HullerOmBullar.blogg.se

Till Nangijala: I Converse-kista, till toner från YouTube

Publicerad 2013-05-20 20:28:00 i Acceptans, Barn och familj, Sorg, Vänskap,

Ikväll var stunden kommen. Familjen har hållit jordfästning i trädgården. Iris Ilone guldhamster gick bort i pinkalla februari men går till sin sista vila i en av försommarens vackra kvällar. (I väntan på lämpligt tillfälle har hon haft ett eget frysfack, likt många människor i dessa dagar, som också får vänta på sitt begravningstillfälle..)

Inlindad i hushållspapper, på en bädd av sågspån lade barnen henne i en skokartong från Converse, st 35. Vi konstaterade att hon var sig helt lik, trots frysförvaring. En och annan tår fälldes över det lilla livet, som blev så kort.

Färdkost medpackad i form av gurka, en halvt uppäten fröstång och lite pellets. Fadern i familjen grävde ett hål vid en fin plats i trädgården, där Converselådan sänktes ner.

Ovanpå planterades två rosbuskar och en kantlobelia (som modern fick offra från en av sina sommarkrukor..) Hussen hade själv snickrat korset och delvis gjort inskriptionen, (visst blev den fin? Se foto).

Begravningsgudstjänsten inleddes med några väl valda ord från Iris husse, om hur Iris levt sitt liv och hur snäll och fin hon varit. Efter detta spelade vi "Tryggare kan ingen vara" i en hiskeligt fruktansvärd och närmast frireligiös dansbandsversion från YouTube, på sonens mobiltelefon.

När de yngre i familjen även tyckte att vi skulle spela "Popular" med Eric Saade, så tyckte de lite äldre att begravningen nog hade börjat gå mot sitt slut..(Alla har sitt eget perspektiv på värdighet i sammanhanget..)

När alla andra gick in, satt den lille hussen fortfarande kvar vid sin vän. 

Älskad - saknad.

 

Vegetariska tjejträffen

Publicerad 2013-04-20 19:30:00 i Vänskap,

Under eftermiddagen jagade jag ut mannen och alla våra barn, och väntade in tre vänner. Ikväll ska det ätas, pratas och skrattas (förhoppningsvis). Vanligtvis brukar jag inte vara särskilt nervös när det kommer till matlagning, men idag är jag faktiskt det. Det blir vegetarisk buffe. Jag har lagat till en salig blandning av smaker den här gången.

Bara en av dem är vegetarian, och hon blir nog nöjd..men jag hoppas de andra blir det också:)

Själv älskar jag vegomat, det har jag gjort ända sedan jag besökte restaurang Örtagården i Stockholm för första gången, för många år sedan. De hade en helt otrolig dignande vegetarisk buffe.

Det var också då jag fick upp ögonen för att vegetarisk mat långt ifrån bara är sallad. (Eller bakpotatis, som en studentkorridorskamrat BARA åt, tillsammans med vitlökssmör, när hon bestämt sig för att bli vegetarian)..

Vad jag tillagat? Det hittar du under sista bilden :) Inga recept idag, men det mesta går nog att hitta på nätet.


 

 

 

 

- Grillade vitlöks och ingefärsmarinerade quornfileer

- Involtini (fyllda auberginerullar med bland annat fetaost och pistagenötter

- Smördegspiroger med spenat och ost

- Bönröra med chili och citron

- Ugnsgratinerad sötpotatis med chevre

- Coleslaw med dijon

- Avokadosallad

- Valnötsbröd

Efterrätt: Kokostårta med färska hallon och physalis (LCHF)

 

 

 

 

 

 
 

 

Mot alla odds - en historia från Treklöverhemmet Ljungskile

Publicerad 2013-04-16 22:29:00 i Acceptans, Funktionshinder, Livsval, Vänskap,

Ikväll tittade jag på Svt:s Mot alla odds, programmet där ett gäng människor ger sig ut på en expedition. De tio deltagarna som på 28 dagar ska ta sig från Atlantkusten till Stilla havet. I extrem hetta, genom tät djungel, tar de sig över bergskedjan Kordiljärerna och bestiger en aktiv vulkan. En riktig utmaning för vem som helst, men särskilt för dessa deltagare - eftersom de alla har olika former av funktionshinder.
 
Vem kan inte känna annat än beundran för de människor som just mot alla odds, faktiskt klarar det vi utan särskilda hinder knappt tänker att vi skulle kunna genomföra? 
 
I ett tidigt blogginlägg har jag berättat om mina egna erfarenheter av funktionshinder. När jag var bebis insjuknade min mamma. Hon fick en sk subarachnoidalblödning, en sorts hjärnblödning som orsakades av ett medfött försvagat blodkärl som ingen visste fanns där. Hon levde helt enkelt sitt liv som vanligt ända fram till en dag 1974, då allt förändrades på några få minuter. Från att ha varit en 20-årig nybliven nygift mamma, förvandlades livet och i ett slag var hon multihandikappad och rullstolsburen. De första åren var hon borta hemifrån mycket, det var delvis långa sjukhusvistelser och i perioder rehabilitering.
 
När jag blev lite äldre, runt förskoleålder, så fick jag åka och besöka henne. Ett rehab som jag har tydliga minnen av är det här: Treklöverhemmet i Ljungkile.
 
http://www.brackediakoni.se/enheter/rehabcenter-trekloverhemmet/
 
Jag läser på deras hemsida att de fortfarande tar emot människor med behov av neurologisk rehabilitering.
Treklöverhemmet var ett häftigt ställe, med fantastisk personal. Jag har många minnen därifrån som barn, en del roliga och en del skrämmande. Jag tror det är ett av få ställen där mamma känt sig riktigt glad.
 
Treklöverhemmet var för övrigt stället där min hund råkade äta några starka mediciner som någon tappat på golvet - vilket medförde en cairn terrier som gick baklänges i en trappa (!)..och där fick jag möjlighet att stifta bekantskap med en hel hög människor med olika historier om hur de hamnat där. Förmodligen gled jag runt rätt fritt och störde verksamheten:/
 
Ibland tror jag vi underskattar hur viktigt det är för människor att få "höra till" att få vara tillsammans med andra som vet precis hur det är, som man kan dela känsla och upplevelse med. Hon var inte ensam, hon behövde vara med människor som förstod - på riktigt förstod. På Treklöverhemmet konfronterades mamma med andra unga, nyskadade människor. En del av dem svårt trafikskadade. Alla var där med ett och samma mål - att återerövra livet, på nya villkor.
 
När hon kom dit första gången var hon i dåligt skick, både fysiskt och psykiskt. En del trodde inte ens att hon skulle överleva. Hon kom dit efter att ha vårdats bland gamla strokedrabbade människor. Hon var 20 år gammal. Ingen förväntade sig någonting, hon låg som en fågelunge i sängen. Förlamad i hela vänster sida. Hon kunde inte ens sitta i sin rullstol, utan att ramla åt sidan. Hon sluddrade när hon pratade, då halva ansiktet hängde.
 
Hon beskriver känslan för mig så här när jag frågar hur det kändes att få komma till Treklöverhemmet:
 
"Jag kände mig så levande där..så frisk, jag behandlades inte som sjuk. Jag glömde nästan bort att jag var sjuk. Trots att jag fick lära mig allt från början."
 
Jag tror att förväntningarna hon mötte fick henne att leva igen. Hon förväntades att återerövra självständighet inom de områden hon kunde träna upp, om än att det kunde handla om att kunna klä på sig en tröja med bara en rörlig hand.
 
Jag kan inte hjälpa det..men jag återkommer ofta till det här..hur man inte ska klaga på småsaker, att man ska glädjas medan man kan i vetskap att allt kan vara annorlunda imorgon, att känna lycka över att kunna ta en promenad, hoppa i en bassäng, springa det fortaste man kan. Allt det där som friska människor alltid tar för givet. Dont ever forget it..liksom.
 
 
PS. Slutligen, om någon därute känner till Edith Barksten, Christer "Fille" Lindberg, Margareta Magnusson, Gun Ekdal, läkarna Staffan Ohlanders och Magnus Fogelberg; som arbetade på Treklöverhemmet när mamma kom dit på 70-talet - berätta för dem att mamma hälsar:) DS.
 
 
 
 
.
 
 

Alla sagor har inte lyckliga slut

Publicerad 2013-03-23 16:41:00 i Acceptans, Leva tillsammans, Livsval, Sorg, Vänskap,

Morgonen visar sig från sin bästa sida. Jag och min vän promenerar i vårsolen, som vi ofta gör hon och jag. Ibland går vi snabbt, ibland tvingas vi trippa fram för att inte halka på isiga snöfläckar som envist dröjer sig kvar. Hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag tänker att jag i och för sig varit dålig på att tala om det för henne. Vi samtalar, och ur ett sammanhang återger hon en replik ur barnfilmen "Horton", med en supergullig barnröst:
 
"I min värld så är alla en ponny, som äter regnbågar..och bajsar fjärilar".
 
Vi skrattar, fast vi samtidigt berör rätt allvarliga saker. Hon står inför stora förändringar. Vi pratar om berättelsen som inte fick ett lyckligt slut, och som vare sig hon vill det eller inte, kommer att medföra att allt blir annorlunda. Även för oss. Vi pratar om omständigheter. Om drömmar som inte kunde uppfyllas. Om konsekvenser. Om val. Att livet från och med nu måste ta en annan riktning.
 
Hon vet att det nödvändigtvis inte måste bli dåligt, men mitt uppe i det, så är sorgen över att det blev som det blev tung.
 
Sett ur det perspektivet så blir repliken om ponnyer som äter regnbågar och bajsar fjärilar, en metafor, en liknelse för "här vilar inga sorger", om våra önskningar om att få leva under lyckliga omständigheter, i sammanhang där alla är lyckliga, nöjda, tillfreds.
 
Men vi lever ju inte så. Under en livstid ingår ett antal oväntade och sorgliga händelser och förändringar. En del hur sorgliga som helst. Hur vi handskas med dem är olika. Hur vi är rustade att möta dem varierar också. Men stå ut, överleva och ta nya tag måste vi likförbannat. Hon är en sådan människa som vet det, och som kommer att klara sig bra.
 
Själv måste jag också vänja mig vid förändringen. Det kommer inte att bli lätt. Innerst inne vill jag ju att allt ska vara som det alltid har varit. Men jag tänker att bakom hörnet väntar alltid solen. Och en och annan regnbåge? Något annat alternativ finns inte.
 

Den anonyma nässpraysmissbrukaren

Publicerad 2013-01-25 20:04:00 i Allmänt, Vänskap,

Idag har jag tillbringat delar av dagen med en vän jag alltid uppskattat, men som jag dessutom lärt mig att uppskatta ännu mer. Det senare pga att vi gett oss in i ett gemensamt äventyr, som kräver att vi regelbundet måste tillbringa rätt mycket tid, ensamma.
 
För att fördriva tiden så PRATAR vi med varandra. Har ni hört?! Helt Ostört. Fantastiskt och underskattat.
 
Att prata utan att bli avbrutna av mobiler, (nåja..nästan) barn, allmänt störande saker eller kravfyllda arbetsuppgifter är ovanligt i dessa tider. Hon är dessutom intelligent, har självdistans, humor och kan bjuda på sig själv. Duktig och kunnig inom sitt arbetsfält är hon dessutom. Hon har ett psykiskt betungande arbete som jag tycker att hon verkar klara galant. Hon är en av några vänner som jag definitivt skulle fråga om råd eller hjälp.
 
Men. I de lugnaste vatten. Hon har en last hon döljer. Sällan kunde man ana missbrukaren bakom denna fasad! 
 
Idag flämtade hon plötsligt till; men GUD! Jag har ju glömt nässprayen hemma! Och hjälp..vad ska jag göra?!
 
-Tror du jag kan köpa av någon som har med sig?! (Svar: ehh..?)
 
-Har de nässpray på Pressbyrån?!  Vad gör jag annars? (ängslig och desperat röstläge).
 
Ja, det är sant. Min vän missbrukar, helt ohämmat, nässpray. Sällan har jag förstått allvaret i hennes addiction. Men hon erkänner med flackande blick att hon slutat flera gånger, men tagit återfall på återfall. Provat avvänjning. Men icke. Fortfarande ett stenhårt beroende.
 
Desperat lutar hon sig över disken på Pressbyrån, och jag hör henne fråga hur många mg (!) den ena eller andra sorten innehåller av något ämne. Nasin. Nezeril. Nasoferm? Vilken är starkast? Vill hon ha med mentol? 
 
När mentol kom på tal satte jag faktiskt ner foten. Ok, hon är ansvarig för sina egna handlingar.. men någonstans var jag tvungen att dra en gräns, och helt allvarligt, hur ofta är det skönt att spruta näsan och få känslan av att ha pillat upp en Vicks blå i vardera borre? (Kan inte vara bra för den lilla slemhinnan. Snart kollapsar hennes näsa som Michael Jacksons).
 
Har ni läsare förresten någonsin funderat över STYRKAN på en nässpray? Varit beredda att köpa av okända människor? Jagat produkten med en desperation i blicken? Fått abstinensliknande snörvlingar?
 
Ja, ni hör själva..min vän är bortom räddning och helt utom kontroll. Jag publicerar även detta blogginlägg på min facebook, så får vi se om hon vill outa sig själv och be om råd?
 
Kanske med orden:
 
"Hej. Jag heter XXX och jag är nässprayholist".
 
Vi får se...Ha nu en härlig helg alla finisar därute :)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Chokladmazariner på en söndag

Publicerad 2012-11-25 15:37:00 i Lästips, Vänskap,

När man har bakning som en av sina hobbies, så kan man inte äta allt som kommer ur ugnen. Åtminstone inte ensam..

Då är det tur att det finns tacksamma människor att baka till. Imorgon är det min mans arbetskamrater som han lovat någon form av uppmuntringsfika. Egentligen borde jag ju låtit honom baka själv, men nu är ju jag en väldigt snäll person:)..och hans arbetskamrater är fina vänner som förtjänar det bästa.

Så det blev chokladmazariner med espressoglasyr, här på söndagseftermiddagen. Riktigt goda, kan rekommenderas. Inte svåra att baka, men en del pyssel var det. Formarna ska fodras med en chokladdeg, för att sedan fyllas med en smet på bland annat mandelmassa, choklad och ägg. 

Receptet hittar du i systrarna Eisensmans kokbok "Sommarens söta" (med underrubrik; recept för soliga och regniga dagar). Deras böcker ger alltid ny inspiration, titta gärna också i "Två systrars söta" (2005) och "Vinterns söta" från 2007).

Ett stycke liv och en bit Eskilstunahistoria, ackompanjerad av Edith Piaf

Publicerad 2012-10-25 19:02:00 i Allmänt, Leva tillsammans, Livsval, Sorg, Vänskap,

Igår åkte jag hem till min gamla farmor, 83 år och lade mig raklång i hennes rumssoffa. Med block och penna, fast besluten om att få höra både nya och gamla historier igen. Jag påminner mig själv om att jag besöker henne för sällan, och det talar hon om också. Farmor är pigg i huvudet, även om kroppen hennes inte är vad den varit.  
 
Jag talar om för henne att jag har för avsikt att skriva ett blogginlägg, kan hon tänka sig att berätta lite om sitt liv, om en bit Eskilstunahistoria/konditorihistoria? Det vill hon. Hon berättar och jag lyssnar.
 
Farmors livsberättelse är en sån som lunkar sig fram. En berättelse som i stort utgår från en förnöjsamhet, som vi ofta förknippar med hennes generation. 
 
Om man ska beskriva den med bara några få ord, så skulle kanske strävsamt arbete, ängslighet och livslång kärlek sammanfatta hennes liv rätt bra.
 
I vissa teman, är hennes och mitt liv sammanflätade, och vi har ett samförstånd kring vissa förluster vi bägge haft. Ibland så tror jag det finns en mening med det, men högst troligt är det bara slumpen och ett livsmönster som gett avtryck.
 
Farmor föddes 1929 i en stuga i Hälleforsnäs. Hon var enda barnet. Hon beskriver sin barndom som lycklig, med varma föräldrar som var rädda om henne. Hon var deras stora glädje. De kunde inte skaffa fler barn, pga av att hennes pappa var rätt sjuklig. På sin 13-årsdag vaknar farmor av att hennes pappa plötsligt och hastigt avlidit i stugan. Han var 38 år när han dog den 1 februari 1943, och efterlämnade en änka som var 35 år. Farmor blir fortfarande ledsen varje födelsedag. Genom hela sitt liv, har hon haft svårt att fira och känna glädje, pga av det som hände på hennes dag.
 
På den här tiden fanns inga skyddsnät, som fångade upp farmor och hennes mamma ekonomiskt. Farmors mamma tog därför en risk, och lånade pengar av sin pappa, för att kunna köpa ett litet konditori, Mecco, inne i centrala Eskilstuna. Hon lämnade landsbygden för att bygga upp ett nytt liv med farmor inne i staden. Hon flyttade in i en liten lägenhet med två rum utan kök ovanpå konditoriet. Mecco låg i samma lokal som nuvarande restaurang Siam vid Järntorget i Eskilstuna, i stadsdelen Nyfors. Efter några år av arbete hade den ensamma modern med hjälp av sin dotter betalt av skulden.
 
Det har varit ett antal restauranger genom åren, där Mecco låg. Blå Ängel är väl en av de mer kända, för er som kan er Eskilstunahistoria. Bredvid Mecco låg Royal biografen, och många gäster på konditoriet tog en fika före eller efter ett biobesök. Farmor beskriver sin mamma som en stark person, som kunde prata med vem som helst. Och förmodligen var hon en rätt makalös kvinna, som klarade av att styra upp sitt liv, trots sorg, och med mycket små marginaler, i efterkrigstider.
 
Farmor arbetade på Mecco från tidig ålder, sålde, serverade, diskade. Brödet tog de från ett par andra konditorier; Gunnings, som låg på Kungsgatan och Cedermans (som troligen låg där restaurang McBeth ligger idag, på Drottningatan vid stationen).
 
Farmor arbetade ihop med en "jämnårig väninna som hade en pojkvän". En dag föreslog farmor att väninnans pojkvän skulle ta med sig en vän, så kunde de umgås alla fyra.
 
-Som en blinddate, menar du?..frågar jag farmor, samtidigt som jag inser att det kanske var ett lite väl modernt ord för farmor.. men, ja, säger hon och skrattar. När pojkvännen dök upp, så hade han min farfar i släptåg.  Året var 1944 och farmor var 15 år. Farfar var 18.
 
Vad tänkte du när du såg farfar för första gången, frågar jag. Farmor skrattar igen. "Att han var en gammal man, som jag skulle akta mig för". ("Man skulle bara akta sig, det sa våra mammor, men vi förstod inte riktigt exakt vad vi skulle akta oss för, så vi var rädda nästan hela tiden."..) Men samtidigt tyckte hon att han verkade artig och gullig. Det slutade med att de fikade, i lägenheten ovanpå konditoriet, och känslor väcktes.
 
Det var en kärlekshistoria som skulle räcka livet ut, som började med en blinddate vid Järntorget i Nyfors, mellan farmor och en springpojke från Gunnings konditori.
 
När det kom fram att han arbetade där, och att Gunnings levererade bröd till Mecco, så började farfar åta sig dessa ärenden för att få besöka farmor lite mer. Farfar var duktig, och Gunnings kostade på honom en utbildning till konditor i Köpenhamn, där han tillbringade en längre tid. Farmor berättar med stolthet i rösten att hon åkte för att hälsa på honom, vid ett tillfälle. Det var hennes första längre resa ensam. I Köpenhamn gick de på restaurang och lyssnade på Edith Piaf när hon uppträdde.
 
Farmor nynnar på "La vien rose". I rosenrött jag drömmer. - Jag minns allt så klart, säger hon och tystnar. Hennes blick vandrar. Hon tänker på farfar. 
 
Vid hemkomsten 1949 blev det bröllop och barn, och arbetsamma år följde, enligt farmor. Farfar lämnade Gunnings för konditori/restaurang Metropol, som ska ha legat ungefär vid stadshuset vid Fristadstorget. Sedan blev han värvad att följa med när Jersenius konditori skulle öppna i Fröslunda (jag tror det låg vid gamla pizzeria Makaby). Farfar jobbade med sin yngre bror, när de började prata om att starta ett eget konditori. De hette Gustavsson i efternamn, men bytte till ett annat namn, som lät bättre.
 
En lokal blev ledig, och tillsammans med farmor, brodern och hans fru startade de ett eget konditori 1965. Konditoriet drev de sedan tillsammans fram till ca 1975. Det har sedan sålts i ett par tre omgångar, till konditorer som behållit namnet, allt medan farfar och farmor arbetat kvar. Det har gått bra, om ett par år firar konditoriet 50 år, om det finns kvar. Kondiskulturen är inte lika stark längre, folk går kanske hellre på Waynes Coffe och köper bakverk som kommer levererade från fabrik.
 
 
Farfar och farmor var, vad jag vet, aldrig ifrån varandra. De hade en gemensam drivkraft som tog dem framåt, ett gemensamt mål. Ingen kunde ta miste på den starka kärlek som band dem samman, och de hade en stor trygghet i varandra. Kanske var farmor den mest behövande, att förlora en förälder tidigt lämnar spår, på vilket sätt man än förlorar.
 
Jag har alltid upplevt att en viss skugga följt henne genom livet, en oro att något ska hända, ett stråk av ängslan, ett behov av kontroll, bakom den pratglada servicepräglade ytan. Vi behöver inte säga det högt, det är där vi möts i någon form av samförstånd, hon och jag. Vi är båda präglade av våra förluster, men har valt olika sätt att handskas med det på. Det som varit rätt sätt för henne, har inte passat mig och vice versa.
 
Farfar är borta sedan ett år. Jag tror hon hade föredragit att få gå bort före honom, hon var sämst rustad för att bli den som blir ensam kvar. Hon har hans bild vid sin säng, och hans vigselring i en kedja runt sin hals. Hon önskar honom godnatt varje kväll.
 
Farmor blir lite kraxig av att prata så länge. Hon undrar om jag kan hjälpa henne att sy upp ett par byxor, som fållen hasat ner på, så avslutet på dagens pratstund blir en djupdykning i hennes gamla syskrin. Jag frågar om hon kan komma på barnbarnsbarnets 10-årsdag på måndag. Hon svarar som hon brukar:
 
"Ja, om jag inte är död då!" 
 
Jag förstår att det finns en vits med att börja säga så vid en viss ålder. Det finns ju en uppenbar risk att det skulle kunna hända, det vet vi båda två. Som om hon vill ha sagt hejdå, ifall att. Men jag väser ändå, att hon får ge fan i att dö innan måndag. Hon skrattar när jag lämnar henne. Lilla stora farmor. 
 
 
 
.
 
 
 
 
 
 
 
 

New York-resa bokad över en tallrik kåldolmar

Publicerad 2012-09-15 22:28:00 i Vänskap,

I kväll hade vi gamla goa vänner på besök. Vi ses inte alltför ofta, men desto roligare är det när vi träffas. För tre år sedan bestämde vi oss för att börja spara till en resa ihop. Vi öppnade ett gemensamt konto och har sparat varje månad sedan dess. Nu har vi fått ihop en rejäl summa, och resan börjar närma sig: Ikväll gjorde vi slag i saken, en resa till New York och Manhattan är bokad! Det blir en vuxenresa utan barnen, och det känns både annorlunda och lite pirrigt.
 
Resan planerades förstås över en rejäl middag: kåldolmar och gräddsås :)
 
Det finns vissa maträtter som tar lite mer tid i anspråk, men som egentligen inte är särskilt svåra att göra. Dit hör exempelvis mat som sushi (som vi gjorde förra helgen), kroppkakor och kåldolmar. Jag brukar passa på att laga dem t ex på helger (för då har man oftast lite mer tid) och när man ska träffa vänner. Då kan man hjälpas åt att laga maten och det brukar också vara ett kul sätt att umgås.
 
(Just kroppkakor och kåldolmar är ju också bra rätter att laga riktigt mycket av när man ändå är igång, för de är tacksamma att ha i frysen och ta fram när man har bråttom).
 
Till kåldolmarna idag använde jag både blandfärs och fläskfärs (jag fick tag på lokalproducerad fläskfärs!), som jag blandade med ägg, lite grädde, vitpeppar, svartpeppar, salt, riven gul lök och lite kokt quinoa. En del har i kokt ris, ta vad du föredrar.  Quinoa är mer proteinrikt, om du vill snåla in på kolhydraterna lite. Det gick åt 1 1/2 kålhuvud ungefär, som jag kokar hel i en stor kastrull. Det är bra att lossa/skära av "roten" så lossnar också bladen ett efter ett, vartefter det kokar.
 
 
 
Sedan är det bara att slå in små prydliga paket, och lägga ner dem i en smord form med kålskarven neråt. Om man inte är en stenhård LCHF:are så ringlar man över lite sirap, innan man ställer in dem i ugnen. En del är så noga att de steker dem först, så att de får lite färg. Jag tycker att de är ok att ställa in direkt, då de får färg i ugnen. (Då håller de sig hela och snygga också, och lindar inte upp sig). Vill man ha mer färg, så kan man pensla dem med lite kinesisk soja efter en kvart och ställa in dem ytterligare en stund efter det.
 
Godast är de att servera tillsammans med en brunsås med grädde, lingonsylt och kokt potatis. Själv står jag över sylten och potatisen och serverar dem med sås och mycket grönsaker, gör det du med om du villa hålla nere kolhydraterna. Dock fuskade jag ikväll, för vännerna hade med sig grejer till en riktigt god efterrätt..en slags snickersvariant; glass, grädde, kolasås, bananer och jordnötter. ..Och det är klart att vi ville fira lite extra, nu när vår resa faktiskt blir verklighet.
  
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela