HullerOmBullar.blogg.se

Kasta ut dem bara? Om stökiga elever som stör studieron i skolan

Publicerad 2014-03-22 07:01:20 i Allmänt, Elevhälsa, Föräldraskap, Kommunikation, Neuropsykiatriska funktionshinder, Psykologi, Skolfrågor, Skolkurator,

I dag tänkte jag ägna mig åt att skriva ett inlägg om något som jag vet berör väldigt många människor, på olika sätt och som ofta, (särskilt under de senare årens skoldebatt) kommer upp på tapeten i olika sammanhang där lärares arbetsvillkor och skolverksamhet i allmänhet diskuteras.


Vad jag pratar om? Jo..elever som uppfattas som stökiga och störande, och som påverkar studieron i klassrummet.


I mitt arbete genom åren, så är min erfarenhet att lärare i skolan främst upplever sig ha bekymmer med generellt två sorters kategorier av elever: Dels de elever som uppfattas som stökiga, och dels de som har svårt att lära sig.  Detta är fullt begripligt, då dessa elever ofta utmanar lärarnas känsla av att klara av sitt arbete.


Handen på hjärtat: Vem vill helst inte få lyckas i sitt arbete? Tänk att bara få undervisa trevliga, duktiga elever som sitter tysta och lyssnar? Om du inte själv är lärare, så jämför gärna med din egen föräldraroll; hur kul är arbetet som förälder (ja, jag skriver arbete, för det är det!) när ditt barn ständigt utmanar dig? Svar: Inte alls. Och som förälder vet du också att sträng gränssättning även behöver varvas med en portion humor, empati, förståelse och förtroliga samtal där du försöker sätta dig in i hur ditt barn ser och upplever en situation. Du känner dig sällan lyckad som förälder när du i frustration skrikit och slitit i ditt barn, för att därefter kasta ut det ur huset, eller hur?


Så, låt mig understryka att alla lärare har min sympati. Jag beundrar dem och tycker att de är en av de viktigaste yrkesgrupperna vi har!


Effektivt lärande för alla elever i klassrummet kräver studiero. Men den allmänna debatten om hur man uppnår ordning och reda i klassrumssituationer är ofta oerhört förenklad. Detta måste man ha klart för sig.


Den absolut vanligaste föreställningen som man brukar stöta på i de här sammanhangen är just ”kasta ut eleven” och ”Här ska pekas med hela handen”. I någon sorts vanmakt så vill man förlita sig på att det som upplevs som problem skall hanteras snabbt.


Det senaste exemplet är läraren som i frustration över en åk 6-elevs störande beteende, slet upp denne, med hänvisning till just att skapa ordning i klassrummet. Här slogs även fast att han hade rätten på sin sida att göra såmen om det är ett bra sätt att skapa studiero i klassrummet är en annan fråga.


Med många års erfarenhet av arbete med mycket utagerande, stökiga, arga, upproriska, stressade, och ofta utmanande, (och för all del provocerande elever) har jag lärt mig att det alls inte är så enkelt som att bara lära dem veta hut. Eller att be deras föräldrar att lära dem veta hut. Och låt mig säga..det finns 1000 anledningar till att elever är stökiga under lektionstid.

Nu har ju jag förvisso ynnesten att kunna lyxa till det genom att ta mig en funderare på vad som får dem att agera ut, och därefter bemöta dem efter det..vilket brukar lösa en del. Jag är medveten om att lärare har helt andra förutsättningar, än en skolkurator.


Dessa förhållningssätt med att kasta ut elever, är i längden ingen bra metod. JO, om de går ut självmant när man ber dem. Men att slita i dem och behöva använda våld..nja..I stunden kan det nog förvisso fungera att kasta ut en elev som stör, men strax därefter har nog nya problem uppkommit – för både eleven, läraren och för klasskamraterna som bevittnade det.Känner sig läraren lyckad efteråt? Eleven? Är ordningenverkligen återställd? Nja. Tolkningen är fri.


Ny teori och forskning kring t ex pedagogik och neuropsykologi, visar att många av de elever som uppfattas som stökiga har svårigheter inom det område i hjärnan som rör våra exekutiva funktioner. De exekutiva funktionerna styr sådant som planering och organisation, men också vår impulskontroll och koncentration. En nedsättning leder till exempel till svårigheter att kunna anpassa sig till nya situationer. Dessa elever har ofta svårt att planera sitt arbete, hålla reda på olika saker och att strukturera sitt arbete – alltså att få allt runt själva lärandet att fungera. Detta kan få till följd att de förefaller underprestera eller upplevs som okoncentrerade och i vissa fall stökigare än andra barn.


De flesta vet att elever utvecklas i olika takt och har olika talanger, vissa är musikaliska, vissa är motoriskt klumpiga,vissa lär sig läsa snabbt etc. Men ofta tar vi för givet att elever i skolan ska kunna sitta stilla, vänta på sin tur, styra sina impulser, lyssna på andra och komma ihåg att räcka upp handen. Här behöver vi påminna oss om att hjärnan är olika utvecklad hos olika individer vad gäller exekutiva funktioner, och att elever har olika förmågor även på dessa områden.

Det kan vara bra att känna till att exempelvis förmåga till tidsuppfattning, hålla olika saker i huvudet samtidigt, och attha ett väl fungerande arbetsminne - inte är lika väl utvecklade hos alla elever. Detta är kunskaper som är viktiga att känna till, för att förstå dessa elever och för att kunna hitta strategier innan stök uppstår.


De flesta förmågor som nämns här kan ses på en normalfördelningskurva där de flesta av oss ligger i mitten, några är mycket duktiga och några har stora svårigheter. Några har så omfattande svårigheter med sina exekutiva funktioner att det kvalificerar för en diagnos. Men de flesta, den största gruppen, gör det inte. Och alla elever med dessa svårigheter kan inte placeras i liten grupp.


Hur förebygger man stök och oro i klassen? Ja, det gäller att hitta praktiska strategier. Tydlig struktur. Att genom förebyggande arbete/pedagogik väja för de funktionella bekymmer som ofta blir följden för de elever som har svårigheter med sina exekutiva funktioner. En del elever med dessa svårigheter stör aldrig någon, utan sitter kanske helt tysta, så det ser dessutom olika ut. Det vi vet är att undervisning som är tillrättalagd för dessa elever, även gagnar elever som inte har svårigheter.


Det är lätt att förstå att det för många lärare känns svårt, tufft och ibland väldigt ensamt att klara av att hjälpa alla elever, på det sätt alla behöver. Inte heller finns alltid resurser för elever med ett större behov av stöd, eller tillgång för lärare till eget stöd i form av handledning av specialpedagog eller kurator. Själv har jag massor av tips på hur man kan hantera elever som har svårt att hålla reda på sina saker, beräkna tid och planera i olika steg, koncentrera sig, styra sitt känsloliv ochliknande..men tyvärr kan ju inte elevhälsoprofessioner vara överallt och räcka till, hela tiden de heller.


Det går att hitta bra strategier i klassrummet, för att undvika stök. Många lärare kan dessutom lära sig av varandra, för att hitta verktyg utifrån olika erfarenheter. Här gäller förstås att få tid och möjligheter att göra detta. Vi pratar ofta om kunskapsmål i skolan, men kanske mer sällan om hur vi gör för att möta olika elevers förutsättningar, och hur vi skapar förståelse och tolkar olika elevers beteende i klassrumssituationer, för att därigenom öka måluppfyllelse?


För det är just detta med tolkningen. Hur ska jag begripa vad det är den här eleven kommunicerar genom sitt beteende? Jag kan garantera att en stökig och störande 12-åring sällan menar ”Jag vill att du ska hata mig som pesten, och slänga ut mig” med sitt beteende, utan något helt annat. Den stora frågan är om vi har tid att förstå vad våra elever kommunicerar? Har vi tid att ta reda på det? Generellt tar det inte allt för lång tid att ta reda på vad som är det bakomliggande bekymret till att en elev är störande, om man bara gör på rätt sätt. (Ett tips är att inte slänga ut eleven och få den att känna att du hatar den innan, bara ;)


En vanlig orsak till utagerande beteenden i skolan, är relationsstörningar i hemmet, eller taskiga livsförhållanden överlag. Tänk om det är så illa, att den 12-årige elev som du som lärare blir helt vansinnig på och kastar ut med bryska medel, är den elev vars pappa alltid är full och trakasserar familjen, hemma ? Som slår honom?


Tänk om den störande eleven med stora attitydproblem i klassrummet, har en hemsituation som han behöver hjälp med? Det får du aldrig veta, så länge den eleven inte litar på dig. Hans tillitsproblematik till vuxna, blir definitivt inte bättre av att bli utslängd och utstött. 


Jag har aldrig träffat en elev i svårigheter, som vill misslyckas. Att rätt tolka bakomliggande orsaker till en elevs beteende är mer framkomligt, än att försöka få den att veta hut med disciplinära åtgärder. Jag lovar!


Visst ska lärare vara en auktoritet i klassrummet. Men läraren måste även skapa relationer med eleverna om något lärande ska komma till stånd – det gäller särskilt elever i svårigheter. Det innebär inte att läraren och eleverna ska vara kompisar, det måste finnas en maktrelation. Men för att makten ska fungera som avsett, så måste det finnas en god relation i botten. Precis som i föräldra-barnrelationen:


Du kan vara hur auktoritär som helst mot dina barn, men det garanterar inte att de kommer gilla och respektera dig. Om man inte känner sig sedd, omtyckt eller förstådd av sin förälder, så fungerar det inte. Detsamma gäller i elev-lärar-relationen.


Lycka till med relationsskapandet, det är grunden till att få dina elever dit du vill. Låt dig inte luras av auktoritära Quick-fixes:)


Elever med problematisk långvarig skolfrånvaro. Vad beror det på och vad gör vi åt det?

Publicerad 2013-09-10 20:43:00 i Elevhälsa, Kommunikation, Neuropsykiatriska funktionshinder, Psykologi, Relationer, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

Efter en långt uppehåll från bloggande om skolfrågor är det dags igen. Ny termin, nya tag och dags för att tänka nya tankar. Hur vi får elever att trivas, må bra och genom det prestera och växa i skolan?
 
Idag tänkte jag uppmärksamma Malin Gren Landell, (barnpsykolog och forskare vid Linköpings Universitet), aktuell med en studie där hon har undersökt livssituationen för elever med längre skolfrånvaro. Gren Landell är även expert i en aktuell granskning som Skolinspektionen gjort av hur skolor främjar närvaro och motverkar frånvaro, (vilket du kan läsa mer om i bifogade länkar).
 
Elever med omfattande skolfrånvaro omnämns ofta som "hemmasittare". Men liksom Gren Landell kan jag hålla med om att en lämpligare benämning vore att prata om "problematisk skolfrånvaro"
 
Det beskriver mer vad det verkligen handlar om; elever som av flera olika samverkande, och ganska komplicerade skäl, är frånvarande under längre perioder från skolan.
 
Så vad säger Gren Landell?
 
Som sagt; det är nästan aldrig bara en faktor som leder till problematisk skolfrånvaro. Orsakerna är dessutom väldigt individuella.
 
De kan delas upp i 1) sociala faktorer, 2) skolfaktorer, 3) individfaktorer och 4) familjefaktorer. 
 
Det är precis som skolverket skriver.."en komplex väv av faktorer":
 
Många av eleverna har någon form av psykisk sårbarhet/ohälsa/psykisk ohälsa i botten, exempelvis social fobi eller separationsångest. Det är också vanligt med neuropsykiatriska diagnoser, smärtproblematik eller depression. Inte sällan har även elevernas föräldrar egen psykisk ohälsa och sociala problem. 
 
I mötet med skolan uppstår sedan en rad svårigheter. Många elever har varit utsatta för mobbning. Vissa har haft dåliga relationer till lärare, upplevt skolmiljön som stökig. Många gånger är undervisningen inte anpassad efter elevens särskilda behov.
 
Gren Landells studie är liten men slutsatserna ligger i enlighet med den internationella forskningen på området.
 
De ligger även i linje med mina egna fleråriga erfarenheter inom elevhälsoarbetet. 
 
Gren Landell menar att eftersom de bakomliggande orsakerna varierar, så är det också svårt att skapa generella metoder för att förebygga hemmasittande .." Men att man i ett organisationsperspektiv kan börja med att fokusera på sådant som faktiskt är bra för ALLA elever: att ha en bra skolmiljö, jobba mot mobbning och arbeta för att upptäcka inlärningsproblem samt psykisk ohälsa..". Tidigt. 
 
Jag håller med. I det sammanhanget vill jag igen trycka på att komplicerade orsakssamband kräver tvärprofessionalism och samverkan. Vi som arbetar i skolan behöver ha ett helhetsperspektiv och vara nyfikna på olika bakomliggande orsaker, när vi möter elever med skolproblematik. 
 
Rätt insater och åtgärder kräver i komplicerade fall både specialpedagogiska, kurativa, psykologiska och medicinska ställningstaganden. Förutsättningarna är att skolorna fortsättningsvis har möjlighet att satsa på sina elevhälsoresurser och dessutom krävs en god samverkan mellan tämligen olika professioner, för att nå synergieffekter. 
 
Nedan hittar du en artikel om specialpedagogen Marie Gladh och kuratorn Krysmyntha Sjödin, som genom just sin tvärprofessionalism utarbetat en metod att få hemmasittare tillbaka till skolan igen:
 
http://www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2013/04/01/natet-oppnar-vagen-tillbaka
 
 
Än har vi kanske en bit kvar innan det tvärprofessionella tänket återfinns fullt ut inom skolans värld, men Gren Landell, Gladh och Sjödin är några av dem som bidrar med sin värdefulla kunskap.
 
 
Mer att läsa i ämnet hittas i ex följande länkar:  
 
 
 
 

 

 

 
 
 

Upploppen i Husby - ett uttryck för samhällets sociala problem

Publicerad 2013-05-22 22:36:00 i Politik, Psykologi, Socialt arbete, Socionom,

Upploppen i Husby finns det mycket att tycka och tänka kring. Särskilt provocerande är riskerna som våra poliser och brandmän utsätts för, när de bara gör sitt arbete. Likaså de kostnader som förstörelsen medför för skattebetalare. För att inte tala om den rädsla som alla vanliga Husbybor utsätts för, som inte är delaktiga i våldsutövande och förstörelse. I det akuta skedet inriktas helt riktigt alla resurser på att hantera det som händer just nu, vilket är förståeligt.
 
I ett framtida perspektiv är det viktigt att försöka sig på en analys av vilka de bakomliggande orsakerna är till varför gruppdynamiken uppstår i den här riktningen överhuvudtaget. Om vi vet mer om bakomliggande förklaringar till varför exempelvis huliganism och upplopp uppstår, samt hur subgrupper får sin livsluft, så kan man också arbeta mer förebyggande. Att arbeta förebyggande är billigare, i alla former av sammanhang, än att ingripa när mer allvarliga sociala problemen redan har uppkommit. 
 
När individer och samhällen har sociala problem kan detta analyseras och förstås ur flera olika perspektiv. Lättast är att vi uppehåller oss kring individperspektivet; det vill säga uppfattningen om att det är den enskilde individen som i första hand bär ansvaret för sitt eget liv, sitt agerande och självförverkligande. Varje människa har det yttersta ansvaret för sina egna handlingar.
 
Vi kan även anlägga ett grupperspektiv (det är i grupp detta sker, t ex bland uttråkade ungdomar som bara vill använda våld för att fördriva tiden och känna makt, fotbollshuliganer som är mer intresserade av att ställa till med bråk istället för att njuta av spelet etc) eller ett samhällsperspektiv (marginaliserade förorter utan framtidstro, desillusionerade föräldrar i arbetslöshet, uteblivna eller bristfälliga politiska insatser, utarmade resurser, brist på integrationspolitik etc).
 
Inget perspektiv äger egentligen i mitt tycke, mer legitimitet än något annat. Det intressanta är helheten, snarare än delarna. Detta kallas systemteori, och är en teoribildning som är användbar i flera sammanhang när det kommer till att förstå hur samhällen, grupper och individer fungerar. Enkelt uttryckt; allt hänger ihop. 
 
Att analysera händelserna i Husby ur systemteoretiskt perspektiv är ett måste för politiker, för händelserna i den svenska förorten är ett varnande exempel. Ett samhälle skördar det man sår; ensidiga politiska satsningar på detaljer istället för helhetsgrepp leder till en ökning av olika typer av sociala problem. Upplopp och kravaller är ett av de sociala problemens ansikten, bland flera andra.
 
Helheten säger något mer, när vi lyfter blicken från det individuella perspektivet: Från att ha siktet på de enskilda ungdomarna (som vill skapa oreda och använda svepskäl för att bruka våld mot ordningsmakten) till de större frågorna om en hållbar samhällsutveckling och ett långsiktigt förebyggande socialt välfärdsarbete. Ett arbete som sträcker sig längre än en mandatperiod, och som kräver nytänkande bortom blockgränser. 
 
Nyfiken på forskning kring just upplopp och mekanismer bakom? Det finns gemensamma drag. Ett av dem är att detta inte sker i välbärgade förorter. 
 
Fler intressanta vinklingar, i internationella perspektiv hittar du här; 
 
http://fof.se/tidning/2012/9/artikel/darfor-blir-det-upplopp
 
 
 
 

Tar lyckofasaden verkligen död på oss?

Publicerad 2013-05-08 08:26:00 i Acceptans, Leva tillsammans, Psykologi, Relationer, Stress,

Igår cirkulerade en länk till en av skådespelerskan Mia Skäringers krönikor runt på facebook: "Lyckofasaden tar död på oss". 
 
Det mesta av det Mia skriver i bokform och i krönikor balanserar det djupt mänskliga; om att bli sedd, räcka till och duga som den man är. Det finns något befriande i att våga visa flera sidor, av vad det innebär att vara människa. Att inte känna skam över tillkortakommanden; som förälder, som arbetstagare, som vän, som partner. 
 
Så här skriver hon bland annat:
 
"Jag tror att upprätthållandet (av fasader) kan ta död på vad som helst. Människor, relationer och livslust. Att överputsade fasader kan vara livsfarliga. Därför skrev jag ofta om min skilsmässa på bloggen. Om min sexlust som kommer och går. Om min pappa som hade alkoholproblem. För att låta andra känna igen sig i mig och därmed avdramatisera sånt som är svårt men som ändå tillhör iallafall mitt liv, mycket mer än stora hysteriska gapflabb."
 
 
Jag funderar också i liknande banor. Men, fasader handlar också om något annat: Om att behålla sina gränser. Det vi väljer att visa upp för omvärlden är oftast det tillrättalagda. Det betyder inte att det inte finns en massa annat där bakom, men det finns också något klokt i att välja att visa upp det i mindre sammanhang, tillsammans med människor vi står nära och är trygga med.
 
Själv tror jag inte att det största problemet är att människor i hög grad väljer att visa upp sina lyckofasader, problemet ligger snarare i hur vi själva tänker...om oss själva och om andra.
 
Att tänka och uppfatta att andra putsar på sina fasader - det kanske de gör, men det är knappast det enda vi människor gör.
 
Istället för att t ex ägna energi åt att tro att andra människor verkar så lyckade och orkar med att ha perfekta hem, så borde vi inse och finna ro i att en bild eller en statusuppdatering på facebook inte är hela sanningen, om hur människor lever. 
 
Människor slåss, bråkar, älskar, skitar ner, tröttnar, har relationsproblem, är pedanta i överkant, slarvar, blir för fulla, ältar, sörjer, skriker, och steker mamma Scan..precis som alla andra hela tiden gör.
 
Om vi börjar tänka så, så behöver vi inte bli så trötta och uppstressade av andras "fasader". Då kan vi ta dem för vad de faktiskt är: ögonblicksbilder av andras liv, inte den absoluta och allomfattande sanningen som måste levas upp till, jämföra sig med, och tävlas mot. 
 
Det är våra egna tankefällor, som tar död på oss..snarare än fasaderna i sig.
 
Tänk istället goda tankar om dig själv, ditt liv och om andra, istället för att jämföra dig med ögonblicksbilder. Tänk att vi alla är ganska lika, med liknande liv och liknande bekymmer och glädjeämnen i våra liv. Lägg din energi på sådant som gör dig glad och nöjd, och acceptera dig själv som du är.
 
 
 
 
 

Paniksyndrom blandat med en liten skvätt gnäll och uppgivenhet

Publicerad 2013-04-05 22:16:00 i Acceptans, Psykologi,

Idag har jag, bland annat, frivilligt hyperventilerat i 90 sekunder (nåja, försökt), snurrat runt snabbt på stället 2 minuter samt försökt att simulera andning genom sugrör. Resultat? Tja..jag blev rätt illamående... av den där åksjukesorten..och jag såg förmodligen rätt lustig ut under tiden. Lägger jag nu till att det hela försiggick på universitetet under lektionstid, så kanske ett och annat ögonbryn höjs.
 
Den enkla förklaringen är att vi frivilligt utsatt oss för olika kroppsliga reaktioner, som en del av arbetet med paniksyndrom, och behandling av densamma, hela dagen. 
 
Som en del av paniksyndromsbehandling ingår sk interoceptiv exponering. Eftersom det är den starka rädslan för vanliga fysiska symtom som är problemet för de som är drabbade av panikångest, så är exponering det enda sättet att bli fri från rädslan. Helt enkelt genom att gradvis vänja sig vid symtomen (hjärtklappning, andnöd, yrsel, kvävningskänslor, domningar/stickningar etc) och så småningom lära sig att de är kontrollerbara och långt ifrån katastrofala.
 
Panikångest = botbart, med andra ord. Bra för eventuella panikare därute att veta.
 
Och från en sorts panik till en annan panikkänsla: min ländryggsproblematik.
 
Som dessvärre inte verkar botbart, trots diskbråcksoperationen i januari. Jag blir inte bättre. Och jag förstår inte varför. Jag gör allt rätt, men ingenting händer. Jag kan inte vända mig i sängen, kan inte hosta eller nysa. Svårt att böja mig, klä mig, sköta vardagssysslor, med mera. Det känns som om ryggraden är av i länden, trots ständig morfinmedicinering. (Verkar jag inte riktigt med i matchen, så vet ni vad det beror på).
 
Jag rullar ur sängen på mornarna, har svårt att gå, och är enormt stel tills medicinen verkat och jag rört på mig någon timme. Kort sagt: jag känner mig fången i min egen kropp. På allvar så undrar jag hur mycket medicin en människa egentligen kan äta? 
 
Jag har för längesedan kommit till en punkt där jag är medveten om att inget annat än acceptans återstår, men det är svårt. Just nu väntar jag på ännu en läkarbedömning, av ny ortoped. Jag måste nog börja vädja för att få en steloperation, även om det skrämmer.
 
Eventuella läsare med erfarenheter av kronisk ländryggssmärta får gärna dela med sig. Vi får se var det tar vägen.
 
Nu får vi ändå försöka glädjas åt att våren verkar vara påväg..och att fler möjligheter till rörelse utomhus kommer med på köpet, för en halkrädd krympling som jag..:/Ha det fint och njut nu av solen när den tittar fram!
 
 
 
 
 
 
 

Rapporter om ungas psykiska ohälsa

Publicerad 2013-03-09 12:38:00 i Elevhälsa, Politik, Psykologi, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete,

I veckan som gick har medierna åter rapporterat på olika sätt kring den psykiska ohälsan i Sverige. Igen, som sagt. Det blir lätt tradigt. Kanske för att det är så anonymt med psykisk ohälsa?
 
Den som förekommer i allas bekantskapskretsar, men som vi sällan pratar om. Och som inte får kosta, med följden att man drar in på förebyggande insatser (t ex inom elevhälsan) som sedan måste betalas, och mycket dyrare i slutändan. 
 
Är psykisk ohälsa som begrepp enklare att förhålla sig till på avstånd, när den diskuteras i debattinlägg och artiklar, och inte hos dig eller mig, eller vår granne, pappa eller dotter? Det är liksom inte fint att lida av ångest och depressioner. Men likväl gör ju vi människor det. Det är dessutom vanligt. Och väldigt kostsamt
 
För som alla vet så kan vi ju inte längre, tragiskt nog, diskutera något utan att nämna samhällsekonomiska vinster. Så låt mig göra det i här blogginlägget: 
 
Jag var på universitetet igen igår och lyssnade gällande behandling av ångest. Psykologen lyfte fram hur väldigt vanligt det är med olika typer av ångestsyndrom (närmare 30% av oss europeer drabbas någon gång under en livstid av ex panikångest, fobier och generaliserad ångest) , men även av oro, ängslan, depressioner.
 
Blir man inte behandlad för sin ångest, så är prognosen för självläkning dålig. (Läs; den tenderar snarare att bli värre). Hon påpekade att hon var bekymrad över att en så oändligt liten procent får tillgång till adekvat behandling. 
 
Jag håller med. Som skolkurator har jag själv kompetens att behandla exempelvis ångest hos elever. Ångest går att behandla. Men jag gör det inte. Varför? För att jag inte har tid/möjlighet.
 
I elevhälsan har vi mot vår egen vilja förvandlats till remittörer, vi skickar elever vidare och det är köer överallt. Att göra något åt det vi hittar, genom att behandla det, är inte möjligt resursmässigt inom skolans ram.
 
En del skolor saknar helt skolkurator, i dessa antar jag att det inte ens diskuteras som möjligt att inom skolan behandla psykisk ohälsa. Och elever som egentligen lider av  t ex ångestproblematik maskerat som något annat, riskerar att inte identifieras alls, alternativt föreslås felaktig eller inadekvat behandling.
 
 
Jag ska återkomma till hur det kan fungera med skolpsykologisk kompetens inom första linjens vård för unga, exempelvis i min egen hemstad Eskilstuna. Men först: 
 
 
Låt oss vara överens om att psykisk ohälsa är en av de vanligaste orsakerna till att personer i arbetsför ålder i Sverige står utanför arbetsmarknaden.
 
Om detta skriver OECD i en rapport som kom i veckan. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har (M) kommenterar det på SvD Brännpunkt:
 
"Under ett år drabbas en miljon svenskar i arbetsför ålder – nästan 20 procent av arbetskraften – av psykisk ohälsa. En av fem som jobbar uppger problem med ångest, oro, depression eller sömnstörningar. 
 
OECD uppskattar bara de rent ekonomiska kostnaderna för detta till över 70 miljarder kronor om året i förlorade arbetsinsatser och utgifter för vård och omsorg". 
 
70 MILJARDER KRONOR. Det motsvarar nästan tre procent av Sveriges BNP.
 
Lägger man till detta de omätbara mänskliga kostnaderna står vi inför en av vår tids stora välfärdsutmaningar" skriver han vidare. 
 
Här i Eskilstuna intervjuades för några dagar sedan Anders Falk, överläkare inom Barn- och ungdomspsykiatrin i Sörmland, i Eskilstuna-Kuriren.
 
Han berättar att förskrivningen av antidepressiva medel ökat med 90 % (!) räknat i antal patienter.
 
Antalet förskrivna recept har ökat med 70 % här i Sörmland.
 
"Det verkar som om ungdomar mår sämre i dag. Det är dubbelt så många, eller tre gånger så många som söker sig hit jämfört med för tio år sedan" fortsätter Anders Falk. 
 
 
Ingen kan betvivla det riktiga i detta, det är helt enkelt kalla fakta: Tre gånger så många unga söker alltså till barn och ungdomspsykiatrin i Eskilstuna, än för 10 år sedan! 
 
(Hur detta belastar Landstingets budget låter jag vara osagt, men låt mig säga att jag tror att de skulle föredra att lättare psykisk ohälsa hos barn och unga tas om hand inom elevhälsorna ute på skolorna, så att de kan fokusera på de ärenden som kräver spetskompetens inom barn och ungdomspsykiatri),
 
För om vi vet att det i slutändan leder till så stora kostnader, som får försörjningsstöd och försäkringskassan att på sikt utarmas, varför händer då så lite på den förebyggande fronten? Hur tar svenska kommuner sig an det som Ulf Kristersson benämner som "en av vår tids största välfärdsutmaningar"? 
 
 
Ja, det finns en del att göra enligt OECD. Samtidigt som larmrapporter duggar tätt om den ökade psykiska ohälsan (särskilt bland unga) så kritiserar de i sin rapport den svenska skolhälsovården: 
 
Man finner att frekvensen av skolsköterskor, skolläkare, kuratorer och skolpsykologer är "uppseendeväckande" låg i Sverige - en psykolog på 2.000 elever, en läkare på 10.000 elever etc.
 
I Eskilstuna träffade jag i veckan som gick de andra gymnasieskolornas elevhälsopersonal, i ett försök att efterleva den nya skollagen. Vi kuratorer är hårt beskurna, som jag redan beskrivit i tidigare inlägg. Skolpsykologerna är inte ens medbjudna. 
 
Skolpsykologerna skall sedan den nya skollagen kom (för två år sedan) ingå i våra samlade elevhälsor. Men detta är svårt. De är centraliserade och sitter inte ute på skolorna. De har för närvarande resurser för att göra en skolpsykologisk utredning per termin per gymnasieskola. EN per termin (!). 
 
Det är nästintill omöjligt att samverka som en samlad elevhälsa under dessa förutsättningar. Skolpsykologerna har heller ingen möjlighet att arbeta direkt med elever i samtal/behandling utan måste användas till konsultation. Vi pratar här om kommunens första linjens vård för barn och unga, när det kommer till att förebygga psykisk ohälsa. 
 
Att det finns ett samband med att Anders Falk har TRE gånger så många ärenden inom barn och ungdomspsykiatrin i Sörmland, torde inte undgå någon. 
 
Om socialt utsatta kommuner vill förbättra sin ekonomi, och inte låta den ätas upp av framtida konsekvenser av en knepig fördelningspolitik så föreslår jag att de vänder på steken. Börja satsa på skolan och elevhälsan, det kommer att ge utdelning på sikt, och spara många ungas lidande. 
 
Om du som läser detta själv är förälder till barn med psykisk ohälsa eller till ett barn som befinner sig i skolsvårigheter; ställ krav på ordentligt bemannade elevhälsor. 
 
Det här inlägget är mitt sätt att öka människors insikt om hur det faktiskt förhåller sig. En människa kan inte göra allt, men alla kan göra något. Vill du hjälpa till att skapa medvetenhet om barn och ungas generellt svaga tillgång till en kvalitetssäkrad, förebyggande och hälsofrämjande elevhälsa, dela gärna detta inlägg med fler. 
 

 
http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2013/03/05/oecd-vill-se-okad-skolhalsovard-sverige
 
http://ekuriren.se/nyheter/eskilstuna/1.1708363-allt-fler-unga-medicineras-mot-psykisk-ohalsa

Mamman VS sprutfobin = 1-0

Publicerad 2013-03-01 18:35:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Föräldraskap, Psykologi,

I förrgår blev jag uppringd av skolsköterskan på sonens skola. Skolsköterskan är en han, och har ett efternamn som får mig att le varje gång jag hör det. (Det är så ovanligt att jag inte vill avslöja det här, men det är väldigt likt ordet "Gullefjun").
 
Så denne skolsköterska ringer alltså och säger ungefär som följer;
 
"Ja, hej...det är XX Gullefjun, och vi håller på med vaccinationer den här veckan, och jag har inte fått in någon lapp från er vårdnadshavare där ni godkänner att E tar den här vaccinationen"?
 
Jag svarar att det kan bero på att jag och hans pappa inte har sett röken av någon lapp..Det framkommer snabbt att Gullefjun har sonen sittande bredvid sig (jag kunde nästan höra den lille andas av anspänning..för jag har nog mina aningar om hur det kan komma sig att den här lappen kommit på avvägar..)
 
"Så nu undrar jag om du kan godkänna det över telefon här, så jag kan ge honom sprutan"?
 
 
Eftersom jag känner min son rätt väl vid det här laget, så frågar jag om han kan få ta den vid ett senare tillfälle, så han får möjlighet att förbereda sig, och Gullefjun svarar att jadå, det går bra. Så långt var allt gott och väl.
 
Det gick sämre när sonen skulle hämtas senare samma eftermiddag. Han hoppar in i bilen med ett neutralt ansiktsuttryck. Tills lappen kommer på tal. Var är den? Jo, den låg kvar i bänken minsann. Ok, säger jag.."men då får du ta sprutan i v 11 då istället". Samtidigt som jag säger detta vet jag vad som väntar. Han har nämligen utvecklat allt mer av en sprutfobi, de senare åren. Han tittar lugnt på mig och svarar med ett enkelt "Nej".
 
Vadå nej? frågar jag  (och här inbillar jag mig fortfarande att jag har fullständig kontroll över var den här dialogen är på väg). "Jag menar nej, som i att jag inte tänker ta sprutan".
 
En halvtimme senare har den lugna och kontrollerade mamman misslyckats fullständigt. I total härdsmälta och emot all föräldrapsykologi har både mutor och hotelser utdelats om vartannat.
 
Inget hjälper, inte ens hotet om att beslagta sonens laptop, förbjuda tv-tittande i minst en månad samt gömma undan Xbox, gav utdelning. Muta i form av 200 kr i kontanter faller direkt "Jag skulle inte ens ta den om jag fick 3000 kr".. Sonen (som så här dags i konversationen börjar ana segervittring) svarar bara; "nej, jag tänker inte ta sprutan". 
 
Ja, ni hör ju själva.. total modersförnedring. Efter detta nederlag infann sig en tillfällig vapenvila..
 
Sprutfobi är vanligt, sägs det. Eller "injektionsfobi" som det heter. En snabb googling ger svaret att runt 3,5 procent av befolkningen är drabbad, eller 300 000 personer och ytterligare fler känner obehag inför sprutor och ­nålar, men i lindrigare grad. Någon har till och med doktorerat i ämnet, läser jag.  
 
"I vissa fall har den drabbade varit med om något traumatiskt i unga år. Någon har kanske hållit fast armen och lurats och sagt att ”det känns inte”, och sedan gör det ändå ont. Vi vet att barn har lägre smärttröskel än vuxna", säger hon, människan som doktorerat.
 
Själv härleder jag det till fem tidigare täta vaccinationer. (Svininfluensan och direkt inpå dem Twinrix inför resa).

Nu har ju sonen på sätt och vis lite tur trots allt..för jag vet att behandlingar mot fobier ofta går snabbt och är effektiva. 

Efter vapenvilan, senare på dagen, pratar vi om att det är just en fobi och att det går att bota. Så härdsmältan slutar med att jag ger honom respit att ta sprutan, mot att han lovar att ta emot behandling. Och på tal om det, det gick hur fort som helst att boka en tid för KBT-behandling, och redan nästa vecka har han sin första tid! Han verkar t o m lite glad. (Kanske inte så mycket över behandlingen som att få behålla sin laptop och Xbox)? Nåväl..slutet gott, allting gott. Kan vi hoppas :)

PS Om du själv går och dras med en fobi av något slag, så är mitt råd att ta tag i det. Varför slösa energi på att vara rädd, eller t o m begränsa sig själv pga rädslor, som inte alltid är rationella..DS 

 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela