HullerOmBullar.blogg.se

Vägen tillbaka till ett liv med mindre ryggsmärta

Publicerad 2013-10-12 07:33:00 i Acceptans, Diskbråck, Kost och hälsa, Rehabilitering, Träning,

Det är nyårsdagen 2013. I vilken stund som helst väntar vi middagsbesök av vänner med familjer. På nedervåningen stojar barnen. I köket förbereder maken maten. Själv har jag tagit min vanliga tillflykt in i badrummet på övervåningen, och in i den varma duschen. Allt för att på något sätt avleda mina ryggsmärtor.
 
Under drygt ett och ett halvt år har de helt tagit över mitt liv, de två stora diskbråck som inte vill läka. De som ortopeden säger att jag ska ha tålamod med, (de två gånger per år som de haft tid att träffa mig). Smärtan är vass, och den måste avledas.
 
Jag har nervsmärtor i benen, så jag glider sakta ner på golvet längs duschväggen, och ligger ner och duschar. Jag ligger där och funderar på hur mitt liv ser ut. På att ingen mer hjälp verkar finnas att få, vare sig via ortopeden eller akuten. Hur jag verkar ha uttömt all egenvård och sjukgymnastik. 
 
Jag tänker på medicinskåpet som alltmer börjar likna ett apotek, och vars innehåll gör mig seg, trött och korkad..ja helt bortkopplad mentalt från allt som jag tycker är viktigt i livet; min familj, mina vänner, mitt arbete. Jag tänker på barnen, som har en mamma som inte orkar något eller kan hålla ordning på något längre, och på min man som ensam förväntas sköta allt jag inte längre klarar.
 
Jag funderar på hur jag, som älskat att vara aktiv, fysiskt brutits ner, bit för bit de sista åren. Hur jag slutat sova pga smärtan. Jag gråter en skvätt, där jag ligger, över att jag inte kan se någon ljusning. Försöker mig på mina vanliga strategier; vara klarsynt, kalkylerande. Kämpa emot depressionen, som jag själv kan diagnosticera mig med. Få saker är så nedbrytande för en människa som att förlora sin självständighet och sin kontroll över livet. Jag vet ju det.
 
Däremot vet jag inte vad som är värst, att vara ensam i min smärtupplevelse, att tappa greppet om den vardagliga tillvaron (familj, arbete, studier) eller att inse att jag snart inte längre kan gå. När jag duschat en längre stund, så bestämmer jag mig för att resa mig. Gästerna kommer.
 
Jag inser sakta att jag inte kommer kunna resa mig upp, jag kommer bli tvungen att ropa på min man och be om hjälp. Han får ta duschen, medan jag försöker komma upp från sidoläge/rygg, till att stå på alla fyra. Efter över 20 år tillsammans känner jag mig ändå utlämnad inför honom, naken och gråtande kryper jag omkring på alla fyra och kan inte få benen att lyda mig.
 
Sjukvårdsrådgivningen vill att jag åker in till akuten. Igen. Jag vägrar. På nyårsdagens kväll är akutens väntrum inget alternativ. Det har drygt 1,5 års smärtor lärt mig.
 
Dagen efter blir jag tillslut inlagd (men först efter att sedvanligt ha blivit hemskickad, svimmat hemma och fått lov att återkomma) för smärtlindring. Efter tre dagar på morfin och mobilisering via gåstol/rullstol, anser en läkare att jag borde röntgas igen (de senaste röntgenbilderna var ett år gamla, från januari 2012). När bilderna kommer tycker läkaren att ryggen måste oprereras akut, vilket så sker. 
 
Det nya året inleds med konvalescens och en förhoppning om att smärtorna skall vara över. Det blir bättre, men tyvärr leder inte operationen till smärtfrihet. Troligen för att jag gått för länge med diskbråcken. 
 
Jag bestämmer mig för att jag måste fortsätta att hitta ett sätt att göra något åt smärtorna, radikalt. Jag gör som många andra och läser på igen och igen om vad som hjälpt andra i samma situation.
 
Svaret blir att träna hårt, men inte med en sjukgymnast, utan med en personlig tränare. Vid ett besök hos ortoped i Stockholm får jag beskedet att det är ok att prova på att hårdträna i 6 månader, annars måste jag stelopereras, precis som kvinnan i en artikel jag tidigare länkat till).
 
Resultatet: Idag, snart 10 månader efter operationen, börjar jag att vara så pass bra, att jag har ett hopp om att kanske till och med bli helt återställd. 
 
Hur det gick till att träna mig fram till ett liv med mindre ryggsmärtor? Tidsåtgång? Det kommer jag att återkomma till i mitt nästa inlägg!
 
Missa inte det om du har en liknande historia som jag, eller lider av andra smärttillstånd i kroppen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Om att släppa vikthets, att äta och njuta av livet

Publicerad 2013-04-28 09:14:00 i Barn och familj, Kost och hälsa,

Då och då händer det att jag får frågor om det här med vikt, eftersom det inte undgår människor runt oss att det här med mat och bakning är ett stort intresse i vår familj. Kan man äta vad man vill, när man vill, utan att gå upp i vikt? Äter jag av allt jag bakar? Är min man överviktig, eftersom jag verkar tillhandahålla en hel del kalorier? Jag ser ut att vara tämligen normalviktig - går det ihop med att äta mycket sött?

Svaren är både ja och nej.

Nej, i det avseendet att man inte kan äta vad man vill, när man vill, utan att gå upp i vikt - om man inte rör på sig ordentligt..vilket de flesta känner till vid det här laget. Under vinterhalvåret brukar vi lägga på oss 6-8 kg extra, men eftersom utgångsläget inte ligger högt brukar det rätta till sig när det blir vår. Men visst, även här har diverse metoder provats. Mest framgångsrikt är LCHF, tycker jag själv. Men då måste man ju vara extremt duktig på att avvara sockret..och det är svårt.

Ja, jag/vi äter av allt jag bakar, men jag äter inte upp allt ensam. Det blir bakning 2-3 ggr i veckan, och ibland bakar barnen själva. För mig så är bakning både avkoppling och ett sätt att få utlopp för kreativitet, genom att använda händerna utan att ha hjärnan alltför påkopplad.

Ofta ger jag bort mycket, för jag känner många som uppskattar och blir glada av hembakat. Alltifrån grannar, vänner och gamla farmor (som ju faktiskt jobbade på ett konditori en gång i tiden, men som nu lever sitt liv på hemmet där man bara får ostsmörgås till kaffet..).

För det mesta så äter vi bra hemlagad mat och på bestämda tider; mycket protein, grönsaker och få kolhydrater. Vi använder riktigt smör, grädde, creme fraiche och naturell youghurt i all matlagning. Vi rör på oss väldigt mycket, vanligtvis går jag en timmes promenad per dag - då kan man nästan äta vad man vill. Jag utnyttjar lunchen till att ta en extra promenad, så ofta jag kan. Det kan vara lite uttjatat, men det gäller att få motion att bli lika naturligt som att sova - man bara gör det utan att tänka på det.

Lite av min livsfilosofi är att livet är för kort för att tänka för mycket på att hålla igen på kalorier, och vara alltför fixerad vid sin kropp och hur man ser ut. Livet blir ju så torftigt, mat är så mycket glädje, hälsa och framförallt gemenskap!

Jag märker att vårt sätt att se på mat och rörelse också bidrar till att barnen får det med sig, utan att vi pratar för mycket om hälsa. De gillar mat, begriper sig redan på näringslära och visar inga tecken på nojor kring vikt.

Det är också någonting jag hoppas att de kommer att ta med sig ut i livet; glädjen med att tillreda måltider och äta tillsammans. Det om något är en investering i en god hälsa, både psykiskt och fysiskt.

Om barns övervikt och viktproblem i allmänhet

Publicerad 2012-09-03 16:14:00 i Barn och familj, Föräldraskap, Kost och hälsa,

När jag var liten var jag väldigt rund, och blev också rejält retad för det. Jag är dessutom uppvuxen i en konditorfamilj vilket föranledde att det var legitimt att bli kallad för både det ena och andra. "Bullen" och "Bakelsen" var bland det snällare. Gympalektioner var ångest. Att känna sig fel och klumpig hela tiden. Att avvika från andra jämnåriga.
 
Nu var jag ju inte kraftig pga av att jag åt för mycket fikabröd från konditoriet, (även om det hände att vi fick överblivet fika då och då) utan snarare pga att vi åt fel i min familj och rörde på oss för lite. Och sedan var jag väl lämnad lite åt mitt öde att själv ta ansvar för vad jag stoppade i mig, och det är man ju inte mogen för när man är barn.
 
Jag tror inte jag hade blivit så rund, om mina föräldrar orkat laga mer näringsriktig mat, gett mig känslomässig närhet och mer stöd i allmänhet samt gått in och satt gränser. Men nu var inte deras situation sådan att de förmådde det, så det är inget jag skuldbelägger dem för i efterhand. Men det är ett faktum att det är vuxnas ansvar att hjälpa barn, som äter för mycket. De kan de inte göra själva. Det finns hundra skäl till att tröstäta. Och det är ett väldigt lidande att vara barn och överviktig.
 
I tonåren växte jag på längden, valde att byta skola och sammanhang vilket medförde att jag smalnade av. Och blev vuxen nog att ta eget ansvar för vad jag stoppade i mig och för hur mycket jag rörde på mig. (Det är storyn om mitt liv; ingen annan kommer fixa det..du får fixa det själv;)
 
Idag vet jag att nyckeln till att hålla vikten är att äta riktig mat, tre gånger om dagen. Om jag hoppar över måltider blir jag trött, arg och äter för mycket på kvällen. LCHF är ett sätt att hålla sötsuget borta, men som jag nämnt tidigare är jag inte fanatisk. Men jag väljer bort pasta, ris, bröd, potatis och annan stärkelserik föda till vardags, äter väldigt mycket grönsaker, bär (men inte frukt, för det tycker jag inte så mycket om) och protein.
 
Sedan säger jag som Per Morberg; gå en timme om dagen och du kan äta vad som helst..
 
Och lite sanning ligger det nog i det. Jag går ca 45 minuter nästan varje dag/kväll, helst tillsammans med vänner så man kan ventilera dagens händelser. Hårda konditionspass är nedlagd, men jag hoppas att kunna ta upp det igen någon gång i framtiden.
 
Och nu till dagens middagstips. Välj själv hur LCHF du vill att det ska vara.
 
För några dagar sedan var jag på Ica Maxi, och hittade frysta torskfileer till ett bra pris. Förpackat om 4-5 st, så som laxfileerna brukar vara. När jag lagar fisk så blir det ju ofta de frysta blocken, så det här är ju bra mycket roligare att göra något av. Beräknad tidsåtgång är dryga halvtimmen. 
 
Ugnsstek fiskfileerna i en smord form några minuter, häll sedan över en gratängsås på tex champinjoner (eller annan svamp, det finns ju gott om kantareller nu!) och ost.
 
Gör såsen på enklast möjliga vis: stek svampen, häll över lite cremefraiche eller grädde, låt puttra ihop med salt och peppar, Barnen äter kokt potatis, själv gillar jag lättkokt färsk brysselkål till. Ibland steker jag brysselkålen i lite vitlökssmör och salt, det är ett gott tillbehör istället för pasta eller potatis. Självklart går det lika bra att gratinera torskblock på samma sätt, om man föredrar det.
 



 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela