HullerOmBullar.blogg.se

Upploppen i Husby - ett uttryck för samhällets sociala problem

Publicerad 2013-05-22 22:36:00 i Politik, Psykologi, Socialt arbete, Socionom,

Upploppen i Husby finns det mycket att tycka och tänka kring. Särskilt provocerande är riskerna som våra poliser och brandmän utsätts för, när de bara gör sitt arbete. Likaså de kostnader som förstörelsen medför för skattebetalare. För att inte tala om den rädsla som alla vanliga Husbybor utsätts för, som inte är delaktiga i våldsutövande och förstörelse. I det akuta skedet inriktas helt riktigt alla resurser på att hantera det som händer just nu, vilket är förståeligt.
 
I ett framtida perspektiv är det viktigt att försöka sig på en analys av vilka de bakomliggande orsakerna är till varför gruppdynamiken uppstår i den här riktningen överhuvudtaget. Om vi vet mer om bakomliggande förklaringar till varför exempelvis huliganism och upplopp uppstår, samt hur subgrupper får sin livsluft, så kan man också arbeta mer förebyggande. Att arbeta förebyggande är billigare, i alla former av sammanhang, än att ingripa när mer allvarliga sociala problemen redan har uppkommit. 
 
När individer och samhällen har sociala problem kan detta analyseras och förstås ur flera olika perspektiv. Lättast är att vi uppehåller oss kring individperspektivet; det vill säga uppfattningen om att det är den enskilde individen som i första hand bär ansvaret för sitt eget liv, sitt agerande och självförverkligande. Varje människa har det yttersta ansvaret för sina egna handlingar.
 
Vi kan även anlägga ett grupperspektiv (det är i grupp detta sker, t ex bland uttråkade ungdomar som bara vill använda våld för att fördriva tiden och känna makt, fotbollshuliganer som är mer intresserade av att ställa till med bråk istället för att njuta av spelet etc) eller ett samhällsperspektiv (marginaliserade förorter utan framtidstro, desillusionerade föräldrar i arbetslöshet, uteblivna eller bristfälliga politiska insatser, utarmade resurser, brist på integrationspolitik etc).
 
Inget perspektiv äger egentligen i mitt tycke, mer legitimitet än något annat. Det intressanta är helheten, snarare än delarna. Detta kallas systemteori, och är en teoribildning som är användbar i flera sammanhang när det kommer till att förstå hur samhällen, grupper och individer fungerar. Enkelt uttryckt; allt hänger ihop. 
 
Att analysera händelserna i Husby ur systemteoretiskt perspektiv är ett måste för politiker, för händelserna i den svenska förorten är ett varnande exempel. Ett samhälle skördar det man sår; ensidiga politiska satsningar på detaljer istället för helhetsgrepp leder till en ökning av olika typer av sociala problem. Upplopp och kravaller är ett av de sociala problemens ansikten, bland flera andra.
 
Helheten säger något mer, när vi lyfter blicken från det individuella perspektivet: Från att ha siktet på de enskilda ungdomarna (som vill skapa oreda och använda svepskäl för att bruka våld mot ordningsmakten) till de större frågorna om en hållbar samhällsutveckling och ett långsiktigt förebyggande socialt välfärdsarbete. Ett arbete som sträcker sig längre än en mandatperiod, och som kräver nytänkande bortom blockgränser. 
 
Nyfiken på forskning kring just upplopp och mekanismer bakom? Det finns gemensamma drag. Ett av dem är att detta inte sker i välbärgade förorter. 
 
Fler intressanta vinklingar, i internationella perspektiv hittar du här; 
 
http://fof.se/tidning/2012/9/artikel/darfor-blir-det-upplopp
 
 
 
 

Skolans arbete med elever i behov av särskilt stöd - en professionaliseringsfråga

Publicerad 2013-04-29 21:55:00 i Elevhälsa, Politik, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete,

Så har de äntligen kommit; de allmänna råden från Skolverket rörande arbetet med elever i behov av särskilt stöd, och utarbetande av åtgärdsprogram. Om du arbetar som rektor, lärare, elevhälsopersonal eller kanske är förälder själv till ett barn med behov av stöd i skolan, så är det här intressant läsning.
 
De allmänna råden är rekommendationer om hur skolpersonal, rektorer och huvudmän bör arbeta för att leva upp till kraven i bestämmelserna i den nya skollagen.
 
Bakgrunden:
 
Ett åtgärdsprogram ska enligt skollagen utarbetas om en elev behöver särskilt stöd, det vill säga inte utvecklas i riktning mot kunskapsmålen i läroplanen, om hon/han riskerar att inte nå de kunskapskrav som minst ska uppnås. 
 
Men det ska också utarbetas om en elev uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation, som gör att skolan på sikt befarar att eleven inte når kunskapskraven. Detta kan t ex vara när en elev lider av psykisk ohälsa eller lever under mycket socialt utsatta förhållanden, (vilka riskerar att påverka elevens utveckling).
 
De här råden är efterlängtade, av flera skäl. Dels eftersom de nya bestämmelserna i skollagen började gälla redan för två år sedan, men också för att många av oss som arbetar med elevhälsa länge väntat på att få ett erkännande och en möjlig väg till kvalitetssäkring av vårt arbete, vid sidan av det pedagogiska arbetet i skolan.
 
De allmänna råden från Skolverket öppnar också upp för diskussioner kring vad som egentligen är att betrakta som särskilt stöd. I lagen preciseras inte detta, utan förblir en tolkningsfråga.
 
Det är också här elevhälsan behöver kliva fram och visa på att "särskilt stöd" kan innebära mycket mer än rent pedagogiska insatser, helt beroende på vad som är bakomliggande orsaker till skolsvårigheterna. 
 
För egen del har jag länge önskat, och arbetat för, en ökad professionalisering av elevhälsoprofessionernas utredningar, bedömningar och förslag på insatser. Jag brinner för att i framtiden se en tvärprofessionalisering av första linjens vård. Dvs en elevhälsa, där specialpedagoger, kuratorer, skolsköterskor och skolpsykologer har en bemanning på ett sätt som möjliggör nya former av samverkan.  Framförallt medför en sådan samverkan nya sätt att relatera till elever i skolsvårigheter, på både individ - grupp och organisationsnivå. 
 
Arbetet med att uppmärksamma en elevs behov av särskilt stöd och att eventuellt utarbeta ett åtgärdsprogram, är en process i flera stegDet handlar om att först uppmärksamma, därefter utreda elevens behov och först därpå (vid behov) utarbeta ett program med åtgärder som genomförs, följs upp och utvärderas.
 
Generellt tror jag att skolor många gånger sätter in insatser och åtgärder, i all välmening, utan att först ha utrett bakgrunden till elevens skolsvårigheter, ordentligt. Att föreslå insatser, utan att först ha skapat sig en allsidig bild av vad som är grundproblemet, är både dumt och i förlängningen mer tidskrävande än att göra arbetet ordentligt från början. 
 
En stor andel av elever i skolsvårigheter har heller inte endast problem av pedagogisk art; den psykiska ohälsan har gång på gång lyfts fram som en av vår tids stora välfärdsutmaningar.
 
Desto viktigare blir det att skolan har möjlighet att anta utmaningen på allvar, genom att grundligt ta reda på vad som felas, när en elev inte förmår att nå upp till målen, eller orka med sina studier.
 
Ovanstående finns det flera exempel på. Ett som inte är alltför ovanligt är när elever med t ex ångestproblematik och svårigheter med social interaktion, väljer att stanna hemma från skolan, och där man från skolans sida väljer att anpassa studiegången och skär ner på antalet skoltimmar, eller till och med föreslår hemundervisning.
 
Sådana insatser blir kontraproduktiva - eleven får inte adekvat insats för sitt grundproblem; ångesten, vilken riskerar att öka eller cementeras. Ett annat exempel är om skolan missar att en elev har specifika inlärningsvårigheter eller neuropsykiatriska funktionshinder, vilket medför en risk att eleven utsätts för överkrav, genom ett felaktigt anpassat stöd.
 
Skolans dokumentationsbörda har debatterats flitigt de sista åren, som många känner till, och där håller jag med i flera avseenden. Men att utreda och därefter mer precist anpassa stödet, tillsammans med elev och vårdnadshavare, har fler fördelar än nackdelar. Både för eleverna det gäller, och för oss som arbetar i skolan. Åtgärdsprogram som vare sig läraren, eller eleven det gäller, känner har "träffat rätt", riskerar att bli arkivvärmare.
 
Arbetet med att uppmärksamma, utreda, åtgärda, följa upp och utvärdera måste dokumenteras, för att behålla sitt "sting". Om detta fungerar på rutin, så kommer det att medföra besparingar, både i form av minskat lidande för eleverna det gäller, samt i tid.
 
En fråga som återstår för framtiden att utvisa, blir hur lagstiftaren ser på kommunernas helt olika förutsättningar att rent resursmässigt kunna efterleva den nya skollagens krav. Detta är i allra högsta grad en fråga om kvalitetssäkring för exempelvis elevhälsans arbete.
 
Intresserad av att läsa mer? Du hittar Skolverkets nya publikation här: Rykande färsk, publicerad i mars 2013.
 
http://www.skolverket.se/publikationer?id=3002

World Social Work Day - socialt arbete i Sverige och världen

Publicerad 2013-03-19 19:20:00 i Elevhälsa, Politik, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

I dag tänkte jag, tillsammans med andra kollegor inom bloggvärlden och på facebook uppmärksamma World Social Work Day, en internationell dag som FN står bakom.

Varför vill man ha en dag som den här? 

FN:s tanke med World Social Work Day är helt enkelt att belysa det arbete som socialarbetare gör varje dag, för ett hållbart samhälle, både internationellt och nationellt.

Runt om i världen arbetar socialarbetare under vitt skilda villkor. I vissa länder har de begränsade rörelsemöjligheter då deras regim ser det sociala arbetet som en kritik mot landet.

Grundprinciperna inom det sociala arbetsfältet handlar ytterst om mänskliga rättigheter och social rättvisa:

.."The social work profession promotes social change, problem solving in human relationships and the empowerment and liberation of people to enhance well-being. Utilising theories of human behaviour and social systems, social work intervenes at the points where people interact with their environments. Principles of human rights and social justice are fundamental to social work.."

 

I Sverige är det sociala arbetet en grundläggande del av vår välfärd. Trots detta är det inte längre självklart att vi som jobbar med socialt arbete får förutsättningar att utföra ett professionellt sådant, vilket jag själv återkommit till i flera tidigare inlägg.

Benämningen "socialarbetare" innehåller inte bara socialsekreterare, kuratorer och fältsekreterare. I ett vidare begrepp hittar vi även samhällsvetare, beteendevetare, och handläggare vid arbetsförmedlingen och försäkringskassan.

Alla arbetar vi för ett socialt hållbart samhälle. Målet är att hjälpa folk i sysselsättning, att stödja personer med små resurser att få det bättre, att hjälpa människor med fysisk och psykisk ohälsa att komma tillbaka, att hjälpa barn, unga och deras föräldrar, att arbeta för goda och trygga uppväxtvillkor, etc.

 

Fortfarande är Sverige ett land, där de flesta anser att det är viktigt att vårt samhälle stödjer de som är utsatta, försvagade och/eller sjuka. Att stödja dem som fått sämre förutsättningar att lyckas i livet.

Många socialarbetare inom socialtjänst, vård och skola upplever att det finns allt mindre tid och möjlighet att göra ett gediget utrednings och behandlingsarbete. Problem i form av hög personalomsättning är vanligt. Arbetet med människor i utsatthet är ofta så psykiskt betungande, att framförallt socialsekreterare ofta byter arbete efter några år.

För att kunna utföra ett professionellt arbete med god kvalitet, krävs rätt förutsättningar. 

Precis som lärare och vårdpersonal, är det hög tid att samhället värnar sina socialarbetare och arbetet vi utför. 

Om du vill läsa mer om internationellt socialt arbete och om World Social Work Day gå in på nedanstående länk!

http://ifsw.org/tag/world-social-work-day/

Och slutligen, förstås; till alla hårt arbetande kollegor därute; keep up the good work!

 

 

 

 

Hetero, mans-älskande, ickebitter med normalt utseende

Publicerad 2013-03-17 08:33:00 i Allmänt, Kommunikation, Politik, Socionom,

Gissa vad. Jag är en kvinna som älskar män. Det vill säga jag är heterosexuell. Jag förtydligar: Jag ligger med män. (Eller nja, snarare EN man, jag är trots allt gift sedan rätt många år). Men jag har hunnit träffa andra män innan honom. Fantastiska, trevliga, gosiga, mystiska, intellligenta män, eller nåväl, killar för den delen. Jag ångrar ingen av dem, inte ens ett och annat pucko..de har alla gjort mig till den jag är.
 
Om några jag känner skulle beskriva mig och karakterisera mig som person, så tror jag inte någon skulle ha med ordet "bitter". Inte särskilt gnällig heller..(möjligen vid blodsockerfall och stress) OK?
 
Jag tänkte att jag måste inleda det här blogginlägget med det, för annars kommer flera läsare, troligen män, att anta att jag är en lesbisk och manshatande bitterfitta som bara gnäller.
 
Och med detta inledande statement om min sexuella läggning och personliga kynne, befriat från bitterhet och gnällighet så har jag redan satt fingret på vad jag hade på hjärtat idag...för jag har nämligen upptäckt att man helst måste ha ett SAMLAGS-ALIBI för att kunna skriva om en av vår tids stora snackisar...Skriiik..genusfrågan.
 
Helst får man inte vara ful heller, då kan man bli näthatad och mordhotad. Igår delade jag ett inlägg från följande bloggare:
 
 
Författaren skriver om maskulina normer. Med ett urplock av reklambilder från de stora modehusen, vill hon illustrera hur vi hela tiden matas med olika budskap kring stereotypt manligt respektive kvinnligt.
 
24
 
 
Utöver att bilderna t ex trivialiserar och normaliserar våld, och kopplar samman det med erotik, så ville hon lyfta fram att de befäster en stereotyp maskulinitet, den tuffe mannen, (som på en reklambild skuggboxas med sin egen skugga).
 
"..Pojkar växer upp och lär sig att det vi kallar för kvinnliga egenskaper inte är åtråvärda, t.ex. empati, känslighet, lyhördhet, att vara omsorgsfull. De personlighetsdrag som en ”riktig man” ska inneha är stark, aktiv, hårdhudad, kontrollerad, aggressiv, tävlingsinriktad m.fl. 
 
I det kvinnliga facket får även homosexuella män placeras, varför vi från heterosexuella män kan få höra: ”Är du bög eller?” och ”Kom igen, din fitta” om en man inte är tillräckligt tuff, enligt rådande maskulinitetsnormer. ”Fitta” används som ett skällsord som får symbolisera svaghet. ”Kom igen, din kuk” används, mig veterligen, inte på samma sätt.."
 
 
Hon skriver vidare att vi lever i en kultur där män till viss del begränsas till enbart ”manliga egenskaper”, krav och stereotypa attityder. En del av dessa normer är ett samhällsproblem. Det är normer vi måste upplösa, utmana, förändra och ifrågasätta – för både män och kvinnors skull. (Observera att hon skriver om maskulina normer, inte att förinta män, som helt släkte).
 
Den som vill ha ett exempel på vad jag menar kan ju t ex gå in på Flashback och läsa vad många människor tänker om Yohio. 
 
Nåväl. To the point: Idag roade jag mig med att läsa vad män i allmänhet skrivit i mina vänners facebooktrådar, när de delat ovanstående blogginlägg.
 
Det första som slår mig är att REAKTIONERNA på hennes blogginlägg MER än något annat visar hur viktigt det är att vi pratar om maskulinitetsnormer, och ifrågasätter dem.
 
Följande kommentar från en man på Fb tycker jag i stort sammanfattar vad jag menar:
 
"...Även om en lesbisk & manshatande kvinna inte kan förstå hur en kvinna kan gilla att ge en man oralsex, så är det faktiskt inte en jätteovanlig företeelse.." (apropå en av bilderna).
 
Det lite roliga med den här mannen är att han inte själv förstår, att han bara genom att uttrycka och anta att alla kvinnor som skriver om genusfrågor är lesbiska, manshatande och aldrig haft oralsex med en manillustrerar varför maskulinitetsnormer är ett samhällsproblem.
 
För det författaren inleder sitt inlägg med, är mäns våld mot kvinnor i Sverige. Men i facebookloggarna reduceras detta faktum snabbt till att handla om författarens ev sexuella läggning, utseende och inställning till oralsex.
 
Ordet "bitterfitta" dyker upp mer än en gång. Jag säger som författaren; det är sällan det dyker upp ordet "bitterkukar", när vi diskuterar genusfrågor.
 
Debatten om genusfrågor behöver neutraliseras. Den handlar inte om att kvinnor, som ifrågasätter rådande normer, hatar män. Den handlar om att mänskliga egenskaper som ses som typiskt "kvinnliga" behöver accepteras hos bägge könen i större omfattning än vad det gör idag.
 
Det handlar om att de typiskt "manliga" egenskaperna (hårdhudad, inte visa känslor, aggressiv, tävlingsinriktad) behöver tillmätas mindre värde, och i vissa fall också accepteras hos bägge könen, i ett samhälle som ska utvecklas, där alla skall behandlas lika och få må bra.
 
Kan vi inte prata om det istället, för att attackera kvinnor med åsikter, utifrån argument kring deras utseende och sexualitet?

 

 

Rapporter om ungas psykiska ohälsa

Publicerad 2013-03-09 12:38:00 i Elevhälsa, Politik, Psykologi, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete,

I veckan som gick har medierna åter rapporterat på olika sätt kring den psykiska ohälsan i Sverige. Igen, som sagt. Det blir lätt tradigt. Kanske för att det är så anonymt med psykisk ohälsa?
 
Den som förekommer i allas bekantskapskretsar, men som vi sällan pratar om. Och som inte får kosta, med följden att man drar in på förebyggande insatser (t ex inom elevhälsan) som sedan måste betalas, och mycket dyrare i slutändan. 
 
Är psykisk ohälsa som begrepp enklare att förhålla sig till på avstånd, när den diskuteras i debattinlägg och artiklar, och inte hos dig eller mig, eller vår granne, pappa eller dotter? Det är liksom inte fint att lida av ångest och depressioner. Men likväl gör ju vi människor det. Det är dessutom vanligt. Och väldigt kostsamt
 
För som alla vet så kan vi ju inte längre, tragiskt nog, diskutera något utan att nämna samhällsekonomiska vinster. Så låt mig göra det i här blogginlägget: 
 
Jag var på universitetet igen igår och lyssnade gällande behandling av ångest. Psykologen lyfte fram hur väldigt vanligt det är med olika typer av ångestsyndrom (närmare 30% av oss europeer drabbas någon gång under en livstid av ex panikångest, fobier och generaliserad ångest) , men även av oro, ängslan, depressioner.
 
Blir man inte behandlad för sin ångest, så är prognosen för självläkning dålig. (Läs; den tenderar snarare att bli värre). Hon påpekade att hon var bekymrad över att en så oändligt liten procent får tillgång till adekvat behandling. 
 
Jag håller med. Som skolkurator har jag själv kompetens att behandla exempelvis ångest hos elever. Ångest går att behandla. Men jag gör det inte. Varför? För att jag inte har tid/möjlighet.
 
I elevhälsan har vi mot vår egen vilja förvandlats till remittörer, vi skickar elever vidare och det är köer överallt. Att göra något åt det vi hittar, genom att behandla det, är inte möjligt resursmässigt inom skolans ram.
 
En del skolor saknar helt skolkurator, i dessa antar jag att det inte ens diskuteras som möjligt att inom skolan behandla psykisk ohälsa. Och elever som egentligen lider av  t ex ångestproblematik maskerat som något annat, riskerar att inte identifieras alls, alternativt föreslås felaktig eller inadekvat behandling.
 
 
Jag ska återkomma till hur det kan fungera med skolpsykologisk kompetens inom första linjens vård för unga, exempelvis i min egen hemstad Eskilstuna. Men först: 
 
 
Låt oss vara överens om att psykisk ohälsa är en av de vanligaste orsakerna till att personer i arbetsför ålder i Sverige står utanför arbetsmarknaden.
 
Om detta skriver OECD i en rapport som kom i veckan. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har (M) kommenterar det på SvD Brännpunkt:
 
"Under ett år drabbas en miljon svenskar i arbetsför ålder – nästan 20 procent av arbetskraften – av psykisk ohälsa. En av fem som jobbar uppger problem med ångest, oro, depression eller sömnstörningar. 
 
OECD uppskattar bara de rent ekonomiska kostnaderna för detta till över 70 miljarder kronor om året i förlorade arbetsinsatser och utgifter för vård och omsorg". 
 
70 MILJARDER KRONOR. Det motsvarar nästan tre procent av Sveriges BNP.
 
Lägger man till detta de omätbara mänskliga kostnaderna står vi inför en av vår tids stora välfärdsutmaningar" skriver han vidare. 
 
Här i Eskilstuna intervjuades för några dagar sedan Anders Falk, överläkare inom Barn- och ungdomspsykiatrin i Sörmland, i Eskilstuna-Kuriren.
 
Han berättar att förskrivningen av antidepressiva medel ökat med 90 % (!) räknat i antal patienter.
 
Antalet förskrivna recept har ökat med 70 % här i Sörmland.
 
"Det verkar som om ungdomar mår sämre i dag. Det är dubbelt så många, eller tre gånger så många som söker sig hit jämfört med för tio år sedan" fortsätter Anders Falk. 
 
 
Ingen kan betvivla det riktiga i detta, det är helt enkelt kalla fakta: Tre gånger så många unga söker alltså till barn och ungdomspsykiatrin i Eskilstuna, än för 10 år sedan! 
 
(Hur detta belastar Landstingets budget låter jag vara osagt, men låt mig säga att jag tror att de skulle föredra att lättare psykisk ohälsa hos barn och unga tas om hand inom elevhälsorna ute på skolorna, så att de kan fokusera på de ärenden som kräver spetskompetens inom barn och ungdomspsykiatri),
 
För om vi vet att det i slutändan leder till så stora kostnader, som får försörjningsstöd och försäkringskassan att på sikt utarmas, varför händer då så lite på den förebyggande fronten? Hur tar svenska kommuner sig an det som Ulf Kristersson benämner som "en av vår tids största välfärdsutmaningar"? 
 
 
Ja, det finns en del att göra enligt OECD. Samtidigt som larmrapporter duggar tätt om den ökade psykiska ohälsan (särskilt bland unga) så kritiserar de i sin rapport den svenska skolhälsovården: 
 
Man finner att frekvensen av skolsköterskor, skolläkare, kuratorer och skolpsykologer är "uppseendeväckande" låg i Sverige - en psykolog på 2.000 elever, en läkare på 10.000 elever etc.
 
I Eskilstuna träffade jag i veckan som gick de andra gymnasieskolornas elevhälsopersonal, i ett försök att efterleva den nya skollagen. Vi kuratorer är hårt beskurna, som jag redan beskrivit i tidigare inlägg. Skolpsykologerna är inte ens medbjudna. 
 
Skolpsykologerna skall sedan den nya skollagen kom (för två år sedan) ingå i våra samlade elevhälsor. Men detta är svårt. De är centraliserade och sitter inte ute på skolorna. De har för närvarande resurser för att göra en skolpsykologisk utredning per termin per gymnasieskola. EN per termin (!). 
 
Det är nästintill omöjligt att samverka som en samlad elevhälsa under dessa förutsättningar. Skolpsykologerna har heller ingen möjlighet att arbeta direkt med elever i samtal/behandling utan måste användas till konsultation. Vi pratar här om kommunens första linjens vård för barn och unga, när det kommer till att förebygga psykisk ohälsa. 
 
Att det finns ett samband med att Anders Falk har TRE gånger så många ärenden inom barn och ungdomspsykiatrin i Sörmland, torde inte undgå någon. 
 
Om socialt utsatta kommuner vill förbättra sin ekonomi, och inte låta den ätas upp av framtida konsekvenser av en knepig fördelningspolitik så föreslår jag att de vänder på steken. Börja satsa på skolan och elevhälsan, det kommer att ge utdelning på sikt, och spara många ungas lidande. 
 
Om du som läser detta själv är förälder till barn med psykisk ohälsa eller till ett barn som befinner sig i skolsvårigheter; ställ krav på ordentligt bemannade elevhälsor. 
 
Det här inlägget är mitt sätt att öka människors insikt om hur det faktiskt förhåller sig. En människa kan inte göra allt, men alla kan göra något. Vill du hjälpa till att skapa medvetenhet om barn och ungas generellt svaga tillgång till en kvalitetssäkrad, förebyggande och hälsofrämjande elevhälsa, dela gärna detta inlägg med fler. 
 

 
http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2013/03/05/oecd-vill-se-okad-skolhalsovard-sverige
 
http://ekuriren.se/nyheter/eskilstuna/1.1708363-allt-fler-unga-medicineras-mot-psykisk-ohalsa

Obligatorisk gymnasieskolgång -ett förslag från S som förpliktigar

Publicerad 2013-02-02 15:38:00 i Elevhälsa, Politik, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete,

"I över 50 år har den obligatoriska skolgången varit nioårig. Det räcker inte i dag när det krävs en gymnasieutbildning för att klara sig på arbetsmarknaden. Inför vår partikongress föreslår vi därför att gymnasieskolan görs obligatorisk upp till 18 års ålder. Det är ett ambitiöst men realistiskt steg."

Så skrev Stefan Löfven (S) och Ibrahim Baylan (S) på DN debatt för några dagar sedan. Resten av debattinlägget hittar du här: 
 
http://www.dn.se/debatt/socialdemokraterna-vill-ha-obligatorisk-gymnasieskola
 
De som läst mina blogginlägg i frågor som rör gymnasieavhopp tidigare, vet att jag (i egenskap av yrkesutövande elevhälsopersonal just på gymnasieskolan) varit bekymrad över att vi så lättvindigt släpper de elever som inte klarar av studier på gymnasienivå. Se inlägg september -12.
 
Av det skälet inger förslaget om obligatorisk gymnasieskola naturligtvis vissa förhoppningar. Framförallt då det är min bestämda ståndpunkt att de elever som hoppar av gymnasiet idag, INTE gör det för att de saknar begåvning att studera, utan av en mängd andra skäl. Det är dessa bakomliggande skäl vi borde bli bättre på att identifiera och tillsammans göra något åt.
 
Visst, vi skulle kunna ge upp om dessa elever, nöja oss med att konstatera att de är "skoltrötta", "omotiverade", "omogna". Flera som vänt sig mot S förslag har angett det som skäl; "varför ska vi tvinga skoltrötta elever kvar i skolan.."?
 
Ja, varför skulle vi? Mitt svar är att "skoltrötthet" och "brist på motivation" inte är ett statiskt tillstånd.
 
När jag har en elev framför mig, i skolsvårigheter, som uttrycker leda och ointresse för sin skolgång, så blir jag nyfiken. Jag vill ta reda på vad det handlar om, för skoltrötthet är ofta ett symtom för något annat. 
 
- Inte sällan lever de ungdomar som hoppar av gymnasiet idag t ex under socialt utsatta livsvillkor, som de kan behöva hjälp med, av aktörer utanför skolan.
 
- Många skoltrötta elever har ett svagt stöd hemifrån; föräldrar är själva lågt utbildade och förmår inte stödja sina barn i deras skolgång.
 
- Vissa elever har inlärningssvårigheter som skulle gå att komma runt, med ett rätt anpassat pedagogiskt stöd i undervisningen. 
 
- En del elever lider av psykisk ohälsa, (vilket inbegriper en rad utmaningar, t ex kan många undvika skolan för att de har svårt med social interaktion, flera går med obehandlade depressioner). Med rätt stöd och behandling kan deras utgångsläge bli ett annat. 
 
Gemensamt för många potentiella skolavhoppare är bristen på stöd; i egna relationer eller i skolan. Brist på samtal om hur de mår, vad de drömmer om, vad de vill med sina liv. Få människor vill misslyckas. De flesta vill få vara bra, få vara duktiga och klara av sin skolgång. Ofta har dessa ungdomar farit illa genom hela grundskolan, med rätt stöd/undanröjande av ev hinder så är det min erfarenhet att det kan gå vägen.
 
 
Sett ur ovanstående perspektiv, blir förslaget från S intressant. För som en del av elevhälsan anser jag att vi skall ha siktet högt inställt; vi ska ha ambitioner kring våra unga. Men det kommer att kräva resurser.
 
Enligt förslaget från S så ska..
 
"..eleverna få det stöd de behöver för att klara sin utbildning. Det är samhällets och skolans ansvar. Skoltrötthet kan aldrig mötas med uppgivenhet eller kravlöshet. Skolan behöver jobba strategiskt med att behålla elevers studiemotivation och individualisera stödet till varje elev. Det viktigaste är att eleverna möter skickliga och engagerade lärare som hjälper och motiverar i skolarbetet. Därför vill vi investera i lärarnas kompetens och fortbildning. En stärkt elevhälsa är också central för att fler elever ska nå målen i skolan". 
 
S har dessutom den samlade forskningen på sin sida. En uttökad utbildning i befolkningen som helhet, förbättrar hälsoläget enligt flera studier. En anledning är att utbildning leder till att ungdomar som vuxna blir mer produktiva och därigenom genererar högre inkomster, att individerna kan använda givna resurser på ett bättre sätt, att förmågan att hantera problem förbättras, att förmågan att tolka och värdera hälsoinformation ökar och att förmågan till samspel med andra människor förbättras (Schuller & Desjardins, 2007).
 
Det må kanske inte påverka tillgången till arbetstillfällen i det rödaste rappet, men borde i allra högsta grad vara en samhällsekonomisk investering i längden. 
 
Klyschan "Alla ska med" har aldrig varit mer aktuell.
 
 
 

 

 
 
 
 
 

 

 

Att välja friskola eller kommunal skola?

Publicerad 2012-11-03 11:18:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Föräldraskap, Politik, Skolfrågor, Socialt arbete,

Sedan en tid funderas det kring val av skola här hemma. Det är inget understatement att Eskilstuna kommuns skolarena inte är vad den har varit. Jag vet inte om jag vill skriva "det var bättre förr"..men det är lockande. Det var åtminstone enklare.
 
Man gick i den skola i det område man bodde i, och så var det inte mer med det. Grannarnas barn var ens kompisar, och i många fall också ens klasskamrater. Vi behövde inte sitta och fundera över och ängslas över huruvida ens barn får en bra utbildning, en trygg och bra miljö att vistas i och tillgång till rätt stöd.
 
Vi som är födda på 70-talet hade föräldrar som inte behövde fara omkring på öppna hus, kolla upp om elevhälsor håller måttet, googla på enskilda rektorer, eller tjafsa med sina barn om att de vill börja på en skola bara för att "där man får en egen MacBook". 
 
Samtidigt finns det vinster med att friskolor etablerats. Via konkurrens så måste skolor fundera över hur de ska bli så bra, att människor väljer att låta sina barn gå där. Men hur man än vänder och vrider på det, så kvarstår behovet av att problematisera, t ex kring om alla skolor får en rimlig chans att hålla måttet, och om alla människor verkligen har samma valmöjligheter?
 
Min egen son går på Engelska skolan sedan tre år. Det har varit många saker som har varit bra med det valet, och flera saker som inte har varit bra. Till åk 7 vill han välja en ny skola, och diskussioner pågår alltså för fullt. Eftersom jag och hans pappa (och till viss del han själv) ser att han har behov av struktur och särskilt stöd, så blir det en av de avgörande faktorerna för vad det kommer att bli i slutändan. Själv skulle jag önska att han gick i den kommunala skola, till vilket område han tillhör. Tyvärr uppfattar jag att den skolan har en del svårigheter som den brottas med, bland annat just utifrån hur den utreder och erbjuder stöd till de elever som är i behov av detta, för att lyckas med sina studier, till exempel.
 
Jag inser samtidigt som jag skriver om detta, att jag tillhör en priviligierad samhällsklass, som genom egen utbildning har möjligheter att ta ställning till, och kritiskt överväga, alla de valmöjligheter som står till buds. Vad händer med de barn, som inte har föräldrar med denna möjlighet?
 
Jag inser också, att jag hade aldrig tagit mig hit, och gjort en sk klassresa, om skolsystemet sett ut som den gör idag, när jag var barn. Mina föräldrar hade aldrig lyckats stödja mig, utifrån sina förutsättningar. Jag har delvis skolan att tacka för mina framgångar, den erbjöd mig en rättvis chans i livet, trots att min hemsituation var den sämsta tänkbara.
 
Är det något som det borde vara en rättvis fördelning av, så är det rätten till en bra utbildning. Det är också grunden till det välstånd som ett samhälle har möjlighet att bygga.  Vad är bra för den enskilde eleven - mitt barn, och vad är bra för den stora massan av elever? 
 
Som i alla andra lägen så finns det inget svart eller vitt svar. Precis som det går att läsa om i en av nedanstående artiklar, så befinner sig den svenska skolan i en utvecklingsprocess. Läs gärna, och dela med er av erfarenheter. Nedanstående artiklar förespråkar, respektive vill förbjuda, friskolor.
 
http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/article1430002/Friskolorna-ger-vardefulla-fordelar.html
 
http://debatt.svt.se/2011/12/09/hog-tid-att-forbjuda-vinstdrivande-friskolor/

Urartad debatt om Parken Zoo

Publicerad 2012-10-18 15:43:00 i Allmänt, Politik,

Som Eskilstunabo vaknar jag upp till en storm på facebook. Jag överdriver inte när jag skriver att jag aldrig läst så många statusuppdateringar och känslosvall kring något ämne tidigare. Många av oss boende och uppväxta i Eskilstuna, har starka relationer med Parken Zoo, som går långt tillbaka i tiden, och för vem är inte en god djurhållning/respekt för djur, viktigt? Engagemanget är fullt förståeligt.
 
Efter att själv ha sett inslaget om Parken Zoo på Kalla Fakta, så både klarnar bilden samtidigt som frågor väcks. Det här inlägget skulle (utifrån inslaget i Kalla Fakta) kunna handla om alla de frågorna; alltifrån parkens djurhållning, djurparkschefen Helena Olssons sätt att besvara journalisternas frågor, hanteringen av döda djur och Parken Zoos ekonomi och koppling till kommunen. Jag undrar också. Både som djurvän och skattebetalare.
 
Men, jag ska vinkla det hela åt ett annat håll. För det drev som är igång lever sitt liv ändå, med mediernas hjälp, utan mig som liten småbloggare..
 
"Drevet har blivit något av en symbol för journalistmakten - ett skällsord för journalister som springer i flock - hänsynslösa och med blodvittring. Dramaturgin är utstuderad - vinkeln uppgjord på förhand, skurken och offer är väldefinierade. Det finns inte utrymme för andra förklaringar eller perspektiv. Bara två utgångar är möjliga: att göra en pudel och hoppas att det funkar eller avgå och försvinna från offentligheten på obestämd tid. Det är bilden av drevet." (Petter Ljunggren, radioreporter).
 
 
Vad händer med oss människor, när "skandaler" lyfts fram? Ibland tror jag vi tappar vårt kritiska tänkande. Ibland tror jag vi glömmer att det finns riktiga människor bakom rubriker. Människor som gör fel, rentav begår stora misstag.  Visst ska människor i maktpositioner granskas, det ingår i en demokrati. Den som vill läsa vidare, kan googla på "Mediedrevet" en granskning som lyfter fram mekanismerna bakom. Som visar på "underhållningsvärdet". Vi ska komma ihåg att maktgranskningen har blivit kommersiell, den säljer
 
Jag lägger ingen värdering i huruvida reportaget i Kalla Fakta var vinklat eller inte, men det kanske är av vikt att alla korten läggs på bordet, och att olika perspektiv intas. Vi får se om det blir så, eller om Helena Olsson avpolletteras omgående, utan möjlighet att berätta mer.
 
Sedan detta med vuxna människors beteenden på Facebook. Hatet fullkomligen sprutar ut. Könsord, jämförelser med Hitlers judeutrotning etc. Vi hade lika gärna kunna återvända till medeltiden, och skampålen. Är det så vi vill ha det?
 
För en tid sedan lade en bekants bekant ut en statusuppdatering på facebook, med ett rätt typiskt skandalöst innehåll och namndropping på en person. Statusuppdateringen fick genast ett hundratal kommentarer. Vuxna människor hejade på, ryggdunkade och uttalade sig på olika sätt, om en människa de inte kände, och utan att kanske veta alla detaljer. Hur kan man försvara sig? Förklara sig? När sådant händer är man oerhört utlämnad.
 
På Ekurirens hemsida, har man i förmiddags fått släcka ner kommentarsfältet "för att folk bryter mot regler", i anslutning till artikeln om Helena Olsson, dvs i klartext skriver läsarna så många saker, (personangrepp etc) som man anser inte ens kan tryckas i tidningen!
 
Samtidigt försöker vi lära våra barn vett på nätet, och hur de ska bete sig mot varandra där, men själva kan vi bete oss hur kränkande som helst, som en skränande flock med stenkastare. Det håller inte. 
 
Nu börjar jag för övrigt nästan sjunga "We shall overcome" här framför datorn, så jag avrundar här..men, Eskilstunabor och andra; håll huvudena kalla!
 
 

Reflektioner efter nio timmar på akutmottagningen

Publicerad 2012-10-16 05:12:00 i Allmänt, Politik, Socialt arbete,

Jag skriver sällan omfattande rakt ut här på bloggen, om mina ryggproblem. Jag gör ett undantag idag, och har valt att skriva mer detaljerat, för att kunna berätta om mina upplevelser på akuten igår.
 
Anledningarna till att jag undvikit att blogga om det mer ingående tidigare, är flera. Den främsta är att jag bestämde mig för ca 1 år sedan att mitt liv inte skulle handla om smärta, att jag till varje pris skulle försöka leva så vanligt som möjligt. Jag har också gjort allt som står i min makt att själv försöka påverka min situation; träning hos sjukgymnaster, akupunktur, promenader, alternativ behandling i Linköping, sökt privat vård på Strängnäs ryggklinik etc. 
 
Jag har förstått att när man har diskbråck, och fortfarande kan gå (även om jag haltar ibland) så finns det risker med en operation. Smärtorna måste vägas mot dessa risker, och så långt är jag införstådd.
 
Med tiden har operation dock börjat framstå som det enda alternativet. Det går inte att leva så här, och upprätthålla livskvalitet i längden. För att hantera situationen, i avvaktan på att bli prioriterad (?) har jag smärtstillande läkemedel.
 
Sedan början på sommaren (alltså i ca 5 månader) har dessa inte längre någon större effekt. Jag har ont dygnet runt. Som jag skrev om häromdagen är alla normala sysslor uteslutna, så länge de inbegriper att jag måste böja mig, sitta eller stå en längre tid. Ligga och promenera fungerar bättre, så jag har fokuserat på det. 
 
Senaste läkarbesöket var i april. Det fick jag vänta på i månader. Jag ska bespara er alla detaljer, men jag kan skriva som så, att jag under 1,5 år av smärta erbjudits en röntgen (väntetid över fyra månader, trots heltidssjukskrivning) ett läkarbesök på ortopeden i tio minuter (april), och en ryggblockad utan effekt, i september (väntetid 5 månader). 
 
Efter veckor av dålig sömn, så fick jag nog igår. (Jag har försökt komma i kontakt med ortopeden, med det är flera veckors väntetid för att träffa läkare där). Jag är trots allt en 39 år ung kvinna, yrkesarbetande, studerande, och mamma till tre. Jag är beroende av att ha en kropp som fungerar.
 
Jag ringde till min vårdcentral, uppgiven och sa som det var; nu klarar jag inte av att arbeta längre, igen. Efter diverse frågor, av privat karaktär, så konstaterade hon att enligt deras manualer borde jag åka till akuten och inte komma in till VC. Bland annat urinvägsinfektion (man kissar långsammare, när nerverna i området är påverkade). 
 
 
Det är alltså med ovanstående bakgrund i min "mentala ryggsäck" som jag hamnar på stadens akutmottagning strax efter kl 09.00 igår fm. Jag ska komma att bli kvar till 18.30, dvs närmare i nio timmar.
 
Vad händer där under dessa nio timmar och hur upplever jag bemötandet?
 
 
När jag kommer dit är jag nästan ensam. Jag blir snabbt omhändertagen av en ung ortopedsjuksköterska, som visar medkänsla och engagemang. Han pratar lugnt, men är ändå effektiv. Han ställer frågor, lyssnar på svaren och har ett professionellt bemötande. Jag berättar för honom om mina långvariga besvär, att min situation är ohållbar i längden. Sedvanliga prover tas (antar jag) och jag blir anvisad ett rum.
 
Efter en lång väntan, så kommer läkaren. Han förefaller stressad och ställer frågor i ett rasande tempo, på ett sätt jag upplever som mycket forcerat. Jag får svårt att svara, helt enkelt för att jag får svårt att hinna tänka efter vad det är han frågar efter. När jag inte kan svara på en gång, upprepar han frågan högre, som om det är min hörsel det är fel på.
 
Han gör en kroppsundersökning i ett lika snabbt tempo, kan jag stå på hälarna? Kan jag gå på tå? Mitt i kroppsundersökningen svarar han i sin mobil och pratar under några minuter. När han är färdig håller han en lång utläggning, en monolog, medan han har blicken någonstans över mitt huvud.
 
Han säger att jag troligen har ett njurstensanfall.
 
Jag försöker säga att min smärta inte handlar om njursten, men eftersom han pratar oavbrutet, går det inte att föra ett normalt samtal. Smärtpåverkad och trött, så börjar jag gråta. Jag försöker beskriva min situation, men läkaren avbryter och fortsätter prata om njurstensanfall. Jag blir arg, känner mig liten och utsatt. (Jag har haft njurstensanfall och vet hur det känns).
 
Tillslut hör jag mig själv säga, "jag känner att ditt bemötande är jobbigt, jag vill ha en annan läkare".
 
(Vilket i sig är skrattretande, det regnar inte specialistläkare på akutmottagningar).
 
Läkaren reagerar med stor irritation och börjar räkna upp "allt han gjort för mig". (Dvs läst min journal, undersökt mig och tittat på mina prover). Han säger "Vad är det du vill?" Jag försöker åter att säga att jag reagerar på hans förhållningsätt, och hans nedlåtande ton. Jag säger "Jag vill bli bemött med empati och respekt". Vårt möte slutar med att ortopedläkaren lämnar rummet, och för över mitt ärende till en kirurgläkare "eftersom jag ju har njursten".
 
När denne nye läkare kommer in i rummet, och vänligt frågar hur det är med mig, så gråter jag. Han lyssnar stillsamt. Jag gråter för att han frågar mig, på ett snällt sätt, hur jag mår. Jag gråter för att jag är trött på att leva med smärta. Ett par sjuksköterskor kommer förbi, och pratar vänligt. Jag förstår att alla gör så gott de kan.
 
Resten av dagen ligger jag och väntar, på vad vet jag inte riktigt.
 
Jo, att jag ska få en spruta som eventuellt kan visa att jag utöver mina ryggsmärtor, även har problem med njursten. Det tar ca 1,5 timme innan jag får sprutan. Sedan väntar jag (tror jag) 2 timmar innan kirurgläkaren kommer tillbaka och frågar efter sprutans effekt. Som väntat ingen avgörande förändring. Jag haltar fortfarande, och har svårt att röra mig normalt.
 
Nya blodprover tas. Ny väntan. Jag har inte ätit sedan 07.30 på morgonen. Jag har sedan länge flyttats ut till korridoren, där jag ligger och läser, medan personalen arbetar hårt. Vid 18-tiden kommer läkaren tillbaka och säger att blodproverna ser bra ut.
 
Och det är ju bra, tänker jag förvirrat.
 
Men det var ju min ohållbara ryggsituation jag sökt för. Men det verkar ha kommit bort i villervallan som råder. Ortopedläkaren har ju sagt att jag har njursten.
 
Jag skickas hem med nya smärtstillande och en uppmaning att komma tillbaka och röntga urinvägarna efter stenar om några veckor. När jag lämnar mottagningen är väntrummet överfullt av människor, det finns inga stolar lediga. Klockan är runt 18.30. Min ohållbara situation är fortfarande ohållbar. Akutmottagningens situation verkar också ohållbar.
 
Jag undrar hur personalen har det. Vad gör det med människor att arbeta under ständig press? När jag åker därifrån reflekterar jag mer över vad det egentligen var som hände mellan mig och den där läkaren. Jag fick säkert ett korrekt hanterande av mitt ärende, men förstod han hur hans förhållningssätt påverkade mig som patient? I alla människovårdande yrken borde det vara nummer ett att kunna lyssna och möta patienter i olika former av kriser. 
 
Jag förstår att mitt besök på akutmottagningen egentligen är ett resultat av en vård som fallerat på andra nivåer. På vårdcentralen, på ortopeden. När andra vårdinstanser inte fungerar som det ska, så hamnar många ärenden på akuten, som egentligen inte skulle vara där.
 
Trots sin stressade och pressade situation mötte jag flera människor på akuten igår, som agerade professionellt och med medkänsla. Det tar heller egentligen inte längre tid att lyssna lite extra och vara empatisk, när man möter människor.
 
Jag tror till och med att det faktiskt sparar tid, eller vad tror du? 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Behovet av gemensamma riktlinjer avseende elevhälsoarbete

Publicerad 2012-09-29 21:41:00 i Elevhälsa, Politik, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg, då jag retat mig på skolminister Jan Björklunds förslag avseende stävjandet av svenska ungdomars gymnasieavhopp. Men rätt ska vara rätt, det ska sägas att jag varit medveten om att alliansen samtidigt valt att satsa på en elevhälsoreform, som jag tror på sikt kommer att ge genomslag i det förebyggande arbetet i skolan.
 
(Du som inte är intresserad av skolfrågor och elever som har skolsvårigheter, kan alltså sluta läsa här, för nu har jag för avsikt att skriva lite mer kring mina uppfattningar i ämnet, och det kommer bli rätt långt).
 
Det finns ett bekymmer med den här reformen:
 
Ett stort problem är okunskapen som råder i min egen kommun och andra, om vilka krav den nya skollagen ställer på den nya samlade elevhälsan. Skolverket har nämligen inte varit frikostig med riktlinjer. 
 
Någon granskande journalistik har heller inte varit att tala om från Eskilstuna Kuriren i frågan. Sist jag läste en ledare så innehöll den gamla benämningen "elevvård" och hade ett tydligt skolsköterskefokus, istället för helhetssyn och frågeställningar gällande avsaknaden av tvärprofessionalitet i Eskilstunas elevhälsor. Detta trots en ny lag. Inte ens journalisterna tycks vilja läsa in sig på den nya lagen.
 
Min egen kommun har fortfarande (efter 1,5 år) ingen övergripande, gemensam sk "Elevhälsoplan". Detta är olyckligt, då jag tror att alla våra olika skolors ledningar behöver stöd uppifrån för att kunna starta en ny process och forma nya samlade, tvärprofessionella elevhälsor. 
 
I mitt nätverkande med annan elevhälsopersonal/skolkuratorer i andra städer, så förstår jag att det ser så ut även på andra håll. Men det finns också kommuner som kommit mycket långt i den här processen.
 
Varför sneglar man inte och lär av de kommuner som kommit längre? 
 
Ett gott exempel är Stockholm. Redan 2010 utkom Stockholm med den välarbetade skriften "Riktlinjer & Strategier - Elever i behov av särskilt stöd" som vände sig till Stockholms grundskolor, gymnasier och särskolor. Det är glasklart hur Stockholm önskar förhålla sig till elever som behöver mer, för att klara av sin skolgång.
 
Att ge elever stöd, som är i behov av särskilt stöd, för att nå målen, är centralt i den nya skollagsstiftningen.
 
Kriterier för att lärare, elevhälsa och skolledning lättare skall kunna identifiera elever i behov av särskilt stöd är också glasklara:
 
-Elever som inte klarar av att nå målen
-Frånvaro/skolk/hemmasittare
-Funktionsnedsättning
-Sociala problem/relationsproblem/svåra hemförhållanden
-Diskriminering
-Egen psykisk ohälsa och neuropsykiatriska problem
 
Det är de bakomliggande orsakerna till varför elever inte når målen, som ska vara under lupp!  
 
För att kunna åtgärda och sätta in rätt insatser i skolan, är det av vikt att de behoven utreds. 
 
Skolelever har rätt till en allsidig utredning, i de fall det befinner sig i skolsvårigheter. En elev kan i vissa fall ha behov av psykosociala, medicinska, specialpedagogiska och psykologiska insatser, i kombination.
 
Om det genom uppgifter från skolans personal, en elev, elevens föräldrar/vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att en elev kan vara i behov av stöd, så är det rektors ansvar att detta utreds. Helt beroende på elevens behov, så varierar denna utredning från att vara relativt enkel och begränsad, till att bli mer omfattande.
 
Till exempel så finns det utredningar där elevhälsopersonal alltså behöver involveras och utföra kartläggningar utifrån sina speciella professioner och kompetens.
 
I min hemkommun saknar vi idag gemensamma riktlinjer för hur detta samlade elevhälsoarbete ska bedrivas.
 
Många skolledare har därför inte stöd i hur goda utredningar kan utföras och dokumenteras. Enhetliga dokument och blanketter saknas för en professionell dokumentation. Det saknas specialpedagoger. Det saknas skolkuratorer på flera skolor.
 
Det finns missuppfattningar om vad olika professioner har för kompetens, och vad en samlad tvärprofessionell elevhälsa innebär. En del skolor tror felaktigt "att skolsociala kartläggningar kan vem som helst göra" (Jag undrar för övrigt om de anser att skolmedicinska utredningar och skolpsykologiska utredningar också skall utföras av lärare eller andra lekmän?).
 
Om lagstiftaren hade ansett att det räckt med endast specialpedagogiska bedömningar, när elever har skolsvårigheter så hade deantagligen inte lagstiftat om en samlad elevhälsa. Förarbetena till lagen är grundligt utförda.
 
När skolkuratorer har upp till 3-4 skolor på en tjänst, så blir kvaliteten på det sociala arbetet därefter, I min hemkommun är dessutom skolpsykologerna, som också skall ingå i den samlade centraliserade och underbemannade, vilket gör samverkan svår. 
 
Allt detta i en kommun med höga försörjningsstödsantal, låga skolresultat, hög andel utlandsfödda och höga tal gällande psykisk ohälsa.
 
Vi ser på gymnasienivån, att många elever med skolsvårigheter hade kunnat få stöd mycket tidigare. Om rätt insatser och åtgärder hade satts in. Om man med olika professioners hjälp utrett och tagit reda på vilket stöd som bäst passar. 
 
Låt oss vara överens om att det är ett stort misslyckande att elever får Aspergerdiagnos, Autismdiagnos, Dyslexidiagnos, ADHD-diagnos eller Språkstörningsdiagnos etc, först på gymnasiet?
 
För att inte tala om alla de ungdomar som har föräldrar med missbruksproblem, där ingen har förstått hur eleven har det hemma. De elever som har ångestproblematik, som man låter sitta hemma, månad efter månad för att skolan inte riktigt vet hur de skall hantera undvikandebeteendet. Eller alla de elever som är utåtagerande, och får alla vuxna emot sig från start, och som skuffas undan på resursskolor utan att orsaken till stökigheten utretts.
 
För några år sedan hade vi flera ungdomar i min hemkommun som valde att avsluta sina liv på tågspåret. Man var då snabbt framme och satte upp/bättrade på staket, för att det skulle bli svårare att hoppa (!) Det exemplet är rätt talande, och en metafor: - åtgärda i efterhand och med fel insats?
 
Är det i andan av akuta lösningar och brandkårsuttryckningar vi ska arbeta, istället för i det förebyggande? Konsekvenser av det, i form av socialt utanförskap som arbetslöshet och sociala problem, det ska vi ha råd att betala för, men psykosocial och psykologisk kompetens tycker man sig inte ha råd med, ute på skolorna. 
 
Till alla er slitande lärare därute vill jag säga; ni gör ett fantastiskt jobb. Men ni behöver arbetsro och välfungerande, välbemannade och välutbildade elevhälsor som stöd. Kräv det!
 
Kommuner därute, som inte satt sig in i den nya skollagen; gör det! Det är dags att välkomna ett kvalitetssäkrat psykosocialt och skolpsykologiskt perspektiv i skolan.
 
Det är hög tid att modernisera elevhälsan på allvar.
 
 
 
 
 
 
 

Jaha. Nu fick skolminister Jan Björklund igång mig, på riktigt.

Publicerad 2012-09-18 19:47:00 i Elevhälsa, Politik, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

"Tio till tjugo tusen ungdomar hoppar av gymnasiet i dag. Vi kan inte blunda för det. Klart att det vore jättebra om alla blev akademiker, men verkligheten är ju inte sådan". 
 
http://www.dn.se/nyheter/sverige/korta-program-pa-gymnasiet-redan-nasta-ar
 
Så säger han, vår skolminister Jan Björklund. 
 
Och han har rätt; ett stort antal ungdomar hoppar av sina gymnasiestudier idag. Och de hamnar i ett utanförskap, som kostar enorma summor pengar. Jag såg ett tv-inslag för något år sedan där man låtit nationalekonomer räkna ut vad varje årskull avhoppade ungdomar kostar i form av andra åtgärder och insatser efter sitt avhopp, och det handlar om miljarder, för att inte tala om de mänskliga resursslöseriet. (Och då hade de inte räknat in de sociala kostnaderna som följer; kriminalvård, rättsväsende, sjukvård och psykiatri).
 
 
Men. Vi delar inte verklighet, Björklund och jag. Jag arbetar mitt i den, som skolkurator inom elevhälsan på en gymnasieskola, i en traditionell arbetarkommun, med hög andel socialbidragstagare, låga studieresultat och hög andel utlandsfödda.
 
Där Björklund är beredd att ge upp, och kasta in handduken genom att konstatera att "alla inte kan bli akademiker", där är vi många inom skolan idag, som ser att många elever hade kunnat lyckas med sina studier. Om de hade fått rätt stöd från början. 
 
Är det inte i det förebyggande arbetet, vi ska satsa? Istället för att gå på den enkla linjen och nöja oss med att vissa människor bara "klarar av att studera i ett år?
 
Vad vet vi om låg utbildning idag? Jo, att de med låg utbildning är sjukare, har sämre ekonomi, lider oftare av psykisk ohälsa, att deras barn sällan studerar vidare/har sämre skolresultat etc. Listan kan göras lång på det negativa sambandet med låg utbildning. Det borde alltså finnas väldigt många goda skäl till att vilja förebygga att människor hoppar av gymnasiet eller utbildar sig i kortare omfattning.
 
Jag tycker att jag har en ganska bra bild av varför många ungdomar väljer att hoppa av gymnasiet. Efter att ha suttit med i åtskilliga möten, tagit del av hundratals ungdomars historier, gjort hundratals kartläggningar, samtalat med föräldrar och deras lärare, så är bilden ganska klar.
 
Ungdomar hoppar av gymnasiet, till det yttre av en mängd olika skäl, men skrapar man på ytan handlar det ofta om att de har haft svårigheter från start. Allt ifrån olika inlärningssvårigheter till neuropsykiatriska funktionshinder som inte utreds i tid/sätts in rätt åtgärder i tid, en del elever har svåra sociala hemsituationer, föräldrar med psykisk ohälsa etc.
 
Eleverna som hoppar av, hoppar däremot INTE av för att de INTE HAR TILLRÄCKLIG BEGÅVNING för att kunna studera!
 
Det berör mig illa, att vi har en skolminister som tänker att det är så, för någonstans är det ju det man anar sig till att han menar, när han säger att "alla inte kan bli akademiker".
 
Min erfarenhet är att ungdomar idag hoppar av för att de har hinder, som skolan tillsammans med andra stödfunktioner som socialtjänst och barn-och ungdomspsykiatri misslyckas att hjälpa dem med. Varför? Ja, inte för att den goda viljan och kunskapen inte finns. Men alla som följt tex skoldebatten, vet hur pressade lärare är idag, och hur slimmade offentliga organisationer är.
 
Själv skulle jag vilja se förstärkta elevhälsor i min egen kommun. Sätt två riktigt duktiga specialpedagoger, och två lika skickliga socionomer/kuratorer tillsammans med skolsköterskor på varje skola, så skulle vi vara en bra bit påväg. Men idag saknar många skolor helt kuratorer occh specialpedagoger. I min egen kommun saknar t ex 8 skolor skolkurator, här kan en kurator ha tre-fyra skolor på en tjänst. Det är att bedriva rovdrift på en socialarbetare i skolan, som någon sa. Ingen klarar en sådan arbetsbelastning i längden. Och det är eleverna som är de stora förlorarna.
 
Istället för att betala för en skola värd namnet, med pedagoger som hinner med sitt arbete, en välfungerande socialtjänst och en barn-och ungdomspsykiatri som kan möta behoven, så betalar samhället hellre för åtgärder i den andra änden.
 
Det är inte riktigt klokt, Jan Björklund. Vill du veta mer, kontakta verkligheten. Vi väntar på dig, med jäkligt vässade argument.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela