HullerOmBullar.blogg.se

Om svenskläraren Lailas oväntade manöver, en skolkris och ett gemensamt uppdrag

Publicerad 2014-01-04 16:28:00 i Elevhälsa, Föräldraskap, Kommunikation, Relationer, Skolfrågor, Skolkurator,

Jag kom att tänka på Laila igår. Jag tror inte att hon lever längre. Hon var min klassföreståndare och svenskalärare på gymnasiet. Jag sprang på henne för över 10 år sedan, vid mjölkdisken på Coop av alla ställen, och hon var åldrad och skröplig redan då. Vi bytte några ord med varandra så där som man gör, och hon var mån om att fråga hur det gått för mig, "hur livet farit fram med mig" helt enkelt.
 
Laila var en lärare av den gamla stammen, ganska sträv och ordentlig. Året var 1990. Jag kan inte minnas att hon log speciellt mycket. Ordinär undervisning, inget som stack ut eller fastnade som speciellt, i allafall inte i mitt minne. Hon var ingen lärare som man sökte stöd hos. Jag var åt andra sidan ingen mönsterelev, men heller inte en av de elever som hade det svårt, rent skolmässigt. Min gymnasietid präglades mer av något som bäst kan beskrivas som en enda lång formsvacka. Jag presterade, men definitivt långtifrån det bästa jag kunde. Mycket beroende på hur livet såg ut utanför skolan.
 
Jag hade aldrig pratat med Laila ensam någon gång, (annat än vid den tidens utvecklingssamtal), i åk 1, när hon ringde och ville träffa mig för ett samtal, som hon sa "utanför skolan". På något sätt hade hon snappat att jag behövde stöd. Vi träffades på Åhlens och fikade. Laila tyckte att det var svårt, det märkte jag..och hon var nervös över att ta sig denna ovana omväg för att prata med mig. På sitt tafatta vis undrade hon hur det var, ställde försiktiga frågor med vänlig röst. Hon var förstående och oväntat uppmuntrande. Jag minns att jag kände mig förstådd och sedd. Samtalet varade kanske en timme, och jag gick därifrån med känslan av lättnad. Min stressnivå sjönk avsevärt. Laila hade förstått det jag aldrig förväntat mig att hon skulle förstå.
 
Efter den gången kändes det som vi hade ett särskilt band hon och jag. Vi pratade aldrig på det viset igen, och saker och ting redde upp sig och svackan planade sakta ut. Jag hade efter detta en större respekt för henne, baserat på den respekt och värme hon visat för mig.
 
Jag tänker på Laila när jag läser om skoldebatten. Sällan har skolan debatterats så flitigt, som under året som gick. Det pratas om ordning och reda, resultat och prestationer, krav och konsekvenser, förväntningar och regelsystem, ordning och ansvar. Vems är ansvaret för att svenska skolelever presterar sämre än andra? Missnöjet tycks oändligt, och lika oändliga är förslagen på vad som orsakat något som vi kan kalla "svensk skolkris". Det är lätt att få intrycket av att alla skyller på varandra. Är det inte lärarnas fel, så är det föräldrarnas eller politikernas.
 
Sällan pratar vi om relationernas betydelse, om relaterandet till varandra. Sällan pratar vi om att den svenska skolans problem troligen handlar om att samhället och människors villkor ständigt förändras, att familjekonstellationer förändras, att arbetliv, vardagsliv och kraven på människor förändras. Liksom många lärare upplever en enorm arbetsbörda och stress, så upplever även många föräldrar att det är svårt att räcka till.
 
Vore det inte konstigt om dessa samhällsförändringar inte avspeglades i skolan? Kanske ska vi betrakta skolans kris som en möjlig väg till utveckling? (Kris betyder till och med utveckling). En signal om att vi ständigt bättre behöver anpassa oss efter nya förutsättningar, nya spelregler?
 
Skolans uppdrag är att erbjuda elever möjligheter till kunskap. Men skolans uppdrag är även att tillse att elever utvecklas socialt, och utöver det även att arbeta för att elever skall utvecklas känslomässigt. Begrunda detta omfattande uppdrag en stund, och vi förstår alla likheterna mellan föräldrauppdraget och läraruppdraget. "Det har blivit svårare att vara lärare idag", säger en del. "Det är inte lätt att vara förälder idag", säger andra. Föräldrar och lärare har mycket gemensamt: Det är kvaliteten på relationerna som skapar resultatet. 
 
