv har jag massor av tips på hur man kan hantera elever som har svårt att hålla reda på sina saker, beräkna tid och planera i olika steg, koncentrera sig, styra sitt känsloliv ochliknande..men tyvärr kan ju inte elevhälsoprofessioner vara överallt och räcka till, hela tiden de heller.


Det går att hitta bra strategier i klassrummet, för att undvika stök. Många lärare kan dessutom lära sig av varandra, för att hitta verktyg utifrån olika erfarenheter. Här gäller förstås att få tid och möjligheter att göra detta. Vi pratar ofta om kunskapsmål i skolan, men kanske mer sällan om hur vi gör för att möta olika elevers förutsättningar, och hur vi skapar förståelse och tolkar olika elevers beteende i klassrumssituationer, för att därigenom öka måluppfyllelse?


För det är just detta med tolkningen. Hur ska jag begripa vad det är den här eleven kommunicerar genom sitt beteende? Jag kan garantera att en stökig och störande 12-åring sällan menar ”Jag vill att du ska hata mig som pesten, och slänga ut mig” med sitt beteende, utan något helt annat. Den stora frågan är om vi har tid att förstå vad våra elever kommunicerar? Har vi tid att ta reda på det? Generellt tar det inte allt för lång tid att ta reda på vad som är det bakomliggande bekymret till att en elev är störande, om man bara gör på rätt sätt. (Ett tips är att inte slänga ut eleven och få den att känna att du hatar den innan, bara ;)


En vanlig orsak till utagerande beteenden i skolan, är relationsstörningar i hemmet, eller taskiga livsförhållanden överlag. Tänk om det är så illa, att den 12-årige elev som du som lärare blir helt vansinnig på och kastar ut med bryska medel, är den elev vars pappa alltid är full och trakasserar familjen, hemma ? Som slår honom?


Tänk om den störande eleven med stora attitydproblem i klassrummet, har en hemsituation som han behöver hjälp med? Det får du aldrig veta, så länge den eleven inte litar på dig. Hans tillitsproblematik till vuxna, blir definitivt inte bättre av att bli utslängd och utstött. 


Jag har aldrig träffat en elev i svårigheter, som vill misslyckas. Att rätt tolka bakomliggande orsaker till en elevs beteende är mer framkomligt, än att försöka få den att veta hut med disciplinära åtgärder. Jag lovar!


Visst ska lärare vara en auktoritet i klassrummet. Men läraren måste även skapa relationer med eleverna om något lärande ska komma till stånd – det gäller särskilt elever i svårigheter. Det innebär inte att läraren och eleverna ska vara kompisar, det måste finnas en maktrelation. Men för att makten ska fungera som avsett, så måste det finnas en god relation i botten. Precis som i föräldra-barnrelationen:


Du kan vara hur auktoritär som helst mot dina barn, men det garanterar inte att de kommer gilla och respektera dig. Om man inte känner sig sedd, omtyckt eller förstådd av sin förälder, så fungerar det inte. Detsamma gäller i elev-lärar-relationen.


Lycka till med relationsskapandet, det är grunden till att få dina elever dit du vill. Låt dig inte luras av auktoritära Quick-fixes:)


Om svenskläraren Lailas oväntade manöver, en skolkris och ett gemensamt uppdrag

Publicerad 2014-01-04 16:28:00 i Elevhälsa, Föräldraskap, Kommunikation, Relationer, Skolfrågor, Skolkurator,

Jag kom att tänka på Laila igår. Jag tror inte att hon lever längre. Hon var min klassföreståndare och svenskalärare på gymnasiet. Jag sprang på henne för över 10 år sedan, vid mjölkdisken på Coop av alla ställen, och hon var åldrad och skröplig redan då. Vi bytte några ord med varandra så där som man gör, och hon var mån om att fråga hur det gått för mig, "hur livet farit fram med mig" helt enkelt.
 
Laila var en lärare av den gamla stammen, ganska sträv och ordentlig. Året var 1990. Jag kan inte minnas att hon log speciellt mycket. Ordinär undervisning, inget som stack ut eller fastnade som speciellt, i allafall inte i mitt minne. Hon var ingen lärare som man sökte stöd hos. Jag var åt andra sidan ingen mönsterelev, men heller inte en av de elever som hade det svårt, rent skolmässigt. Min gymnasietid präglades mer av något som bäst kan beskrivas som en enda lång formsvacka. Jag presterade, men definitivt långtifrån det bästa jag kunde. Mycket beroende på hur livet såg ut utanför skolan.
 
Jag hade aldrig pratat med Laila ensam någon gång, (annat än vid den tidens utvecklingssamtal), i åk 1, när hon ringde och ville träffa mig för ett samtal, som hon sa "utanför skolan". På något sätt hade hon snappat att jag behövde stöd. Vi träffades på Åhlens och fikade. Laila tyckte att det var svårt, det märkte jag..och hon var nervös över att ta sig denna ovana omväg för att prata med mig. På sitt tafatta vis undrade hon hur det var, ställde försiktiga frågor med vänlig röst. Hon var förstående och oväntat uppmuntrande. Jag minns att jag kände mig förstådd och sedd. Samtalet varade kanske en timme, och jag gick därifrån med känslan av lättnad. Min stressnivå sjönk avsevärt. Laila hade förstått det jag aldrig förväntat mig att hon skulle förstå.
 
Efter den gången kändes det som vi hade ett särskilt band hon och jag. Vi pratade aldrig på det viset igen, och saker och ting redde upp sig och svackan planade sakta ut. Jag hade efter detta en större respekt för henne, baserat på den respekt och värme hon visat för mig.
 
Jag tänker på Laila när jag läser om skoldebatten. Sällan har skolan debatterats så flitigt, som under året som gick. Det pratas om ordning och reda, resultat och prestationer, krav och konsekvenser, förväntningar och regelsystem, ordning och ansvar. Vems är ansvaret för att svenska skolelever presterar sämre än andra? Missnöjet tycks oändligt, och lika oändliga är förslagen på vad som orsakat något som vi kan kalla "svensk skolkris". Det är lätt att få intrycket av att alla skyller på varandra. Är det inte lärarnas fel, så är det föräldrarnas eller politikernas.
 
Sällan pratar vi om relationernas betydelse, om relaterandet till varandra. Sällan pratar vi om att den svenska skolans problem troligen handlar om att samhället och människors villkor ständigt förändras, att familjekonstellationer förändras, att arbetliv, vardagsliv och kraven på människor förändras. Liksom många lärare upplever en enorm arbetsbörda och stress, så upplever även många föräldrar att det är svårt att räcka till.
 
Vore det inte konstigt om dessa samhällsförändringar inte avspeglades i skolan? Kanske ska vi betrakta skolans kris som en möjlig väg till utveckling? (Kris betyder till och med utveckling). En signal om att vi ständigt bättre behöver anpassa oss efter nya förutsättningar, nya spelregler?
 
Skolans uppdrag är att erbjuda elever möjligheter till kunskap. Men skolans uppdrag är även att tillse att elever utvecklas socialt, och utöver det även att arbeta för att elever skall utvecklas känslomässigt. Begrunda detta omfattande uppdrag en stund, och vi förstår alla likheterna mellan föräldrauppdraget och läraruppdraget. "Det har blivit svårare att vara lärare idag", säger en del. "Det är inte lätt att vara förälder idag", säger andra. Föräldrar och lärare har mycket gemensamt: Det är kvaliteten på relationerna som skapar resultatet. 
 
Hur tar vi hand om våra relationer? Att inte hinna med att lära känna sina barn, att inte prata med dem om de små och stora frågorna i livet, är inget bra recept på en välmående unge. Lika lite som det går att skapa ordning och reda i skolan, (och högpresterande elever) med enbart mera disciplin. 
 
Empati, respekt och förståelse för andra kan bara växa fram i samspel och i relation med andra människor. I det tänker jag att vi borde röra oss bort från det som jag uppfattar är en syn på lärare och skolor som enbart betygsproducenterJag skulle t ex tro att få gymnasielärare idag har vare sig tid eller ork, att ta med sig en (till det yttre "lat") elev på en fika idag. Ändå kan det vara just den tiden som gör hela skillnaden, för många elever. En vänlig fråga, en uppriktig nyfikenhet på en stökig elev, kan vara början på en annan sorts klassrumsrelation. 
 
Jag har mött många fantastiska pedagoger i mitt yrkesliv som förstår det här (och kanske några som behöver träna lite mer, och som likt Laila, kasta sig ut i det okända) men som kanske inte alla gånger har vare sig möjligheten, orken eller stödet. Detsamma gäller för många föräldrar, som behöver uppmuntran, en utsträckt hand och en bekräftelse på att de gör så gott de kan.
 
Jag tror den största utmaningen, i både familjen och skolan, kommer att vara relationell i framtiden. Hur ska vi orka och ta oss tiden att mötas, se och förstå varandra, i en tid som snurrar allt fortare, och där vi har allt mindre kontakt? Här behöver vi anpassa oss till den nya tiden...och uppdraget är definitivt gemensamt. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Varför är debatten om läxor så laddad?

Publicerad 2013-10-01 23:32:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Funktionshinder, Föräldraskap, Neuropsykiatriska funktionshinder, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete,

Debatten om hur svenska elever skall höja sina skolresultat fortsätter med styrka. De sista veckorna har fokus hamnat på detaljnivå rent av, (igen) när hemläxornas vara eller inte vara snurrat runt i sociala medier, i form av länkar till diverse blogginlägg. Här hittar du förövrigt en utmärkt sammanställning av några blogginlägg vad gäller läxor:http://rektorlina.wordpress.com/2013/09/14/har-du-nagon-laxa/
 
Jag noterar polariseringen, och har helt ärligt själv även lyckats hamna i diskussion med oliktänkande då jag både privat och yrkesmässigt har erfarenheter av att hemläxor inte endast är något odelat bra för barn, unga och deras föräldrar. Dock ej heller odelat dåligt.
 
Men det intressanta ligger mer i att reflektera kring varför just diskussionen om hemläxor förefaller bli så symboliskt laddade, i skoldebatten. 
 
Handlar de här ordväxlingarna verkligen om hemläxor. Egentligen? 
 
Kan det vara så, tänker jag, att den här frågan symboliserar något mer, och i så fall vad? 
 
Tanken kom till mig när jag läste det här inlägget för ett par dagar sedan:http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/09/28/laxor-ar-bra-laxor-ska-vi-ha/ 
 
Plötsligt blev det ganska tydligt för mig, genom att läsa Raymans reflektioner, vad det är som gör att diskussionen blir så laddad. 
 
Jag uppfattar att den ligger i bristen på förståelse för hur andra kan ha det och uppleva det. I bristen på empatiserande och förståelse med dem som inte har lika goda förutsättningar att klara av studier/skolarbete/föräldraroll etc.
 
Ett talesätt kommer upp."Innan du fördömer någon, gå en mil i dennes skor".
 
Det betyder, som de flesta vet, att det är lätt att tala om för andra hur de ska leva sina liv/lösa sina problem. Det är lätt att skuldbelägga/moralisera över andra människors svårigheter, val och tillkortakommanden, utan att ha den andres livserfarenheter. 
 
Skribenter som är odelat positiva till läxor förefaller utgå endast från sina egna värderingar och/eller positiva erfarenheter. För mellan raderna i exempelvis Raymans text anas väl ändå ett "Det det ska väl inte vara så jävla jobbigt". Eller "det är väl inte hela världen att ta en liten konflikt".. "det är din plikt som förälder".
 
Men tänk om det är det? Jävligt jobbigt. Eller fruktansvärt svårt. Eller hela världen. Om man har konflikter varje dag. Om det nöter ner familjens liv tillsammans. För barn, unga och deras föräldrar som kämpar med inlärningssvårigheter, funktionshinder, psykisk ohälsa, som inte har rätt anpassat stöd i skolan, för ensamstående föräldrar, utlandsfödda som inte kan språket, för de i ekonomisk utsatthet, med sociala problem, för de utan sociala stödjande nätverk..
..tja, för rätt många så kan skolarbete faktiskt vara en mycket stor källa till stress.
 
För en tid sedan tog jag del av SOU-rapporten "Ungdomar, stress och psykisk ohälsa. Analyser och förslag till åtgärder. Slutbetänkande (2006:77)
 
I rapporten refererades de mätningar som gjorts i ett 80-tal länder, av samspelet mellan individers livsåskådningar och värdesystem. Av sociala, ekonomiska, politiska och kulturella samhällsfaktorer.
 
Sverige bedömdes vara ett extremt sekulariserat och individualistiskt samhälle.
 
Man skriver att"tidigare studier har ett visat att ett sådant samhälle förefaller medföra en ökad risk för psykisk ohälsa, eftersom individen förväntas skapa en egen identitet, forma sina egna utvecklingsbanor och göra sina egna självständiga val. Detta kan kännas stimulerande och berikande för den resursstarke. För de mindre bemedlade grupperna är chanserna till självförverkligande i realiteten dock mycket begränsade".
 
Ovanstående får runda av det här inlägget. Jag tycker det sammanfattar det hela väl. Vi vill tro att alla människor, i ett välfärdssamhälle som vårt, har lika möjligheter i teorin. Men många av oss vet att det inte är så det fungerar i praktiken.
 
Få av oss kan göra något åt det, annat än att fortsätta arbeta för att elever med sämre förutsättningar erhåller det stöd de behöver i skolmiljön, av pedagoger. Att skolan i möjligaste mån försöker att hålla på (och erhåller resurser för) sitt kompenserande uppdrag. 
 
Och avslutningsvis...låt oss också sluta skuldbelägga och moralisera över dem, vars skor vi aldrig behövt kliva en meter i.
 
Mer om några av de eleverna kan du läsa om här, i rapporten 10 orsaker till gymnasieavhopp:
 
 
http://www.temaunga.se/sites/default/files/tioorsaker.pdf
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Elever med problematisk långvarig skolfrånvaro. Vad beror det på och vad gör vi åt det?

Publicerad 2013-09-10 20:43:00 i Elevhälsa, Kommunikation, Neuropsykiatriska funktionshinder, Psykologi, Relationer, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

Efter en långt uppehåll från bloggande om skolfrågor är det dags igen. Ny termin, nya tag och dags för att tänka nya tankar. Hur vi får elever att trivas, må bra och genom det prestera och växa i skolan?
 
Idag tänkte jag uppmärksamma Malin Gren Landell, (barnpsykolog och forskare vid Linköpings Universitet), aktuell med en studie där hon har undersökt livssituationen för elever med längre skolfrånvaro. Gren Landell är även expert i en aktuell granskning som Skolinspektionen gjort av hur skolor främjar närvaro och motverkar frånvaro, (vilket du kan läsa mer om i bifogade länkar).
 
Elever med omfattande skolfrånvaro omnämns ofta som "hemmasittare". Men liksom Gren Landell kan jag hålla med om att en lämpligare benämning vore att prata om "problematisk skolfrånvaro"
 
Det beskriver mer vad det verkligen handlar om; elever som av flera olika samverkande, och ganska komplicerade skäl, är frånvarande under längre perioder från skolan.
 
Så vad säger Gren Landell?
 
Som sagt; det är nästan aldrig bara en faktor som leder till problematisk skolfrånvaro. Orsakerna är dessutom väldigt individuella.
 
De kan delas upp i 1) sociala faktorer, 2) skolfaktorer, 3) individfaktorer och 4) familjefaktorer. 
 
Det är precis som skolverket skriver.."en komplex väv av faktorer":
 
Många av eleverna har någon form av psykisk sårbarhet/ohälsa/psykisk ohälsa i botten, exempelvis social fobi eller separationsångest. Det är också vanligt med neuropsykiatriska diagnoser, smärtproblematik eller depression. Inte sällan har även elevernas föräldrar egen psykisk ohälsa och sociala problem. 
 
I mötet med skolan uppstår sedan en rad svårigheter. Många elever har varit utsatta för mobbning. Vissa har haft dåliga relationer till lärare, upplevt skolmiljön som stökig. Många gånger är undervisningen inte anpassad efter elevens särskilda behov.
 
Gren Landells studie är liten men slutsatserna ligger i enlighet med den internationella forskningen på området.
 
De ligger även i linje med mina egna fleråriga erfarenheter inom elevhälsoarbetet. 
 
Gren Landell menar att eftersom de bakomliggande orsakerna varierar, så är det också svårt att skapa generella metoder för att förebygga hemmasittande .." Men att man i ett organisationsperspektiv kan börja med att fokusera på sådant som faktiskt är bra för ALLA elever: att ha en bra skolmiljö, jobba mot mobbning och arbeta för att upptäcka inlärningsproblem samt psykisk ohälsa..". Tidigt. 
 
Jag håller med. I det sammanhanget vill jag igen trycka på att komplicerade orsakssamband kräver tvärprofessionalism och samverkan. Vi som arbetar i skolan behöver ha ett helhetsperspektiv och vara nyfikna på olika bakomliggande orsaker, när vi möter elever med skolproblematik. 
 
Rätt insater och åtgärder kräver i komplicerade fall både specialpedagogiska, kurativa, psykologiska och medicinska ställningstaganden. Förutsättningarna är att skolorna fortsättningsvis har möjlighet att satsa på sina elevhälsoresurser och dessutom krävs en god samverkan mellan tämligen olika professioner, för att nå synergieffekter. 
 
Nedan hittar du en artikel om specialpedagogen Marie Gladh och kuratorn Krysmyntha Sjödin, som genom just sin tvärprofessionalism utarbetat en metod att få hemmasittare tillbaka till skolan igen:
 
http://www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2013/04/01/natet-oppnar-vagen-tillbaka
 
 
Än har vi kanske en bit kvar innan det tvärprofessionella tänket återfinns fullt ut inom skolans värld, men Gren Landell, Gladh och Sjödin är några av dem som bidrar med sin värdefulla kunskap.
 
 
Mer att läsa i ämnet hittas i ex följande länkar:  
 
 
 
 

 

 

 
 
 

Skolans arbete med elever i behov av särskilt stöd - en professionaliseringsfråga

Publicerad 2013-04-29 21:55:00 i Elevhälsa, Politik, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete,

Så har de äntligen kommit; de allmänna råden från Skolverket rörande arbetet med elever i behov av särskilt stöd, och utarbetande av åtgärdsprogram. Om du arbetar som rektor, lärare, elevhälsopersonal eller kanske är förälder själv till ett barn med behov av stöd i skolan, så är det här intressant läsning.
 
De allmänna råden är rekommendationer om hur skolpersonal, rektorer och huvudmän bör arbeta för att leva upp till kraven i bestämmelserna i den nya skollagen.
 
Bakgrunden:
 
Ett åtgärdsprogram ska enligt skollagen utarbetas om en elev behöver särskilt stöd, det vill säga inte utvecklas i riktning mot kunskapsmålen i läroplanen, om hon/han riskerar att inte nå de kunskapskrav som minst ska uppnås. 
 
Men det ska också utarbetas om en elev uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation, som gör att skolan på sikt befarar att eleven inte når kunskapskraven. Detta kan t ex vara när en elev lider av psykisk ohälsa eller lever under mycket socialt utsatta förhållanden, (vilka riskerar att påverka elevens utveckling).
 
De här råden är efterlängtade, av flera skäl. Dels eftersom de nya bestämmelserna i skollagen började gälla redan för två år sedan, men också för att många av oss som arbetar med elevhälsa länge väntat på att få ett erkännande och en möjlig väg till kvalitetssäkring av vårt arbete, vid sidan av det pedagogiska arbetet i skolan.
 
De allmänna råden från Skolverket öppnar också upp för diskussioner kring vad som egentligen är att betrakta som särskilt stöd. I lagen preciseras inte detta, utan förblir en tolkningsfråga.
 
Det är också här elevhälsan behöver kliva fram och visa på att "särskilt stöd" kan innebära mycket mer än rent pedagogiska insatser, helt beroende på vad som är bakomliggande orsaker till skolsvårigheterna. 
 
För egen del har jag länge önskat, och arbetat för, en ökad professionalisering av elevhälsoprofessionernas utredningar, bedömningar och förslag på insatser. Jag brinner för att i framtiden se en tvärprofessionalisering av första linjens vård. Dvs en elevhälsa, där specialpedagoger, kuratorer, skolsköterskor och skolpsykologer har en bemanning på ett sätt som möjliggör nya former av samverkan.  Framförallt medför en sådan samverkan nya sätt att relatera till elever i skolsvårigheter, på både individ - grupp och organisationsnivå. 
 
Arbetet med att uppmärksamma en elevs behov av särskilt stöd och att eventuellt utarbeta ett åtgärdsprogram, är en process i flera stegDet handlar om att först uppmärksamma, därefter utreda elevens behov och först därpå (vid behov) utarbeta ett program med åtgärder som genomförs, följs upp och utvärderas.
 
Generellt tror jag att skolor många gånger sätter in insatser och åtgärder, i all välmening, utan att först ha utrett bakgrunden till elevens skolsvårigheter, ordentligt. Att föreslå insatser, utan att först ha skapat sig en allsidig bild av vad som är grundproblemet, är både dumt och i förlängningen mer tidskrävande än att göra arbetet ordentligt från början. 
 
En stor andel av elever i skolsvårigheter har heller inte endast problem av pedagogisk art; den psykiska ohälsan har gång på gång lyfts fram som en av vår tids stora välfärdsutmaningar.
 
Desto viktigare blir det att skolan har möjlighet att anta utmaningen på allvar, genom att grundligt ta reda på vad som felas, när en elev inte förmår att nå upp till målen, eller orka med sina studier.
 
Ovanstående finns det flera exempel på. Ett som inte är alltför ovanligt är när elever med t ex ångestproblematik och svårigheter med social interaktion, väljer att stanna hemma från skolan, och där man från skolans sida väljer att anpassa studiegången och skär ner på antalet skoltimmar, eller till och med föreslår hemundervisning.
 
Sådana insatser blir kontraproduktiva - eleven får inte adekvat insats för sitt grundproblem; ångesten, vilken riskerar att öka eller cementeras. Ett annat exempel är om skolan missar att en elev har specifika inlärningsvårigheter eller neuropsykiatriska funktionshinder, vilket medför en risk att eleven utsätts för överkrav, genom ett felaktigt anpassat stöd.
 
Skolans dokumentationsbörda har debatterats flitigt de sista åren, som många känner till, och där håller jag med i flera avseenden. Men att utreda och därefter mer precist anpassa stödet, tillsammans med elev och vårdnadshavare, har fler fördelar än nackdelar. Både för eleverna det gäller, och för oss som arbetar i skolan. Åtgärdsprogram som vare sig läraren, eller eleven det gäller, känner har "träffat rätt", riskerar att bli arkivvärmare.
 
Arbetet med att uppmärksamma, utreda, åtgärda, följa upp och utvärdera måste dokumenteras, för att behålla sitt "sting". Om detta fungerar på rutin, så kommer det att medföra besparingar, både i form av minskat lidande för eleverna det gäller, samt i tid.
 
En fråga som återstår för framtiden att utvisa, blir hur lagstiftaren ser på kommunernas helt olika förutsättningar att rent resursmässigt kunna efterleva den nya skollagens krav. Detta är i allra högsta grad en fråga om kvalitetssäkring för exempelvis elevhälsans arbete.
 
Intresserad av att läsa mer? Du hittar Skolverkets nya publikation här: Rykande färsk, publicerad i mars 2013.
 
http://www.skolverket.se/publikationer?id=3002

Föräldrar och lärare - lär dig om barn/unga med adhd!

Publicerad 2013-04-10 17:29:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Kommunikation, Lästips, Neuropsykiatriska funktionshinder, Skolfrågor,

För en tid sedan sprang jag på en fantastisk bok, som vänder sig till föräldrar, lärare, specialpedagoger och andra intresserade. Den vill jag verkligen tipsa om idag! Skaffa den om du har ett barn med adhd eller möter elever som har den diagnosen.
 
Boken heter Adhd - att leva utan bromsar med underrubriken "en praktisk vägledning" och är skriven av Martin L Kutscher.
 
Kutscher är en internationellt erkänd barnneurolog och författare, verksam i New York. Som förälder själv till en pojke med Add, (samt det faktum att jag själv föredrar kreativt kaos framför ordning) är detta en av mina största utmaningar - att hjälpa honom att strukturera upp sin tillvaro, utan att själv vara speciellt bra på det..Detta tror jag att fler föräldrar och även lärare kan känna igen sig i.
 
Jag har även läst många böcker i ämnet, men ingen har varit långt ifrån lika bra som den här. Boken i sin helhet är rolig och lättläst. Ett kapitel som är helt suveränt rör skolarbetet - och att hålla just ordning och reda.
 
 
 ADHD - att leva utan bromsar : en praktisk vägledning
 
 
Boken sammanfattar även de insikter som framstående forskare inom området gjort. T ex om den neurologiska bakgrunden till adhd, som Kutscher beskriver den: "Frontalloberna sover på jobbet"..
 
Adhd är ett reellt tillstånd. Det rådande kunskapsläget kan sammanfattas på följande sätt; 
 
# Frontalloberna och prefrontalloberna i hjärnan är säte för våra exekutiva och hämmande funktioner.
# Signalsubstanserna dopamin och noradrenalin spelar en framträdande roll för de hämmande funktionerna i frontal-och prefrontalloberna.
# Vid adhd är de här signalsubstanserna inte tillräckligt verksamma. Enkelt uttryckt innebär adhd att frontallobernas "bromsar" samt andra exekutiva funktioner i hjärnan -sover.
 
Oordning finns därför i praktiken inbyggt i adhd. Så gott som samtliga människor med adhd har medfödda svårigheter inom det här området.
 
Kutscher redovisar symtomkriterier för adhd som avser bristande uppmärksamhet, och bland dem kan man se att fem av nio kriterier avser just organisationsförmåga.
 
De övriga fyra berör begränsat uppmärksamhetsomfång och distraherbarhet:
 
-svårt att vara fullt uppmärksam; gör därför fel till följd av slarv eller obetänksamhet
-har svårt att behålla uppmärksamheten
-tycks inte lyssna vid direkt tilltal
-distraheras lätt av yttre stimuli
-har svårt att organisera uppgifter
-misslyckas med att genomföra uppgifter (dock inte pga ovilja eller bristande förmåga)
-undviker uppgifter som kräver uthållig organisationsförmåga
-tappar bort saker som behövs för att utföra uppgifter
-ofta glömsk i vardagen
 
Desorganisation är alltså en inbyggd dysfunktion i diagnosen. Det förklarar, som Kutscher skriver, behovet av att hjälpa barnet/den unge med att HÅLLA ORDNING. 
 
Tolka inte oordning som ett tecken på att barnet inte bryr sig eller är slarvig! Hos människor med adhd fungerar hjärnan annorlunda, när det gäller förmågan att organisera och planera.
 
Ordning är en fråga om förmåga. Vissa människor är bra på att ordna och organisera. De som har adhd, är det inte, och det har med hjärnan att göra - inte att man är slarvig eller lat.
 
"Hjärnan kan så att säga ha extremt goda förutsättningar att skriva en uppsats men extremt dåliga förutsättningar att hitta uppsatsen morgonen därpå..och det är den här slående ojämnheten i fråga om färdigheter som gör den bristande organisationsförmågan till ett funktionshinder.."
 
Kutscher skriver vidare att åtgärder för att möta den bristande organisationsförmågan hos barn/unga med adhd bör spela en huvudroll i skolans åtgärdsprogram för dessa elever.
 
Han beskriver sedan flera handfasta tips och tricks till både lärare och föräldrar på hur man hjälper elever att organisera sitt skolarbete. Alla beskrivna stödåtgärder för bättre ordning kompletterar Kutscher även med andra saker som kan vara viktigt att tänka på:
 
Alltifrån vad man som lärare kan behöva vara observant på; t ex att det finns problem som har kopplingar till adhd. Många elever har också inlärningssvårigheter i någon form, särskilt vanligt är nedsatt skrivförmåga, svårigheter att uttrycka sig skriftligt, problem med stavning, svårigheter att följa anvisningar i flera steg/följa instruktioner i flera steg.
 
I övrigt berör författaren förhållningssätt  på olika sätt; att se realistiskt på barnet/den unge med adhd som du möter varje dag. Om att bevara lugnet; tolka inte problematiska beteenden som personliga förolämpningar.
 
Ett sätt är att regelbundet bedöma de adhd-relaterade beteendena hos ditt barn, eller en elev, med hjälp av en kort checklista, tex:
 
-Distraherbarhet
-Desorganisation
-Impulsivitet
-Rastlöshet
-Överkänslighet
-Kontaktproblem
 
Ovanstående är utgångsläget, alltså inte ett typiskt barn. Detta kan vara värt att tänka på. För om man betänker att det är så här svårigheterna kan se ut, så har man lättare att möta barnet där det är, istället för att gå igång och hamna i konflikt.
 
Erbjud hjälp med det som inte fungerar i den stund det behövs, istället för att ge negativ respons när det redan är försent. Kutscher ägnar även ett kapitel om läkemedelsbehandling, som är väl värt att läsa. Det är tydligt att det finns många fördomar och förutfattade meningar om medicin som kan hjälpa barn med adhd, vid sidan av pedagogiska stödåtgärder och familjestöd.
 
Det näst sista kapitlet ägnas till den unge själv medan det sista ägnas åt en sammanfattning.
 
Läs den!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Om att lära barn och unga att hantera livet på nätet

Publicerad 2013-03-25 23:31:00 i Elevhälsa, Föräldraskap, Kommunikation, Leva tillsammans, Skolfrågor, Skolkurator,

Hur lär man sina barn att hantera livet i allmänhet? Förhoppningsvis genom att skapa nära relationer till dem, genom att lyssna, diskutera och vara beredd på en hel del fighter. Genom att låta dem göra misstag, och genom att låta dem stegvis träna på att få ta mer ansvar. Det där vet vi.

Men hur lär vi dem att förhålla sig till livet på nätet? 

Den senare frågeställningen är egentligen inte annorlunda än den första. Ändå finns det mycket som tyder på att vi lämnar våra barn mer ensamma i sitt möte med livet på nätet, (både avseende vad gäller deras spelande OCH tiden de lägger på sociala medier och olika typer av sajter) än vad vi engagerar oss i dem när det gäller livet IRL.

Precis som i det vanliga livet utanför familjen, så är det en omöjlighet för vuxna att helt skydda barn och unga från potentiella tokigheter, vare sig de sker i verkliga livet eller ute på nätet. (Listan kan göras lång: mobbing, övergrepp, grooming, droger etc). Det finns bara en möjlighet som står till buds; att rusta sina barn så de klarar av utmaningar och svårigheter som de ofrånkomligen kommer att möta. 

Lätt som en plätt? Nej, det är det inte. Men om man i mitt tycke vill undvika de två största misstagen, så 1). överge dem inte psykologiskt/känslomässigt (sätt gränser och hjälp dem att reglera känslor). 2). curla inte sönder dem (de blir ofta osjälvständiga, ängsliga och/eller får svårt att tro på sin egen förmåga).

Den senaste tidens diskussioner om ungas utsatthet på nätet, nätmobbing och näthat har visat att det finns ett kunskapsbehov vad gäller unga och internet.

Om detta skriver Elza Dunkels, en av våra svenska nätforskare. För att möta det behovet har hon tillsammans med en annan svensk nätforskare, Marcain de Kaminski, nyligen startat en gemensam webbtjänst

Dit kan vi, till exempel som föräldrar och skolpersonal, vända oss med våra frågor.

När information kring unga och nätet främst kommer från medierapportering kring uppmärksammade fall (t ex den tragiska händelsen i Kumla) så kan det vara svårt för både föräldrar och skolpersonal att sortera denna, skriver Dunkels på sin blogg, NetNanny.

Den nya tjänsten hittar du här:

Fråga forskarna: Unga online, där besvaras frågor rörande flera aspekter kring unga och nätet direkt av forskare, utifrån ett vetenskapligt perspektiv.”Fråga forskarna: Unga online” går även att nå via forskarbloggarna www.kulturer.netnetnanny.wordpress.com och www.cybernormer.se (Twitter (www.twitter.com/ungaonline). Deras förhoppning är att frågelådan med tiden ska inkludera fler nätforskare och sammantaget generera en gedigen kunskapsdatabas.

Enligt Dunkels är en del av syftet med webbtjänsten att förmedla kunskap grundad i vetenskap och beprövad erfarenhet, snarare än rädsla och oro.

 

 

**Elza Dunkels är lektor vid institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet. Hennes forskning handlar bland annat om ungas personliga säkerhet på nätet. Hon har skrivit boken Vad gör unga på nätet? som ifrågasätter många av de invanda föreställningarna om unga och nätet.

**Marcin de Kaminski är doktorand vid rättssociologiska enheten, Lunds universitet. Hans forskning fokuserar på sociala normer i unga nätkulturer. Han är verksam i forskargruppen Cybernormer och har där ett särskilt fokus på normkonflikter mellan nätet och vardagen bortom nätet. 

 

 

Rapporter om ungas psykiska ohälsa

Publicerad 2013-03-09 12:38:00 i Elevhälsa, Politik, Psykologi, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete,

I veckan som gick har medierna åter rapporterat på olika sätt kring den psykiska ohälsan i Sverige. Igen, som sagt. Det blir lätt tradigt. Kanske för att det är så anonymt med psykisk ohälsa?
 
Den som förekommer i allas bekantskapskretsar, men som vi sällan pratar om. Och som inte får kosta, med följden att man drar in på förebyggande insatser (t ex inom elevhälsan) som sedan måste betalas, och mycket dyrare i slutändan. 
 
Är psykisk ohälsa som begrepp enklare att förhålla sig till på avstånd, när den diskuteras i debattinlägg och artiklar, och inte hos dig eller mig, eller vår granne, pappa eller dotter? Det är liksom inte fint att lida av ångest och depressioner. Men likväl gör ju vi människor det. Det är dessutom vanligt. Och väldigt kostsamt
 
För som alla vet så kan vi ju inte längre, tragiskt nog, diskutera något utan att nämna samhällsekonomiska vinster. Så låt mig göra det i här blogginlägget: 
 
Jag var på universitetet igen igår och lyssnade gällande behandling av ångest. Psykologen lyfte fram hur väldigt vanligt det är med olika typer av ångestsyndrom (närmare 30% av oss europeer drabbas någon gång under en livstid av ex panikångest, fobier och generaliserad ångest) , men även av oro, ängslan, depressioner.
 
Blir man inte behandlad för sin ångest, så är prognosen för självläkning dålig. (Läs; den tenderar snarare att bli värre). Hon påpekade att hon var bekymrad över att en så oändligt liten procent får tillgång till adekvat behandling. 
 
Jag håller med. Som skolkurator har jag själv kompetens att behandla exempelvis ångest hos elever. Ångest går att behandla. Men jag gör det inte. Varför? För att jag inte har tid/möjlighet.
 
I elevhälsan har vi mot vår egen vilja förvandlats till remittörer, vi skickar elever vidare och det är köer överallt. Att göra något åt det vi hittar, genom att behandla det, är inte möjligt resursmässigt inom skolans ram.
 
En del skolor saknar helt skolkurator, i dessa antar jag att det inte ens diskuteras som möjligt att inom skolan behandla psykisk ohälsa. Och elever som egentligen lider av  t ex ångestproblematik maskerat som något annat, riskerar att inte identifieras alls, alternativt föreslås felaktig eller inadekvat behandling.
 
 
Jag ska återkomma till hur det kan fungera med skolpsykologisk kompetens inom första linjens vård för unga, exempelvis i min egen hemstad Eskilstuna. Men först: 
 
 
Låt oss vara överens om att psykisk ohälsa är en av de vanligaste orsakerna till att personer i arbetsför ålder i Sverige står utanför arbetsmarknaden.
 
Om detta skriver OECD i en rapport som kom i veckan. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har (M) kommenterar det på SvD Brännpunkt:
 
"Under ett år drabbas en miljon svenskar i arbetsför ålder – nästan 20 procent av arbetskraften – av psykisk ohälsa. En av fem som jobbar uppger problem med ångest, oro, depression eller sömnstörningar. 
 
OECD uppskattar bara de rent ekonomiska kostnaderna för detta till över 70 miljarder kronor om året i förlorade arbetsinsatser och utgifter för vård och omsorg". 
 
70 MILJARDER KRONOR. Det motsvarar nästan tre procent av Sveriges BNP.
 
Lägger man till detta de omätbara mänskliga kostnaderna står vi inför en av vår tids stora välfärdsutmaningar" skriver han vidare. 
 
Här i Eskilstuna intervjuades för några dagar sedan Anders Falk, överläkare inom Barn- och ungdomspsykiatrin i Sörmland, i Eskilstuna-Kuriren.
 
Han berättar att förskrivningen av antidepressiva medel ökat med 90 % (!) räknat i antal patienter.
 
Antalet förskrivna recept har ökat med 70 % här i Sörmland.
 
"Det verkar som om ungdomar mår sämre i dag. Det är dubbelt så många, eller tre gånger så många som söker sig hit jämfört med för tio år sedan" fortsätter Anders Falk. 
 
 
Ingen kan betvivla det riktiga i detta, det är helt enkelt kalla fakta: Tre gånger så många unga söker alltså till barn och ungdomspsykiatrin i Eskilstuna, än för 10 år sedan! 
 
(Hur detta belastar Landstingets budget låter jag vara osagt, men låt mig säga att jag tror att de skulle föredra att lättare psykisk ohälsa hos barn och unga tas om hand inom elevhälsorna ute på skolorna, så att de kan fokusera på de ärenden som kräver spetskompetens inom barn och ungdomspsykiatri),
 
För om vi vet att det i slutändan leder till så stora kostnader, som får försörjningsstöd och försäkringskassan att på sikt utarmas, varför händer då så lite på den förebyggande fronten? Hur tar svenska kommuner sig an det som Ulf Kristersson benämner som "en av vår tids största välfärdsutmaningar"? 
 
 
Ja, det finns en del att göra enligt OECD. Samtidigt som larmrapporter duggar tätt om den ökade psykiska ohälsan (särskilt bland unga) så kritiserar de i sin rapport den svenska skolhälsovården: 
 
Man finner att frekvensen av skolsköterskor, skolläkare, kuratorer och skolpsykologer är "uppseendeväckande" låg i Sverige - en psykolog på 2.000 elever, en läkare på 10.000 elever etc.
 
I Eskilstuna träffade jag i veckan som gick de andra gymnasieskolornas elevhälsopersonal, i ett försök att efterleva den nya skollagen. Vi kuratorer är hårt beskurna, som jag redan beskrivit i tidigare inlägg. Skolpsykologerna är inte ens medbjudna. 
 
Skolpsykologerna skall sedan den nya skollagen kom (för två år sedan) ingå i våra samlade elevhälsor. Men detta är svårt. De är centraliserade och sitter inte ute på skolorna. De har för närvarande resurser för att göra en skolpsykologisk utredning per termin per gymnasieskola. EN per termin (!). 
 
Det är nästintill omöjligt att samverka som en samlad elevhälsa under dessa förutsättningar. Skolpsykologerna har heller ingen möjlighet att arbeta direkt med elever i samtal/behandling utan måste användas till konsultation. Vi pratar här om kommunens första linjens vård för barn och unga, när det kommer till att förebygga psykisk ohälsa. 
 
Att det finns ett samband med att Anders Falk har TRE gånger så många ärenden inom barn och ungdomspsykiatrin i Sörmland, torde inte undgå någon. 
 
Om socialt utsatta kommuner vill förbättra sin ekonomi, och inte låta den ätas upp av framtida konsekvenser av en knepig fördelningspolitik så föreslår jag att de vänder på steken. Börja satsa på skolan och elevhälsan, det kommer att ge utdelning på sikt, och spara många ungas lidande. 
 
Om du som läser detta själv är förälder till barn med psykisk ohälsa eller till ett barn som befinner sig i skolsvårigheter; ställ krav på ordentligt bemannade elevhälsor. 
 
Det här inlägget är mitt sätt att öka människors insikt om hur det faktiskt förhåller sig. En människa kan inte göra allt, men alla kan göra något. Vill du hjälpa till att skapa medvetenhet om barn och ungas generellt svaga tillgång till en kvalitetssäkrad, förebyggande och hälsofrämjande elevhälsa, dela gärna detta inlägg med fler. 
 

 
http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2013/03/05/oecd-vill-se-okad-skolhalsovard-sverige
 
http://ekuriren.se/nyheter/eskilstuna/1.1708363-allt-fler-unga-medicineras-mot-psykisk-ohalsa

Obligatorisk gymnasieskolgång -ett förslag från S som förpliktigar

Publicerad 2013-02-02 15:38:00 i Elevhälsa, Politik, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete,

"I över 50 år har den obligatoriska skolgången varit nioårig. Det räcker inte i dag när det krävs en gymnasieutbildning för att klara sig på arbetsmarknaden. Inför vår partikongress föreslår vi därför att gymnasieskolan görs obligatorisk upp till 18 års ålder. Det är ett ambitiöst men realistiskt steg."

Så skrev Stefan Löfven (S) och Ibrahim Baylan (S) på DN debatt för några dagar sedan. Resten av debattinlägget hittar du här: 
 
http://www.dn.se/debatt/socialdemokraterna-vill-ha-obligatorisk-gymnasieskola
 
De som läst mina blogginlägg i frågor som rör gymnasieavhopp tidigare, vet att jag (i egenskap av yrkesutövande elevhälsopersonal just på gymnasieskolan) varit bekymrad över att vi så lättvindigt släpper de elever som inte klarar av studier på gymnasienivå. Se inlägg september -12.
 
Av det skälet inger förslaget om obligatorisk gymnasieskola naturligtvis vissa förhoppningar. Framförallt då det är min bestämda ståndpunkt att de elever som hoppar av gymnasiet idag, INTE gör det för att de saknar begåvning att studera, utan av en mängd andra skäl. Det är dessa bakomliggande skäl vi borde bli bättre på att identifiera och tillsammans göra något åt.
 
Visst, vi skulle kunna ge upp om dessa elever, nöja oss med att konstatera att de är "skoltrötta", "omotiverade", "omogna". Flera som vänt sig mot S förslag har angett det som skäl; "varför ska vi tvinga skoltrötta elever kvar i skolan.."?
 
Ja, varför skulle vi? Mitt svar är att "skoltrötthet" och "brist på motivation" inte är ett statiskt tillstånd.
 
När jag har en elev framför mig, i skolsvårigheter, som uttrycker leda och ointresse för sin skolgång, så blir jag nyfiken. Jag vill ta reda på vad det handlar om, för skoltrötthet är ofta ett symtom för något annat. 
 
- Inte sällan lever de ungdomar som hoppar av gymnasiet idag t ex under socialt utsatta livsvillkor, som de kan behöva hjälp med, av aktörer utanför skolan.
 
- Många skoltrötta elever har ett svagt stöd hemifrån; föräldrar är själva lågt utbildade och förmår inte stödja sina barn i deras skolgång.
 
- Vissa elever har inlärningssvårigheter som skulle gå att komma runt, med ett rätt anpassat pedagogiskt stöd i undervisningen. 
 
- En del elever lider av psykisk ohälsa, (vilket inbegriper en rad utmaningar, t ex kan många undvika skolan för att de har svårt med social interaktion, flera går med obehandlade depressioner). Med rätt stöd och behandling kan deras utgångsläge bli ett annat. 
 
Gemensamt för många potentiella skolavhoppare är bristen på stöd; i egna relationer eller i skolan. Brist på samtal om hur de mår, vad de drömmer om, vad de vill med sina liv. Få människor vill misslyckas. De flesta vill få vara bra, få vara duktiga och klara av sin skolgång. Ofta har dessa ungdomar farit illa genom hela grundskolan, med rätt stöd/undanröjande av ev hinder så är det min erfarenhet att det kan gå vägen.
 
 
Sett ur ovanstående perspektiv, blir förslaget från S intressant. För som en del av elevhälsan anser jag att vi skall ha siktet högt inställt; vi ska ha ambitioner kring våra unga. Men det kommer att kräva resurser.
 
Enligt förslaget från S så ska..
 
"..eleverna få det stöd de behöver för att klara sin utbildning. Det är samhällets och skolans ansvar. Skoltrötthet kan aldrig mötas med uppgivenhet eller kravlöshet. Skolan behöver jobba strategiskt med att behålla elevers studiemotivation och individualisera stödet till varje elev. Det viktigaste är att eleverna möter skickliga och engagerade lärare som hjälper och motiverar i skolarbetet. Därför vill vi investera i lärarnas kompetens och fortbildning. En stärkt elevhälsa är också central för att fler elever ska nå målen i skolan". 
 
S har dessutom den samlade forskningen på sin sida. En uttökad utbildning i befolkningen som helhet, förbättrar hälsoläget enligt flera studier. En anledning är att utbildning leder till att ungdomar som vuxna blir mer produktiva och därigenom genererar högre inkomster, att individerna kan använda givna resurser på ett bättre sätt, att förmågan att hantera problem förbättras, att förmågan att tolka och värdera hälsoinformation ökar och att förmågan till samspel med andra människor förbättras (Schuller & Desjardins, 2007).
 
Det må kanske inte påverka tillgången till arbetstillfällen i det rödaste rappet, men borde i allra högsta grad vara en samhällsekonomisk investering i längden. 
 
Klyschan "Alla ska med" har aldrig varit mer aktuell.
 
 
 

 

 
 
 
 
 

 

 

Akademikerförbundet tycker till om den nya skollagen

Publicerad 2013-01-28 21:05:00 i Elevhälsa, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

I september -12 skrev jag ett inlägg där jag inledde med att uttala vissa förhoppningar på vad den nya skollagen skulle komma att innebära, gällande svenska elevers tillgång till skolkuratorer. Detta samtidigt som jag uttryckte oro över att processen kring ökad tvärprofessionalitet i elevhälsor (samverkan mellan olika professioner) tycktes gå långsamt; bland annat efterlyste jag riktlinjer. 
 
Sedan dess har jag med intresse följt utvecklingen, och hur medierna i sin tur följt upp kommunernas arbete med att efterleva den nya skollagens krav. Till försommaren fyller den nya skollagen 2 år.
 
Skolkuratorer skall ju enligt den nya skollagen både arbeta förebyggande/hälsofrämjande OCH utredande/ta hand om den akuta ärendehanteringen. Men vad betyder egentligen "tillgång till kurator" i verkligheten? Hur kvalitetssäkras våra insatser? Hur ser det ut i kommunerna?
 
Ja, det verkar vara lite si och så. I allafall om man skall tro Akademikerförbundet SSR:s undersökning.
 
I dagarna publicerade de nämligen ett pressmeddelande med den inte alltför smickrande rubriken "Skollagen tandlös i arbetet mot elevernas ökande psykiska ohälsa". Den visar att det finns mycket kvar att göra.
 
 
Den visar även att det inte är en ensam skolkurators uppfattning att den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar, och att vi i detta finner ett samband med försämrade skolprestationer.
 
I min egen kommun, Eskilstuna, saknas vad jag vet fortfarande skolkuratorer i ca 8 skolor, och flera kollegor har ansvar för 2-3 skolor på bara en tjänst. 
 
Det är fortfarande min uppfattning att det psykosociala arbetet (och samverkan med exempelvis specialpedagoger) behöver tas på större allvar. Framförallt gäller detta i kommuner med ökad socioekonomisk segregering och sociala problem. 
 
 
På uppdrag av förbundet har Novus under senhösten (2012) intervjuat 424 svenska skolkuratorer. 
 
Nedan delar av innehållet:

"Svenska skolbarn mår sämre än tidigare och akuta insatser mot den ökande psykiska ohälsan i skolan tar alltmer av skolkuratorernas tid och resurser. Bara tre av tio skolkuratorer har idag tid att arbeta med förebyggande insatser för elevernas hälsa. Det visar en undersökning om skolkuratorernas erfarenheter och elevernas hälsa. 

Över hälften av de tillfrågade skolkuratorerna uppger att de inte kan leva upp till lagens intentioner om att alla elever ska ha rätt till skolkurator. Ju fler elever man ansvarar för, ju mer uppenbart är det att det är det förebyggande arbetet som bortprioriteras till förmån för akuta insatser säger 90 procent av skolkuratorerna. Den nya skollagens krav om rätt till skolkurator borde inneburit att fler skolkuratorer anställts. 67 procent uppger att de inte fått fler skolkuratorskollegor i sitt område.

 

– Detta är extremt allvarligt. Förutsättningen för att barnen ska klara sin skolgång är att de är trygga i sina sociala sammanhang, och då är kuratorn en viktig del för att se och stödja barnens utveckling i skolan. Men, det är mycket svårt att vara skolkurator och göra ett bra arbete samtidigt som de har ansvar för 500 elever eller fler.

Det är helt oacceptabelt att skollagen åsidosätts. Barnen i skolorna har allt större behov av skolkuratorer, säger Heike Erkers förbundsordförande Akademikerförbundet SSR.

Dagens elever mår sämre än tidigare säger 70 procent av de tillfrågade skolkuratorerna.  Psykisk ohälsa hos elever utgör den vanligaste av kuratorns arbetsuppgifter (90 procent). Svåra hemförhållanden, kamratproblem och hög frånvaro är andra vanliga arbetsuppgifter.

Undersökningen visar också att eleverna och deras familjers ekonomi försämrats de senaste två åren. Många elever berättar själva att de inte har råd med fritidsaktiviteter.

– Det finns anledning till stor oro för barnens situation i dag. Skolan har en viktig roll att se problemen, ge stöd och hjälp till eleverna som på olika sätt far illa. Vi förutsätter att kuratorn i sitt arbete får tid till alla elevers behov och tid till det förebyggande arbetet. Nu är det för få elever som har faktisk tillgång till en kurator, trots den nya skollagen, fortsätter Heike Erkers.

– Vi kräver att ansvariga kommunpolitiker omedelbart tar ansvar för skollagen och kuratorernas möjligheter till ett gott arbete på skolorna. Vi anser att regeringen bör följa upp kommunernas ansvar när det gäller den nya skollagen. Det stort och viktigt uppdrag att stödja barn och unga i deras utveckling, den ökade psykiska ohälsan bland eleverna är ett stort, och allvarligt problem, avslutar Heike Erkers".

 
Källa:
 
http://www.akademssr.se/text/skollagen-tandlos-i-arbetet-mot-elevernas-okande-psykiska-ohalsa
 
 

Betraktelser inifrån och utifrån; att ha ett barn med ett neuropsykiatriskt funktionshinder.

Publicerad 2012-11-20 19:35:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Föräldraskap, Neuropsykiatriska funktionshinder, Skolfrågor, Skolkurator,

Föreställ dig att du sitter på ett viktigt möte, och bara hör var tredje mening ungefär. Eller att du pratar med vänner och bara uppmärksammar vissa delar av det de säger. Eller tänk dig in i hur det skulle vara att få viktiga instruktioner, men bara uppfattar en tredjedel av dem? Svårt, pinsamt och jobbigt, eller hur?
 
Det är rätt lätt att tappa förståelsen för helheten då. Verkligheten blir fragmentarisk, och man måste hitta strategier för att försöka hålla uppmärksamheten uppe. För detta krävs energi, och man blir fortare trött. Att sätta sig in i hur det är att leva med en uppmärksamhetsstörning är inte lätt.
 
Idag ska jag skriva utifrån mina egna erfarenheter. Både som förälder till ett barn med svårigheter, och utifrån min egen yrkesroll.
 
Jag har pratat igenom tillkomsten av det här inlägget med min 12-årige son. Jag skriver detta med hans samtycke. Vi tycker båda att det är viktigt att sprida information om ett funktionshinder som inte syns; ADD, vilket står för Attention deficit disorder.
 
Att ha ADD innebär att man har en form av ADHD, där huvudproblematiken främst handlar om uppmärksamhetsproblem, och inte motorisk rastlöshet. I min sons fall tillkommer det att han har nedsatt arbetsminne och dyslexi. (Ingen person med ADD är den andre lik, men den gemensamma nämnaren är problemet att hålla uppmärksamheten uppe).
 
Ouppmärksamheten och det nedsatta arbetsminnet innebär bland annat att han ständigt tappar bort saker, samt har svårt att organisera och planera tillvaron. Ibland behövs en hel del utifrånkommande stöd för att få vardagen att flyta. Motivationsproblem har också ingått som ett stort problem. Trots att vår son är smart, så har han inte kommit "till sin rätt". När man bara hör var tredje mening, blir det svårt att t ex tillgodogöra sig lektioner.
 
I vårt moderna samhälle är det väldigt mycket jobbigare att ha uppmärksamhetsproblem, än vad det hade varit att ha det i..tja i t ex en turkisk bergsby. Vårt samhälle har ju rätt höga krav, särskilt i skolan, där man behöver ha tillförlitlig åtkomst till sitt minne, att kunna organisera, planera och ta eget ansvar. Konsekvenserna av ADD är alltså större eller mindre, beroende på vilket sammanhang man befinner sig i. Det blir också ett större eller mindre hinder i skolan, beroende på hur väl skolan kan ta hand om elever i behov av särskilt stöd.
 
Som förälder har jag suttit i oändligt många möten i skolan, tillsammans med sonen. Som jag nämnt tidigare har jag turen att ha kunskaper i ämnet utifrån mitt eget yrke, Det är betydligt värre för de barn som inte har föräldrar som förstår. (Sämsta utgångspunkten är förstås när vare sig föräldrar, barnet ifråga eller läraren, lyckas upptäcka svårigheterna och se till att undervisningen anpassas utifrån det).
 
Reaktionerna i skolan har under åren varit blandade, och helt beroende av lärarens ork och möjlighet att sätta sig in i problematiken. Många gånger uppfattar jag att vi upplevts som lite besvärliga, även om jag under senare år märker att kunskaperna har växt i skolan kring vad neuropsykiatriska svårigheter innebär.
 
Varför är det viktigt att förstå sig på ADHD och ADD? Ja, framförallt för att det är väldigt vanligt. I en vanlig skolklass säger man att det är runt 2-3 stycken elever som har dessa svårigheter. I en IV/IM-klass på gymnasienivån är de ofta fler. Obehandlade och/eller utan stöd, så finns det en risk att man t ex misslyckas med sina studier.
 
ADD och ADHD är egentligen inget annat än en naturens variation, våra hjärnor ser olika ut. Med ganska små medel kan man göra tillvaron uthärdlig. Det är min uppfattning, både i min roll som förälder och som skolkurator, att det kan vara viktigt att det utreds och diagnosticeras, (men jag är medveten om att det finns andra som tycker annorlunda när det gäller den frågan). 
 
Specialpedagoger med bred kompetens inom inlärningssvårigheter och NP-spektrum, har möjlighet att omsätta sina kunskaper  till pedagogiska strategier som kan nedtecknas i åtgärdsprogram. Först då blir det ett stöd både för eleven och de lärare som skall undervisa.  
 
Är då en tillrättalagd undervisning i skolan, ett tillräckligt stöd? Ja, ibland är det faktiskt fullt tillräckligt, i kombination med stöd hemma. Dock behöver stödet individanpassas, för att inte störa barnets självständighetsutveckling. (Här är jag för övrigt tillbaka till hur viktigt det är med tillgång till en välfungerande elevhälsa, med tvärprofessionella kompetenser, som kan vara till hjälp). 
 
Som många känner till, så finns det även medicinering. För att få prova medicin så måste man vara utredd och diagnosticerad. Som föräldrar har vi varit negativt inställda till medicinering från början, men efter mycket om och men har han fått prova.
 
Hur det har gått?
 
Det har varit som att vända på en hand. Vi är förvånade över skillnaden. Han kommer ihåg vad han ska göra, han är inte lika trött, han tar eget initiativ till att göra alla läxor och det är mycket mindre stök och bråk. Han är gladare, känner hopp och känner att han hänger med. Han kan sitta och prata med oss och följa en konversation!
 
Är det fel att medicinera barn? Ja, en del tycker det. Jag vet många som blir provocerade, och tycker att det "är samhället som ska ändra på sig". 
 
Men ingen föreslår att ett hörselskadat barn skall vara utan en hörapparat, och att det är bättre att alla lär sig teckenspråk istället? För så kan vi ju faktiskt tänka på det; att en del barn har osynliga funktionshinder, och har behov av olika typer av hjälpmedel.
 
Jag hoppas att vi i framtiden kan lära oss att se på medicinering som ett hjälpmedel av flera, för de som har behov av det. I kombination med en större kunskap om vad det innebär att ha ADD eller ADHD förstås, och vilka konsekvenserna kan bli om vi låter stödet utebli.
 
Vi behöver också bli bra på att skilja ut ADD/ADHD från den typen av koncentrations/uppmärksamhetssvårigheter som kännetecknar de barn/ungdomar som lever under svåra hemförhållanden/socialt utsatta förhållanden/stress. Dock kan stödet i skolan behöva anpassas på samma sätt, men med tillägg av annat utifrånkommande stöd. Men det ska jag nog återkomma till, i ett annat inlägg :)
 
 
 
 
.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Den vita skåpbilen. Att vara rädd jämt är att sluta leva.

Publicerad 2012-11-09 13:39:00 i Barn och familj, Föräldraskap, Skolfrågor, Skolkurator,

Idag drar man som medmänniska och förälder en lättnadens suck över att den snart 10-åriga Göteborgsflickan, som försvann på vägen till skolan igår, har kommit tillrätta. Missing people gjorde ett otroligt jobb. Ni som var med och letade är beundransvärda. Med Englas öde i bakhuvudet är det inte så konstigt att man blir illa berörd. Hur många gånger har vi inte själva tänkt oss in omständigheten att ens eget barn skulle utsättas för våldsbrott, eller försvinna. Nu är det inte speciellt vanligt att småflickor försvinner, men i ett sånt här sammanhang slår våra reptilhjärnor igång direkt. Det märks också på våra egna reaktioner, som t ex när rykten om vita skåpbilar dyker upp med jämna mellanrum.
 
Det är inte längesedan vi hade en incident i mitt bostadsområde, där några barn på en busshållsplats erbjudits att bli upphämtade av en människa i en vit bil under märkliga förespeglingar. Barnen tackade nej, och information/varningar om denna händelse cirkulerade under ett par dagar på facebook. Det uppdagades sedan att det fanns en naturlig förklaring till det inträffade. 
 
Vi var då många föräldrar som redan hunnit fundera både ett och två varv på om vi skulle börja skjutsa våra barn till och från skolan, istället för att för att låta dem åka buss. Innan händelsen var klarlagd, hann vi i vår familj under ett visst obehag, fatta beslut om att låta våra barn fortsätta att åka, och istället förbereda dem genom samtal.
 
Att prata med barn (utifrån deras ålder) om att de "ska akta sig för.." eller förhålla sig till.. är inte speciellt lätt, men måste göras. Så pass intelligenta är vi, att vi undviker att beskriva potentiellt farliga fula gubbar i en viss ålder, för en förövare kan ju se ut precis hur som helst, och också förmodligen vara hur trevlig som helst. Dessutom vill vi inte att barnen ska bli rädda, och gå och se sig över axeln hela tiden. Så att förhålla sig på en lagom nivå, är en utmaning, när man rustar sina barn för livets alla tänkbara utmaningar (och eventuella faror?).
 
När man tar del av nyhetsrapporteringen så förstår man att att många föräldrar/vuxna i närområdet, och kring flickans skola, är i chocktillstånd och möjligen idag, på väg in i reaktionsfas. Hur kunde det hända, detta missförstånd mellan skola och hem? Hur kunde hon få vara borta från skolan en hel dag, utan att man ringde hem, undrar en förälder. Det framgår att många önskar att någon ställs till svars, att ansvar utkrävs.
 
Det visar sig, hur det blir med den biten. Jag hoppas personligen att både föräldrar, elever och personal får hjälp att hantera det som hände. Jag har respekt för reaktionerna, i sitt sammanhang, och hoppas att de drabbade känner sig bemötta. Trots det, måste vi ibland kanske acceptera att den mänskliga faktorn existerar. Vi har aldrig garantier för någonting. Trots att vi önskar bygga trygga skolorganisationer, med tydliga rutiner och perfekta handlingsplaner, så begås det fortfarande misstag. 
 
Vi alla måste förhålla oss till livet på det sättet, att det kan hända saker utanför vår kontroll. Men vi kan inte gå omkring och göra riskbedömningar och vara rädda jämt, för det vore att sluta leva. 
 
Jag hoppas att flickan det gäller och hennes familj nu får lugn och ro, och att hennes foto slutar att exponeras i medier, så att hennes vardag kan normaliseras igen, så fort som möjligt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Att välja friskola eller kommunal skola?

Publicerad 2012-11-03 11:18:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Föräldraskap, Politik, Skolfrågor, Socialt arbete,

Sedan en tid funderas det kring val av skola här hemma. Det är inget understatement att Eskilstuna kommuns skolarena inte är vad den har varit. Jag vet inte om jag vill skriva "det var bättre förr"..men det är lockande. Det var åtminstone enklare.
 
Man gick i den skola i det område man bodde i, och så var det inte mer med det. Grannarnas barn var ens kompisar, och i många fall också ens klasskamrater. Vi behövde inte sitta och fundera över och ängslas över huruvida ens barn får en bra utbildning, en trygg och bra miljö att vistas i och tillgång till rätt stöd.
 
Vi som är födda på 70-talet hade föräldrar som inte behövde fara omkring på öppna hus, kolla upp om elevhälsor håller måttet, googla på enskilda rektorer, eller tjafsa med sina barn om att de vill börja på en skola bara för att "där man får en egen MacBook". 
 
Samtidigt finns det vinster med att friskolor etablerats. Via konkurrens så måste skolor fundera över hur de ska bli så bra, att människor väljer att låta sina barn gå där. Men hur man än vänder och vrider på det, så kvarstår behovet av att problematisera, t ex kring om alla skolor får en rimlig chans att hålla måttet, och om alla människor verkligen har samma valmöjligheter?
 
Min egen son går på Engelska skolan sedan tre år. Det har varit många saker som har varit bra med det valet, och flera saker som inte har varit bra. Till åk 7 vill han välja en ny skola, och diskussioner pågår alltså för fullt. Eftersom jag och hans pappa (och till viss del han själv) ser att han har behov av struktur och särskilt stöd, så blir det en av de avgörande faktorerna för vad det kommer att bli i slutändan. Själv skulle jag önska att han gick i den kommunala skola, till vilket område han tillhör. Tyvärr uppfattar jag att den skolan har en del svårigheter som den brottas med, bland annat just utifrån hur den utreder och erbjuder stöd till de elever som är i behov av detta, för att lyckas med sina studier, till exempel.
 
Jag inser samtidigt som jag skriver om detta, att jag tillhör en priviligierad samhällsklass, som genom egen utbildning har möjligheter att ta ställning till, och kritiskt överväga, alla de valmöjligheter som står till buds. Vad händer med de barn, som inte har föräldrar med denna möjlighet?
 
Jag inser också, att jag hade aldrig tagit mig hit, och gjort en sk klassresa, om skolsystemet sett ut som den gör idag, när jag var barn. Mina föräldrar hade aldrig lyckats stödja mig, utifrån sina förutsättningar. Jag har delvis skolan att tacka för mina framgångar, den erbjöd mig en rättvis chans i livet, trots att min hemsituation var den sämsta tänkbara.
 
Är det något som det borde vara en rättvis fördelning av, så är det rätten till en bra utbildning. Det är också grunden till det välstånd som ett samhälle har möjlighet att bygga.  Vad är bra för den enskilde eleven - mitt barn, och vad är bra för den stora massan av elever? 
 
Som i alla andra lägen så finns det inget svart eller vitt svar. Precis som det går att läsa om i en av nedanstående artiklar, så befinner sig den svenska skolan i en utvecklingsprocess. Läs gärna, och dela med er av erfarenheter. Nedanstående artiklar förespråkar, respektive vill förbjuda, friskolor.
 
http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/article1430002/Friskolorna-ger-vardefulla-fordelar.html
 
http://debatt.svt.se/2011/12/09/hog-tid-att-forbjuda-vinstdrivande-friskolor/

Hullerombullar och Kaosdirigenten gästar Kalmar

Publicerad 2012-10-10 18:58:00 i Elevhälsa, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

Nyss hemkommen från två givande konferensdagar tillsammans med skolkurrisar. (Sveriges skolkuratorer samlas en gång per år, i olika städer varje gång, nästa år möts vi någonstans i Norrland är det avslöjat). I år var vi 250 stycken som samlades i den mysiga staden Kalmar. 
 
 
 
Hullerombullar-Victoria övertalades att fastna på bild :)
 
 
 
 
 
Vi var i år åtta stycken kuratorer från Eskilstuna som deltog. (Bilden ovan föreställer kollegan och vännen Camilla (alias Kaosdirigenten). Vad vi sysslade med?
 
Jo, programmet har varit späckat, som vanligt. Dagarna innehöll bland annat föreläsningar som "Unga, sex och internet" med Maria Billinger, (handläggare och utredare vid ungdomsstyrelsen), "En hälsofrämjande skola, -hur kan skolan främja den psykiska hälsan?" med Nils Lundin (barn-och ungdomshälsovårdöverläkare vid Helsingborgs lasarett) och Hanna Dolk (skolkurator i Landskrona) En föreläsning som stack ut var "Sex som självskadebeteende" av Caroline Engvall, (journalist och författare bland annat till böckerna "14 år till salu" och "Skamfläck"). 
 
Något som var mest framträdande under dessa utbildningsdagar är dock den nya skollagen, som jag tagit upp i tidigare inlägg;
 
Det professionella utredandet av elever i behov av särskilt stöd, och den professionella dokumentationen av denna, tar sig nu in i skolans värld på allvar. Det ställs krav på att kommunerna har de professioner som krävs för dessa utredningsuppdrag inom elevhälsan, och att arbetet kvalitetssäkras. Jonas Reinholdsson, jurist och omvärldsanalytiker med inriktning på offentlig sektor (och med en bakgrund som förbundsjurist på svenska kommunförbundet) föreläste på temat "Ärendehantering och dokumentation enligt den nya skollagen, och skolans dokument med fokus på insyn och sekretess.
 
Jag konstaterar att vi som läst in oss på den nya skollagsstiftningen har tolkat laget korrekt; elever i skolan har rätt till en allsidig utredning om de befinner sig i skolsvårigheter, och den skall dokumenteras i ett samlat utredningsdokument. 
 
Även skolverket var representerade i form av undervisningsrådet Johanna Freed, nu projektledare för skolverkets uppdrag att genomföra insatser för en förstärkt elevhälsa. Hon påminde om att det finns avsatta pengar att söka, för de kommuner som behöver göra personalförstärkningar i sina elevhälsor, så om du som läser tillhör en elevhälsa någonstans; påminn gärna era respektive arbetsgivare om denna möjlighet.
 
Slutligen; tack styrelsen och värdgruppen för väl genomförda kuratorsdagar. Tack också till eleverna från hotell och restaurangprogrammet på Jenny Nyströmsskolan, som lagade mat och serverade oss på måndagskvällen!
 
 

Behovet av gemensamma riktlinjer avseende elevhälsoarbete

Publicerad 2012-09-29 21:41:00 i Elevhälsa, Politik, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg, då jag retat mig på skolminister Jan Björklunds förslag avseende stävjandet av svenska ungdomars gymnasieavhopp. Men rätt ska vara rätt, det ska sägas att jag varit medveten om att alliansen samtidigt valt att satsa på en elevhälsoreform, som jag tror på sikt kommer att ge genomslag i det förebyggande arbetet i skolan.
 
(Du som inte är intresserad av skolfrågor och elever som har skolsvårigheter, kan alltså sluta läsa här, för nu har jag för avsikt att skriva lite mer kring mina uppfattningar i ämnet, och det kommer bli rätt långt).
 
Det finns ett bekymmer med den här reformen:
 
Ett stort problem är okunskapen som råder i min egen kommun och andra, om vilka krav den nya skollagen ställer på den nya samlade elevhälsan. Skolverket har nämligen inte varit frikostig med riktlinjer. 
 
Någon granskande journalistik har heller inte varit att tala om från Eskilstuna Kuriren i frågan. Sist jag läste en ledare så innehöll den gamla benämningen "elevvård" och hade ett tydligt skolsköterskefokus, istället för helhetssyn och frågeställningar gällande avsaknaden av tvärprofessionalitet i Eskilstunas elevhälsor. Detta trots en ny lag. Inte ens journalisterna tycks vilja läsa in sig på den nya lagen.
 
Min egen kommun har fortfarande (efter 1,5 år) ingen övergripande, gemensam sk "Elevhälsoplan". Detta är olyckligt, då jag tror att alla våra olika skolors ledningar behöver stöd uppifrån för att kunna starta en ny process och forma nya samlade, tvärprofessionella elevhälsor. 
 
I mitt nätverkande med annan elevhälsopersonal/skolkuratorer i andra städer, så förstår jag att det ser så ut även på andra håll. Men det finns också kommuner som kommit mycket långt i den här processen.
 
Varför sneglar man inte och lär av de kommuner som kommit längre? 
 
Ett gott exempel är Stockholm. Redan 2010 utkom Stockholm med den välarbetade skriften "Riktlinjer & Strategier - Elever i behov av särskilt stöd" som vände sig till Stockholms grundskolor, gymnasier och särskolor. Det är glasklart hur Stockholm önskar förhålla sig till elever som behöver mer, för att klara av sin skolgång.
 
Att ge elever stöd, som är i behov av särskilt stöd, för att nå målen, är centralt i den nya skollagsstiftningen.
 
Kriterier för att lärare, elevhälsa och skolledning lättare skall kunna identifiera elever i behov av särskilt stöd är också glasklara:
 
-Elever som inte klarar av att nå målen
-Frånvaro/skolk/hemmasittare
-Funktionsnedsättning
-Sociala problem/relationsproblem/svåra hemförhållanden
-Diskriminering
-Egen psykisk ohälsa och neuropsykiatriska problem
 
Det är de bakomliggande orsakerna till varför elever inte når målen, som ska vara under lupp!  
 
För att kunna åtgärda och sätta in rätt insatser i skolan, är det av vikt att de behoven utreds. 
 
Skolelever har rätt till en allsidig utredning, i de fall det befinner sig i skolsvårigheter. En elev kan i vissa fall ha behov av psykosociala, medicinska, specialpedagogiska och psykologiska insatser, i kombination.
 
Om det genom uppgifter från skolans personal, en elev, elevens föräldrar/vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att en elev kan vara i behov av stöd, så är det rektors ansvar att detta utreds. Helt beroende på elevens behov, så varierar denna utredning från att vara relativt enkel och begränsad, till att bli mer omfattande.
 
Till exempel så finns det utredningar där elevhälsopersonal alltså behöver involveras och utföra kartläggningar utifrån sina speciella professioner och kompetens.
 
I min hemkommun saknar vi idag gemensamma riktlinjer för hur detta samlade elevhälsoarbete ska bedrivas.
 
Många skolledare har därför inte stöd i hur goda utredningar kan utföras och dokumenteras. Enhetliga dokument och blanketter saknas för en professionell dokumentation. Det saknas specialpedagoger. Det saknas skolkuratorer på flera skolor.
 
Det finns missuppfattningar om vad olika professioner har för kompetens, och vad en samlad tvärprofessionell elevhälsa innebär. En del skolor tror felaktigt "att skolsociala kartläggningar kan vem som helst göra" (Jag undrar för övrigt om de anser att skolmedicinska utredningar och skolpsykologiska utredningar också skall utföras av lärare eller andra lekmän?).
 
Om lagstiftaren hade ansett att det räckt med endast specialpedagogiska bedömningar, när elever har skolsvårigheter så hade deantagligen inte lagstiftat om en samlad elevhälsa. Förarbetena till lagen är grundligt utförda.
 
När skolkuratorer har upp till 3-4 skolor på en tjänst, så blir kvaliteten på det sociala arbetet därefter, I min hemkommun är dessutom skolpsykologerna, som också skall ingå i den samlade centraliserade och underbemannade, vilket gör samverkan svår. 
 
Allt detta i en kommun med höga försörjningsstödsantal, låga skolresultat, hög andel utlandsfödda och höga tal gällande psykisk ohälsa.
 
Vi ser på gymnasienivån, att många elever med skolsvårigheter hade kunnat få stöd mycket tidigare. Om rätt insatser och åtgärder hade satts in. Om man med olika professioners hjälp utrett och tagit reda på vilket stöd som bäst passar. 
 
Låt oss vara överens om att det är ett stort misslyckande att elever får Aspergerdiagnos, Autismdiagnos, Dyslexidiagnos, ADHD-diagnos eller Språkstörningsdiagnos etc, först på gymnasiet?
 
För att inte tala om alla de ungdomar som har föräldrar med missbruksproblem, där ingen har förstått hur eleven har det hemma. De elever som har ångestproblematik, som man låter sitta hemma, månad efter månad för att skolan inte riktigt vet hur de skall hantera undvikandebeteendet. Eller alla de elever som är utåtagerande, och får alla vuxna emot sig från start, och som skuffas undan på resursskolor utan att orsaken till stökigheten utretts.
 
För några år sedan hade vi flera ungdomar i min hemkommun som valde att avsluta sina liv på tågspåret. Man var då snabbt framme och satte upp/bättrade på staket, för att det skulle bli svårare att hoppa (!) Det exemplet är rätt talande, och en metafor: - åtgärda i efterhand och med fel insats?
 
Är det i andan av akuta lösningar och brandkårsuttryckningar vi ska arbeta, istället för i det förebyggande? Konsekvenser av det, i form av socialt utanförskap som arbetslöshet och sociala problem, det ska vi ha råd att betala för, men psykosocial och psykologisk kompetens tycker man sig inte ha råd med, ute på skolorna. 
 
Till alla er slitande lärare därute vill jag säga; ni gör ett fantastiskt jobb. Men ni behöver arbetsro och välfungerande, välbemannade och välutbildade elevhälsor som stöd. Kräv det!
 
Kommuner därute, som inte satt sig in i den nya skollagen; gör det! Det är dags att välkomna ett kvalitetssäkrat psykosocialt och skolpsykologiskt perspektiv i skolan.
 
Det är hög tid att modernisera elevhälsan på allvar.
 
 
 
 
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela