HullerOmBullar.blogg.se

Jag har alltid fascinerats av livsberättelser, och har en oändlig nyfikenhet för vad människor bär på för historier. Om sina liv, sig själva, om sina relationer och om sina sammanhang. Som en bekant refererade till på Facebook; "människor vill inte bli fördömda eller dömda, de vill bli lyssnade på". Inget kan vara mer sant. 

 

Trots detta är det lätt att falla i fällan, att bli korrigerande eller snabbt komma med lösningar när människor berättar om sina bekymmer. Har du tänkt på hur lätt det är? Hur fort man kan tala om för andra människor hur de ska göra, och hur de ska lösa sina problem? 

 

En vän skrev i sin blogg om upprätthållandet av fasader häromdagen, och vi har väl alla våra skäl att ibland gömma oss bakom dem. Ibland tjänar det sitt syfte; att inte bli gränslös och helt ge upp sin integritet men ibland stänger vi varandra ute. Från det som är intressant och äkta i våra liv.

 

Jag tror även det finns en rädsla för att på något sätt uppvisa svaghet, att inte vara perfekt. Men styrka och svaghet är ju egentligen samma sak, i allafall för mig. Man kan vara svag när man är stark likväl som man kan vara stark i sin svaghet. Människor är allt på en gång, men vi har en benägenhet att bara visa det vi tror att andra vill se. Och när vi bara visar det tillrättalagda, upprätthåller vi normen om att "alla andra är så lyckade" trots att vi alla har både våra svarta och vita kapitel.

 

Apropå kapitel. Det finns en bok som för längesedan gjorde intryck på mig. Den är skriven av Clarence Crafoord och heter "Människan är en berättelse - tankar om samtalskonst". Han skriver:

 

 

Och ändå, så berättar vi så sällan dessa historier för varandra, i vardagen. När det någon gång trots allt händer, så känner åtminstone jag mig glad över att någon öppnar upp och berättar, men jag är åt andra sidan kanske yrkesskadad :)..

 

Borde vi inte prata med varandra mer om det som verkligen är viktigt i livet? Oftast förs istället de här berättelserna vidare i mina och andras slutna samtalsrum, endast ämnade för professionella öron, med sekretessens goda minne. Det finns så otroligt många intressanta berättelser därute.   

 

Jag har själv delat med mig i tidigare inlägg, litegrann, från min egen berättelse. I den refererade jag till mitt livsmönster, eller det man också kan kalla "livsroll". 

 

Jag passar på igen att tacka för all positiv respons jag fått, sedan jag publicerade det.

 

Ut och prata med varandra därute nu, och ta vara på den här soliga lördagen!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var en av mina första arbetsdagar som sjukhuskurator, för många år sedan. Det var på den tiden när jag fick nöja mig med att ta vikariat, ganska nyutexaminerad socionom som jag var. Hemma hade jag en liten son på 7 månader, som jag tyckte att jag fick lämna allt för tidigt. Men jobben växte inte på träd, så jag var tvungen att ta chansen till ett heltidsjobb när det erbjöds. Det kändes viktigt att komma igång och arbeta, så det var med dubbla känslor jag kom till det stora sjukhuset.

 

Kuratorsgruppen hade ansvar för det psykosociala arbetet ute på sina respektive avdelningar, och skulle serva inneliggande patienter, anhöriga och personal vid behov av samtal och stöd. Ofta var det krishantering och bearbetning, i samband med dödsfall och svåra sjukdomsbesked. Eller samtal om livet och döden, om att stå ut med svåra medicinska behandlingar. Eller konsultation till sjukhuspersonal som behövde stöd i sociala frågor.

 

Jag var ung och oerfaren, och kände mig väldigt osäker. Jag mötte en hierarkisk organisation, där läkarna stod högst i rang. 

 

Jag blev tilldelad ansvar för Strokeavdelningen, Kirurgavdelningen och Lungkliniken. Jag minns mannen som dog i samband med en rutinoperation, och vars fru och barn stod och väntade, i chock. Jag kommer ihåg den unge patienten som vaknade upp med stomi (påse på magen) efter en knivmisshandel. Jag minns en våldtagen och misshandlad kvinna. Jag minns en döende äldre kvinna med lungcancer, utan anhöriga, som ville berätta om sitt liv och blicka tillbaka.

 

På sommaren skulle jag täcka upp för den kurator som bland annat hade hand om abortsamtal och BB-avdelningen. Innan hon gick på semester tittade hon på mig och sa: "Om någon föder ett dött barn, så måste du prioritera det, släpp allt annat".

 

Som ung, och själv ganska nybliven mamma, satte det stor skräck i mig. Hur skulle jag på ett professionellt sätt kunna klara av att stödja någon som fått uppleva något bland det hemskaste som kan drabba en förälder?

 

Jag gick hela den sommaren med en rädsla, en väntan på det värsta. Det kändes som jag skulle kunna hantera vilket samtal som helst, men inte detta..det låg för nära mig själv. Som ett mirakel, så föddes inget dött barn den sommaren, som om någon där ovan tyckte att både potentiella föräldrar och den unga oerfarna kuratorn skulle skonas..?

 

På strokeavdelningen möttes jag av en äldre personal som skulle inspektera mig, den nya kuratorn. Hon hade arbetat länge med strokedrabbade patienter. Hon tittade på min namnbricka, på min vita rock (jag har ett ovanligt efternamn i min hemstad).

 

Sedan sa hon, lite fundersam och brydd: -"Jag kommer ihåg en mycket ung kvinna med det där efternamnet, som kom in med en massiv hjärnblödning. Jag minns henne så tydligt, för hon var ovanlig, hon vara bara runt 20 år och fick ligga inne på avdelningen tillsammans med bara mycket äldre strokedrabbade. Hon blev kvar länge för rehabilitering..och alla..ja alla, tyckte att det var så hemskt, att drabbas så hårt, så ung!..Hon blev helt förlamad, och rullstolsburen...Hon var nybliven mamma till en liten flicka som kom och hälsade på. Du har samma efternamn...Är den lilla flickan möjligen du, kan du ha blivit så gammal..?" Hon mönstrade mig uppifrån och ner.

 

För en stund tappade jag fattningen. Jag var 27 år gammal och hade som arbetsuppgift att prata med andra människor om sorg. Men jag hade inte insett omfattningen av min egen mammas tragedi, förrän jag mötte en luttrad sjuksköterska, som fortfarande kunde minnas en patient, så många år tillbaka i tiden. Uppvuxen med en funktionshindrad förälder, så var jag så van. Eller var jag det? Jag hade inte fullt ut förstått vad det hade inneburit. Hade kanske inte velat förstå. För henne, för min pappa, för mig själv. Vad vi hade gått miste om.

 

Min mamma fick aldrig riktigt vara mamma till mig. Istället har jag fått växa upp och vara mamma till henne. Och all fokus, både hennes egen och andras, hade alltid varit på hennes sorg och förlust. Aldrig på barnets, min egen, förlust.

 

Barn som inte får sina behov tillgodosedda har flera valmöjligheter. Ett val som kanske inte alltid sätts i samband med förbisedda behov, men det är att bli duktig och ansvarsfull.

 

Ansvarsfulla flickor nöjer sig sällan med att vara ansvarsfulla och hjälpande bara på hemmaplan. Där och då förstod jag även mina egna, inre dolda, motiv till mitt yrkesval: Jag följde bara mitt eget mönster. Jag var till för andra och hade svårt att se mina egna behov. Precis som alla andra maskrosbarn hade jag kämpat mig upp, presterat och presterat. 

 

Från den stunden blev jag varse att aldrig glömma bort mig själv, under det att man hjälper andra.

 

Och med mina första upplevelser som socialarbetare kom också en annan förståelse för varför det nästan alltid finns helt logiska förklaringar till varför människor lever sina liv, har sina beteenden och sina sätt att handskas med sina upplevelser på. En del människor får ångest, andra missbrukar, en del flyr in i arbete, en del klarar inte av att ha relationer, en del ser sig alltid som ett offer, andra blir ansvarsfulla och duktiga. En del blir allt på en gång.

 

Lösningen på människors problem finns alltid inom dem själva. När de ser sitt eget mönster.

 

När människor ser sitt mönster, så förstår de vad de behöver göra för att förändra sina liv i rätt riktning.

 

Efter ett år lämnade jag kuratorsvikariatet på sjukhuset. Med nya erfarenheter och insikter. Om människors längtan efter att leva och överleva. Och en ödmjukhet inför människors olika sätt att hantera livets utmaningar, vare sig de kommer till oss i form av sorg eller glädje.

 

 

Idag var det måndag. Det är min äldste sons dag att laga middagen på, han är 12 år. De har varsin dag i veckan då de är mer delaktiga, utifrån sin egen förmåga. Det är verkligen ett tips jag har, ge era barn ansvar för att laga en måltid en gång i veckan! I början var det lite klagan, men nu verkar det som att de tycker att det är roligt. Jag tror att det är viktigt att de är delaktiga i det som rör familjens vardagliga liv.

 

När de ibland klagar på vad som serveras (och gode gud, de gör de ofta!) så ska de ha en uppfattning om att mat planeras, inhandlas och tillreds...och att det tar tid. Ibland min tid, ibland av deras tid.

 

Genom att vara med och planera och laga maten, och umgås kring tillredningen så får de något med sig och tränar på flera saker. De har en tillhörighet, och bidrar till fler människor än sig själva. De lär sig något som medför självständighet så småningom.

 

Min uppgift som förälder är inte bara att servera mina barn, jag måste se till att de klarar sig utan mig en dag.

 

Att både göra sina barn delaktiga och ge dem ett sammanhang där de efterfrågas och är viktiga, samtidigt som de lär sig att de klarar av saker, är bland det bästa man kan ge sina barn, tror jag. På bilderna ser ni sonen laga en enkel fiskgratäng.

 

Lägg lax i en smord form, strö över lite hackade tomater. Blanda cremefraiche med lite ajvar relish, salt och peppar. In i ugnen tills fisken är färdig, ca 20 min. 

 

 

   

 

                                                     

Mina barn skulle lätt kunna bli flingknarkare. Om jag tillät det. Men som tur är har jag fortfarande en viss bestämmanderätt i den här familjen. Jag märker att de mår bättre och håller sig mätta längre om de äter lite stadigare frukost än t ex jordgubbsfil och Frostflakes eller Start (smulade havrekakor?). Det betyder inte att de aldrig får det, vi varierar oss. Men vi pratar om att kroppen behöver vissa saker för att fungera bra, och att man behöver skilja på vad vi äter till vardags och vad vi äter till helgen eller vid festligare tillfällen..

 

Jag tror inte på att bli fanatisk kring mat (eller nåt annat heller för den delen). Sakta men säkert har vi kunnat introducera vanlig fil igen, och de cirkulerar mer kring de flingsorter som inte innehåller allt för mycket socker. Det finns helt klart en vinst i att servera barn lite mer protein och minska på allt för snabba kolhydrater, men var och en gör som den vill.

 

Bästa frukosten för egen del just nu är krämig äggröra (2 ägg och två msk grädde per person, rörs ihop i en teflonkastrull) serveras med ett par-tre kalkonskivor ibland bacon, tomat och paprika och en kopp the. När barnen ville prova upptäckte de att det var riktigt gott, så de vill också ha det ibland. Jag står mig i fem timmar på den frukosten och slipper störande sötsug.

 

En annan barnfavorit har blivit äggröra med ost. Gör då som ovan och skiva ett par tre ostskivor över som får smälta ner. Eller en omelett med ostfyllning, funkar även som en snabblunch. Ibland har jag ner blandade grönsaker i omeletten (då med det finare namnet Fritatta..)

 

Ikväll väntar nya grillgäster, det ser jag fram emot. Jag återkommer med en uppdatering om vad som bjuds, men det lutar åt kyckling :)