Hur tar vi hand om våra relationer? Att inte hinna med att lära känna sina barn, att inte prata med dem om de små och stora frågorna i livet, är inget bra recept på en välmående unge. Lika lite som det går att skapa ordning och reda i skolan, (och högpresterande elever) med enbart mera disciplin. 
 
Empati, respekt och förståelse för andra kan bara växa fram i samspel och i relation med andra människor. I det tänker jag att vi borde röra oss bort från det som jag uppfattar är en syn på lärare och skolor som enbart betygsproducenterJag skulle t ex tro att få gymnasielärare idag har vare sig tid eller ork, att ta med sig en (till det yttre "lat") elev på en fika idag. Ändå kan det vara just den tiden som gör hela skillnaden, för många elever. En vänlig fråga, en uppriktig nyfikenhet på en stökig elev, kan vara början på en annan sorts klassrumsrelation. 
 
Jag har mött många fantastiska pedagoger i mitt yrkesliv som förstår det här (och kanske några som behöver träna lite mer, och som likt Laila, kasta sig ut i det okända) men som kanske inte alla gånger har vare sig möjligheten, orken eller stödet. Detsamma gäller för många föräldrar, som behöver uppmuntran, en utsträckt hand och en bekräftelse på att de gör så gott de kan.
 
Jag tror den största utmaningen, i både familjen och skolan, kommer att vara relationell i framtiden. Hur ska vi orka och ta oss tiden att mötas, se och förstå varandra, i en tid som snurrar allt fortare, och där vi har allt mindre kontakt? Här behöver vi anpassa oss till den nya tiden...och uppdraget är definitivt gemensamt. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Elever med problematisk långvarig skolfrånvaro. Vad beror det på och vad gör vi åt det?

Publicerad 2013-09-10 20:43:00 i Elevhälsa, Kommunikation, Neuropsykiatriska funktionshinder, Psykologi, Relationer, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

Efter en långt uppehåll från bloggande om skolfrågor är det dags igen. Ny termin, nya tag och dags för att tänka nya tankar. Hur vi får elever att trivas, må bra och genom det prestera och växa i skolan?
 
Idag tänkte jag uppmärksamma Malin Gren Landell, (barnpsykolog och forskare vid Linköpings Universitet), aktuell med en studie där hon har undersökt livssituationen för elever med längre skolfrånvaro. Gren Landell är även expert i en aktuell granskning som Skolinspektionen gjort av hur skolor främjar närvaro och motverkar frånvaro, (vilket du kan läsa mer om i bifogade länkar).
 
Elever med omfattande skolfrånvaro omnämns ofta som "hemmasittare". Men liksom Gren Landell kan jag hålla med om att en lämpligare benämning vore att prata om "problematisk skolfrånvaro"
 
Det beskriver mer vad det verkligen handlar om; elever som av flera olika samverkande, och ganska komplicerade skäl, är frånvarande under längre perioder från skolan.
 
Så vad säger Gren Landell?
 
Som sagt; det är nästan aldrig bara en faktor som leder till problematisk skolfrånvaro. Orsakerna är dessutom väldigt individuella.
 
De kan delas upp i 1) sociala faktorer, 2) skolfaktorer, 3) individfaktorer och 4) familjefaktorer. 
 
Det är precis som skolverket skriver.."en komplex väv av faktorer":
 
Många av eleverna har någon form av psykisk sårbarhet/ohälsa/psykisk ohälsa i botten, exempelvis social fobi eller separationsångest. Det är också vanligt med neuropsykiatriska diagnoser, smärtproblematik eller depression. Inte sällan har även elevernas föräldrar egen psykisk ohälsa och sociala problem. 
 
I mötet med skolan uppstår sedan en rad svårigheter. Många elever har varit utsatta för mobbning. Vissa har haft dåliga relationer till lärare, upplevt skolmiljön som stökig. Många gånger är undervisningen inte anpassad efter elevens särskilda behov.
 
Gren Landells studie är liten men slutsatserna ligger i enlighet med den internationella forskningen på området.
 
De ligger även i linje med mina egna fleråriga erfarenheter inom elevhälsoarbetet. 
 
Gren Landell menar att eftersom de bakomliggande orsakerna varierar, så är det också svårt att skapa generella metoder för att förebygga hemmasittande .." Men att man i ett organisationsperspektiv kan börja med att fokusera på sådant som faktiskt är bra för ALLA elever: att ha en bra skolmiljö, jobba mot mobbning och arbeta för att upptäcka inlärningsproblem samt psykisk ohälsa..". Tidigt. 
 
Jag håller med. I det sammanhanget vill jag igen trycka på att komplicerade orsakssamband kräver tvärprofessionalism och samverkan. Vi som arbetar i skolan behöver ha ett helhetsperspektiv och vara nyfikna på olika bakomliggande orsaker, när vi möter elever med skolproblematik. 
 
Rätt insater och åtgärder kräver i komplicerade fall både specialpedagogiska, kurativa, psykologiska och medicinska ställningstaganden. Förutsättningarna är att skolorna fortsättningsvis har möjlighet att satsa på sina elevhälsoresurser och dessutom krävs en god samverkan mellan tämligen olika professioner, för att nå synergieffekter. 
 
Nedan hittar du en artikel om specialpedagogen Marie Gladh och kuratorn Krysmyntha Sjödin, som genom just sin tvärprofessionalism utarbetat en metod att få hemmasittare tillbaka till skolan igen:
 
http://www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2013/04/01/natet-oppnar-vagen-tillbaka
 
 
Än har vi kanske en bit kvar innan det tvärprofessionella tänket återfinns fullt ut inom skolans värld, men Gren Landell, Gladh och Sjödin är några av dem som bidrar med sin värdefulla kunskap.
 
 
Mer att läsa i ämnet hittas i ex följande länkar:  
 
 
 
 

 

 

 
 
 

Myrornas krig

Publicerad 2013-07-19 19:00:00 i Barn och familj, Kommunikation, Leva tillsammans, Livspussel, Relationer,

Efter 21 år tillsammans med maken borde jag ha luktat mig till att han inte delar min entusiasm för att att börja tapetsera om i hallen ikväll. Jag förstår ingenting. Han gick ju på semester idag, kl 16.00? Vad är problemet? ;) 

För vad kan då vara mer lämpligt än att börja arbeta lite med underarbetet i hallen, när jag gjort mig omaket att ha sett ut tapeter..?

Han vidhåller även att det vore desto bättre att ägna helgen åt att måla staketet på verandan, "..för att det är bättre att ägna sig åt utesysslor på sommaren"..

Jag kontrade med att jag tror att familjen kan klara av att göra både och. Dessutom envisades han med att vara hungrig, och som om inte det vore nog med störningsmoment så lyckades karln hitta ett myrbo i hallen, när vi efter ivrig diskussion i bilen klev in hemma, över tröskeln.

"Jaha..då måste jag åka iväg igen och köpa myrmedel.."..konstaterade han med något triumferande i blicken.."för det är ju myror överallt, älskling".

Vid det här laget ser jag mina tapetplaner grusas rejält. Helvete! För min del är det ok att trampa ihjäl några stycken, så kan myrmedlet vänta till imorgon. Hellre en snygg tapet, för vad gör väl lite myror på golvet..?

Men han var redan ute i bilen, så för närvarande står det 1-0 till maken. (När jag hittade en myra på insidan av låret när vi senare satt och åt tacos, så fann jag i efterhand att hans prioordning kanske inte var så dum trots allt..)

Men. Efter en analys av vårt vanliga sysslomönster (en analys av tusentals genom åren) så finner jag att vi som vanligt använder oss av våra ingrodda personlighetsmönster, när något ska göras:

Jag är å ena sidan; impulsiv och driven och vill ha allt klart, helst inom en timme. Han däremot å andra sidan..segar, velar och kommer aldrig till skott..och när det kommer till kritan är det ok för honom att vi aldrig någonsin målar om. Ever again..med motiveringen "..nja, är inte den där hallen funktionell..ändå..utan ny tapetfondvägg?".

Andra varianter på samma tema; "Nja..men är inte den där sophögen rätt onödig att köra iväg till tippen..?

Eller "Nja..måste vi verkligen se till att göra något åt att bilen piper/tutar och signalerar att vi inte har bältena på, fast vi har tagit på dem?..Är det inte rätt charmigt att åka bil med ett ständigt tutande i kupen?.. Etc.

(Det senare slutade med att jag ringde hans arbete under en biltur, med ett tutande som vägrade upphöra, och SKREK "Jag tänker slå sönder instrumentpanelen om du inte ser till att tutandet upphör! Idag!! 

För närvarande råder dock vapenvila. Jag bloggar. Han sitter i soffan, ser på Skärgårdsdoktorn (!) och äter chips. Men om ca fem minuter tänker jag minsann börja spackla igen lite hål i hallväggen. I min arbetshöjd förstås.

Han borde ju faktiskt tänka på min stackars rygg..borde han inte det? ;)

 

 

Reflektioner om jantelagen och flickor som tar plats

Publicerad 2013-07-14 09:01:00 i Allmänt, Föräldraskap, Kommunikation, Leva tillsammans, Relationer,

För en tid sedan pratade jag och en vän om barn i allmänhet för att sedan samtala om hennes dotter, en flicka i 10-årsåldern. Ett barn som jag skulle beskriva som kreativt, intelligent och mycket utåtriktat, fullt av liv och entusiasm. Ett barn som tar plats och tycker om att stå i centrum, som gärna uppträder, dansar, sjunger och ständigt har nya upptåg i bakfickan. En flicka som syns och hörs. Ett impulsstyrt barn, som pratar med lite för hög röst och som gärna är den som styr och leder.
 
Fundera en stund över det du just läste. Vad får du för tankar? Säkert finns lika många uppfattningar och första intryck kring den här beskrivningen av en mellanstadietjej, som det finns läsare. Själv fick jag nämligen en tankeställare.
 
Samma vän är nämligen bekymrad. I släkten och i vänkretsen reagerar andra vuxna på att flickan tar den här platsen, och visar det också öppet framför min vän, hennes man och deras dotter. På olika sätt; med subtila kommentarer och påpekanden. Flickan, som är klok och snabbt uppfattar stämningar, har blivit ledsen när detta skett. Hon förstår ju inte riktigt varför andra vuxna blir irriterade, det är hon ännu för liten för.
 
Det finns något som känns igen här, tänker jag, vid de tillfällen då ovanstående kommit på tal. Var har jag hört det här förut? Jo, ytterligare en annan väninna, med en något äldre flicka, har tagit upp något liknande. Hur människor runtomkring besväras över hennes impulsstyrda, högljudda och "bubbliga" dotter. Att hon som mamma borde kunna "stävja detta platstagande" lite mer.
 
Samtidigt: En vuxen väninna beskriver ett livstema;
 
"Jag var liksom alltid bara för mycket. Jag pratade för högt och var..tja.."alldeles för mycket". Alla tyckte det, mamma, klasskamrater, lärare...jag var explosiv, jag hördes, syntes och tog för mycket plats...mamma hade nog önskat sig en helt annan dotter..och gör än idag. Och nu..Jag passar inte in i ramen för hur en kvinna ska bete sig...andra kvinnor blir irriterade på mig, men jag har ju ingen dold agenda, jag säger ju bara vad jag tycker, jag kan inte linda in saker. Och ständigt denna impulsivitet.."
 
..berättar väninnan vidare, som trots sin höga intelligens otaliga gånger trampat i klaveret och sagt saker i olika sammanhang, på impuls, för att därefter ångra sig. Än idag, så är det nog så att man endera hatar henne eller älskar henne, brukar hon själv säga.
 
Själv sällar jag mig till den senare kategorin. Jag känner heller inget hot i att stå tillbaka och ge henne plats i sociala sammanhang. Vill jag själv ta plats, så tar jag ansvar för att göra det. Och jag uppskattar hennes drivkraft och att hon står för att hon är den hon är.
 
Men jag vet också att många irriterar sig på den här väninnan, som impulsivt och kraftfullt syns. Jag har sett det hända vid flera tillfällen. Både i privata och professionella sammanhang, och det är inte alltid klädsamt. Jag ser hellre att vi accepterar andra som de är. Vi behöver nog tänka till kring det här. För kanske är det vi själva som behöver ta ett kliv fram och ta lite mer plats, om vi stör oss på att andra gör det?
 
Människor som kliver utanför ramen för hur man bör bete sig för att vara "lagom", upplever jag straffas alltför ofta. Här någonstans hade det kanske varit väntat att anlägga ett genusperspektiv; att pojkar/män som syns och hörs förmodligen inte straffas ut och döms på samma sätt, som flickor/kvinnor...men det behöver vi nog inte tjata om. Jag förutsätter att intelligenta läsare kan reflektera utifrån ett könsperspektiv utan att jag lägger ut texten.
 
Själv tänkte jag lite mer utifrån ett Jante-perspektiv. Det här kommer från något i vår svenska kultur, att vi reagerar så här? Samtidigt så skryter vi ju lite om det nu för tiden, att vi lämnat det där Jante-lagstänket bakom oss. Man ska ju få sticka ut, vara färgstark och annorlunda, ta plats, numera...eller? Och om någon är duktig, har särskilda kunskaper så ska vi väl glädjas åt det och ta det tillvara, istället för att reta oss på det.
 
Tja.jag hoppas att det kunde få vara så. Men något i mina vänners berättelser oroar.
 
Lagom är inte alltid bäst...för blir det inte lite långtråkigt i längden?
 
 
 
 
 
 

Tar lyckofasaden verkligen död på oss?

Publicerad 2013-05-08 08:26:00 i Acceptans, Leva tillsammans, Psykologi, Relationer, Stress,

Igår cirkulerade en länk till en av skådespelerskan Mia Skäringers krönikor runt på facebook: "Lyckofasaden tar död på oss". 
 
Det mesta av det Mia skriver i bokform och i krönikor balanserar det djupt mänskliga; om att bli sedd, räcka till och duga som den man är. Det finns något befriande i att våga visa flera sidor, av vad det innebär att vara människa. Att inte känna skam över tillkortakommanden; som förälder, som arbetstagare, som vän, som partner. 
 
Så här skriver hon bland annat:
 
"Jag tror att upprätthållandet (av fasader) kan ta död på vad som helst. Människor, relationer och livslust. Att överputsade fasader kan vara livsfarliga. Därför skrev jag ofta om min skilsmässa på bloggen. Om min sexlust som kommer och går. Om min pappa som hade alkoholproblem. För att låta andra känna igen sig i mig och därmed avdramatisera sånt som är svårt men som ändå tillhör iallafall mitt liv, mycket mer än stora hysteriska gapflabb."
 
 
Jag funderar också i liknande banor. Men, fasader handlar också om något annat: Om att behålla sina gränser. Det vi väljer att visa upp för omvärlden är oftast det tillrättalagda. Det betyder inte att det inte finns en massa annat där bakom, men det finns också något klokt i att välja att visa upp det i mindre sammanhang, tillsammans med människor vi står nära och är trygga med.
 
Själv tror jag inte att det största problemet är att människor i hög grad väljer att visa upp sina lyckofasader, problemet ligger snarare i hur vi själva tänker...om oss själva och om andra.
 
Att tänka och uppfatta att andra putsar på sina fasader - det kanske de gör, men det är knappast det enda vi människor gör.
 
Istället för att t ex ägna energi åt att tro att andra människor verkar så lyckade och orkar med att ha perfekta hem, så borde vi inse och finna ro i att en bild eller en statusuppdatering på facebook inte är hela sanningen, om hur människor lever. 
 
Människor slåss, bråkar, älskar, skitar ner, tröttnar, har relationsproblem, är pedanta i överkant, slarvar, blir för fulla, ältar, sörjer, skriker, och steker mamma Scan..precis som alla andra hela tiden gör.
 
Om vi börjar tänka så, så behöver vi inte bli så trötta och uppstressade av andras "fasader". Då kan vi ta dem för vad de faktiskt är: ögonblicksbilder av andras liv, inte den absoluta och allomfattande sanningen som måste levas upp till, jämföra sig med, och tävlas mot. 
 
Det är våra egna tankefällor, som tar död på oss..snarare än fasaderna i sig.
 
Tänk istället goda tankar om dig själv, ditt liv och om andra, istället för att jämföra dig med ögonblicksbilder. Tänk att vi alla är ganska lika, med liknande liv och liknande bekymmer och glädjeämnen i våra liv. Lägg din energi på sådant som gör dig glad och nöjd, och acceptera dig själv som du är.
 
 
 
 
 

Snart 13 - tankar om tid och kärlek

Publicerad 2013-05-05 07:28:00 i Barn och familj, Föräldraskap, Relationer,

Imorgon fyller äldste sonen 13 år. Som vi alla brukar konstatera då och då, så kan jag inte riktigt begripa var åren tar vägen. Och i april firade jag och hans pappa 21 år ihop. Ibland är det också svårt att förstå - att vi varit tillsammans i halva vårt liv..men det har vi.

Att leva tillsammans i en lång relation är en rätt häftig resa att göra, om förutsättningarna finns. Det är stort att lösa problem vartefter de dyker upp, och lära sig något av det. Att våga bråka, ifrågasätta, säga förlåt, att uttrycka det man behöver och vill ha, att ge fast man tvekar. Att vara sårbar. Behålla spänning och attraktion. Att lära sig något nytt om sig själv eller om den andre.

Det är inte speciellt lätt, men har man lust att ta sig an utmaningen, och tycker att den andre personen är värd det..så är det bara att köra.

Men tillbaka till den här blivande trettonåringen. Vårt gemensamma åtagande. Var kommer den här långe blonde killen ifrån? Som tappar bort alla sina saker konstant, som älskar att kolla på Family Guy och Två och en halv män, (fast jag tycker det är skit) och lata sig så mycket han bara kan?

Hur blev den lille kotten en kille, med en djupt ironisk och sarkastisk humor? Och som tvärtemot sin mamma gillar matematik, och som tycker att densamma pratar för mycket och alldeles för länge vid instruktioner och om känslor?

Som vrålar så fort vi ber honom plocka ur diskmaskinen? Som inte förstår meningen med ordning?

Som minst 5 gånger om dagen ber oss "chilla"?

Ingen vet. Däremot vet jag hur tacksam jag är är över att ha fått honom, och möjligheten att få följa honom genom livet. Imorgon väcker vi en tonåring! Tillsammans.

 E när han fyllde 1 år. För längesedan.

Utan barn 1993. För längesedan :)

 

 

 

 

 

 

 

 

Det händer något vid 40 - relationskriser, nojor och "är det så här det ska vara"?

Publicerad 2013-02-10 16:52:00 i Kommunikation, Leva tillsammans, Livsval, Lästips, Relationer,

"Vi hämtar och lämnar, handlar och städar, längtar efter nya köksluckor, sovmorgon och semester. Men vi längtar sällan efter varandra". 
 
Orden är författaren Gunilla Bergenstens. Boken heter "Att älska varandra i längden - och på bredden". Den handlar om att vara gift och om att fortsätta vilja vara det. Länge. Gunilla Bergensten har skrivit en rolig och inspirerande bok om att ett långt äktenskap inte behöver innebära tystnad och tristess. Men också om hur svårt det är. Gunilla Bergensten har genom sina böcker gjort det till sitt signum att sätta fingret på det vardagliga, vardagsdramatiska i detta med att leva tillsammans. Hon skriver med hög igenkänningsfaktor, med humor och allvar.
Gunilla har även skrivit boken med den lockande titeln  ”När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre)” som skildrar Gunillas år som 39-åring i dagboksform.
 
"...Säga upp sig, vara otrogen eller flytta till Nässjö? Märkliga grejer började hända när Gunilla Bergenstens bekantskapskrets började 40-årskrisa. Författaren försökte ta reda på vad som pågick och skrev en bok. För många av oss händer det något vid 40.Vi börjar ifrågasätta både våra liv och kroppens förändringar. För författaren började 40-årskrisen göra sig påmind när telefonen plötsligt började ringa hemma i radhuset i Göteborg. Gunilla var då 39 år och den ena väninnan efter den andra ställde frågan om det inte skulle vara mer än så här? Deras makar ville endera bygga garage, hade varit otrogna eller ville skiljas...".
 
 
När man som jag både närmar sig just 40, och också lever sedan länge i en kärleksrelation kan man inte hjälpa att dras till ämnet. Nu har jag/vi turen (och åtminstone en viss skicklighet, om jag får skryta) att leva i en relation som är i allra högsta grad levande och "i arbete". (Den som tror att man lever i en lång och kärleksfull relation utan kriser, diverse investeringar och hårt arbete lurar sig själv). 
 
Men precis som författaren säger i en intervju, så har jag i tidigare inlägg också konstaterat att det är naturligt att människor halvvägs i livet börjar ställa sig nya frågor, framförallt om hur de vill leva sina liv. Och jag tror att det är något bra. (Under förespegling att man själv tar ansvar för sina egna val, och inte lägger över hela ansvaret på den andre partnern "som inte lyckats att vara drömkvinnan/drömmannen"). 

 

"Mellan 30 och 40 var den stående frågan ”vet ni någon bra rörmokare?” eftersom alla höll på att renovera sina kök. Men nu blev frågan i stället ”ska det inte vara mer än så här?”

"Att vi som hade lovat varandra som 20-åringar att inte leva våra föräldrars liv bara körde på, för att sedan upptäcka att det var precis det vi hade gjort. Det går så fort under de här åren och vi hinner inte riktigt tänka. Vi kanske skaffar för stora hus, nya kök och renoverar både ett och två badrum, och vi låser upp oss ekonomiskt så att vi inte har utrymme för annat. Gunilla menar att även om det sällan är dåliga val man har gjort, utan tvärtom väldigt välgrundade sådana, så kommer ofta frågan ”var det detta jag ville?” upp några år senare".

"Jag tror att om man kanske hade gjort lite mer oväntade val som 30-åring, så hade det inte blivit så knepigt vid 40. Om man hade överraskat sig själv någon gång då och då, och ställt sig nya frågor, så hade det kanske blivit mer spännande. Att den här krisen kommer just vid 40 tror Gunilla beror på att de mest hektiska småbarnsåren är förbi. Man har tid att krisa för att barnen äntligen är större och vi får egen tid till att fundera på hur man har det.

"När det inte bara måste pratas om vem som var uppe sist på natten, och när antalet skridskodagar och matsäckar minskar, då har man tid att ifrågasätta om det verkligen är så här man vill ha det".

Sammanfattningsvis kloka ord från en cool författarinna, värd att läsa. För dig som ev håller på att arbeta ihjäl dig hemma rekommenderar jag även boken "Familjens projektledare säger upp sig", jag skrattade så jag grät i vissa avsnitt. Personligen har jag sedan länge avsagt mig projektledarskap, delvis, (av den anledningen att jag är helt ofattbart usel på det) men tror att många kan känna igen sig!

 

Tankar om att inte räcka till

Publicerad 2012-12-19 17:26:00 i Acceptans, Barn och familj, Elevhälsa, Livspussel, Relationer, Skolkurator, Socialt arbete, Stress,

Julen närmar sig allt snabbare och med den också allt som ska hinnas med. Även om min familj och jag valt att dra ner tempot rejält hemmavid i år, så är det ovanligt stressigt på jobbet. Inom mitt verksamhetsområde, elevhälsan, så händer nämligen något kring jultid och inför sommarlov. Elever som har det svårt på olika sätt, mår tyvärr oftast sämre inför ledigheter. Skillnaden mellan de som har, och de som inte har (och då menar jag stabila familjesituationer, vuxenstöd, goda familjerelationer, goda ekonomier med möjligheter till julklappar och semesterresor)  - blir så påtaglig just kring julen och sommarledigheten. 
 
Det är lätt att känna att man inte räcker till. Jag lever heller inte direkt som jag lär här; för det är svårt att försöka vara nöjd med den insats man har möjlighet att göra. Jag avslutar varje dag med att gå hem med känslan att jag kunde kanske klarat av att göra mer. Borde gjort mer. Borde hunnit träffa den och den. Prioriterade jag rätt idag?
 
Det är då jag ändå finner någon slags tröst i Tomas Sjödins ord. Jag har skrivit om honom i tidigare inlägget "Hasandets sköna konst".
 
Han har sagt så här:
 
"Man behöver inte räcka till. Många säger att de inte räcker till. Inte som föräldrar, inte som livskamrater, inte på jobbet, inte hemma. Och framförallt inte på jobbet OCH hemma. Fungerar det på ena stället, så larmar det på det andra. Och med utandningsluften kommer inte sällan en suck med orden jag räcker inte till.
 
Och då måste man få fråga; vem är det som har hittat på att man måste räcka till? Och vem har fastställt och normerat vad en människa i såfall ska räcka till för? Det här finns beskrivet i en text som är närmare 3000 år gammal; profeten Jesajas bok. Profeten beskriver en otillräcklighet med orden bädden är för kort när man sträcker ut sig i den, och täcket är för smalt när man kryper ihop.
 
Det är en illustration av att människan har förblivit sig ganska lik, och inte är kompatibel med egna och andras förväntningar. 
 
Tänk om det är en del av människans konstitution; att inte räcka till? Och att det finns en tanke bakom det? Nämligen att vi ska söka oss tillsammans och vägra begränsa resurserna till de egna, och vägra begränsa tillvaron till andras krav och förväntningar.
 
När man inser att man inte räcker till öppnar man sitt liv för de hjälpkrafter som finns att tillgå. De gånger då livet fått en oväntad vändning är sällan då jag ryckt upp mig och tagit nya tag. Utan det är när jag slutat att rycka upp mig, släppt taget, och öppnat mig för hjälp".
 
Tänkvärda ord, särskilt så här i jultider. 
 
Och avslutningsvis, någon annan sade: "Man behöver inte räcka till, det räcker att finnas till" och vad kan vara mera sant.
 
En god jul tillönskas er alla, därute :)
 
 
 
 

I nöd och lust. Långa parrelationer - vad får dem att hålla?

Publicerad 2012-10-28 12:04:00 i Allmänt, Barn och familj, Leva tillsammans, Livsval, Lästips, Relationer, Socialt arbete,

Något som ofta diskuteras i bekantskapskretsen är, inte helt överraskande, parrelationer. När man som jag närmar sig 40, befinner man sig ofta i sammanhang där människor börjar att skilja sig/separera. (Det är ju egentligen helt logiskt att man börjar fundera över sina egna behov och hur man själv valt att tillfredställa dem, när man kommit halvvägs i livet)..och genom sådana funderingar kommer kanske också frågor kring hur ens behov tillfredställs inom det förhållande man lever i.
 
Kärleksrelationen : en bok om parförhållan
 
Jag lägger inga moraliska aspekter på skilsmässor överhuvudtaget, mer än att det i varje enskilt fall förstås är en sorg för de som är inblandade. Inte heller på otrohet ("den som är utan skuld kan kasta den första stenen", och med det menar jag att man nog ska akta sig för att döma andras handlande).
 
Jag är mer intresserad utifrån ett annat perspektiv. Lägger vi tid och kraft på att planera våra liv tillsammans, vår relation? Investerar vi i den, funderar vi över vad som får en kärleksrelation att hålla? Kollar vi inåt, och funderar över vår egen förmåga inom relationen?
 
Är långa parrelationer/livslånga äktenskap ens eftersträvansvärda? Tja..jag tror åtminstone att många människor föreställer sig att de ska leva i ett livslångt förhållande och dela vardagen med varandra.
 
Men, skulle jag säga; åt andra sidan bara under förutsättningen att man är tillfreds, att det inom relationen finns det som man behöver. Vad var och en behöver är naturligtvis helt individuellt, i det här sammanhanget. 
 
Något vi ofta kommer tillbaka till när vi diskuterar det här, är kommunikationens betydelse. Vi tjatar om det till och med; hur ofta har vi inte kommit med välmenande råd som "ni måste ju prata med varandra". Varför är det viktigt? Ja, personligen är jag av den övertygelsen att det för det första är svårt att läsa andras tankar. Om jag önskar att min partner skall tillfredställa ett behov jag har, (vare sig det handlar om t e x emotionella, praktiska, sexuella behov, etc) så behöver jag ju förmedla det till denne. Om man inte trivs i sitt förhållande, så är det svårt att göra något åt det, om man inte kan prata om det. 
 
Attraktion, förmåga till kommunikation, gemensamma intressen/gemensamma mål, förmåga att uppfatta sina egna och den andres behov, förmåga att ge och ta emot intimitet/sex, egen personlighet, jämställdhet inom förhållandet, och tidigare erfarenheter av parrelationer (föräldrarnas relation) mfl är ju också några parametrar som påverkar kvaliteten och balansen på den parrelation vi ingår i....och är exempel på förutsättningar för hur relationen utvecklas.
 
För er som är lika intresserad av relationer som jag, alternativt vill utveckla din egen parrelation kan jag ge följande lästips :)
 
Jag läste nyligen en studie som heter ”Äktenskapet handlar inte om att bli kär, det handlar om att fortsätta vara kär” som var riktigt bra, och lättillgänglig i sin form:
 
https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/4462/1/M%20Palm%20A%20Nilsson.pdf

En välskriven och läsvärd bok om parrelationer är "Kärleksrelationen" av Tomas Böhm.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127110958

Och, slutligen en lättläst länk på temat:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

 

 
 
 
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela