HullerOmBullar.blogg.se

Ett oväntat möte i affären och kopplingen till min gräsmatta..

Publicerad 2014-05-04 02:07:56 i Acceptans, Allmänt, Elevhälsa, Skolkurator, Socialt arbete, Sorg, Stress,

Våren har kommit. Jag brukar strutta runt i trädgården för att leta efter livstecken bland bruna blad, krafs och skrutt. 

Varje år så tror jag att vissa delar av gräsmattan har dött: stora kala fläckar går att finna, ofta på samma ställen år från år. Och varje år så tänker jag att jag ska göra något åt de där fläckarna, "toppdressa" exempelvis. Det brukar stanna vid tanken..för tyvärr är jag både lat och glömsk när det kommer till vissa sorters trädgårdsarbete..Eller så undlåter jag att göra det, då jag ju faktiskt vet att gräset brukar ta sig ändå. 
På något mirakulöst sätt så har gräset alltid återhämtat sig, varje år, hittills! Dess växtkraft och överlevnad fortsätter att fascinera mig år från år. 

Härom veckan stannade jag till i en mataffär på vägen hem från jobbet. Trött, ouppmärksam (och i ärlighetens namn rätt avstängd för intryck) stod jag och skulle betala, när jag mötte kassörskans blick. Eller säger man kanske kassör, för det var en man.

Under några sekunder så kunde vi inte placera varandra, men det var något bekant för oss båda, och vi log mot varandra. Först när jag stod och packade kassarna, så kom jag på vem han var. För många år sedan hade jag suttit i bara ett par, möjligen kanske tre, stödsamtal med honom. Han hade varit ett sk ensamkommande flyktingbarn från ett svårt krigshärjat land, då runt 16 år gammal. --Och nu, inget barn längre, utan en vuxen man.

Vi vände oss mot varandra för att högt konstatera att vi faktiskt setts förut. Han var glad, pratade nästintill felfri svenska  och berättade att han mådde bra..att det mesta var mycket bättre nu, att han hade fast arbete, egen lägenhet och trivdes..och upplevde att Sverige nu var "hemma för honom"...När jag gick hade han stängt sin kassa och han började prata med en svensk kollega i kassan bredvid, jag hörde hur de skrattade och skojade med varandra.

Jag letade i minnet. Hur hade det varit? Vad hade vi pratat om? Efter en stunds letande i minnet kom jag på det: 

Han var den tysta, men arga pojken som bara ville hem. Vi hade haft tolk. Han sa om och om igen att han ville hem. Hem igen till det otrygga, krigshärjade och fattiga. Till modern, som var den enda som var kvar av familjen. Hon hade tagit det hon ägde efter att maken dött, för att skicka sin ende kvarvarande son till ett bättre liv. Ett liv i ett land, som han dock inte ville vara i. Han hade skickats på en resa och i en riktning som han inte själv hade valt. 

Han hade varit full av motstridiga känslor, dels inför att inte vilja släppa in allt vad ett nytt land kunde vara och erbjuda, att vara arg på modern som skickat iväg honom, samtidigt som han förväntades vara tacksam för att hon ville ge honom chansen till ett nytt och bättre liv. Men utan henne.

Han sörjde. Men han visste inte om det själv. Han hade ingen livsgnista. Att prata om sorg var svårt. Vi hade mycket lite gemensamt, när det kom till referensramar..det kan var och en begripa. 

Han grät. Tolken och jag lyssnade. Någonstans förstod han att han inte kunde återvända. Han kunde heller inte ha kontakt med modern. Han visste inte var hon fanns. Han var lämnad övergiven, kände han. Han var arg på modern, samtidigt som han inte visste om hon faktiskt levde. - Han fick inte ihop det, och befann sig i fritt fall.

I detta skick sände jag tillbaka honom till klassrum och undervisning. Det blir lite halvdant. "Torka tårarna nu, plocka ihop dig och försök att leva - do the best you can. En snabbmatsvariant av bearbetande samtal.

Jag åker ifrån affären och fascineras över hur välmående han sett ut att vara. Och hel. Han hade alltså ändå tillslut valt att leva.

Få av oss förstår vilka krafter som sätts i rörelse i migrationsprocesser. Få av oss förstår hur oändligt mycket styrka som krävs av människor för att börja leva här, bland oss. En del klarar det sämre, medan andra klarar det bättre.

Människan är otrolig när det kommer till återhämtning, det har jag stor respekt för. Det finns något tröstande i det. Något lugnande och lindrande. 

När jag kommer hem packar jag upp mina varor och tittar ut genom köksfönstret, på barnen, som hoppar studsmatta. Jag blickar ut över tomten och funderar över gräsmattans återhämtning. Kommer den klara sig i år också? Troligen. Fast att den ser kal och död ut, så kommer den nog att växa igen. Jag borde lärt mig det nu, att vänta och se tiden an.



Vägen tillbaka till ett liv med mindre ryggsmärta

Publicerad 2013-10-12 07:33:00 i Acceptans, Diskbråck, Kost och hälsa, Rehabilitering, Träning,

Det är nyårsdagen 2013. I vilken stund som helst väntar vi middagsbesök av vänner med familjer. På nedervåningen stojar barnen. I köket förbereder maken maten. Själv har jag tagit min vanliga tillflykt in i badrummet på övervåningen, och in i den varma duschen. Allt för att på något sätt avleda mina ryggsmärtor.
 
Under drygt ett och ett halvt år har de helt tagit över mitt liv, de två stora diskbråck som inte vill läka. De som ortopeden säger att jag ska ha tålamod med, (de två gånger per år som de haft tid att träffa mig). Smärtan är vass, och den måste avledas.
 
Jag har nervsmärtor i benen, så jag glider sakta ner på golvet längs duschväggen, och ligger ner och duschar. Jag ligger där och funderar på hur mitt liv ser ut. På att ingen mer hjälp verkar finnas att få, vare sig via ortopeden eller akuten. Hur jag verkar ha uttömt all egenvård och sjukgymnastik. 
 
Jag tänker på medicinskåpet som alltmer börjar likna ett apotek, och vars innehåll gör mig seg, trött och korkad..ja helt bortkopplad mentalt från allt som jag tycker är viktigt i livet; min familj, mina vänner, mitt arbete. Jag tänker på barnen, som har en mamma som inte orkar något eller kan hålla ordning på något längre, och på min man som ensam förväntas sköta allt jag inte längre klarar.
 
Jag funderar på hur jag, som älskat att vara aktiv, fysiskt brutits ner, bit för bit de sista åren. Hur jag slutat sova pga smärtan. Jag gråter en skvätt, där jag ligger, över att jag inte kan se någon ljusning. Försöker mig på mina vanliga strategier; vara klarsynt, kalkylerande. Kämpa emot depressionen, som jag själv kan diagnosticera mig med. Få saker är så nedbrytande för en människa som att förlora sin självständighet och sin kontroll över livet. Jag vet ju det.
 
Däremot vet jag inte vad som är värst, att vara ensam i min smärtupplevelse, att tappa greppet om den vardagliga tillvaron (familj, arbete, studier) eller att inse att jag snart inte längre kan gå. När jag duschat en längre stund, så bestämmer jag mig för att resa mig. Gästerna kommer.
 
Jag inser sakta att jag inte kommer kunna resa mig upp, jag kommer bli tvungen att ropa på min man och be om hjälp. Han får ta duschen, medan jag försöker komma upp från sidoläge/rygg, till att stå på alla fyra. Efter över 20 år tillsammans känner jag mig ändå utlämnad inför honom, naken och gråtande kryper jag omkring på alla fyra och kan inte få benen att lyda mig.
 
Sjukvårdsrådgivningen vill att jag åker in till akuten. Igen. Jag vägrar. På nyårsdagens kväll är akutens väntrum inget alternativ. Det har drygt 1,5 års smärtor lärt mig.
 
Dagen efter blir jag tillslut inlagd (men först efter att sedvanligt ha blivit hemskickad, svimmat hemma och fått lov att återkomma) för smärtlindring. Efter tre dagar på morfin och mobilisering via gåstol/rullstol, anser en läkare att jag borde röntgas igen (de senaste röntgenbilderna var ett år gamla, från januari 2012). När bilderna kommer tycker läkaren att ryggen måste oprereras akut, vilket så sker. 
 
Det nya året inleds med konvalescens och en förhoppning om att smärtorna skall vara över. Det blir bättre, men tyvärr leder inte operationen till smärtfrihet. Troligen för att jag gått för länge med diskbråcken. 
 
Jag bestämmer mig för att jag måste fortsätta att hitta ett sätt att göra något åt smärtorna, radikalt. Jag gör som många andra och läser på igen och igen om vad som hjälpt andra i samma situation.
 
Svaret blir att träna hårt, men inte med en sjukgymnast, utan med en personlig tränare. Vid ett besök hos ortoped i Stockholm får jag beskedet att det är ok att prova på att hårdträna i 6 månader, annars måste jag stelopereras, precis som kvinnan i en artikel jag tidigare länkat till).
 
Resultatet: Idag, snart 10 månader efter operationen, börjar jag att vara så pass bra, att jag har ett hopp om att kanske till och med bli helt återställd. 
 
Hur det gick till att träna mig fram till ett liv med mindre ryggsmärtor? Tidsåtgång? Det kommer jag att återkomma till i mitt nästa inlägg!
 
Missa inte det om du har en liknande historia som jag, eller lider av andra smärttillstånd i kroppen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vikten av att kunna släppa det oviktiga. Om vardags-good enough!

Publicerad 2013-05-30 12:49:00 i Acceptans, Barn och familj, Leva tillsammans, Livspussel, Stress,

Idag skickade jag en bild (se nedan) på min förmiddagsdisk på köksbänken, till en kompis. Denna väninna ifråga stressas nämligen av oordning och stök. Vi diskuterade häromdagen att hon aldrig skulle klara av att låta disk stå kvar, som jag gör, utan att direkt röja bort den.

Syftet att skicka bilden var därför förstås rent terapeutiskt..då hon till viss del lider av ständiga måsten att hålla hemmet i ett visst skick..och ja, lite för att retas förstås:)..men mest för att få henne att ta det lite lugnare..

Hon svarade snabbt med sms:et "Usch! Rys"..(och lite senare "Vill du skapa masspsykosångest så fota dina lådor". (Men nej, det ska jag bespara eventuella läsare..:)

Vad vill jag då säga med det här? Jo..att jag för längesedan, för flera år sedan, kommit på att jag älskar att ha ordning och reda och välstädat överallt. Jag älskar även att bläddra i inredningstidningar och njuta av kala ytor, med var sak på sin plats. Varannan vecka har jag det så, efter att en städfirma varit här. (Det brukar hålla i ca ett dygn..)

Problemet är att jag verkar sakna den gen, som gör denna var-sak-på sin-plats-livsstil möjlig. Min låtsassyster fick nämligen den genen istället för mig. Hon har fullständig koll på allt, från minsta lilla 10 år gamla urvuxna barnsskridsko i storlek 31 (i en låda längst in till höger på hylla 3, fack 4 i skåp A i förrådet på vinden) till det där fina armbandet (i en liten ask, i en pytte-nätpåse knutet med sidenband i fin rosett, i en vit låda, på översta hyllan, i skåpet i hallen!..Detta hennes ordningssinne gör mig för övrigt alltid lika fascinerad! Hur går det till? (Om jag köper ett armband så kan jag ha det på mig en gång, sedan är det ju för fasiken borta)!

Så vad göra när man mår dåligt av stök och samtidigt vill leva ett liv i någorlunda harmoni? Ja, endera ser man till att organisera det så att det blir lättskött (om man är bra på det) eller så gör man som jag; tränar på att inte lägga så stor vikt vid att det är lite rörigt och stökigt under den här perioden i livet (småbarnsår och hektiskt vardagsliv). Sänker kraven på sig själv och andra. Ser det som en tillfällig fas (den är bra..för egen del har den fasen varit rätt lång..;) Lägger tid på annat som man finner har ett större värde, intalar sig själv att man duger bra ändå och har andra kvaliteer..:) 

Om du fixar att ha ordning, och ett hem i tipp topp-skick, utan att köra slut på dig själv och din familj, så är det bara att gratulera (du har rätt gen!).

Gör du det inte, så lyd mitt råd och acceptera stöket som en del av tillvaron :) Good enough är tillräckligt bra. 

 

Till Nangijala: I Converse-kista, till toner från YouTube

Publicerad 2013-05-20 20:28:00 i Acceptans, Barn och familj, Sorg, Vänskap,

Ikväll var stunden kommen. Familjen har hållit jordfästning i trädgården. Iris Ilone guldhamster gick bort i pinkalla februari men går till sin sista vila i en av försommarens vackra kvällar. (I väntan på lämpligt tillfälle har hon haft ett eget frysfack, likt många människor i dessa dagar, som också får vänta på sitt begravningstillfälle..)

Inlindad i hushållspapper, på en bädd av sågspån lade barnen henne i en skokartong från Converse, st 35. Vi konstaterade att hon var sig helt lik, trots frysförvaring. En och annan tår fälldes över det lilla livet, som blev så kort.

Färdkost medpackad i form av gurka, en halvt uppäten fröstång och lite pellets. Fadern i familjen grävde ett hål vid en fin plats i trädgården, där Converselådan sänktes ner.

Ovanpå planterades två rosbuskar och en kantlobelia (som modern fick offra från en av sina sommarkrukor..) Hussen hade själv snickrat korset och delvis gjort inskriptionen, (visst blev den fin? Se foto).

Begravningsgudstjänsten inleddes med några väl valda ord från Iris husse, om hur Iris levt sitt liv och hur snäll och fin hon varit. Efter detta spelade vi "Tryggare kan ingen vara" i en hiskeligt fruktansvärd och närmast frireligiös dansbandsversion från YouTube, på sonens mobiltelefon.

När de yngre i familjen även tyckte att vi skulle spela "Popular" med Eric Saade, så tyckte de lite äldre att begravningen nog hade börjat gå mot sitt slut..(Alla har sitt eget perspektiv på värdighet i sammanhanget..)

När alla andra gick in, satt den lille hussen fortfarande kvar vid sin vän. 

Älskad - saknad.

 

Tar lyckofasaden verkligen död på oss?

Publicerad 2013-05-08 08:26:00 i Acceptans, Leva tillsammans, Psykologi, Relationer, Stress,

Igår cirkulerade en länk till en av skådespelerskan Mia Skäringers krönikor runt på facebook: "Lyckofasaden tar död på oss". 
 
Det mesta av det Mia skriver i bokform och i krönikor balanserar det djupt mänskliga; om att bli sedd, räcka till och duga som den man är. Det finns något befriande i att våga visa flera sidor, av vad det innebär att vara människa. Att inte känna skam över tillkortakommanden; som förälder, som arbetstagare, som vän, som partner. 
 
Så här skriver hon bland annat:
 
"Jag tror att upprätthållandet (av fasader) kan ta död på vad som helst. Människor, relationer och livslust. Att överputsade fasader kan vara livsfarliga. Därför skrev jag ofta om min skilsmässa på bloggen. Om min sexlust som kommer och går. Om min pappa som hade alkoholproblem. För att låta andra känna igen sig i mig och därmed avdramatisera sånt som är svårt men som ändå tillhör iallafall mitt liv, mycket mer än stora hysteriska gapflabb."
 
 
Jag funderar också i liknande banor. Men, fasader handlar också om något annat: Om att behålla sina gränser. Det vi väljer att visa upp för omvärlden är oftast det tillrättalagda. Det betyder inte att det inte finns en massa annat där bakom, men det finns också något klokt i att välja att visa upp det i mindre sammanhang, tillsammans med människor vi står nära och är trygga med.
 
Själv tror jag inte att det största problemet är att människor i hög grad väljer att visa upp sina lyckofasader, problemet ligger snarare i hur vi själva tänker...om oss själva och om andra.
 
Att tänka och uppfatta att andra putsar på sina fasader - det kanske de gör, men det är knappast det enda vi människor gör.
 
Istället för att t ex ägna energi åt att tro att andra människor verkar så lyckade och orkar med att ha perfekta hem, så borde vi inse och finna ro i att en bild eller en statusuppdatering på facebook inte är hela sanningen, om hur människor lever. 
 
Människor slåss, bråkar, älskar, skitar ner, tröttnar, har relationsproblem, är pedanta i överkant, slarvar, blir för fulla, ältar, sörjer, skriker, och steker mamma Scan..precis som alla andra hela tiden gör.
 
Om vi börjar tänka så, så behöver vi inte bli så trötta och uppstressade av andras "fasader". Då kan vi ta dem för vad de faktiskt är: ögonblicksbilder av andras liv, inte den absoluta och allomfattande sanningen som måste levas upp till, jämföra sig med, och tävlas mot. 
 
Det är våra egna tankefällor, som tar död på oss..snarare än fasaderna i sig.
 
Tänk istället goda tankar om dig själv, ditt liv och om andra, istället för att jämföra dig med ögonblicksbilder. Tänk att vi alla är ganska lika, med liknande liv och liknande bekymmer och glädjeämnen i våra liv. Lägg din energi på sådant som gör dig glad och nöjd, och acceptera dig själv som du är.
 
 
 
 
 

Mot alla odds - en historia från Treklöverhemmet Ljungskile

Publicerad 2013-04-16 22:29:00 i Acceptans, Funktionshinder, Livsval, Vänskap,

Ikväll tittade jag på Svt:s Mot alla odds, programmet där ett gäng människor ger sig ut på en expedition. De tio deltagarna som på 28 dagar ska ta sig från Atlantkusten till Stilla havet. I extrem hetta, genom tät djungel, tar de sig över bergskedjan Kordiljärerna och bestiger en aktiv vulkan. En riktig utmaning för vem som helst, men särskilt för dessa deltagare - eftersom de alla har olika former av funktionshinder.
 
Vem kan inte känna annat än beundran för de människor som just mot alla odds, faktiskt klarar det vi utan särskilda hinder knappt tänker att vi skulle kunna genomföra? 
 
I ett tidigt blogginlägg har jag berättat om mina egna erfarenheter av funktionshinder. När jag var bebis insjuknade min mamma. Hon fick en sk subarachnoidalblödning, en sorts hjärnblödning som orsakades av ett medfött försvagat blodkärl som ingen visste fanns där. Hon levde helt enkelt sitt liv som vanligt ända fram till en dag 1974, då allt förändrades på några få minuter. Från att ha varit en 20-årig nybliven nygift mamma, förvandlades livet och i ett slag var hon multihandikappad och rullstolsburen. De första åren var hon borta hemifrån mycket, det var delvis långa sjukhusvistelser och i perioder rehabilitering.
 
När jag blev lite äldre, runt förskoleålder, så fick jag åka och besöka henne. Ett rehab som jag har tydliga minnen av är det här: Treklöverhemmet i Ljungkile.
 
http://www.brackediakoni.se/enheter/rehabcenter-trekloverhemmet/
 
Jag läser på deras hemsida att de fortfarande tar emot människor med behov av neurologisk rehabilitering.
Treklöverhemmet var ett häftigt ställe, med fantastisk personal. Jag har många minnen därifrån som barn, en del roliga och en del skrämmande. Jag tror det är ett av få ställen där mamma känt sig riktigt glad.
 
Treklöverhemmet var för övrigt stället där min hund råkade äta några starka mediciner som någon tappat på golvet - vilket medförde en cairn terrier som gick baklänges i en trappa (!)..och där fick jag möjlighet att stifta bekantskap med en hel hög människor med olika historier om hur de hamnat där. Förmodligen gled jag runt rätt fritt och störde verksamheten:/
 
Ibland tror jag vi underskattar hur viktigt det är för människor att få "höra till" att få vara tillsammans med andra som vet precis hur det är, som man kan dela känsla och upplevelse med. Hon var inte ensam, hon behövde vara med människor som förstod - på riktigt förstod. På Treklöverhemmet konfronterades mamma med andra unga, nyskadade människor. En del av dem svårt trafikskadade. Alla var där med ett och samma mål - att återerövra livet, på nya villkor.
 
När hon kom dit första gången var hon i dåligt skick, både fysiskt och psykiskt. En del trodde inte ens att hon skulle överleva. Hon kom dit efter att ha vårdats bland gamla strokedrabbade människor. Hon var 20 år gammal. Ingen förväntade sig någonting, hon låg som en fågelunge i sängen. Förlamad i hela vänster sida. Hon kunde inte ens sitta i sin rullstol, utan att ramla åt sidan. Hon sluddrade när hon pratade, då halva ansiktet hängde.
 
Hon beskriver känslan för mig så här när jag frågar hur det kändes att få komma till Treklöverhemmet:
 
"Jag kände mig så levande där..så frisk, jag behandlades inte som sjuk. Jag glömde nästan bort att jag var sjuk. Trots att jag fick lära mig allt från början."
 
Jag tror att förväntningarna hon mötte fick henne att leva igen. Hon förväntades att återerövra självständighet inom de områden hon kunde träna upp, om än att det kunde handla om att kunna klä på sig en tröja med bara en rörlig hand.
 
Jag kan inte hjälpa det..men jag återkommer ofta till det här..hur man inte ska klaga på småsaker, att man ska glädjas medan man kan i vetskap att allt kan vara annorlunda imorgon, att känna lycka över att kunna ta en promenad, hoppa i en bassäng, springa det fortaste man kan. Allt det där som friska människor alltid tar för givet. Dont ever forget it..liksom.
 
 
PS. Slutligen, om någon därute känner till Edith Barksten, Christer "Fille" Lindberg, Margareta Magnusson, Gun Ekdal, läkarna Staffan Ohlanders och Magnus Fogelberg; som arbetade på Treklöverhemmet när mamma kom dit på 70-talet - berätta för dem att mamma hälsar:) DS.
 
 
 
 
.
 
 

Paniksyndrom blandat med en liten skvätt gnäll och uppgivenhet

Publicerad 2013-04-05 22:16:00 i Acceptans, Psykologi,

Idag har jag, bland annat, frivilligt hyperventilerat i 90 sekunder (nåja, försökt), snurrat runt snabbt på stället 2 minuter samt försökt att simulera andning genom sugrör. Resultat? Tja..jag blev rätt illamående... av den där åksjukesorten..och jag såg förmodligen rätt lustig ut under tiden. Lägger jag nu till att det hela försiggick på universitetet under lektionstid, så kanske ett och annat ögonbryn höjs.
 
Den enkla förklaringen är att vi frivilligt utsatt oss för olika kroppsliga reaktioner, som en del av arbetet med paniksyndrom, och behandling av densamma, hela dagen. 
 
Som en del av paniksyndromsbehandling ingår sk interoceptiv exponering. Eftersom det är den starka rädslan för vanliga fysiska symtom som är problemet för de som är drabbade av panikångest, så är exponering det enda sättet att bli fri från rädslan. Helt enkelt genom att gradvis vänja sig vid symtomen (hjärtklappning, andnöd, yrsel, kvävningskänslor, domningar/stickningar etc) och så småningom lära sig att de är kontrollerbara och långt ifrån katastrofala.
 
Panikångest = botbart, med andra ord. Bra för eventuella panikare därute att veta.
 
Och från en sorts panik till en annan panikkänsla: min ländryggsproblematik.
 
Som dessvärre inte verkar botbart, trots diskbråcksoperationen i januari. Jag blir inte bättre. Och jag förstår inte varför. Jag gör allt rätt, men ingenting händer. Jag kan inte vända mig i sängen, kan inte hosta eller nysa. Svårt att böja mig, klä mig, sköta vardagssysslor, med mera. Det känns som om ryggraden är av i länden, trots ständig morfinmedicinering. (Verkar jag inte riktigt med i matchen, så vet ni vad det beror på).
 
Jag rullar ur sängen på mornarna, har svårt att gå, och är enormt stel tills medicinen verkat och jag rört på mig någon timme. Kort sagt: jag känner mig fången i min egen kropp. På allvar så undrar jag hur mycket medicin en människa egentligen kan äta? 
 
Jag har för längesedan kommit till en punkt där jag är medveten om att inget annat än acceptans återstår, men det är svårt. Just nu väntar jag på ännu en läkarbedömning, av ny ortoped. Jag måste nog börja vädja för att få en steloperation, även om det skrämmer.
 
Eventuella läsare med erfarenheter av kronisk ländryggssmärta får gärna dela med sig. Vi får se var det tar vägen.
 
Nu får vi ändå försöka glädjas åt att våren verkar vara påväg..och att fler möjligheter till rörelse utomhus kommer med på köpet, för en halkrädd krympling som jag..:/Ha det fint och njut nu av solen när den tittar fram!
 
 
 
 
 
 
 

Alla sagor har inte lyckliga slut

Publicerad 2013-03-23 16:41:00 i Acceptans, Leva tillsammans, Livsval, Sorg, Vänskap,

Morgonen visar sig från sin bästa sida. Jag och min vän promenerar i vårsolen, som vi ofta gör hon och jag. Ibland går vi snabbt, ibland tvingas vi trippa fram för att inte halka på isiga snöfläckar som envist dröjer sig kvar. Hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag tänker att jag i och för sig varit dålig på att tala om det för henne. Vi samtalar, och ur ett sammanhang återger hon en replik ur barnfilmen "Horton", med en supergullig barnröst:
 
"I min värld så är alla en ponny, som äter regnbågar..och bajsar fjärilar".
 
Vi skrattar, fast vi samtidigt berör rätt allvarliga saker. Hon står inför stora förändringar. Vi pratar om berättelsen som inte fick ett lyckligt slut, och som vare sig hon vill det eller inte, kommer att medföra att allt blir annorlunda. Även för oss. Vi pratar om omständigheter. Om drömmar som inte kunde uppfyllas. Om konsekvenser. Om val. Att livet från och med nu måste ta en annan riktning.
 
Hon vet att det nödvändigtvis inte måste bli dåligt, men mitt uppe i det, så är sorgen över att det blev som det blev tung.
 
Sett ur det perspektivet så blir repliken om ponnyer som äter regnbågar och bajsar fjärilar, en metafor, en liknelse för "här vilar inga sorger", om våra önskningar om att få leva under lyckliga omständigheter, i sammanhang där alla är lyckliga, nöjda, tillfreds.
 
Men vi lever ju inte så. Under en livstid ingår ett antal oväntade och sorgliga händelser och förändringar. En del hur sorgliga som helst. Hur vi handskas med dem är olika. Hur vi är rustade att möta dem varierar också. Men stå ut, överleva och ta nya tag måste vi likförbannat. Hon är en sådan människa som vet det, och som kommer att klara sig bra.
 
Själv måste jag också vänja mig vid förändringen. Det kommer inte att bli lätt. Innerst inne vill jag ju att allt ska vara som det alltid har varit. Men jag tänker att bakom hörnet väntar alltid solen. Och en och annan regnbåge? Något annat alternativ finns inte.
 

Förnöjsamhet som vägen till lycka?

Publicerad 2013-03-15 17:33:00 i Acceptans, Livsval,

För några dagar sedan satt jag i ett väntrum. Som vanligt plockade jag med de tidningar som fanns att tillgå. Min uppmärksamhet drogs till en artikel, den handlade om förnöjsamhet som vägen till lycka.
 
Författaren ville dela med sig av sina, numera, mer nyanserade tankar om detta med att vara nöjd. Det fanns nämligen en tid då hon själv såg med lite irritation på nöjda människor, som att de stod för en sorts tristess och håglöshet, att de nöjda människorna var utan drömmar.
 
Själv var författaren en människa som ville förändra, göra om och göra nytt. Senare i livet kom hon att ompröva detta, för bakom strävan efter det som var nytt och bättre doldes höga krav och jakt på perfektion. Hon började fundera över om det faktiskt inte är så att en människa som är nöjd, kanske har en större förmåga att njuta av nuet, av de små ögonblicken och kornen av lycka i tillvaron? 
 
Kanske är nöjdheten något att sträva efter. 
 
Detta är sant. Själv glädjer jag mig hela tiden åt alla möjliga småsaker i tillvaron. Men även åt de större underverken, som vi ofta bara tar för givet: Att vara älskad. Att få vara nära sina barn. Att ha nära vänner. En annan sak jag själv alltid återkommer till, är att jag är så glad över att jag kan gå. Jag tror att det beror på att jag på nära håll fått uppleva rörelsehinder, (min mamma sitter i rullstol). När jag deppat ihop över saker och ting, så har jag alltid kommit tillbaka till att jag i allafall i stort sett är frisk, mina ryggproblem till trots. Ibland måste man fokusera på det som är positivt, för att överhuvudtaget stå ut med det som är mindre bra.
 
Kanske är konsten också den att inte blanda ihop ett eventuellt missnöje med sig själv som människa, med ett missnöje med sin situation? Är man missnöjd med sig själv, spelar det ju ingen roll hur många yttre förändringar man än genomför. Risken är ju stor att man ändå aldrig blir nöjd. Den enda förändring som då möjligen kan hjälpa, är att försöka träna på att vara nöjd med sig själv så som man är.
 
Men..om det däremot är situationen som behöver förändras, så är förnöjsamheten inte ett val. På det finns det ju också flera exempel. Ett är att leva kvar i ett dåligt förhållande där bara den ena vill förändring, ett annat kan vara att stanna kvar på ett arbete som man inte trivs med. Att vara förnöjsam är i de fallen inte ett alternativ.
 
Skillnaden är ju rätt stor mellan "att vara nöjd" och att "bara nöja sig"
 
 
 

Att vara förälder till sina föräldrar (och en galen Jack Russel).

Publicerad 2013-01-13 21:09:00 i Acceptans, Allmänt, Barn och familj, Funktionshinder, Föräldraskap, Leva tillsammans,

I dagarna som gick blev jag åter påmind om att jag börjar närma mig en ålder, då många med mig har egna föräldrar som börjar uppvisa allt mer säregna drag, som man måste förhålla sig till. 
 
Och jo..jag vet.. Alla människor är speciella och unika, alla människor har sina egna personlighetsdrag, inklusive jag själv. Men mina föräldrar är verkligen speciella med stort S. Det har de alltid varit, och med stigande ålder har detta inte förändrats. De sista åren har även mina barn börjat upptäcka det, så vi har börjat prata om det mer öppet med dem, för att de ska ha förståelse.
 
Anledningen till att det blev ett bloggämne idag, är att jag oftast blir påmind om mina föräldrars speciella särdrag och sätt att förhålla sig till livet, när jag hamnar i situationer då jag, för omväxlings skull, blir beroende av deras hjälp eller stöd. T ex som har varit fallet nu när jag varit sjuk.
 
Mitt förhållningssätt till dem genom åren har till största delen handlat om att se det humoristiska i allt som händer (och inte händer), för att överleva i en ibland lätt surrealistisk tillvaro. Det är svårt att vara ett barn till sjuka föräldrar, och man ska inte inbilla sig att det blir lättare att vara ett vuxet barn till sina sjuka föräldrar. Det är verkligen jättesvårt. Hela tiden.
 
Det kan åt andra sidan inte bara få vara nattsvart jämt..jag måste få prata om dem med humor och ironi, och ibland MED dem när de är på det humöret. Ibland når jag fram och då kan vi skratta åt alla tokigheter som händer, tillsammans). Stort som smått. Det bara måste få vara så, annars skulle jag bli galen. Det finns faktiskt så många berättelser som de gett upphov till ( t ex semestern i Laholm, som jag skrivit om tidigare) att jag skulle kunna fylla en bok, men jag vet inte när jag ska få tid att skriva den :)
 
För roligt, det ska gudarna veta, är det. Ofta! Jag vill att ni som läser detta förstår att jag älskar dem. Genom att skriva om dem, så är det ett sätt (mitt sätt) att visa respekt för dem, istället för att låtsas som att de inte finns.
 
En tragikomisk sak med mina föräldrar är att de älskar djur. Men de är inte så bra på att fostra dem. Tills för några dagar sedan hade de (tack och lov) bara en hund. Låt mig berätta:
 
Hunden är tokig. Och då menar jag fullständigt galen. Den är nu 12 år och har varit lika galen från början. Barnen är livrädda för den. Alla är livrädda för den. Som min man brukar säga "Jag tyckte om Jack Russel som ras, men den där hunden har förstört det helt". För att göra det hela värre så är den döpt till Popsie. Popsie är ett högst opassande namn på den här hunden. (Popsie för ju snarast tankarna till typ..gulliga Pet shop djur, eller hur?). Någon sa att den äldsta Jack Russeln blivit 21 år, så jag antar att jag och fler med mig får lida ett tag till.
 
För Popsie jagar allt. Människor på cykel. Små barn. Gamla människor. Joggare. Folk med keps. Ibland hugger den efter både husse och matte. Den har huggit efter barnbarnen som tultat förbi i blöja, den har huggit min syssling i handen när hon skulle hälsa på min mamma. Den morrar och gör konstanta utfall mot alla som hälsar på.
 
Kort sagt; Om Jack Russelterriern Popsie var en människa så skulle den bli intagen och medicinerad med neuroleptika, och läkaren skulle behöva ha assistans av polis, med dragna vapen, vid tidpunkten för omhändertagandet. Om Popsie var en tonåring i USA, så skulle ingen i efterhand bli förvånad om hon begått en skolskjutning. (.."Popsie var ju alltid så labil på något sätt..svår att få kontakt med..hade ibland aggressiva utbrott..kanske hade detta gått att förhindra om någon sett tecknena i tid"..).
 
Problemet är att detta är en älskad hund. Mina föräldrar avgudar den. Och som många andra gånger, så är det ingen av oss andra som begriper någonting. "Hon är jättesnäll". "Ni får inte röra er så snabbt förbi henne bara", "Hon är såå gullig..bara lite blyg"..osv.
 
Häromdagen kvittrade det bakom min far, när jag pratade med honom i telefonen. (Börjar ana oråd..).
Mycket riktigt. Min far har på impuls tyckt att det vore en god ide att införskaffa två Nymfparakiter. Med tillhörande bur. Modell Gigantico. Jag besökte dem igår och inser att buren tar upp halva deras vardagsrum, och jag överdriver inte. Att stå där och betrakta denna scen, är som att ingå i en sketch ur "Allt faller". (Jag tror ni kan föreställa er mitt ansiktsuttryck när han berättar att han dessutom döpt dessa två gracila små varelser till Piff och Puff).
 
Jag tittar på min kära mor under ett ögonblick. Jag behöver inte säga något innan hon säger: "Jag ville inte ha dem! Men jag gick med på det". (Jag förstår som vanligt varför det blir lite otydligt för min far att förstå att hon verkligen INTE vill ha dem).
 
Varpå min far svarar "Jodå, du kommer att älska dem" till min mor. Ett lättare meningsutbyte dem emellan utbryter, alltmedan jag och min man tittar på Popsie som oroligt rör sig strykandes runt buren...Vem ska ta hand om fåglarna när vi reser utomlands senare i år..? frågar jag lite försiktigt. (Vi har ju redan ett problem med Popsie. Att säga att det saknas frivilliga hundvakter i bekantskapskretsen är ett understatement..). 
 
Det ska gammelfarmor göra, säger pappa bestämt. Jag blir förvånad i några sekunder, eftersom farmor bor på ett ålderdomshem och inte är så förtjust i när det blir förändringar i tillvaron.
 
Varpå min pappa säger.."Fast säg inget, för hon vet inte om det än".
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tankar om att inte räcka till

Publicerad 2012-12-19 17:26:00 i Acceptans, Barn och familj, Elevhälsa, Livspussel, Relationer, Skolkurator, Socialt arbete, Stress,

Julen närmar sig allt snabbare och med den också allt som ska hinnas med. Även om min familj och jag valt att dra ner tempot rejält hemmavid i år, så är det ovanligt stressigt på jobbet. Inom mitt verksamhetsområde, elevhälsan, så händer nämligen något kring jultid och inför sommarlov. Elever som har det svårt på olika sätt, mår tyvärr oftast sämre inför ledigheter. Skillnaden mellan de som har, och de som inte har (och då menar jag stabila familjesituationer, vuxenstöd, goda familjerelationer, goda ekonomier med möjligheter till julklappar och semesterresor)  - blir så påtaglig just kring julen och sommarledigheten. 
 
Det är lätt att känna att man inte räcker till. Jag lever heller inte direkt som jag lär här; för det är svårt att försöka vara nöjd med den insats man har möjlighet att göra. Jag avslutar varje dag med att gå hem med känslan att jag kunde kanske klarat av att göra mer. Borde gjort mer. Borde hunnit träffa den och den. Prioriterade jag rätt idag?
 
Det är då jag ändå finner någon slags tröst i Tomas Sjödins ord. Jag har skrivit om honom i tidigare inlägget "Hasandets sköna konst".
 
Han har sagt så här:
 
"Man behöver inte räcka till. Många säger att de inte räcker till. Inte som föräldrar, inte som livskamrater, inte på jobbet, inte hemma. Och framförallt inte på jobbet OCH hemma. Fungerar det på ena stället, så larmar det på det andra. Och med utandningsluften kommer inte sällan en suck med orden jag räcker inte till.
 
Och då måste man få fråga; vem är det som har hittat på att man måste räcka till? Och vem har fastställt och normerat vad en människa i såfall ska räcka till för? Det här finns beskrivet i en text som är närmare 3000 år gammal; profeten Jesajas bok. Profeten beskriver en otillräcklighet med orden bädden är för kort när man sträcker ut sig i den, och täcket är för smalt när man kryper ihop.
 
Det är en illustration av att människan har förblivit sig ganska lik, och inte är kompatibel med egna och andras förväntningar. 
 
Tänk om det är en del av människans konstitution; att inte räcka till? Och att det finns en tanke bakom det? Nämligen att vi ska söka oss tillsammans och vägra begränsa resurserna till de egna, och vägra begränsa tillvaron till andras krav och förväntningar.
 
När man inser att man inte räcker till öppnar man sitt liv för de hjälpkrafter som finns att tillgå. De gånger då livet fått en oväntad vändning är sällan då jag ryckt upp mig och tagit nya tag. Utan det är när jag slutat att rycka upp mig, släppt taget, och öppnat mig för hjälp".
 
Tänkvärda ord, särskilt så här i jultider. 
 
Och avslutningsvis, någon annan sade: "Man behöver inte räcka till, det räcker att finnas till" och vad kan vara mera sant.
 
En god jul tillönskas er alla, därute :)
 
 
 
 

Om rätten att vägra försonas med en förälder

Publicerad 2012-12-03 20:04:00 i Acceptans, Barn och familj, Föräldraskap, Lästips, Sorg,

Av en slump sprang jag på "Felicia försvann" av Felicia Feldt. Boken kom redan 2011 och har varit omdiskuterad och recenserad rätt många gånger, utan att jag kommit till skott att läsa den.

En av recensenterna på DN, Jens Liljestrand, beskriver innehållet, inledningsvis, på det här sättet:

"..Felicia försvann” är en sårig och trasig memoar om ett liv i skuggan av en självupptagen och dominant förälder. Inte ens i skönlitteraturen har jag läst en bok så till brädden fylld med hat mot en förälder. Boken är en offentlig avrättning, utan försoning, utan nåd. Mamman hängs ut som en alkoholiserad, nyckfull, narcissistisk och sexuellt gränslös demon, som gör familjen till experimentverkstad för sina bisarra uppfostringsidéer. Det pikanta i sammanhanget är förstås att mamman inte är vilket socialfall som helst, utan Anna Wahlgren, en av Sveriges – numera också världens – mest kända profiler inom just barnuppfostran.."

Du hittar en intervju med Felicia Feldt här där hon berättar om bakgrunden till boken:

http://mabra.com/felicia-feldt-jag-var-radd-for-min-egen-mamma/

Felicia Feldt har, vad jag förstår, fått ta emot både ris och ros för sitt beslut att skriva boken.

I sin helhet känns boken som en terapeutisk bearbetning av en barndom och uppväxt, vilket hon också säger att den är, i intervjun här ovan.

Som om hon äntligen fått släppa ut något som behövde bevittnas och kommenteras av andra, för att hon skulle kunna påbörja sitt tillfrisknande. (Modern Anna har besvarat "Felicia försvann" genom att skriva en egen bok; "Sanning och konsekvens").

Hur som helst, jag fastnar i Felicias berättelse, känner själv igen och fascineras av de familjemönster och den dysfunktionalitet som uppstår i familjer där föräldrar på olika sätt brister i sitt föräldraskap. Syskon som vänder sig emot varandra, hur ett syskon utpekas som en jobbig rebell som fular ut sig, eller alltid förstör stämningen, medan ett annat barn håller föräldern om ryggen och är den "skötsamma". På det sättet blir samtliga relationer i familjen fördärvade och påverkade.

Min erfarenhet är att det ofta blir så i familjer där man inte får vara ett barn, där man av olika anledningar tvingas ta vuxenansvar och vuxenroller, pga t ex föräldrars missbruk eller psykiska sjukdom.

Felicia väljer att vägra försonas med sin förälder. Det är lite tabu att göra det. Får man göra det? Är det ett misslyckande? Eller ett sätt att överleva? Vi människor är ju så intalade att vi ska förlåta.

De som väljer att inte ha kontakt med en förälder, har ofta fattat det beslutet efter stor vånda och stor sorg.

Det sker, när föräldern ifråga har svårigheter att själv blicka inåt, och ge barnet rätt i sina upplevelser. I den egna bekantskapskretsen finns flera personer, som har ställts inför dessa val, för att få möjlighet att få lugn och ro, och för att kunna gå vidare med sina liv. Vi har då pratat om det, vridit och vänt på det, och jag har haft full respekt för deras val.

En förälder som inte klarar av att vara en förälder, även åt sitt vuxna barn, tar så oerhört mycket energi och orsakar så mycket sorg. För en del människor blir en fortsatt kontakt som att ständigt utsätta sig för barndomens trauma. Hur stora konsekvenserna kan bli, för det egna psykiska måendet, att ha en förälder som brister, illustrerar Felicia Feldt väl i sin bok, läs den.



Om stress, läkarhybrider och dusten mellan kropp och själ

Publicerad 2012-10-25 03:24:00 i Acceptans, Allmänt, Livspussel, Stress,

Det är svårt att ha en blogg. Man får kryssa mellan det som man för dagen tycker är spännande, engagerande, intressant, roligt, sorgligt, vardagligt eller helt enkelt värt att uppmärksamma. Samtidigt sker ett urval; vad är t ex aktuellt att lämna ut om sitt eget liv, när man skriver. Vad är intressant för andra att ta del av? Idag blir det ett inlägg om kropp och själ.
 
Som jag nämnt för någon vecka sedan, så har jag under en tid t ex undvikit att skriva om mina ryggproblem. Det betyder delvis att jag försöker låtsas om att jag inte har ont. Jag har svårt att acceptera det, av olika skäl, jag erkänner det. Det har inte varit speciellt framgångsrikt. Men i det avseendet är jag i gott sällskap med många andra; ibland vill huvudet vissa saker medan kroppen bromsar.
 
Efter några dagars funderande och ett antal läkarbesök till (utöver besöket på akuten) så har jag tvingats inse att jag ska lyssna på kroppen och inte på knoppen. Jag som vanligtvis är rätt bra på att lyssna på andra, har bevisat att jag ÄR markant sämre på att lyssna in mig själv. Detta är nog rätt vanligt, speciellt bland oss människor som (både av andra och oss själva) kategoriseras som ambitiösa och ansvarstagande. Vi sliter på, tills någon är tvungna att ge oss en örfil.
 
Och nu har den där någon gjort det med besked, kan man väl säga. "Någon" i det här fallet är en hybrid av en tuff VC-läkare och min förskräckliga ländrygg. (Läkaren såg för övrigt ut som en blandning mellan Zeb Macahan och en åldrad Clint Eastwood, så jag vågade inte annat än att lyssna).
 
Det skall sägas till läkarens fördel, att han parallellt med sin auktoritet, var både empatisk och respektfull. Samtidigt som han slog näven i bordet. För så var det ungefär. Jag är inte en människa som man så lätt ger order, på både gott och ont. (Jag önskar att jag här kan skylla på att jag är född i oxens stjärntecken, men tyvärr är det mer komplicerat än så ;)
 
Jag ska vara sjukskriven i 2-3 veckor, därefter utvärdering om smärtorna avtar i styrka. När man inte kan sova pga smärta, så blir det svårt att vara välfungerande i en tuff vardag. 
 
En sak som jag uppfattar är rätt jobbigt med att bli sjukskriven för just värk, är ju att den inte syns. Tanken är att jag ska vara ute och röra på mig som vanligt, promenera, försöka göra roliga och avkopplande aktiviteter, etc. Jag tror visst det kallas "egen tid" av hybriden, och det är yrkesarbetande människor med tre barn inte direkt bortskämda med. Så ser ni mig ute, så är allt i sin ordning; ibland haltar jag, ibland inte, men tanken är inte att jag ska ligga stilla inomhus.
 
Smärta i sig är stressande för kroppen, det vet jag och säkert många av er därute också. Jag vet att systemen i kroppen triggar igång ett antal processer, som gör att man går omkring med för höga nivåer av kortisol, vilket ytterligare jagar upp kroppen. Så det finns inte så mycket annat att göra, än att acceptera en tid av mindre belastning.
 
Den svåraste utmaningen på sikt när det gäller stress överlag, för oss alla, är ju också, att finna en balans i sitt liv. För min del betyder det just nu, att försöka bli fri från smärtan som stressor. (Eller åtminstone bättre). 
Sedan finns det ju dessutom andra, tillkommande saker i livet som stressar oss, som man måste förhålla sig till. Dessa brukar vara betydligt svårare att påverka. Chansen är stor att jag kan komma att behöva fler mentala örfilar. Vi får se vad som händer, och vad det leder till. 
 
Som jag skrivit tidigare så tror jag fortfarande att all egenkontroll är av betydelse. Den eviga frågan är alltid; :
 
Vad kan jag själv göra för att påverka min situation?
 
Önska mig lycka till :)
 
 
 
 

Livshistorien som aldrig blev berättad

Publicerad 2012-09-11 18:33:00 i Acceptans, Livsval, Socialt arbete, Sorg,

"Vad är ett bra liv, och hur lever man ett sådant? Det är så lätt att bara låta livet rulla på, att glömma att titta i backspegeln och reflektera över hur det blev som det blev. Att våga utvärdera sina egna val, överväga om det blev som det var tänkt, eller om något annat hade varit att föredra..är så oerhört viktigt."
 
Så inledde min vän sitt blogginlägg under rubriken "Att utvärdera ett liv" häromdagen. Hon skriver rakt upp och ner, utan floskler och omskrivningar, hur olika vägar vi människor väljer att gå här i livet. Hennes beskrivning av två människors olika livsval, och konsekvenser utifrån dessa, griper tag i mig och inspirerar till dagens inlägg.
 
Som jag tidigare beskrivit har jag alltid fascinerats av människors livsberättelser. Det var en nyfikenhet, som väcktes tidigt i livet. Inte heller den nyfikenheten är en slump, eftersom jag är uppväxt i ett "tyst" hem, där inget känslomässigt avhandlades. Där jag fick treva mig fram, som i mörker, och läsa av och gissa allt som inte sades högt. 
 
En människa vars berättelse jag alltid undrat över, men aldrig fick höra, var min egen mormors. 
 
Berättelsen om min mormor tar sin början i det tragiska slut som hon fick på sitt liv. Ett slut, som var lika ledsamt som det sätt hon i vissa avseenden valt att leva sitt liv på.
 
Mormor var 86 år men gick ändå bort, oväntat och hastigt, förra året. Hon dog i sviterna av en kemisk lunginflammation, som hon fått samma dygn som hon druckit stora mängder schampoo och tvål, på det demensboende hon bott på i några få dagar. Ingen vet, om det var ett aktivt och medvetet val av henne att själv ända sitt liv så, eller om det skedde i ett tillstånd av förvirring.
 
Klart var att hon i flera dagar innan varit upprörd och ledsen, och inte förstod varför hon placerats på demensboendet. Hon växlade mellan att vara helt klar och ibland förvirrad. Händelsen försatte de närmast anhöriga i kris. Alla med sin egen, i de flesta fall komplicerade, relation till henne.
 
För min egen del hamnade jag i något annat. Hur sörjer man någon man aldrig känt? Hur sörjer man någon som man aldrig lyckats komma nära eller förstå? Hur sörjer man någon, som man varken upplevt sig sedd, älskad, eller förstådd av?
 
Mormor valde att leva sitt liv periodvis och delvis utan två av sina tre barn, och flera barnbarn. Däribland min mamma och mig. Det var beslut hon fattade i tysthet, inga förklaringar till detta gavs. Kanske fanns det mindre konflikter, struntsaker, som kunde förklara hennes avståndstagande. Kanske var det en oförmåga att kunna vara nära andra människor, som gjorde att hon inte förmådde hålla kontakt och en relation. Som barn undrade jag varför mormor inte ville ha kontakt, och varje jul och födelsedag var ett märkligt utropstecken. I perioder tog jag på mig skulden, det var nog något dumt som jag sagt eller gjort. Varför kom hon inte?
 
Det är först som vuxen, som förälder och i skuggan av min egen yrkesroll, som jag själv fått lägga pussel för att finna en försoning med och en förståelse för, (precis som i min väns fall ) den ganska känslomässigt karga kvinnan som var mamma till min mamma. 
 
När jag själv fick barn sökte jag upp henne aktivt, för mina barns skull. I sitt åldrande hade "hennes vassa kanter" mattats av. Jag var inte längre ung och upproriskt rebellisk (det hade hon haft svårt för), och vi kunde mötas. Men bara i det som rörde väder och vind. De sista 12 åren sågs vi till födelsedagar och jul. Så många gånger ville jag fråga henne, beröra det som aldrig berörts. 
 
Vad hade format henne som människa? Varför gjorde hon dessa val? Funderade hon över vilken del hon själv hade i varför hon var en ganska ensam människa, utan nära vänner? Hade hon haft psykiska problem, som ingen riktigt förstått? Hur hade hennes liv gestaltat sig, om hon gjort andra val. Svaren får jag aldrig veta. När jag väl bestämt mig för att börja våga fråga, hade hennes demens redan anlänt. Det var försent.
 
Men precis som min vän skriver, så har mormors oförmåga och brister paradoxalt också lärt mig någonting, trots allt.
 
Det är att leva livet i nära relationer med de jag älskar. Att våga titta inåt och fundera över vilka val man faktiskt hela tiden gör, och är ansvarig för. Jag kommer aldrig bli ett offer, jag tar ansvar för vad jag säger och gör i relation till andra. Att våga lösa konflikter. Att förlåta istället för att vända sig bort och överge. Att värdesätta att ha nära vänner som man vågar dela både sorg och glädje med, att våga visa något annat än bara en välpolerad yta. Att be om hjälp.
 
Så i det, vilar tillslut min försoning med dig, mormor.
 
 
 
 
 
 
 

Om livspussel och att våga göra förändringar

Publicerad 2012-08-17 16:16:00 i Acceptans, Allmänt, Livspussel, Socialt arbete, Stress,

Om en vecka är det dags. Om jag balanserade runt livet tidigare (mellan att vara förälder-livspartner-yrkesarbetande-vän etc) så ska ytterligare en pusselbit läggas till. På fredag nästa vecka är det upprop och introduktionsdag på universitetet. Två års fördjupade studier i psykoterapi på annan ort väntar. Yrkesarbetet jag har ska kombineras med studier på plats varannan fredag. Därutöver tillkommer en hel del litteraturstudier och hemarbete.
 
Det har funnits stunder då jag frågat mig själv om det är riktigt klokt att genomföra det, men jag landar alltid i samma slutsats: Ja det är faktiskt både klokt och genomtänkt. (Även om jag utifrån förra inlägget kan verka vara en person med noll koll, så kan jag avslöja att så inte är fallet 24 timmar om dygnet..tack och lov;)
 
Jag har de sista två åren känt mig ovanligt trött från och till, och när ryggen började säga ifrån på allvar för ca ett år sedan så satte jag det i samband med olika saker, inte bara stress.
 
Det fick stora konsekvenser. Jag fick sluta med all träning, som varit en stor glädje. Jag fick sluta med trädgårdsarbete, för jag kunde inte böja mig. Jag kunde inte sitta längre med vänner, och började dra mig undan mer, där jag kunde ligga för att vila ryggen.
 
Jag började efter en tid inse att jag måste lära mig att leva med kronisk värk, och det gjorde mig nedstämd och ibland arg. Jag är vanligtvis en glad person, men jag märkte att jag blev tystare och mer allvarlig. De som känner mig väl, märkte säkert också att jag förändrats. Till och med mitt minne påverkades av smärtan, vilket tydligen är vanligt fick jag lära mig.
 
Stress i kombination med värk är ingen höjdare. Trots att jag sorterar, prioriterar, och väljer bort både hemma och på arbetet så har det i perioder varit svårt att finna en balans. Jag tror att många i min ålder kan känna igen sig.
 
Det är lätt att känna sig fångad, rent av helt låst, när man befinner sig i situationer som man inte själv kan påverka, vad det än handlar om; stress, smärta, att leva i ett dåligt förhållande, att inte trivas med sitt arbete eller t o m i sin kropp. Exemplena är många, men lösningen är i grunden likadan:
 
Det finns bara en utväg, och det är att själv göra någon form av förändring. Jag tror att minsta lilla sak man själv kan ta över och känna egenkontroll över, är till hjälp. Att försöka påverka det man har chans att kunna påverka helt enkelt, och lägga det andra åt sidan. Annars suger det ut all energi man har i kroppen.
 
Så tillbaka till det jag skrev i början, det är både klokt och genomtänkt att börja studera. Ibland kan sådant som tillsynes verkar kunna ta energi, också GE energi. I det här fallet träffa andra, nya människor som arbetar med samma sak (socionomer med yrkeserfarenhet) och erfarna välutbildade lärare inom mitt eget yrkesfält. 
 
Jag kommer vara galet trött, känslomässigt tömd, tappa bort saker och missa fler avfarter..men jag kommer förmodligen vara lite gladare..hoppas alla arbetskamrater och vänner kommer att märka det på sikt.
 
Och alla ni andra som kan känna igen er i det jag skriver; fundera över vad det är du behöver göra för att få till en förändring, vad det än gäller.
 
Livet är för kort för att inte trivas.
 
 
 
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela