HullerOmBullar.blogg.se -

Akademikerförbundet tycker till om den nya skollagen

Publicerad 2013-01-28 21:05:00 i Elevhälsa, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

I september -12 skrev jag ett inlägg där jag inledde med att uttala vissa förhoppningar på vad den nya skollagen skulle komma att innebära, gällande svenska elevers tillgång till skolkuratorer. Detta samtidigt som jag uttryckte oro över att processen kring ökad tvärprofessionalitet i elevhälsor (samverkan mellan olika professioner) tycktes gå långsamt; bland annat efterlyste jag riktlinjer.

Sedan dess har jag med intresse följt utvecklingen, och hur medierna i sin tur följt upp kommunernas arbete med att efterleva den nya skollagens krav. Till försommaren fyller den nya skollagen 2 år.

Skolkuratorer skall ju enligt den nya skollagen både arbeta förebyggande/hälsofrämjande OCH utredande/ta hand om den akuta ärendehanteringen. Men vad betyder egentligen "tillgång till kurator" i verkligheten? Hur kvalitetssäkras våra insatser? Hur ser det ut i kommunerna?

Ja, det verkar vara lite si och så. I allafall om man skall tro Akademikerförbundet SSR:s undersökning.

I dagarna publicerade de nämligen ett pressmeddelande med den inte alltför smickrande rubriken "Skollagen tandlös i arbetet mot elevernas ökande psykiska ohälsa". Den visar att det finns mycket kvar att göra.

Den visar även att det inte är en ensam skolkurators uppfattning att den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar, och att vi i detta finner ett samband med försämrade skolprestationer.

I min egen kommun, Eskilstuna, saknas vad jag vet fortfarande skolkuratorer i ca 8 skolor, och flera kollegor har ansvar för 2-3 skolor på bara en tjänst.

Det är fortfarande min uppfattning att det psykosociala arbetet (och samverkan med exempelvis specialpedagoger) behöver tas på större allvar. Framförallt gäller detta i kommuner med ökad socioekonomisk segregering och sociala problem.

På uppdrag av förbundet har Novus under senhösten (2012) intervjuat 424 svenska skolkuratorer.

Nedan delar av innehållet:

"Svenska skolbarn mår sämre än tidigare och akuta insatser mot den ökande psykiska ohälsan i skolan tar alltmer av skolkuratorernas tid och resurser. Bara tre av tio skolkuratorer har idag tid att arbeta med förebyggande insatser för elevernas hälsa. Det visar en undersökning om skolkuratorernas erfarenheter och elevernas hälsa.

Över hälften av de tillfrågade skolkuratorerna uppger att de inte kan leva upp till lagens intentioner om att alla elever ska ha rätt till skolkurator. Ju fler elever man ansvarar för, ju mer uppenbart är det att det är det förebyggande arbetet som bortprioriteras till förmån för akuta insatser säger 90 procent av skolkuratorerna. Den nya skollagens krav om rätt till skolkurator borde inneburit att fler skolkuratorer anställts. 67 procent uppger att de inte fått fler skolkuratorskollegor i sitt område.

– Detta är extremt allvarligt. Förutsättningen för att barnen ska klara sin skolgång är att de är trygga i sina sociala sammanhang, och då är kuratorn en viktig del för att se och stödja barnens utveckling i skolan. Men, det är mycket svårt att vara skolkurator och göra ett bra arbete samtidigt som de har ansvar för 500 elever eller fler.

Det är helt oacceptabelt att skollagen åsidosätts. Barnen i skolorna har allt större behov av skolkuratorer, säger Heike Erkers förbundsordförande Akademikerförbundet SSR.

Dagens elever mår sämre än tidigare säger 70 procent av de tillfrågade skolkuratorerna. Psykisk ohälsa hos elever utgör den vanligaste av kuratorns arbetsuppgifter (90 procent). Svåra hemförhållanden, kamratproblem och hög frånvaro är andra vanliga arbetsuppgifter.

Undersökningen visar också att eleverna och deras familjers ekonomi försämrats de senaste två åren. Många elever berättar själva att de inte har råd med fritidsaktiviteter.

– Det finns anledning till stor oro för barnens situation i dag. Skolan har en viktig roll att se problemen, ge stöd och hjälp till eleverna som på olika sätt far illa. Vi förutsätter att kuratorn i sitt arbete får tid till alla elevers behov och tid till det förebyggande arbetet. Nu är det för få elever som har faktisk tillgång till en kurator, trots den nya skollagen, fortsätter Heike Erkers.

– Vi kräver att ansvariga kommunpolitiker omedelbart tar ansvar för skollagen och kuratorernas möjligheter till ett gott arbete på skolorna. Vi anser att regeringen bör följa upp kommunernas ansvar när det gäller den nya skollagen. Det stort och viktigt uppdrag att stödja barn och unga i deras utveckling, den ökade psykiska ohälsan bland eleverna är ett stort, och allvarligt problem, avslutar Heike Erkers".

Källa:

http://www.akademssr.se/text/skollagen-tandlos-i-arbetet-mot-elevernas-okande-psykiska-ohalsa

Kommentarer (0)

Den anonyma nässpraysmissbrukaren

Publicerad 2013-01-25 20:04:00 i Allmänt, Vänskap,

Idag har jag tillbringat delar av dagen med en vän jag alltid uppskattat, men som jag dessutom lärt mig att uppskatta ännu mer. Det senare pga att vi gett oss in i ett gemensamt äventyr, som kräver att vi regelbundet måste tillbringa rätt mycket tid, ensamma.

För att fördriva tiden så PRATAR vi med varandra. Har ni hört?! Helt Ostört. Fantastiskt och underskattat.

Att prata utan att bli avbrutna av mobiler, (nåja..nästan) barn, allmänt störande saker eller kravfyllda arbetsuppgifter är ovanligt i dessa tider. Hon är dessutom intelligent, har självdistans, humor och kan bjuda på sig själv. Duktig och kunnig inom sitt arbetsfält är hon dessutom. Hon har ett psykiskt betungande arbete som jag tycker att hon verkar klara galant. Hon är en av några vänner som jag definitivt skulle fråga om råd eller hjälp.

Men. I de lugnaste vatten. Hon har en last hon döljer. Sällan kunde man ana missbrukaren bakom denna fasad!

Idag flämtade hon plötsligt till; men GUD! Jag har ju glömt nässprayen hemma! Och hjälp..vad ska jag göra?!

-Tror du jag kan köpa av någon som har med sig?! (Svar: ehh..?)

-Har de nässpray på Pressbyrån?! Vad gör jag annars? (ängslig och desperat röstläge).

Ja, det är sant. Min vän missbrukar, helt ohämmat, nässpray. Sällan har jag förstått allvaret i hennes addiction. Men hon erkänner med flackande blick att hon slutat flera gånger, men tagit återfall på återfall. Provat avvänjning. Men icke. Fortfarande ett stenhårt beroende.

Desperat lutar hon sig över disken på Pressbyrån, och jag hör henne fråga hur många mg (!) den ena eller andra sorten innehåller av något ämne. Nasin. Nezeril. Nasoferm? Vilken är starkast? Vill hon ha med mentol?

När mentol kom på tal satte jag faktiskt ner foten. Ok, hon är ansvarig för sina egna handlingar.. men någonstans var jag tvungen att dra en gräns, och helt allvarligt, hur ofta är det skönt att spruta näsan och få känslan av att ha pillat upp en Vicks blå i vardera borre? (Kan inte vara bra för den lilla slemhinnan. Snart kollapsar hennes näsa som Michael Jacksons).

Har ni läsare förresten någonsin funderat över STYRKAN på en nässpray? Varit beredda att köpa av okända människor? Jagat produkten med en desperation i blicken? Fått abstinensliknande snörvlingar?

Ja, ni hör själva..min vän är bortom räddning och helt utom kontroll. Jag publicerar även detta blogginlägg på min facebook, så får vi se om hon vill outa sig själv och be om råd?

Kanske med orden:

"Hej. Jag heter XXX och jag är nässprayholist".

Vi får se...Ha nu en härlig helg alla finisar därute :)

Kommentarer (2)

Låt inte debatten om socialt utsatta barn handla om vilka ord som används

Publicerad 2013-01-17 20:22:00 i Allmänt, Barn och familj, Elevhälsa, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

"Barn med lite pengar har ingen intresseförening som för deras talan. Inga starka föräldragrupper. De är hänvisade till enskilda socialtjänstemäns tolkning av lagen och sina liv, om och när de far illa. Låt inte den viktiga debatten om barn och familjer i Sverige som lever under långvarig ekonomisk och social utsatthet handla om vilka ord som används eller om exakta mätningar"

Så skriver författaren Susanna Alakoski under rubriken "Alla barn går inte i trasiga skor" i DN, apropå att Uppdrag granskning ägnat mycken möda igår, åt att bevisa att ordet "barnfattigdom" är missvisande. Du hittar inlägget här:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/alla-fattiga-barn-gar-inte-i-trasiga-skor

Egentligen skriver hon redan allt det jag själv hade kunnat skriva, så är du intresserad av ämnet ska du börja med att läsa det.

Det är möjligt att ordet "barnfattigdom" är missvisande enligt någon form av statistisk beräkning. Allt går ju som bekant att visa med statistik. Bris har nu gått ut och sagt att man hellre vill tala om "social och ekonomisk utsatthet" Ja, kalla det vad ni vill, bara vi inte slutar att prata om det, tänker jag.

Själv minns jag att jag hamnade i diskussion omkring ordet "barnfattigdom" för ett par år sedan, på facebook. En bekant raljerade över begreppet och menade att någon barnfattigdom inte existerar.

Jag svarade upp med de erfarenheter jag gjort genom att arbeta tio år som socialarbetare, både inom sjukvård, socialtjänst och skola. Jag möttes av hätskhet. Personangrepp. Förlöjligande.

Jag förstod först inte vad det var som var så provocerande med att diskutera att det finns många människor som lever på fattigdomsgränsen i Sverige idag. För provocerande var och är det, uppenbarligen. Varför? För att det kan bli ett slagträ i den politiska debatten?

Eller, i värsta fall; för att vi blir allt mer oempatiska i det här landet, ju bättre vi själva har det?

Jag blev förvånad över det provokativa i att prata om socialt utsatta barn, men kom på att det ju handlade om det där som Susanna Alakoski är inne på ; att det inte alltid syns.

"Vanligt folk", dvs medelklass, kommer ju aldrig i kontakt med dessa barn. Möjligen i förskola och skola, då och då. Men inte tydligt nog. Varför? Jo, för att människor döljer sin ekonomiska utsatthet till varje pris. "Avvecklar sig" som hon skriver. Det långsiktiga slitaget. Stressen över att aldrig ha en enda krona över till något extra och att få försaka det mesta som andra barn har. Hopplösheten. Avsaknaden av drömmar och tankar kring framtiden.

Jag har suttit i många samtal med de här barnen/ungdomarna. Som socialsekreterare och som kurator. Det är inga vackra berättelser. De är barnen som lever sina liv i grått. Utan färger. Allt är en gråskala. De går i samma kläder året om. När det är dags att åka på fiskeutflykt med skolan så har de inga stövlar och inga jeans till ombyte, när de väl är på plats. ((Framkom i samtal med lärare). " Jag har bara ett par jeans och ett par joggingbyxor".

"Jag bor med min mamma som är förtidspensionär pga psykisk sjukdom. Manodepressiv. Hon köper och handlar en massa i perioder när hon är manisk. Ibland på mitt namn. Hon har hyresskulder och vi kommer att bli vräkta. Hon vill ta livet av sig. Min pappa? Aldrig träffat, han missbrukar och bor i Malmö. Mitt studiebidrag har CSN dragit in eftersom jag skolkat. Men jag vet inte hur jag ska orka plugga när allt är så här."

I USA har man i flera aktuella studier visat att barn i socialt utsatta bostadsområden, uppvuxna i likaledes socialt utsatta familjer, har högre påslag av kortisol (stresshormon) i kroppen jämfört med barn i uppvuxna under trygga välbärgade förhållanden. Att gå runt med ett kroniskt kortisolpåslag främjar på sikt diabetes, fetma, högt blodtryck etc.

Det man också kunnat påvisa är att kroniskt hög stress inverkar negativt på växande barns hjärnor. Det får effekter på deras kognitiva utveckling, inlärning, koncentration och uppmärksamhet. På deras psykiska mående och på deras skolprestationer. Att lyckas i skolan är en av de enskilt viktigaste påverkansfaktorerna för att få ett bra liv som vuxen.

Vi vet alltså rätt mycket om vad social utsatthet gör med barn, om det sociala arvet. Att barn inte orkar med skolan om de har det för jobbigt utanför, där hemma. Att det leder till fysisk och psykisk sjukdom och utslagning på en tuff arbetsmarknad. Till våld, missbruk, och kriminalitet. (Läs gärna tidigare blogginlägg "Nu fick skolminister Jan Björklund igång mig på riktigt"):

Men ändå, så tycker Janne Josefsson att det var viktigt att ägna tid åt att nita Rädda Barnen, Bris och Majblomman på bästa sändningstid igår.

Sorgligt är bara förnamnet.

Kommentarer (2)

Att vara förälder till sina föräldrar (och en galen Jack Russel).

Publicerad 2013-01-13 21:09:00 i Acceptans, Allmänt, Barn och familj, Funktionshinder, Föräldraskap, Leva tillsammans,

I dagarna som gick blev jag åter påmind om att jag börjar närma mig en ålder, då många med mig har egna föräldrar som börjar uppvisa allt mer säregna drag, som man måste förhålla sig till.

Och jo..jag vet.. Alla människor är speciella och unika, alla människor har sina egna personlighetsdrag, inklusive jag själv. Men mina föräldrar är verkligen speciella med stort S. Det har de alltid varit, och med stigande ålder har detta inte förändrats. De sista åren har även mina barn börjat upptäcka det, så vi har börjat prata om det mer öppet med dem, för att de ska ha förståelse.

Anledningen till att det blev ett bloggämne idag, är att jag oftast blir påmind om mina föräldrars speciella särdrag och sätt att förhålla sig till livet, när jag hamnar i situationer då jag, för omväxlings skull, blir beroende av deras hjälp eller stöd. T ex som har varit fallet nu när jag varit sjuk.

Mitt förhållningssätt till dem genom åren har till största delen handlat om att se det humoristiska i allt som händer (och inte händer), för att överleva i en ibland lätt surrealistisk tillvaro. Det är svårt att vara ett barn till sjuka föräldrar, och man ska inte inbilla sig att det blir lättare att vara ett vuxet barn till sina sjuka föräldrar. Det är verkligen jättesvårt. Hela tiden.

Det kan åt andra sidan inte bara få vara nattsvart jämt..jag måste få prata om dem med humor och ironi, och ibland MED dem när de är på det humöret. Ibland når jag fram och då kan vi skratta åt alla tokigheter som händer, tillsammans). Stort som smått. Det bara måste få vara så, annars skulle jag bli galen. Det finns faktiskt så många berättelser som de gett upphov till ( t ex semestern i Laholm, som jag skrivit om tidigare) att jag skulle kunna fylla en bok, men jag vet inte när jag ska få tid att skriva den :)

För roligt, det ska gudarna veta, är det. Ofta! Jag vill att ni som läser detta förstår att jag älskar dem. Genom att skriva om dem, så är det ett sätt (mitt sätt) att visa respekt för dem, istället för att låtsas som att de inte finns.

En tragikomisk sak med mina föräldrar är att de älskar djur. Men de är inte så bra på att fostra dem. Tills för några dagar sedan hade de (tack och lov) bara en hund. Låt mig berätta:

Hunden är tokig. Och då menar jag fullständigt galen. Den är nu 12 år och har varit lika galen från början. Barnen är livrädda för den. Alla är livrädda för den. Som min man brukar säga "Jag tyckte om Jack Russel som ras, men den där hunden har förstört det helt". För att göra det hela värre så är den döpt till Popsie. Popsie är ett högst opassande namn på den här hunden. (Popsie för ju snarast tankarna till typ..gulliga Pet shop djur, eller hur?). Någon sa att den äldsta Jack Russeln blivit 21 år, så jag antar att jag och fler med mig får lida ett tag till.

För Popsie jagar allt. Människor på cykel. Små barn. Gamla människor. Joggare. Folk med keps. Ibland hugger den efter både husse och matte. Den har huggit efter barnbarnen som tultat förbi i blöja, den har huggit min syssling i handen när hon skulle hälsa på min mamma. Den morrar och gör konstanta utfall mot alla som hälsar på.

Kort sagt; Om Jack Russelterriern Popsie var en människa så skulle den bli intagen och medicinerad med neuroleptika, och läkaren skulle behöva ha assistans av polis, med dragna vapen, vid tidpunkten för omhändertagandet. Om Popsie var en tonåring i USA, så skulle ingen i efterhand bli förvånad om hon begått en skolskjutning. (.."Popsie var ju alltid så labil på något sätt..svår att få kontakt med..hade ibland aggressiva utbrott..kanske hade detta gått att förhindra om någon sett tecknena i tid"..).

Problemet är att detta är en älskad hund. Mina föräldrar avgudar den. Och som många andra gånger, så är det ingen av oss andra som begriper någonting. "Hon är jättesnäll". "Ni får inte röra er så snabbt förbi henne bara", "Hon är såå gullig..bara lite blyg"..osv.

Häromdagen kvittrade det bakom min far, när jag pratade med honom i telefonen. (Börjar ana oråd..).

Mycket riktigt. Min far har på impuls tyckt att det vore en god ide att införskaffa två Nymfparakiter. Med tillhörande bur. Modell Gigantico. Jag besökte dem igår och inser att buren tar upp halva deras vardagsrum, och jag överdriver inte. Att stå där och betrakta denna scen, är som att ingå i en sketch ur "Allt faller". (Jag tror ni kan föreställa er mitt ansiktsuttryck när han berättar att han dessutom döpt dessa två gracila små varelser till Piff och Puff).

Jag tittar på min kära mor under ett ögonblick. Jag behöver inte säga något innan hon säger: "Jag ville inte ha dem! Men jag gick med på det". (Jag förstår som vanligt varför det blir lite otydligt för min far att förstå att hon verkligen INTE vill ha dem).

Varpå min far svarar "Jodå, du kommer att älska dem" till min mor. Ett lättare meningsutbyte dem emellan utbryter, alltmedan jag och min man tittar på Popsie som oroligt rör sig strykandes runt buren...Vem ska ta hand om fåglarna när vi reser utomlands senare i år..? frågar jag lite försiktigt. (Vi har ju redan ett problem med Popsie. Att säga att det saknas frivilliga hundvakter i bekantskapskretsen är ett understatement..).

Det ska gammelfarmor göra, säger pappa bestämt. Jag blir förvånad i några sekunder, eftersom farmor bor på ett ålderdomshem och inte är så förtjust i när det blir förändringar i tillvaron.

Varpå min pappa säger.."Fast säg inget, för hon vet inte om det än".

Kommentarer (0)

Nu ska diskbråcket visst väck..!

Publicerad 2013-01-07 11:04:41 i

Många har hört av sig och undrat hur det står till med ryggen.. Och ja, jag hann knappt avge ett nyårslöfte om mer motion, förrän den försämrades igen.

Efter ett bättre bemötande på akuten (än förra gången..) så blev jag inlagd på ortopedavdelningen och morfinbehandlad. Jag har krupit omkring på golvet när det varit som värst. Hur många gånger har läkare inte sagt att det "bara" är muskulärt? Men i och med inläggningen nu fick jag en magnetröntgen.

Jag förstår mig ärligt talat inte på vården, för oss patienter med allvarliga ryggbesvär. Ska det vara så svårt att diagnosticera oss rätt?

Här har jag sprungit hos läkare i mer än ett år med svåra smärtor, men de har bara sagt att jag ska vila, promenera och se tiden an.

Idag kom läkaren in med bekymrad min, efter att ha tittat på nya röntgenbilder. Diskbråcket ser "riktigt fult" ut, och trycker på nervrötter. Jag har fått en permanent nervskada i vänster ben. Det blir operation imorgon bitti.

Förhoppningsvis kan värken försvinna medan känselnedsättning kommer att bestå.

Jag kan inte låta bli att undra hur det hade blivit om de följt upp med ännu en magnetröntgen, ett halvår eller tidigare, efter den första. Då hade troligen mitt och min familjs lidande blivit betydligt kortare, och sjukskrivningen blivit betydligt mindre i omfattning.

Nu finns inget annat att göra, än att hoppas på att operationen går bra. Jag känner mig orolig och lite rädd, men nu är jag så trött på att ha ont, att jag inte har något att förlora.

Tack till alla som skickat krya-hälsningar, det har värmt ordentligt!

Kommentarer (4)

Nyårshelgen är härmed uppäten!

Publicerad 2013-01-01 19:36:00 i

Nyårshelgen har passerat och en väldig massa god mat och umgänge har konsumerats. Efter ett lugnt julfirande, har vi närmast slagit rekord i socialiserande, matlagande och ätande. Häromdagen åt vi till och med frukost ihop med grannarna:).

Från början var vi fyra familjer som skulle fixa maten tillsammans här, till själva nyårsaftonen, (var och en med sitt egna ansvarsområde). Tyvärr fick en familj förhinder i form av sjukdom, men åt andra sidan kom en annan gäst till. Tillslut fick vi till en trerätters i allafall!

Det blev snittar med laxröra och ruccola till förrätt, fylld kalkon med ugnspotatis, gräddig sherrysås, rödvinbärsgele och stor sallad till huvudrätt. Desserten fick bli två; Hallonsemifreddo med daim och Marianneparfait med hembakta, sega maränger.

Idag, nyårsdagen, dök gänget upp igen. Den här gången med önskan om att få fixa hemgjord sushi..Det är inte ofta jag blir bortskämd med att sätta mig vid dukat bord, men så blev det. Tack till er, ni vet vilka ni är :)

Här kommer lite blandade bilder!

Jag tror minsann att ett nyårslöfte blir att försöka motionera lite extra..:)