Alla sagor har inte lyckliga slut
Morgonen visar sig från sin bästa sida. Jag och min vän promenerar i vårsolen, som vi ofta gör hon och jag. Ibland går vi snabbt, ibland tvingas vi trippa fram för att inte halka på isiga snöfläckar som envist dröjer sig kvar. Hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag tänker att jag i och för sig varit dålig på att tala om det för henne. Vi samtalar, och ur ett sammanhang återger hon en replik ur barnfilmen "Horton", med en supergullig barnröst:
"I min värld så är alla en ponny, som äter regnbågar..och bajsar fjärilar".
Vi skrattar, fast vi samtidigt berör rätt allvarliga saker. Hon står inför stora förändringar. Vi pratar om berättelsen som inte fick ett lyckligt slut, och som vare sig hon vill det eller inte, kommer att medföra att allt blir annorlunda. Även för oss. Vi pratar om omständigheter. Om drömmar som inte kunde uppfyllas. Om konsekvenser. Om val. Att livet från och med nu måste ta en annan riktning.
Hon vet att det nödvändigtvis inte måste bli dåligt, men mitt uppe i det, så är sorgen över att det blev som det blev tung.
Sett ur det perspektivet så blir repliken om ponnyer som äter regnbågar och bajsar fjärilar, en metafor, en liknelse för "här vilar inga sorger", om våra önskningar om att få leva under lyckliga omständigheter, i sammanhang där alla är lyckliga, nöjda, tillfreds.
Men vi lever ju inte så. Under en livstid ingår ett antal oväntade och sorgliga händelser och förändringar. En del hur sorgliga som helst. Hur vi handskas med dem är olika. Hur vi är rustade att möta dem varierar också. Men stå ut, överleva och ta nya tag måste vi likförbannat. Hon är en sådan människa som vet det, och som kommer att klara sig bra.
Själv måste jag också vänja mig vid förändringen. Det kommer inte att bli lätt. Innerst inne vill jag ju att allt ska vara som det alltid har varit. Men jag tänker att bakom hörnet väntar alltid solen. Och en och annan regnbåge? Något annat alternativ finns inte.