HullerOmBullar.blogg.se

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg, då jag retat mig på skolminister Jan Björklunds förslag avseende stävjandet av svenska ungdomars gymnasieavhopp. Men rätt ska vara rätt, det ska sägas att jag varit medveten om att alliansen samtidigt valt att satsa på en elevhälsoreform, som jag tror på sikt kommer att ge genomslag i det förebyggande arbetet i skolan.

 

(Du som inte är intresserad av skolfrågor och elever som har skolsvårigheter, kan alltså sluta läsa här, för nu har jag för avsikt att skriva lite mer kring mina uppfattningar i ämnet, och det kommer bli rätt långt).

 

Det finns ett bekymmer med den här reformen:

 

Ett stort problem är okunskapen som råder i min egen kommun och andra, om vilka krav den nya skollagen ställer på den nya samlade elevhälsan. Skolverket har nämligen inte varit frikostig med riktlinjer. 

 

Någon granskande journalistik har heller inte varit att tala om från Eskilstuna Kuriren i frågan. Sist jag läste en ledare så innehöll den gamla benämningen "elevvård" och hade ett tydligt skolsköterskefokus, istället för helhetssyn och frågeställningar gällande avsaknaden av tvärprofessionalitet i Eskilstunas elevhälsor. Detta trots en ny lag. Inte ens journalisterna tycks vilja läsa in sig på den nya lagen.

 

Min egen kommun har fortfarande (efter 1,5 år) ingen övergripande, gemensam sk "Elevhälsoplan". Detta är olyckligt, då jag tror att alla våra olika skolors ledningar behöver stöd uppifrån för att kunna starta en ny process och forma nya samlade, tvärprofessionella elevhälsor. 

 

I mitt nätverkande med annan elevhälsopersonal/skolkuratorer i andra städer, så förstår jag att det ser så ut även på andra håll. Men det finns också kommuner som kommit mycket långt i den här processen.

 

 

Ett gott exempel är Stockholm. Redan 2010 utkom Stockholm med den välarbetade skriften "Riktlinjer & Strategier - Elever i behov av särskilt stöd" som vände sig till Stockholms grundskolor, gymnasier och särskolor. Det är glasklart hur Stockholm önskar förhålla sig till elever som behöver mer, för att klara av sin skolgång.

 

Kriterier för att lärare, elevhälsa och skolledning lättare skall kunna identifiera elever i behov av särskilt stöd är också glasklara:

 

-Elever som inte klarar av att nå målen

-Frånvaro/skolk/hemmasittare

-Funktionsnedsättning

-Sociala problem/relationsproblem/svåra hemförhållanden

-Diskriminering

-Egen psykisk ohälsa och neuropsykiatriska problem

 

Det är de bakomliggande orsakerna till varför elever inte når målen, som ska vara under lupp!  

 

För att kunna åtgärda och sätta in rätt insatser i skolan, är det av vikt att de behoven utreds. 

 

Skolelever har rätt till en allsidig utredning, i de fall det befinner sig i skolsvårigheter. En elev kan i vissa fall ha behov av psykosociala, medicinska, specialpedagogiska och psykologiska insatser, i kombination.

 

Om det genom uppgifter från skolans personal, en elev, elevens föräldrar/vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att en elev kan vara i behov av stöd, så är det rektors ansvar att detta utreds. Helt beroende på elevens behov, så varierar denna utredning från att vara relativt enkel och begränsad, till att bli mer omfattande.

 

Till exempel så finns det utredningar där elevhälsopersonal alltså behöver involveras och utföra kartläggningar utifrån sina speciella professioner och kompetens.

 

I min hemkommun saknar vi idag gemensamma riktlinjer för hur detta samlade elevhälsoarbete ska bedrivas.

 

Många skolledare har därför inte stöd i hur goda utredningar kan utföras och dokumenteras. Enhetliga dokument och blanketter saknas för en professionell dokumentation. Det saknas specialpedagoger. Det saknas skolkuratorer på flera skolor.

 

Det finns missuppfattningar om vad olika professioner har för kompetens, och vad en samlad tvärprofessionell elevhälsa innebär. En del skolor tror felaktigt "att skolsociala kartläggningar kan vem som helst göra" (Jag undrar för övrigt om de anser att skolmedicinska utredningar och skolpsykologiska utredningar också skall utföras av lärare eller andra lekmän?).

 

Om lagstiftaren hade ansett att det räckt med endast specialpedagogiska bedömningar, när elever har skolsvårigheter så hade deantagligen inte lagstiftat om en samlad elevhälsa. Förarbetena till lagen är grundligt utförda.

 

När skolkuratorer har upp till 3-4 skolor på en tjänst, så blir kvaliteten på det sociala arbetet därefter, I min hemkommun är dessutom skolpsykologerna, som också skall ingå i den samlade centraliserade och underbemannade, vilket gör samverkan svår. 

 

 

Vi ser på gymnasienivån, att många elever med skolsvårigheter hade kunnat få stöd mycket tidigare. Om rätt insatser och åtgärder hade satts in. Om man med olika professioners hjälp utrett och tagit reda på vilket stöd som bäst passar. 

 

Låt oss vara överens om att det är ett stort misslyckande att elever får Aspergerdiagnos, Autismdiagnos, Dyslexidiagnos, ADHD-diagnos eller Språkstörningsdiagnos etc, först på gymnasiet?

 

För att inte tala om alla de ungdomar som har föräldrar med missbruksproblem, där ingen har förstått hur eleven har det hemma. De elever som har ångestproblematik, som man låter sitta hemma, månad efter månad för att skolan inte riktigt vet hur de skall hantera undvikandebeteendet. Eller alla de elever som är utåtagerande, och får alla vuxna emot sig från start, och som skuffas undan på resursskolor utan att orsaken till stökigheten utretts.

 

För några år sedan hade vi flera ungdomar i min hemkommun som valde att avsluta sina liv på tågspåret. Man var då snabbt framme och satte upp/bättrade på staket, för att det skulle bli svårare att hoppa (!) Det exemplet är rätt talande, och en metafor: - åtgärda i efterhand och med fel insats?

 

Är det i andan av akuta lösningar och brandkårsuttryckningar vi ska arbeta, istället för i det förebyggande? Konsekvenser av det, i form av socialt utanförskap som arbetslöshet och sociala problem, det ska vi ha råd att betala för, men psykosocial och psykologisk kompetens tycker man sig inte ha råd med, ute på skolorna. 

 

Till alla er slitande lärare därute vill jag säga; ni gör ett fantastiskt jobb. Men ni behöver arbetsro och välfungerande, välbemannade och välutbildade elevhälsor som stöd. Kräv det!

 

Kommuner därute, som inte satt sig in i den nya skollagen; gör det! Det är dags att välkomna ett kvalitetssäkrat psykosocialt och skolpsykologiskt perspektiv i skolan.

 

 

 

 

 

 

 

Ännu en dag fylld av överlevnadskamp. Nä, det var en överdrift. Men nästan. (Och den är ju inte slut riktigt än).

Dagen började med att jag plötsligt noterar att min man bara har ett halvt ögonbryn. (Det kan ju få vem som helst ur balans, det begriper ju alla. Det är en skitdålig start, helt enkelt..).

 

Inte hade han någon förklaring heller, till varför han vaknar en onsdag och saknar en halv buske över sitt ena öga. Faktum är att jag länge tänkt, att det borde börja vara dags att be honom ansa sig lite varstans, (och då avser jag i ansiktet, även om jag ogillar behåring i allmänhet). Han har liksom haft ögonbryn som verkat vilja sprida sig i alla möjliga väderstreck! Min toleransnivå är låg, när det kommer till ut-smaskade ögonbryn som kryper uppåt pannan till. (Någonstans måste vi faktiskt dra gränsen, även om kärlek är inblandat).

 

Kvinnor har bra pincetter till sådant, så det hade inte varit några som helst problem att vara behjälplig. Om han hade frågat..Efter en stunds dividerande om vad detta halva bryn berodde på, så kom vi fram till att han förmodligen, i något stressutlöst tillstånd, på sitt arbete, suttit och plockat på sitt bryn (läs: buske) medan han pratat i telefon eller dylikt.

 

Ibland är jag lätt hypokondrisk, så jag erkänner att jag under en hundradels sekund funderade över om det kunde finnas någon form av livshotande tillstånd, där de första synliga symtomen är att man tappar ögonbrynen..

 

Jag kom fram till att så förmodligen inte är fallet. (Uppmärksamma läsare kan ju höra av sig, om ni känner igen detta symtom på något bakomliggande, så ska jag skicka honom till primärvården omgående).

 

I annat fall får, vi vänta på att det växer ut, och roa oss med att titta på honom då och då, för han ser rätt jäkla lustig ut.

 

Tja, annars har dagen gått i ett rasande tempo. Jag har varit oerhört effektiv i det mesta, vilket känns bra. Jag har lite kvar på en tenta som ska vara universitetet tillhanda senast fredag, så för en gångs skull ligger jag i fas.

 

Förresten. När jag skulle stänga ner datorn på jobbet, hade min maillåda mailat mig. Den ville göra mig uppmärksam på att den snart var full. Va? Vadå full?

 

 

Vid en diskussion över matbordet nyss avhandlades denna viktiga fråga. Min man påpekade att han tar bort mail efter att han läst dem. Ett och ett. Han frågade när jag tog bort sist, och när jag tänkte efter så var det ju ett tag sedan. Omtänksam som han är så kollade han, och då framgick det att jag inte slängt några sedan 2010. 

 

Ja, ja..ok, den blir kanske full då...(Nu kanske det fascinerar folk att jag har mail från 2010 kvar, medan jag är mest fascinerad över att folk klarar av att slänga mail vartefter de läser dem).. Och att jag är ihop med en sådan direkt-slängande-mail-människa (med bara 1,5 ögonbryn) är ju helt fantastiskt! 

 

Jag konstaterar igen att han är min totala motsats, hur står vi egentligen ut med varandra? Det är ju ett helt otroligt. Det får jag ägna inlägg åt, en annan dag, för nu måste jag sätta mig och rensa den där jäkla mailboxen..

. 

 

 

 

Helgen förflöt snabbt, som den brukar. Vi har besök av svärmor och hennes man, som stannar hos oss några dagar. Vi har fått så mycket hjälp med sånt som vi aldrig hinner göra annars, bland annat har ett omfattande trädgårdsarbete blivit gjort. (Jag tror inte de står ut med att se allt som inte blir gjort, ärligt talat..)

 

När folk spenderar tid på arbete ute i ens trädgård, (rensar, eldar och gräver) så är det minsta man kan se till att de äter bra. Vi bestämde oss för att laga lite mezerätter, jag och svärmor. Men det skulle samtidigt gå hyfsat snabbt, så det blev bara några få, som lagom fyllde en tallrik.

 

Hon gjorde väldigt goda stora köttbullar på nötfärs (ägg, sambal oelek, riven gul löl, vitlök och kryddad med spiskummin, svartpeppar och salt) som vi sedan fyllde med fetaost.

 

Till det kokade vi hel bulgur i buljongtärning och curry, fixade en hummus (kikärter, vitlök, naturell youghurt), och gjorde en varm tomatsås vid sidan av på körsbärstomater. Vill man ha det lite mer LCHF, så är det bara att utesluta bulguren.

 

Jag hittade 3 auberginer i kylen som jag skar i tunna skivor och marinerade i vitlöksolja, extra pressad vitlök, flingsalt och chili, innan jag ugnsbakade dem rejält mjuka på en ugnsplåt tillsammans med klyftad paprika, (Det är ett gott tillbehör till mycket, och kan vara en god vegorätt att servera med något annat). 

 

Jag har många kärlekar i mitt liv. Min man är en, och chokladtårta en annan. Fråga mig inte vad jag skulle välja om jag tvingades till ett val..

 

Det finns nämligen få bakverk som jag älskar lika mycket som chokladtårtor och kladdkakor.

 

Under en period i vintras bestämde jag mig för att börja sammanställa alla mina favoriter. Det slutade med att jag började kategorisera alla recept på allt bakat som jag någonsin sparat. Helt galet. (Jag var sjukskriven då pga diskbråcket, och rätt rastlös vilket är en del av förklaringen).

 

Jag fick faktiskt, tillslut, ihop en hel handskriven bok med mina bästa recept, uppdelat i kapitel som jag döpte till chokladtårtor/kladdkakor, brownies/blondies, småkakor/biskvier, tårtor, cheesecakes, mjuka kakor och vetebröd/bullar och matbröd.

Men.. tillbaka till detta med chokladtårtor: Jag har räknat till ca 30 olika varianter av chokladtårtsrecept/chokladkakor i den här boken..och ja, jag vet att det är lite stört..men det är onekligen en god hobby..?

 

Idag tipsar jag nämligen om min toppfavorit, en amerikansk chokladtårta som jag bakade igår eftermiddag; Devils Chocholate cake. Helt klart en tårta för särskilda tillfällen, eller om man helt enkelt får ett tvång av "måste-ha"..eller som en kokboksförfattarinna skriver; om man har ett brustet hjärta :)

Under en biltur började min dotter, 10 år, att prata om hur hon har det med skolan, med skolarbete, med kompisar i klassen, om vänskap och lojaliteter. Vi pratar länge och väl. Att åka bil och prata samtidigt brukar fungera bra, och tankarna flyter fritt. Hon uttrycker bl a funderingar kring vad det är/innebär att vara en bra kompis. Någonstans där bakom lurar det där gamla vanliga.."duger jag", "hur gör man när någon tycker si eller så/klär sig si eller så" "vad händer om man inte tycker lika" etc.etc.

 

Jag har alltid fått höra att hon uppfattas som snäll, högpresterande, generös och hjälpsam, men också busig, oblyg och med glimten i ögat. Jag känner att jag vill stödja henne (och mina andra barn) att våga visa alla sina sidor, och inte bara det perfekta, som de tror och uppfattar vad andra vill att de ska vara. Jag säger: "fortsätt att vara dig själv, var så som du vill att andra ska vara mot dig, så löser sig allt av sig självt". Och om skolprestationer; "att fixa skolarbetet och hänga med i det är viktigt, men du kan bara göra ditt bästa". 

 

Alla föräldrar vill att det ska gå bra för barnen, allt ifrån skolprestationer och idrottsprestationer, till att vi säger "bara hon/han blir lycklig". Jag tänker att barn idag har rätt höga krav på sig, i många sammanhang som rör prestationer..(medan vi i andra sammanhang paradoxalt nog inte har några krav alls, t ex att ta ansvar för familjens vardagliga liv, som jag skrivit om tidigare).

 

Det är till och med viktigt för oss att de blir lyckliga. Till och med det blir kravfyllt. Hur blir man det, och vem bestämmer vad som är lycka?

 

Det finns en risk att barn idag växer upp med en inre känsla av att bara vara godkända genom att vara presterare. 

 

Jag gör inte anspråk på att sitta inne med en universell sanning, för det är svårt att vara förälder. Och många anser sig veta mer och vara experter. Men kanske är en del av svaret självkänsla. Det bästa vi kan skicka med våra barn ut i livet. Att vi förmedlar att de kan klara av saker på egen hand. Att de duger som de är.

Det är nog viktigt att man som förälder ställer sig den frågan, att man går till sig själv.

 

Kan jag ge mina barn självkänsla, att de duger bra som de är, om jag själv t ex är en högpresterare, en perfektionist, som oroar sig för vad andra ska tänka, som måste peta och styra i allt, eller curla?

 

Kanske måste man som förälder vara snäll mot sig själv och tycka att man duger som människa, för att kunna förmedla det till barnen?

 

Jag påminns om det där med självkänsla när vi sitter och pratar i bilen. Ögonen tåras lite då, för jag är så stolt över hur klok hon är, vilken härlig människa hon är. Varför säger jag det inte oftare?

 

Hur ofta säger vi till våra barn "Vilket härligt skratt du har" "Vilken skön person du är" "Jag blir så glad bara av att sitta här med dig" "Du är så viktig, bara för att du är du" "jag är så stolt för att du växer och utvecklas".

 

Jag vet att jag själv kan bli bättre på att säga det då och då, att ge den där villkorslösa bekräftelsen. Och inte minst av att låta dem växa av att fixa saker, utan min inblandning. Jag måste förvänta mig att de klarar av saker, för att de SKA klara av saker i framtiden.

 

 

Jag kommer avslutningsvis plötsligt att tänka på det min dotter sa till mig för ett par år sedan;

 

 

 

 

 

 

 

Hon för jäkla rolig, den där ungen. Det är också en egenskap jag är stolt över att hon besitter. För med humor klarar man sig långt här i livet..kanske är det en av de viktigaste egenskaper man behöver ha för att klara sig igenom?

 

(..OCH hon har en rätt vild fantasi..för jag matchar väl visst mina kläder!..?)

 

 

 

 

 

"Tio till tjugo tusen ungdomar hoppar av gymnasiet i dag. Vi kan inte blunda för det. Klart att det vore jättebra om alla blev akademiker, men verkligheten är ju inte sådan". 

 

 

 

Men. Vi delar inte verklighet, Björklund och jag. Jag arbetar mitt i den, som skolkurator inom elevhälsan på en gymnasieskola, i en traditionell arbetarkommun, med hög andel socialbidragstagare, låga studieresultat och hög andel utlandsfödda.

 

Är det inte i det förebyggande arbetet, vi ska satsa? Istället för att gå på den enkla linjen och nöja oss med att vissa människor bara "klarar av att studera i ett år?

 

Vad vet vi om låg utbildning idag? Jo, att de med låg utbildning är sjukare, har sämre ekonomi, lider oftare av psykisk ohälsa, att deras barn sällan studerar vidare/har sämre skolresultat etc. Listan kan göras lång på det negativa sambandet med låg utbildning. Det borde alltså finnas väldigt många goda skäl till att vilja förebygga att människor hoppar av gymnasiet eller utbildar sig i kortare omfattning.

Det berör mig illa, att vi har en skolminister som tänker att det är så, för någonstans är det ju det man anar sig till att han menar, när han säger att "alla inte kan bli akademiker".

Själv skulle jag vilja se förstärkta elevhälsor i min egen kommun. Sätt två riktigt duktiga specialpedagoger, och två lika skickliga socionomer/kuratorer tillsammans med skolsköterskor på varje skola, så skulle vi vara en bra bit påväg. Men idag saknar många skolor helt kuratorer occh specialpedagoger. I min egen kommun saknar t ex 8 skolor skolkurator, här kan en kurator ha tre-fyra skolor på en tjänst. Det är att bedriva rovdrift på en socialarbetare i skolan, som någon sa. Ingen klarar en sådan arbetsbelastning i längden. Och det är eleverna som är de stora förlorarna.

 

 

 

 

I kväll hade vi gamla goa vänner på besök. Vi ses inte alltför ofta, men desto roligare är det när vi träffas. För tre år sedan bestämde vi oss för att börja spara till en resa ihop. Vi öppnade ett gemensamt konto och har sparat varje månad sedan dess. Nu har vi fått ihop en rejäl summa, och resan börjar närma sig: Ikväll gjorde vi slag i saken, en resa till New York och Manhattan är bokad! Det blir en vuxenresa utan barnen, och det känns både annorlunda och lite pirrigt.

 

Resan planerades förstås över en rejäl middag: kåldolmar och gräddsås :)

 

Det finns vissa maträtter som tar lite mer tid i anspråk, men som egentligen inte är särskilt svåra att göra. Dit hör exempelvis mat som sushi (som vi gjorde förra helgen), kroppkakor och kåldolmar. Jag brukar passa på att laga dem t ex på helger (för då har man oftast lite mer tid) och när man ska träffa vänner. Då kan man hjälpas åt att laga maten och det brukar också vara ett kul sätt att umgås.

 

(Just kroppkakor och kåldolmar är ju också bra rätter att laga riktigt mycket av när man ändå är igång, för de är tacksamma att ha i frysen och ta fram när man har bråttom).

 

Till kåldolmarna idag använde jag både blandfärs och fläskfärs (jag fick tag på lokalproducerad fläskfärs!), som jag blandade med ägg, lite grädde, vitpeppar, svartpeppar, salt, riven gul lök och lite kokt quinoa. En del har i kokt ris, ta vad du föredrar.  Quinoa är mer proteinrikt, om du vill snåla in på kolhydraterna lite. Det gick åt 1 1/2 kålhuvud ungefär, som jag kokar hel i en stor kastrull. Det är bra att lossa/skära av "roten" så lossnar också bladen ett efter ett, vartefter det kokar.

 

 

 

Sedan är det bara att slå in små prydliga paket, och lägga ner dem i en smord form med kålskarven neråt. Om man inte är en stenhård LCHF:are så ringlar man över lite sirap, innan man ställer in dem i ugnen. En del är så noga att de steker dem först, så att de får lite färg. Jag tycker att de är ok att ställa in direkt, då de får färg i ugnen. (Då håller de sig hela och snygga också, och lindar inte upp sig). Vill man ha mer färg, så kan man pensla dem med lite kinesisk soja efter en kvart och ställa in dem ytterligare en stund efter det.

 

Godast är de att servera tillsammans med en brunsås med grädde, lingonsylt och kokt potatis. Själv står jag över sylten och potatisen och serverar dem med sås och mycket grönsaker, gör det du med om du villa hålla nere kolhydraterna. Dock fuskade jag ikväll, för vännerna hade med sig grejer till en riktigt god efterrätt..en slags snickersvariant; glass, grädde, kolasås, bananer och jordnötter. ..Och det är klart att vi ville fira lite extra, nu när vår resa faktiskt blir verklighet.

  

 

Nu har jag i ett närmast apatiskt tillstånd suttit och surfat runt på universitetsbibliotekets hemsida i 20 minuter.

 

Tanken var från början otroligt god. Humöret var på topp. Jag skulle ta mig in, med lösenordet som jag har full koll på, (för en gångs skull har jag liksom flow från början!) använda alla färdigheter jag tror mig ha i att söka vetenskapliga artiklar på en databas med det något pimpade namnet "PsycInfo", och använda referenserna i en hemtenta som ska vara levererad till den 28 september.

 

 

Svar: Sjukt lite händer. 

 

Det lilla som händer är att jag sitter här och tittar på fotot av en gullig liten tant under rubriken "Boka en bibliotekarie". Det står tyvärr ingenting om hon kan komma nu, och stanna ett par år.

 

 

 

Jag vill ha en bibliotekarie, HÄR, ständigt i mitt hus, under resten av utbildningen. Han/hon får gärna ha en toppskrivare under den ena armen och en laptop under den andra, ständigt vara beredd att leverera. Söka och hitta allt jag behöver, utan att jag behöver fundera över hur jag ska trunkera och använda citattecken för att få de de relevanta träffarna. 

 

Sist vi var på plats för seminarie, fick vi för övrigt träffa en liten kvinna med det typiskt stereotypa bibliotekarieuteendet. Hennes uppgift var att guida oss runt i informationssökningens värld. (Den har förändrats sedan jag var student senast, det ska gudarna veta)...Vi blev snart varse att inte låta oss luras av hennes väna yttre. Hon visade sig snabbt vara en biblioteksvärldens motsvarighet till en Ninja..en skoningslöst skrämmande informationssökare!

 

Så här var ju inte barndomens bibliotekarier? De satt ju snällt och fotade böckernas etiketter i lånedisken eller stod och bläddrade i papperskataloger med små kort i biblioteket. Inte kunde man drömma om att man en dag ville ha en hemma hos sig, för att informationssökning på nätet förvandlats till rymdforskning?

 

Nå. Imorgon är en annan dag, som man brukar säga. Då ska jag minsann attackera problemet igen..helst utan att avbryta för att blogga istället..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så inledde min vän sitt blogginlägg under rubriken "Att utvärdera ett liv" häromdagen. Hon skriver rakt upp och ner, utan floskler och omskrivningar, hur olika vägar vi människor väljer att gå här i livet. Hennes beskrivning av två människors olika livsval, och konsekvenser utifrån dessa, griper tag i mig och inspirerar till dagens inlägg.

 

Som jag tidigare beskrivit har jag alltid fascinerats av människors livsberättelser. Det var en nyfikenhet, som väcktes tidigt i livet. Inte heller den nyfikenheten är en slump, eftersom jag är uppväxt i ett "tyst" hem, där inget känslomässigt avhandlades. Där jag fick treva mig fram, som i mörker, och läsa av och gissa allt som inte sades högt. 

 

En människa vars berättelse jag alltid undrat över, men aldrig fick höra, var min egen mormors. 

 

Berättelsen om min mormor tar sin början i det tragiska slut som hon fick på sitt liv. Ett slut, som var lika ledsamt som det sätt hon i vissa avseenden valt att leva sitt liv på.

 

Mormor var 86 år men gick ändå bort, oväntat och hastigt, förra året. Hon dog i sviterna av en kemisk lunginflammation, som hon fått samma dygn som hon druckit stora mängder schampoo och tvål, på det demensboende hon bott på i några få dagar. Ingen vet, om det var ett aktivt och medvetet val av henne att själv ända sitt liv så, eller om det skedde i ett tillstånd av förvirring.

 

Klart var att hon i flera dagar innan varit upprörd och ledsen, och inte förstod varför hon placerats på demensboendet. Hon växlade mellan att vara helt klar och ibland förvirrad. Händelsen försatte de närmast anhöriga i kris. Alla med sin egen, i de flesta fall komplicerade, relation till henne.

 

För min egen del hamnade jag i något annat. Hur sörjer man någon man aldrig känt? Hur sörjer man någon som man aldrig lyckats komma nära eller förstå? Hur sörjer man någon, som man varken upplevt sig sedd, älskad, eller förstådd av?

 

Mormor valde att leva sitt liv periodvis och delvis utan två av sina tre barn, och flera barnbarn. Däribland min mamma och mig. Det var beslut hon fattade i tysthet, inga förklaringar till detta gavs. Kanske fanns det mindre konflikter, struntsaker, som kunde förklara hennes avståndstagande. Kanske var det en oförmåga att kunna vara nära andra människor, som gjorde att hon inte förmådde hålla kontakt och en relation. Som barn undrade jag varför mormor inte ville ha kontakt, och varje jul och födelsedag var ett märkligt utropstecken. I perioder tog jag på mig skulden, det var nog något dumt som jag sagt eller gjort. Varför kom hon inte?

 

Det är först som vuxen, som förälder och i skuggan av min egen yrkesroll, som jag själv fått lägga pussel för att finna en försoning med och en förståelse för, (precis som i min väns fall ) den ganska känslomässigt karga kvinnan som var mamma till min mamma. 

 

När jag själv fick barn sökte jag upp henne aktivt, för mina barns skull. I sitt åldrande hade "hennes vassa kanter" mattats av. Jag var inte längre ung och upproriskt rebellisk (det hade hon haft svårt för), och vi kunde mötas. Men bara i det som rörde väder och vind. De sista 12 åren sågs vi till födelsedagar och jul. Så många gånger ville jag fråga henne, beröra det som aldrig berörts. 

 

Vad hade format henne som människa? Varför gjorde hon dessa val? Funderade hon över vilken del hon själv hade i varför hon var en ganska ensam människa, utan nära vänner? Hade hon haft psykiska problem, som ingen riktigt förstått? Hur hade hennes liv gestaltat sig, om hon gjort andra val. Svaren får jag aldrig veta. När jag väl bestämt mig för att börja våga fråga, hade hennes demens redan anlänt. Det var försent.

 

Det är att leva livet i nära relationer med de jag älskar. Att våga titta inåt och fundera över vilka val man faktiskt hela tiden gör, och är ansvarig för. Jag kommer aldrig bli ett offer, jag tar ansvar för vad jag säger och gör i relation till andra. Att våga lösa konflikter. Att förlåta istället för att vända sig bort och överge. Att värdesätta att ha nära vänner som man vågar dela både sorg och glädje med, att våga visa något annat än bara en välpolerad yta. Att be om hjälp.

 

Så i det, vilar tillslut min försoning med dig, mormor.

 

 

 

 

 

 

 

Vid lunchtid idag började jag undra om min kompis Kaosdirigenten verkligen hade köpt och tagit fram de frysta kräftor som skulle bjudas på till eftermiddagen/kvällen..Kräftor tar bekant lite tid på sig att tina. Själv satt jag i en skog på svamputflykt och hade små möjligheter att gripa in och styra upp det hela, annat än att skicka ett mess med frågan "hinner kräftorna verkligen tina till ikväll"?

 

Jag fick ordagrant svaret "Just ja. Nej det gör de ju inte.... Ringer snart. Det är lite kaos här."

 

Det finns alltså en anledning till att Kaosdirigenten bloggar just under namnet Kaosdirigenten..(Det är förövrigt samma anledning till att vi står ut med varandra, vi känner oss bekanta med varandras vardag kan man säga).

 

Kaosdirigenten ringde inte upp. Förklaringen till varför hon inte gjorde det dök upp på facebook en stund senare. Hennes treåriga dotter hade snortat äggröra under brunchen, och de var upptagna med att försöka få ut det ur hennes näsa, vilket gjorde middagsmaten till en nerprioriterad fråga.

 

När ovanstående problemsituation löst sig till det bästa bestämde vi oss för att göra egen sushi. Vi har gjort det förut, som jag skrivit om tidigare så gjorde vi då för många.(Bortåt 150 bitar) och kaosdirigenten föråt sig på tonfiskbitarna..

 

 

 

Ikväll nöjde vi oss med att göra drygt 100 "bara", vi var ju några stycken som skulle äta. Vi höll oss till lax, rullar och avokado. Misosoppa till förrätt. Sushi är egentligen inte så svårt att göra, utan mer lite tidskrävande. Blue Dragon är ett märke som lätt går att få tag på i välsorterade butiker. Kanske något att våga prova hemma, visst blev de fina?

 

På jobbet häromdagen kom diskussionen in på innebörden av trygghetsnarkomani. En arbetskamrat hade varit iväg på utbildning och som en del av den var David Eberhard och föreläste. Vi log lite igenkännande när hon refererade till innehållet, och visst..jag håller inte med i allt, men Eberhard har sina poänger.

 

För er som inte vet vem Eberhard är, så kan jag berätta att han är chefsöverläkare i psykiatri och arbetar på Danderyds sjukhus. Sommaren 2005 skrev han en debattartikel i Dagens nyheter och myntade i samband med detta begreppet trygghetsnarkomani. Han hade börjat reagera på en tydlig trend; yngre personer verkade bräckligare än tidigare generationer. För tjugo år sedan ".tog man sig inte till psykakuten för att pojk- eller flickvännen hade gjort slut eller för att hunden hade dött". 

Vi har helt enkelt generellt blivit sämre på att lära våra barn att hantera motgångar och bemästra farliga eller jobbiga situationer.

 

Hur kan det vara så? Ja, bland annat för att vi gör allt åt dem. Skyddar dem från allt som är jobbigt. Skjutsar dem överallt istället för att låta dem åka buss. Undviker att göra dem ledsna..och undlåter att träna dem i att bli självständiga. Överdriven kontroll och curlande ger ängsliga barn.  

 

Det är här det är lite jobbigt..för håll med om att vi gör mycket av ovanstående?

 

Vi vill väl, men curlar nog generellt i allt för hög grad. Den andra ytterligheten av föräldraskap vore att överge sina barn, fysiskt eller känslomässigt, och det är naturligtvis inte önskvärt, men tankeväckande är i allafall en hel del av det Eberhard framför och ett föräldraskap som förlägger sig i mitten, i det utopiska landet lagom, är naturligtvis att föredra.

 

Eller som någon annan sa: Life s a bitch - get used to it..? 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag kom från jobbet idag luktade det baske mig prutt och dött kadaver i hela huset. Eller som min sexåring konstaterade : mamma, det luktar toalett här! Orsaken till den ruttna odören, som till och med hängde utanför huset, var att maken bestämt sig för att ha en spontan surströmmingsskiva med några jobbarkompisar. På vår nya veranda förvisso, men den karakteristiska doften tog sig in överallt..Men trevlig stämning hade de när de åt och mumsade i sig.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska känna för surströmming. Det smakar inte riktigt som det luktar, och med ett gott tunnbröd, kokt potatis i bitar, lök, gräddfil och Västerbottenost så går det ner och är..tja..rätt ok. Men jag gillar inte att fiskbitarna kommer emot tungan.så jag får väl träna lite till nästa år. Jag är inte övertygad än!

 

En del surströmmingsfantaster äter helst den ofileeade strömmingen, medan vi andra nybörjare föredrar de som är benfria. Det bästa med skivan var dock efterrätten som en av besökarna hade med sig; en hembakt, tokäkta gammal hederlig Ambrosiakaka. Med vaniljfyllning! (Jag är medveten om att jag är en kaknörd av högre rang, måtte åtminstone några av er därute finna detta inlägg värt att läsa)..

 

Här nedan kommer lite bilder från eftermiddagens stinkande tillställning, med kakan som avslutning :)

 

 

 

 

 

När jag var liten var jag väldigt rund, och blev också rejält retad för det. Jag är dessutom uppvuxen i en konditorfamilj vilket föranledde att det var legitimt att bli kallad för både det ena och andra. "Bullen" och "Bakelsen" var bland det snällare. Gympalektioner var ångest. Att känna sig fel och klumpig hela tiden. Att avvika från andra jämnåriga.

 

Nu var jag ju inte kraftig pga av att jag åt för mycket fikabröd från konditoriet, (även om det hände att vi fick överblivet fika då och då) utan snarare pga att vi åt fel i min familj och rörde på oss för lite. Och sedan var jag väl lämnad lite åt mitt öde att själv ta ansvar för vad jag stoppade i mig, och det är man ju inte mogen för när man är barn.

 

Jag tror inte jag hade blivit så rund, om mina föräldrar orkat laga mer näringsriktig mat, gett mig känslomässig närhet och mer stöd i allmänhet samt gått in och satt gränser. Men nu var inte deras situation sådan att de förmådde det, så det är inget jag skuldbelägger dem för i efterhand. Men det är ett faktum att det är vuxnas ansvar att hjälpa barn, som äter för mycket. De kan de inte göra själva. Det finns hundra skäl till att tröstäta. Och det är ett väldigt lidande att vara barn och överviktig.

 

I tonåren växte jag på längden, valde att byta skola och sammanhang vilket medförde att jag smalnade av. Och blev vuxen nog att ta eget ansvar för vad jag stoppade i mig och för hur mycket jag rörde på mig. (Det är storyn om mitt liv; ingen annan kommer fixa det..du får fixa det själv;)

 

Idag vet jag att nyckeln till att hålla vikten är att äta riktig mat, tre gånger om dagen. Om jag hoppar över måltider blir jag trött, arg och äter för mycket på kvällen. LCHF är ett sätt att hålla sötsuget borta, men som jag nämnt tidigare är jag inte fanatisk. Men jag väljer bort pasta, ris, bröd, potatis och annan stärkelserik föda till vardags, äter väldigt mycket grönsaker, bär (men inte frukt, för det tycker jag inte så mycket om) och protein.

 

Sedan säger jag som Per Morberg; gå en timme om dagen och du kan äta vad som helst..

 

Och lite sanning ligger det nog i det. Jag går ca 45 minuter nästan varje dag/kväll, helst tillsammans med vänner så man kan ventilera dagens händelser. Hårda konditionspass är nedlagd, men jag hoppas att kunna ta upp det igen någon gång i framtiden.

 

Och nu till dagens middagstips. Välj själv hur LCHF du vill att det ska vara.

 

För några dagar sedan var jag på Ica Maxi, och hittade frysta torskfileer till ett bra pris. Förpackat om 4-5 st, så som laxfileerna brukar vara. När jag lagar fisk så blir det ju ofta de frysta blocken, så det här är ju bra mycket roligare att göra något av. Beräknad tidsåtgång är dryga halvtimmen. 

 

Ugnsstek fiskfileerna i en smord form några minuter, häll sedan över en gratängsås på tex champinjoner (eller annan svamp, det finns ju gott om kantareller nu!) och ost.

 

Gör såsen på enklast möjliga vis: stek svampen, häll över lite cremefraiche eller grädde, låt puttra ihop med salt och peppar, Barnen äter kokt potatis, själv gillar jag lättkokt färsk brysselkål till. Ibland steker jag brysselkålen i lite vitlökssmör och salt, det är ett gott tillbehör istället för pasta eller potatis. Självklart går det lika bra att gratinera torskblock på samma sätt, om man föredrar det.

 

 

Igår var det dags för M:s 40-årsfest. Inbjudan bådade gott, utevistelse i trädgården och poolparty..Eftersom jag i vanlig ordning är ute i god tid med allting, (inte) så åkte jag till Tuna Park på förmiddagen för att köpa något att ha på mig. (Som alla kvinnor vet, så består garderoben bara av vardagskläder när festligheter är på ingång. Och i mitt fall är det värre än så, jag äger bara toppar i olika färger i trikå och svarta joggingbyxor. Well..nästan.). 

 

Väl framme på Tuna Park så händer det som förklarar varför jag har just bara trikåtoppar i min garderob: Jag hittar inga kläder att handla. Inte ett enda plagg. På hela shoppingcentret och på 2 timmar!

 

Det slutade med att jag kom hem med en säck sågspån och en påse chinchillasand till vår hamsters lilla sandtoalett från djuraffären, och konstaterade att jag fortfarande inte visste vad jag skulle ha på mig. Men att hamstern slipper få kiss på fötterna den närmaste tiden..

 

Med en del springande och provande så löste sig klädproblemet. Efter lite rotande hittade jag en blus som varit försvunnen sedan nyårsafton, så den fick duga. (Varför försvinner saker, den ständiga frågan?).

 

Arbetskamrater till födelsedagsbarnet hade med sig bland annat ett "bakfyllekit": En pizza i kartong, huvudvärkstabletter, Resorb, choklad etc inslagen i cellofan..och en Mankini. Men hur jag än tjatade fick jag aldrig M att ställa upp på en bild med den på vid poolkanten..tyvärr.

 

                                                    Jag undrar om pizzan var god idag..?

                                                                 Grönt är skönt..

 

                                 Chiliconcarne, sallad, smör och bröd bjöds vi på, smidigt och gott!

 

 

Om det blev något dopp? Nej..inte för mig..jag är en hopplös badkruka. Men 27 grader var det i vattnet i allafall, så det fanns nog en och annan som plurrade! Tack M och A för en jättemysig fest!