HullerOmBullar.blogg.se

Barn och självkänsla

Publicerad 2012-09-22 16:19:00 i Barn och familj, Föräldraskap, Leva tillsammans,

Under en biltur började min dotter, 10 år, att prata om hur hon har det med skolan, med skolarbete, med kompisar i klassen, om vänskap och lojaliteter. Vi pratar länge och väl. Att åka bil och prata samtidigt brukar fungera bra, och tankarna flyter fritt. Hon uttrycker bl a funderingar kring vad det är/innebär att vara en bra kompis. Någonstans där bakom lurar det där gamla vanliga.."duger jag", "hur gör man när någon tycker si eller så/klär sig si eller så" "vad händer om man inte tycker lika" etc.etc.
 
Jag har alltid fått höra att hon uppfattas som snäll, högpresterande, generös och hjälpsam, men också busig, oblyg och med glimten i ögat. Jag känner att jag vill stödja henne (och mina andra barn) att våga visa alla sina sidor, och inte bara det perfekta, som de tror och uppfattar vad andra vill att de ska vara. Jag säger: "fortsätt att vara dig själv, var så som du vill att andra ska vara mot dig, så löser sig allt av sig självt". Och om skolprestationer; "att fixa skolarbetet och hänga med i det är viktigt, men du kan bara göra ditt bästa". 
 
Alla föräldrar vill att det ska gå bra för barnen, allt ifrån skolprestationer och idrottsprestationer, till att vi säger "bara hon/han blir lycklig". Jag tänker att barn idag har rätt höga krav på sig, i många sammanhang som rör prestationer..(medan vi i andra sammanhang paradoxalt nog inte har några krav alls, t ex att ta ansvar för familjens vardagliga liv, som jag skrivit om tidigare).
 
Det är till och med viktigt för oss att de blir lyckliga. Till och med det blir kravfyllt. Hur blir man det, och vem bestämmer vad som är lycka?
 
Det finns en risk att barn idag växer upp med en inre känsla av att bara vara godkända genom att vara presterare. 
 
Jag gör inte anspråk på att sitta inne med en universell sanning, för det är svårt att vara förälder. Och många anser sig veta mer och vara experter. Men kanske är en del av svaret självkänsla. Det bästa vi kan skicka med våra barn ut i livet. Att vi förmedlar att de kan klara av saker på egen hand. Att de duger som de är.
 
Hur sjutton hjälper man barn att skaffa sig det? Som alla vet så köper man det inte på Ica.
 
Det är nog viktigt att man som förälder ställer sig den frågan, att man går till sig själv.
 
Kan jag ge mina barn självkänsla, att de duger bra som de är, om jag själv t ex är en högpresterare, en perfektionist, som oroar sig för vad andra ska tänka, som måste peta och styra i allt, eller curla?
 
Kanske måste man som förälder vara snäll mot sig själv och tycka att man duger som människa, för att kunna förmedla det till barnen?
 
Jag påminns om det där med självkänsla när vi sitter och pratar i bilen. Ögonen tåras lite då, för jag är så stolt över hur klok hon är, vilken härlig människa hon är. Varför säger jag det inte oftare?
 
Hur ofta säger vi till våra barn "Vilket härligt skratt du har" "Vilken skön person du är" "Jag blir så glad bara av att sitta här med dig" "Du är så viktig, bara för att du är du" "jag är så stolt för att du växer och utvecklas".
 
Hur ofta låter vi barn lösa problem, möta utmaningar genom att säga "jag tror du själv har ett svar på det där, hur tror du att du ska lösa det här problemet?"
 
Jag vet att jag själv kan bli bättre på att säga det då och då, att ge den där villkorslösa bekräftelsen. Och inte minst av att låta dem växa av att fixa saker, utan min inblandning. Jag måste förvänta mig att de klarar av saker, för att de SKA klara av saker i framtiden.
 
 
Jag kommer avslutningsvis plötsligt att tänka på det min dotter sa till mig för ett par år sedan;
 
 
-Mamma, jag tycker inte att du passar att jobba som kurator!
 
-Eh..nähä? Varför inte då..? Vad tycker du att jag passar att jobba som då?
 
-Som clown!
 
-???
 
-För att du är så rolig, har en stor näsa och inte matchar dina kläder!"
 
 
Hon för jäkla rolig, den där ungen. Det är också en egenskap jag är stolt över att hon besitter. För med humor klarar man sig långt här i livet..kanske är det en av de viktigaste egenskaper man behöver ha för att klara sig igenom?
 
(..OCH hon har en rätt vild fantasi..för jag matchar väl visst mina kläder!..?)
 
 
 
 
 

Kommentarer

Postat av: AnnaR

Publicerad 2012-09-23 09:15:10

Kloka du.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela