HullerOmBullar.blogg.se

Kasta ut dem bara? Om stökiga elever som stör studieron i skolan

Publicerad 2014-03-22 07:01:20 i Allmänt, Elevhälsa, Föräldraskap, Kommunikation, Neuropsykiatriska funktionshinder, Psykologi, Skolfrågor, Skolkurator,

I dag tänkte jag ägna mig åt att skriva ett inlägg om något som jag vet berör väldigt många människor, på olika sätt och som ofta, (särskilt under de senare årens skoldebatt) kommer upp på tapeten i olika sammanhang där lärares arbetsvillkor och skolverksamhet i allmänhet diskuteras.


Vad jag pratar om? Jo..elever som uppfattas som stökiga och störande, och som påverkar studieron i klassrummet.


I mitt arbete genom åren, så är min erfarenhet att lärare i skolan främst upplever sig ha bekymmer med generellt två sorters kategorier av elever: Dels de elever som uppfattas som stökiga, och dels de som har svårt att lära sig.  Detta är fullt begripligt, då dessa elever ofta utmanar lärarnas känsla av att klara av sitt arbete.


Handen på hjärtat: Vem vill helst inte få lyckas i sitt arbete? Tänk att bara få undervisa trevliga, duktiga elever som sitter tysta och lyssnar? Om du inte själv är lärare, så jämför gärna med din egen föräldraroll; hur kul är arbetet som förälder (ja, jag skriver arbete, för det är det!) när ditt barn ständigt utmanar dig? Svar: Inte alls. Och som förälder vet du också att sträng gränssättning även behöver varvas med en portion humor, empati, förståelse och förtroliga samtal där du försöker sätta dig in i hur ditt barn ser och upplever en situation. Du känner dig sällan lyckad som förälder när du i frustration skrikit och slitit i ditt barn, för att därefter kasta ut det ur huset, eller hur?


Så, låt mig understryka att alla lärare har min sympati. Jag beundrar dem och tycker att de är en av de viktigaste yrkesgrupperna vi har!


Effektivt lärande för alla elever i klassrummet kräver studiero. Men den allmänna debatten om hur man uppnår ordning och reda i klassrumssituationer är ofta oerhört förenklad. Detta måste man ha klart för sig.


Den absolut vanligaste föreställningen som man brukar stöta på i de här sammanhangen är just ”kasta ut eleven” och ”Här ska pekas med hela handen”. I någon sorts vanmakt så vill man förlita sig på att det som upplevs som problem skall hanteras snabbt.


Det senaste exemplet är läraren som i frustration över en åk 6-elevs störande beteende, slet upp denne, med hänvisning till just att skapa ordning i klassrummet. Här slogs även fast att han hade rätten på sin sida att göra såmen om det är ett bra sätt att skapa studiero i klassrummet är en annan fråga.


Med många års erfarenhet av arbete med mycket utagerande, stökiga, arga, upproriska, stressade, och ofta utmanande, (och för all del provocerande elever) har jag lärt mig att det alls inte är så enkelt som att bara lära dem veta hut. Eller att be deras föräldrar att lära dem veta hut. Och låt mig säga..det finns 1000 anledningar till att elever är stökiga under lektionstid.

Nu har ju jag förvisso ynnesten att kunna lyxa till det genom att ta mig en funderare på vad som får dem att agera ut, och därefter bemöta dem efter det..vilket brukar lösa en del. Jag är medveten om att lärare har helt andra förutsättningar, än en skolkurator.


Dessa förhållningssätt med att kasta ut elever, är i längden ingen bra metod. JO, om de går ut självmant när man ber dem. Men att slita i dem och behöva använda våld..nja..I stunden kan det nog förvisso fungera att kasta ut en elev som stör, men strax därefter har nog nya problem uppkommit – för både eleven, läraren och för klasskamraterna som bevittnade det.Känner sig läraren lyckad efteråt? Eleven? Är ordningenverkligen återställd? Nja. Tolkningen är fri.


Ny teori och forskning kring t ex pedagogik och neuropsykologi, visar att många av de elever som uppfattas som stökiga har svårigheter inom det område i hjärnan som rör våra exekutiva funktioner. De exekutiva funktionerna styr sådant som planering och organisation, men också vår impulskontroll och koncentration. En nedsättning leder till exempel till svårigheter att kunna anpassa sig till nya situationer. Dessa elever har ofta svårt att planera sitt arbete, hålla reda på olika saker och att strukturera sitt arbete – alltså att få allt runt själva lärandet att fungera. Detta kan få till följd att de förefaller underprestera eller upplevs som okoncentrerade och i vissa fall stökigare än andra barn.


De flesta vet att elever utvecklas i olika takt och har olika talanger, vissa är musikaliska, vissa är motoriskt klumpiga,vissa lär sig läsa snabbt etc. Men ofta tar vi för givet att elever i skolan ska kunna sitta stilla, vänta på sin tur, styra sina impulser, lyssna på andra och komma ihåg att räcka upp handen. Här behöver vi påminna oss om att hjärnan är olika utvecklad hos olika individer vad gäller exekutiva funktioner, och att elever har olika förmågor även på dessa områden.

Det kan vara bra att känna till att exempelvis förmåga till tidsuppfattning, hålla olika saker i huvudet samtidigt, och attha ett väl fungerande arbetsminne - inte är lika väl utvecklade hos alla elever. Detta är kunskaper som är viktiga att känna till, för att förstå dessa elever och för att kunna hitta strategier innan stök uppstår.


De flesta förmågor som nämns här kan ses på en normalfördelningskurva där de flesta av oss ligger i mitten, några är mycket duktiga och några har stora svårigheter. Några har så omfattande svårigheter med sina exekutiva funktioner att det kvalificerar för en diagnos. Men de flesta, den största gruppen, gör det inte. Och alla elever med dessa svårigheter kan inte placeras i liten grupp.


Hur förebygger man stök och oro i klassen? Ja, det gäller att hitta praktiska strategier. Tydlig struktur. Att genom förebyggande arbete/pedagogik väja för de funktionella bekymmer som ofta blir följden för de elever som har svårigheter med sina exekutiva funktioner. En del elever med dessa svårigheter stör aldrig någon, utan sitter kanske helt tysta, så det ser dessutom olika ut. Det vi vet är att undervisning som är tillrättalagd för dessa elever, även gagnar elever som inte har svårigheter.


Det är lätt att förstå att det för många lärare känns svårt, tufft och ibland väldigt ensamt att klara av att hjälpa alla elever, på det sätt alla behöver. Inte heller finns alltid resurser för elever med ett större behov av stöd, eller tillgång för lärare till eget stöd i form av handledning av specialpedagog eller kurator. Själv har jag massor av tips på hur man kan hantera elever som har svårt att hålla reda på sina saker, beräkna tid och planera i olika steg, koncentrera sig, styra sitt känsloliv ochliknande..men tyvärr kan ju inte elevhälsoprofessioner vara överallt och räcka till, hela tiden de heller.


Det går att hitta bra strategier i klassrummet, för att undvika stök. Många lärare kan dessutom lära sig av varandra, för att hitta verktyg utifrån olika erfarenheter. Här gäller förstås att få tid och möjligheter att göra detta. Vi pratar ofta om kunskapsmål i skolan, men kanske mer sällan om hur vi gör för att möta olika elevers förutsättningar, och hur vi skapar förståelse och tolkar olika elevers beteende i klassrumssituationer, för att därigenom öka måluppfyllelse?


För det är just detta med tolkningen. Hur ska jag begripa vad det är den här eleven kommunicerar genom sitt beteende? Jag kan garantera att en stökig och störande 12-åring sällan menar ”Jag vill att du ska hata mig som pesten, och slänga ut mig” med sitt beteende, utan något helt annat. Den stora frågan är om vi har tid att förstå vad våra elever kommunicerar? Har vi tid att ta reda på det? Generellt tar det inte allt för lång tid att ta reda på vad som är det bakomliggande bekymret till att en elev är störande, om man bara gör på rätt sätt. (Ett tips är att inte slänga ut eleven och få den att känna att du hatar den innan, bara ;)


En vanlig orsak till utagerande beteenden i skolan, är relationsstörningar i hemmet, eller taskiga livsförhållanden överlag. Tänk om det är så illa, att den 12-årige elev som du som lärare blir helt vansinnig på och kastar ut med bryska medel, är den elev vars pappa alltid är full och trakasserar familjen, hemma ? Som slår honom?


Tänk om den störande eleven med stora attitydproblem i klassrummet, har en hemsituation som han behöver hjälp med? Det får du aldrig veta, så länge den eleven inte litar på dig. Hans tillitsproblematik till vuxna, blir definitivt inte bättre av att bli utslängd och utstött. 


Jag har aldrig träffat en elev i svårigheter, som vill misslyckas. Att rätt tolka bakomliggande orsaker till en elevs beteende är mer framkomligt, än att försöka få den att veta hut med disciplinära åtgärder. Jag lovar!


Visst ska lärare vara en auktoritet i klassrummet. Men läraren måste även skapa relationer med eleverna om något lärande ska komma till stånd – det gäller särskilt elever i svårigheter. Det innebär inte att läraren och eleverna ska vara kompisar, det måste finnas en maktrelation. Men för att makten ska fungera som avsett, så måste det finnas en god relation i botten. Precis som i föräldra-barnrelationen:


Du kan vara hur auktoritär som helst mot dina barn, men det garanterar inte att de kommer gilla och respektera dig. Om man inte känner sig sedd, omtyckt eller förstådd av sin förälder, så fungerar det inte. Detsamma gäller i elev-lärar-relationen.


Lycka till med relationsskapandet, det är grunden till att få dina elever dit du vill. Låt dig inte luras av auktoritära Quick-fixes:)


Varför är debatten om läxor så laddad?

Publicerad 2013-10-01 23:32:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Funktionshinder, Föräldraskap, Neuropsykiatriska funktionshinder, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete,

Debatten om hur svenska elever skall höja sina skolresultat fortsätter med styrka. De sista veckorna har fokus hamnat på detaljnivå rent av, (igen) när hemläxornas vara eller inte vara snurrat runt i sociala medier, i form av länkar till diverse blogginlägg. Här hittar du förövrigt en utmärkt sammanställning av några blogginlägg vad gäller läxor:http://rektorlina.wordpress.com/2013/09/14/har-du-nagon-laxa/
 
Jag noterar polariseringen, och har helt ärligt själv även lyckats hamna i diskussion med oliktänkande då jag både privat och yrkesmässigt har erfarenheter av att hemläxor inte endast är något odelat bra för barn, unga och deras föräldrar. Dock ej heller odelat dåligt.
 
Men det intressanta ligger mer i att reflektera kring varför just diskussionen om hemläxor förefaller bli så symboliskt laddade, i skoldebatten. 
 
Handlar de här ordväxlingarna verkligen om hemläxor. Egentligen? 
 
Kan det vara så, tänker jag, att den här frågan symboliserar något mer, och i så fall vad? 
 
Tanken kom till mig när jag läste det här inlägget för ett par dagar sedan:http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/09/28/laxor-ar-bra-laxor-ska-vi-ha/ 
 
Plötsligt blev det ganska tydligt för mig, genom att läsa Raymans reflektioner, vad det är som gör att diskussionen blir så laddad. 
 
Jag uppfattar att den ligger i bristen på förståelse för hur andra kan ha det och uppleva det. I bristen på empatiserande och förståelse med dem som inte har lika goda förutsättningar att klara av studier/skolarbete/föräldraroll etc.
 
Ett talesätt kommer upp."Innan du fördömer någon, gå en mil i dennes skor".
 
Det betyder, som de flesta vet, att det är lätt att tala om för andra hur de ska leva sina liv/lösa sina problem. Det är lätt att skuldbelägga/moralisera över andra människors svårigheter, val och tillkortakommanden, utan att ha den andres livserfarenheter. 
 
Skribenter som är odelat positiva till läxor förefaller utgå endast från sina egna värderingar och/eller positiva erfarenheter. För mellan raderna i exempelvis Raymans text anas väl ändå ett "Det det ska väl inte vara så jävla jobbigt". Eller "det är väl inte hela världen att ta en liten konflikt".. "det är din plikt som förälder".
 
Men tänk om det är det? Jävligt jobbigt. Eller fruktansvärt svårt. Eller hela världen. Om man har konflikter varje dag. Om det nöter ner familjens liv tillsammans. För barn, unga och deras föräldrar som kämpar med inlärningssvårigheter, funktionshinder, psykisk ohälsa, som inte har rätt anpassat stöd i skolan, för ensamstående föräldrar, utlandsfödda som inte kan språket, för de i ekonomisk utsatthet, med sociala problem, för de utan sociala stödjande nätverk..
..tja, för rätt många så kan skolarbete faktiskt vara en mycket stor källa till stress.
 
För en tid sedan tog jag del av SOU-rapporten "Ungdomar, stress och psykisk ohälsa. Analyser och förslag till åtgärder. Slutbetänkande (2006:77)
 
I rapporten refererades de mätningar som gjorts i ett 80-tal länder, av samspelet mellan individers livsåskådningar och värdesystem. Av sociala, ekonomiska, politiska och kulturella samhällsfaktorer.
 
Sverige bedömdes vara ett extremt sekulariserat och individualistiskt samhälle.
 
Man skriver att"tidigare studier har ett visat att ett sådant samhälle förefaller medföra en ökad risk för psykisk ohälsa, eftersom individen förväntas skapa en egen identitet, forma sina egna utvecklingsbanor och göra sina egna självständiga val. Detta kan kännas stimulerande och berikande för den resursstarke. För de mindre bemedlade grupperna är chanserna till självförverkligande i realiteten dock mycket begränsade".
 
Ovanstående får runda av det här inlägget. Jag tycker det sammanfattar det hela väl. Vi vill tro att alla människor, i ett välfärdssamhälle som vårt, har lika möjligheter i teorin. Men många av oss vet att det inte är så det fungerar i praktiken.
 
Få av oss kan göra något åt det, annat än att fortsätta arbeta för att elever med sämre förutsättningar erhåller det stöd de behöver i skolmiljön, av pedagoger. Att skolan i möjligaste mån försöker att hålla på (och erhåller resurser för) sitt kompenserande uppdrag. 
 
Och avslutningsvis...låt oss också sluta skuldbelägga och moralisera över dem, vars skor vi aldrig behövt kliva en meter i.
 
Mer om några av de eleverna kan du läsa om här, i rapporten 10 orsaker till gymnasieavhopp:
 
 
http://www.temaunga.se/sites/default/files/tioorsaker.pdf
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Elever med problematisk långvarig skolfrånvaro. Vad beror det på och vad gör vi åt det?

Publicerad 2013-09-10 20:43:00 i Elevhälsa, Kommunikation, Neuropsykiatriska funktionshinder, Psykologi, Relationer, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

Efter en långt uppehåll från bloggande om skolfrågor är det dags igen. Ny termin, nya tag och dags för att tänka nya tankar. Hur vi får elever att trivas, må bra och genom det prestera och växa i skolan?
 
Idag tänkte jag uppmärksamma Malin Gren Landell, (barnpsykolog och forskare vid Linköpings Universitet), aktuell med en studie där hon har undersökt livssituationen för elever med längre skolfrånvaro. Gren Landell är även expert i en aktuell granskning som Skolinspektionen gjort av hur skolor främjar närvaro och motverkar frånvaro, (vilket du kan läsa mer om i bifogade länkar).
 
Elever med omfattande skolfrånvaro omnämns ofta som "hemmasittare". Men liksom Gren Landell kan jag hålla med om att en lämpligare benämning vore att prata om "problematisk skolfrånvaro"
 
Det beskriver mer vad det verkligen handlar om; elever som av flera olika samverkande, och ganska komplicerade skäl, är frånvarande under längre perioder från skolan.
 
Så vad säger Gren Landell?
 
Som sagt; det är nästan aldrig bara en faktor som leder till problematisk skolfrånvaro. Orsakerna är dessutom väldigt individuella.
 
De kan delas upp i 1) sociala faktorer, 2) skolfaktorer, 3) individfaktorer och 4) familjefaktorer. 
 
Det är precis som skolverket skriver.."en komplex väv av faktorer":
 
Många av eleverna har någon form av psykisk sårbarhet/ohälsa/psykisk ohälsa i botten, exempelvis social fobi eller separationsångest. Det är också vanligt med neuropsykiatriska diagnoser, smärtproblematik eller depression. Inte sällan har även elevernas föräldrar egen psykisk ohälsa och sociala problem. 
 
I mötet med skolan uppstår sedan en rad svårigheter. Många elever har varit utsatta för mobbning. Vissa har haft dåliga relationer till lärare, upplevt skolmiljön som stökig. Många gånger är undervisningen inte anpassad efter elevens särskilda behov.
 
Gren Landells studie är liten men slutsatserna ligger i enlighet med den internationella forskningen på området.
 
De ligger även i linje med mina egna fleråriga erfarenheter inom elevhälsoarbetet. 
 
Gren Landell menar att eftersom de bakomliggande orsakerna varierar, så är det också svårt att skapa generella metoder för att förebygga hemmasittande .." Men att man i ett organisationsperspektiv kan börja med att fokusera på sådant som faktiskt är bra för ALLA elever: att ha en bra skolmiljö, jobba mot mobbning och arbeta för att upptäcka inlärningsproblem samt psykisk ohälsa..". Tidigt. 
 
Jag håller med. I det sammanhanget vill jag igen trycka på att komplicerade orsakssamband kräver tvärprofessionalism och samverkan. Vi som arbetar i skolan behöver ha ett helhetsperspektiv och vara nyfikna på olika bakomliggande orsaker, när vi möter elever med skolproblematik. 
 
Rätt insater och åtgärder kräver i komplicerade fall både specialpedagogiska, kurativa, psykologiska och medicinska ställningstaganden. Förutsättningarna är att skolorna fortsättningsvis har möjlighet att satsa på sina elevhälsoresurser och dessutom krävs en god samverkan mellan tämligen olika professioner, för att nå synergieffekter. 
 
Nedan hittar du en artikel om specialpedagogen Marie Gladh och kuratorn Krysmyntha Sjödin, som genom just sin tvärprofessionalism utarbetat en metod att få hemmasittare tillbaka till skolan igen:
 
http://www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2013/04/01/natet-oppnar-vagen-tillbaka
 
 
Än har vi kanske en bit kvar innan det tvärprofessionella tänket återfinns fullt ut inom skolans värld, men Gren Landell, Gladh och Sjödin är några av dem som bidrar med sin värdefulla kunskap.
 
 
Mer att läsa i ämnet hittas i ex följande länkar:  
 
 
 
 

 

 

 
 
 

Föräldrar och lärare - lär dig om barn/unga med adhd!

Publicerad 2013-04-10 17:29:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Kommunikation, Lästips, Neuropsykiatriska funktionshinder, Skolfrågor,

För en tid sedan sprang jag på en fantastisk bok, som vänder sig till föräldrar, lärare, specialpedagoger och andra intresserade. Den vill jag verkligen tipsa om idag! Skaffa den om du har ett barn med adhd eller möter elever som har den diagnosen.
 
Boken heter Adhd - att leva utan bromsar med underrubriken "en praktisk vägledning" och är skriven av Martin L Kutscher.
 
Kutscher är en internationellt erkänd barnneurolog och författare, verksam i New York. Som förälder själv till en pojke med Add, (samt det faktum att jag själv föredrar kreativt kaos framför ordning) är detta en av mina största utmaningar - att hjälpa honom att strukturera upp sin tillvaro, utan att själv vara speciellt bra på det..Detta tror jag att fler föräldrar och även lärare kan känna igen sig i.
 
Jag har även läst många böcker i ämnet, men ingen har varit långt ifrån lika bra som den här. Boken i sin helhet är rolig och lättläst. Ett kapitel som är helt suveränt rör skolarbetet - och att hålla just ordning och reda.
 
 
 ADHD - att leva utan bromsar : en praktisk vägledning
 
 
Boken sammanfattar även de insikter som framstående forskare inom området gjort. T ex om den neurologiska bakgrunden till adhd, som Kutscher beskriver den: "Frontalloberna sover på jobbet"..
 
Adhd är ett reellt tillstånd. Det rådande kunskapsläget kan sammanfattas på följande sätt; 
 
# Frontalloberna och prefrontalloberna i hjärnan är säte för våra exekutiva och hämmande funktioner.
# Signalsubstanserna dopamin och noradrenalin spelar en framträdande roll för de hämmande funktionerna i frontal-och prefrontalloberna.
# Vid adhd är de här signalsubstanserna inte tillräckligt verksamma. Enkelt uttryckt innebär adhd att frontallobernas "bromsar" samt andra exekutiva funktioner i hjärnan -sover.
 
Oordning finns därför i praktiken inbyggt i adhd. Så gott som samtliga människor med adhd har medfödda svårigheter inom det här området.
 
Kutscher redovisar symtomkriterier för adhd som avser bristande uppmärksamhet, och bland dem kan man se att fem av nio kriterier avser just organisationsförmåga.
 
De övriga fyra berör begränsat uppmärksamhetsomfång och distraherbarhet:
 
-svårt att vara fullt uppmärksam; gör därför fel till följd av slarv eller obetänksamhet
-har svårt att behålla uppmärksamheten
-tycks inte lyssna vid direkt tilltal
-distraheras lätt av yttre stimuli
-har svårt att organisera uppgifter
-misslyckas med att genomföra uppgifter (dock inte pga ovilja eller bristande förmåga)
-undviker uppgifter som kräver uthållig organisationsförmåga
-tappar bort saker som behövs för att utföra uppgifter
-ofta glömsk i vardagen
 
Desorganisation är alltså en inbyggd dysfunktion i diagnosen. Det förklarar, som Kutscher skriver, behovet av att hjälpa barnet/den unge med att HÅLLA ORDNING. 
 
Tolka inte oordning som ett tecken på att barnet inte bryr sig eller är slarvig! Hos människor med adhd fungerar hjärnan annorlunda, när det gäller förmågan att organisera och planera.
 
Ordning är en fråga om förmåga. Vissa människor är bra på att ordna och organisera. De som har adhd, är det inte, och det har med hjärnan att göra - inte att man är slarvig eller lat.
 
"Hjärnan kan så att säga ha extremt goda förutsättningar att skriva en uppsats men extremt dåliga förutsättningar att hitta uppsatsen morgonen därpå..och det är den här slående ojämnheten i fråga om färdigheter som gör den bristande organisationsförmågan till ett funktionshinder.."
 
Kutscher skriver vidare att åtgärder för att möta den bristande organisationsförmågan hos barn/unga med adhd bör spela en huvudroll i skolans åtgärdsprogram för dessa elever.
 
Han beskriver sedan flera handfasta tips och tricks till både lärare och föräldrar på hur man hjälper elever att organisera sitt skolarbete. Alla beskrivna stödåtgärder för bättre ordning kompletterar Kutscher även med andra saker som kan vara viktigt att tänka på:
 
Alltifrån vad man som lärare kan behöva vara observant på; t ex att det finns problem som har kopplingar till adhd. Många elever har också inlärningssvårigheter i någon form, särskilt vanligt är nedsatt skrivförmåga, svårigheter att uttrycka sig skriftligt, problem med stavning, svårigheter att följa anvisningar i flera steg/följa instruktioner i flera steg.
 
I övrigt berör författaren förhållningssätt  på olika sätt; att se realistiskt på barnet/den unge med adhd som du möter varje dag. Om att bevara lugnet; tolka inte problematiska beteenden som personliga förolämpningar.
 
Ett sätt är att regelbundet bedöma de adhd-relaterade beteendena hos ditt barn, eller en elev, med hjälp av en kort checklista, tex:
 
-Distraherbarhet
-Desorganisation
-Impulsivitet
-Rastlöshet
-Överkänslighet
-Kontaktproblem
 
Ovanstående är utgångsläget, alltså inte ett typiskt barn. Detta kan vara värt att tänka på. För om man betänker att det är så här svårigheterna kan se ut, så har man lättare att möta barnet där det är, istället för att gå igång och hamna i konflikt.
 
Erbjud hjälp med det som inte fungerar i den stund det behövs, istället för att ge negativ respons när det redan är försent. Kutscher ägnar även ett kapitel om läkemedelsbehandling, som är väl värt att läsa. Det är tydligt att det finns många fördomar och förutfattade meningar om medicin som kan hjälpa barn med adhd, vid sidan av pedagogiska stödåtgärder och familjestöd.
 
Det näst sista kapitlet ägnas till den unge själv medan det sista ägnas åt en sammanfattning.
 
Läs den!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Betraktelser inifrån och utifrån; att ha ett barn med ett neuropsykiatriskt funktionshinder.

Publicerad 2012-11-20 19:35:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Föräldraskap, Neuropsykiatriska funktionshinder, Skolfrågor, Skolkurator,

Föreställ dig att du sitter på ett viktigt möte, och bara hör var tredje mening ungefär. Eller att du pratar med vänner och bara uppmärksammar vissa delar av det de säger. Eller tänk dig in i hur det skulle vara att få viktiga instruktioner, men bara uppfattar en tredjedel av dem? Svårt, pinsamt och jobbigt, eller hur?
 
Det är rätt lätt att tappa förståelsen för helheten då. Verkligheten blir fragmentarisk, och man måste hitta strategier för att försöka hålla uppmärksamheten uppe. För detta krävs energi, och man blir fortare trött. Att sätta sig in i hur det är att leva med en uppmärksamhetsstörning är inte lätt.
 
Idag ska jag skriva utifrån mina egna erfarenheter. Både som förälder till ett barn med svårigheter, och utifrån min egen yrkesroll.
 
Jag har pratat igenom tillkomsten av det här inlägget med min 12-årige son. Jag skriver detta med hans samtycke. Vi tycker båda att det är viktigt att sprida information om ett funktionshinder som inte syns; ADD, vilket står för Attention deficit disorder.
 
Att ha ADD innebär att man har en form av ADHD, där huvudproblematiken främst handlar om uppmärksamhetsproblem, och inte motorisk rastlöshet. I min sons fall tillkommer det att han har nedsatt arbetsminne och dyslexi. (Ingen person med ADD är den andre lik, men den gemensamma nämnaren är problemet att hålla uppmärksamheten uppe).
 
Ouppmärksamheten och det nedsatta arbetsminnet innebär bland annat att han ständigt tappar bort saker, samt har svårt att organisera och planera tillvaron. Ibland behövs en hel del utifrånkommande stöd för att få vardagen att flyta. Motivationsproblem har också ingått som ett stort problem. Trots att vår son är smart, så har han inte kommit "till sin rätt". När man bara hör var tredje mening, blir det svårt att t ex tillgodogöra sig lektioner.
 
I vårt moderna samhälle är det väldigt mycket jobbigare att ha uppmärksamhetsproblem, än vad det hade varit att ha det i..tja i t ex en turkisk bergsby. Vårt samhälle har ju rätt höga krav, särskilt i skolan, där man behöver ha tillförlitlig åtkomst till sitt minne, att kunna organisera, planera och ta eget ansvar. Konsekvenserna av ADD är alltså större eller mindre, beroende på vilket sammanhang man befinner sig i. Det blir också ett större eller mindre hinder i skolan, beroende på hur väl skolan kan ta hand om elever i behov av särskilt stöd.
 
Som förälder har jag suttit i oändligt många möten i skolan, tillsammans med sonen. Som jag nämnt tidigare har jag turen att ha kunskaper i ämnet utifrån mitt eget yrke, Det är betydligt värre för de barn som inte har föräldrar som förstår. (Sämsta utgångspunkten är förstås när vare sig föräldrar, barnet ifråga eller läraren, lyckas upptäcka svårigheterna och se till att undervisningen anpassas utifrån det).
 
Reaktionerna i skolan har under åren varit blandade, och helt beroende av lärarens ork och möjlighet att sätta sig in i problematiken. Många gånger uppfattar jag att vi upplevts som lite besvärliga, även om jag under senare år märker att kunskaperna har växt i skolan kring vad neuropsykiatriska svårigheter innebär.
 
Varför är det viktigt att förstå sig på ADHD och ADD? Ja, framförallt för att det är väldigt vanligt. I en vanlig skolklass säger man att det är runt 2-3 stycken elever som har dessa svårigheter. I en IV/IM-klass på gymnasienivån är de ofta fler. Obehandlade och/eller utan stöd, så finns det en risk att man t ex misslyckas med sina studier.
 
ADD och ADHD är egentligen inget annat än en naturens variation, våra hjärnor ser olika ut. Med ganska små medel kan man göra tillvaron uthärdlig. Det är min uppfattning, både i min roll som förälder och som skolkurator, att det kan vara viktigt att det utreds och diagnosticeras, (men jag är medveten om att det finns andra som tycker annorlunda när det gäller den frågan). 
 
Specialpedagoger med bred kompetens inom inlärningssvårigheter och NP-spektrum, har möjlighet att omsätta sina kunskaper  till pedagogiska strategier som kan nedtecknas i åtgärdsprogram. Först då blir det ett stöd både för eleven och de lärare som skall undervisa.  
 
Är då en tillrättalagd undervisning i skolan, ett tillräckligt stöd? Ja, ibland är det faktiskt fullt tillräckligt, i kombination med stöd hemma. Dock behöver stödet individanpassas, för att inte störa barnets självständighetsutveckling. (Här är jag för övrigt tillbaka till hur viktigt det är med tillgång till en välfungerande elevhälsa, med tvärprofessionella kompetenser, som kan vara till hjälp). 
 
Som många känner till, så finns det även medicinering. För att få prova medicin så måste man vara utredd och diagnosticerad. Som föräldrar har vi varit negativt inställda till medicinering från början, men efter mycket om och men har han fått prova.
 
Hur det har gått?
 
Det har varit som att vända på en hand. Vi är förvånade över skillnaden. Han kommer ihåg vad han ska göra, han är inte lika trött, han tar eget initiativ till att göra alla läxor och det är mycket mindre stök och bråk. Han är gladare, känner hopp och känner att han hänger med. Han kan sitta och prata med oss och följa en konversation!
 
Är det fel att medicinera barn? Ja, en del tycker det. Jag vet många som blir provocerade, och tycker att det "är samhället som ska ändra på sig". 
 
Men ingen föreslår att ett hörselskadat barn skall vara utan en hörapparat, och att det är bättre att alla lär sig teckenspråk istället? För så kan vi ju faktiskt tänka på det; att en del barn har osynliga funktionshinder, och har behov av olika typer av hjälpmedel.
 
Jag hoppas att vi i framtiden kan lära oss att se på medicinering som ett hjälpmedel av flera, för de som har behov av det. I kombination med en större kunskap om vad det innebär att ha ADD eller ADHD förstås, och vilka konsekvenserna kan bli om vi låter stödet utebli.
 
Vi behöver också bli bra på att skilja ut ADD/ADHD från den typen av koncentrations/uppmärksamhetssvårigheter som kännetecknar de barn/ungdomar som lever under svåra hemförhållanden/socialt utsatta förhållanden/stress. Dock kan stödet i skolan behöva anpassas på samma sätt, men med tillägg av annat utifrånkommande stöd. Men det ska jag nog återkomma till, i ett annat inlägg :)
 
 
 
 
.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Världens mest trassliga människa. Igen. Och igen. Och igen..

Publicerad 2012-10-12 18:43:00 i Barn och familj, Föräldraskap, Livspussel, Neuropsykiatriska funktionshinder,

Fredagmorgonen gick i stressens, uppmärksamhetsstörningens och det nedsatta arbetsminnets tecken. Ibland önskar jag att människor med välfungerande uppmärksamhetsförmåga och minne, skulle leva tillsammans med mig och barnen en vecka eller två. Jag har nämligen den stora lyckan (?) att både arbeta med elever som har dessa svårigheter, samtidigt som det existerar i min egen familj. 
 
Imorse "failade allt" för att uttrycka mig som min son skulle sagt: Hans mobiltelefon var borta. Han glömde äta frukost. Hans jacka var borta, (kvarglömd i skolan). Detta upptäcker han när han ska gå till bussen, och redan har rätt bråttom.
 
Jag säger att han får ta sin regnjacka, så han inte missar bussen. Fem minuter senare får jag ett sms från en okänd telefon
 
"Hej mamma! Jag skriver det här från Jakobs telefon. Jag kom på att jag inte har något busskort, för det ligger nog i jackan i skolan. Hoppas jag"...(Tilläggas bör att vi nyss köpt ett nytt busskort, för att han tappat det förra, och istället för att säga som det var, så har han löst sms-biljetter med telefonen i två veckor).
 
Ytterligare fem minuter senare hittar jag hans jacka i ett hörn i tvättstugan. (Telefonen hittade vi ikväll, i ett litet fönster där ingen letat..plus fyra olika läxpapper som han "glömt" att göra. Busskortet visade sig ha legat i hans väska hela tiden, men han hade missat att se det trots att han letat..)
 
Efter att ha ägnat mig åt sonens bekymmer, blir jag själv i tidsnöd. Efter att ha letat som en besatt efter ett par byxor och bilnycklarna (de kan ligga vart som helst är min erfarenhet) och pennor att ta med, (kan någon förresten förklara varför pennor alltid saknar stift, alternativt har ett halvt stift som tafflar ur det lilla röret när man trycker på dem?) så gick jag ut till bilen och inser att det är frost på rutorna.
 
Men kom igen. Frost? Det är väl en fullständig överraskning att sådant kan uppenbara sig vid den här tiden på året..?
 
Jag vet inte hur ni tänker, själv tänkte jag att det kunde varit praktiskt med en isskrapa i bilen. Men tydligen har det stannat vid tanken, för någon sådan fanns inte. När man har tio minuter på sig att ta sig till ett viktigt möte, så kan det upplevas som stressande att försöka skrapa rutorna med ett litet reklamblad i papper som det står Colorama på. 
 
Det är förövrigt vid sådana här tillfällen som jag tror att jag skulle göra succe i någon form av dokumentärt reportage. T ex på temat "Hur mycket kan det egentligen trassla för en människa med normal begåvning och en akademisk examen?".
 
Hursomhelst, jag kom i tid! Jag gör nästan alltid det, med en mild ansträngning..
 
Nu väntar en helg och välförtjänt vila, efter en späckad vecka. Jag ska laga kyckling, och sedan se en bra film. Ha en härlig lördag och söndag, glöm inte att gå ut och njuta av alla vackra färger!
 
 
 
 
 
 
 
.
 
 
 
 
 
 

Att gå utanför ramen; ett inlägg för normbrytare!

Publicerad 2012-08-30 22:04:00 i Allmänt, Funktionshinder, Leva tillsammans, Neuropsykiatriska funktionshinder, Socialt arbete,

Jag diskuterade med en släkting för en tid sedan, om vad det är som genererar att folk kommenterar mycket på facebookinlägg. Själv är han sedan många år djupt engagerad i miljöfrågor. Han var lite irriterad och tyckte att han hade svårt att få folk på vänlistan att reagera, och framförallt kommentera, när han lade ut länkar eller skrev statusar som rörde sådant han själv tycker borde både engagera och uppröra.
 
Jag sa att jag trodde det berodde på vilka vänner han har på sin lista. En del är ju helt enkelt mer frispråkiga än andra. Jag jämförde med en annan vän, som ofta berörde samma typ av miljöfrågor på fb (isen på Arktis smälter t ex), vars vänner i sin tur kommenterade hejvilt). Likaså ytterligare en annan vän som ofta lägger ut statuskommentarer med ett politiskt provocerande innehåll, och får igång folk både från höger och vänster.
 
Själv har jag på kul skummat ut tre ämnen som jag själv skrivit om, som skapat reaktioner.
 
Dessa tre är:  ..att jag började äta LCHF-kost, ..att jag nästan aldrig dricker alkohol och nu för en tid sedan att jag tänkte låta bli att fira jul på traditionellt vis. 
 
LCHF-statusen (den första) genererade drygt 70 kommentarer, där en del vänner startade en debatt värd en tv-studio. Alkoholstatusen skapade också ett visst förvånande engagemang. T ex tyckte en vän halvt på skämt, halvt på allvar att det är något hotfullt över när människor är nyktra..observera; de som är nyktra uppfattas som hotfulla, medan de som har en drog i sig uppfattas som helt normala., och när jag skrev om julen så undrade en vän varför jag gjorde ett "statement". (Kram på er förresten, för ni läser ju det här!)
 
Utan att gå in igen i själva sakfrågorna, så tänker jag att det ämnena har gemensamt är att de går utanför normen. (Eller gjorde, för nu äter ju var och varannan enligt LCHF).
 
Men, det var i början normbrytande att äta fett, när de flesta lärt sig att det ska ju vara helt fel och farligt. Samma med att inte dricka alkohol, när det betraktas som det normala och förväntade att göra på fester. Folk provoceras nästan av att man väljer bort det, tänk om de kunde vara lite nyfikna istället?
 
Numera står jag för det, men en gång i tiden hällde jag ut en martini i en av svärmors blomkrukor istället för att säga som det var..Och så det här med att inte fira jul i år..ja, jag har mina skäl, men inte speciellt många har frågat varför :)
 
För ett tag sedan var jag på en föreläsning med arbetskamrater. En rätt tjusig kvinna i 50+ åldern, Sara Lund, föreläste bland annat om fördomar och om att avvika från normen. Sara Lund heter egentligen Claes Schmidt och är en man. Men han föreläste som Sara, då han är transvestit. Han frågade om vi kände någon som berättat om att de var det, och jag tror inte det var någon som räckte upp handen...och det är ju inte så konstigt att folk inte vågar säga om de är transvestiter i smyg, (eller att de behöver vara det just i skymundan)..för vi pratar ju aldrig om det.
 
Han har rätt, vi välkomnar inte gärna det som är annorlunda. 
 
Jag kan även dra parallellen till detta med funktionshinder, både synliga och osynliga. Om mamma och jag är på stan eller i affär ihop (hon sitter alltså i rullstol, som jag nämnt tidigare) så vänder sig expediterna till mig istället för till henne, när hon ska handla och jag står bredvid. Många verkar koppla ihop kroppslig förlamning med att även hjärnan är förlamad...visst är det märkligt? 
 
I mitt arbete som skolkurator möter jag ofta elever (många!) som har neuropsykiatriska funktionshinder, t ex svåra uppmärksamhetsproblem, koncentrationssvårigheter etc, (uppmärksamhetsproblem har jag själv, men det kan väl inte många ha missat vid det här laget?..) och som skulle vilja vara öppna med det i skolan..men som inte vågar, för de vill inte vara avvikande. Från det "normala". I tonåren är det också som allra viktigast "att vara som alla andra". Men vad är egentligen normalitet i det här sammanhanget? Jag lovar återkomma när det gäller NP-funktionshinder en annan gång.
 
Hur som helst så är det synd, att haka upp sig för mycket på det som går utanför ramarna... för olikheter berikar. Det är ju rätt torrt att vara likriktad. Och vi har ju faktiskt ingen utveckling åt något håll, om vi alla vore likadana.
 
Så välkomna det som är annorlunda och var mer nyfiken!
 
 
 
 
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela