Ett stycke liv och en bit Eskilstunahistoria, ackompanjerad av Edith Piaf
Igår åkte jag hem till min gamla farmor, 83 år och lade mig raklång i hennes rumssoffa. Med block och penna, fast besluten om att få höra både nya och gamla historier igen. Jag påminner mig själv om att jag besöker henne för sällan, och det talar hon om också. Farmor är pigg i huvudet, även om kroppen hennes inte är vad den varit.
Jag talar om för henne att jag har för avsikt att skriva ett blogginlägg, kan hon tänka sig att berätta lite om sitt liv, om en bit Eskilstunahistoria/konditorihistoria? Det vill hon. Hon berättar och jag lyssnar.
Farmors livsberättelse är en sån som lunkar sig fram. En berättelse som i stort utgår från en förnöjsamhet, som vi ofta förknippar med hennes generation.
Om man ska beskriva den med bara några få ord, så skulle kanske strävsamt arbete, ängslighet och livslång kärlek sammanfatta hennes liv rätt bra.
I vissa teman, är hennes och mitt liv sammanflätade, och vi har ett samförstånd kring vissa förluster vi bägge haft. Ibland så tror jag det finns en mening med det, men högst troligt är det bara slumpen och ett livsmönster som gett avtryck.
Farmor föddes 1929 i en stuga i Hälleforsnäs. Hon var enda barnet. Hon beskriver sin barndom som lycklig, med varma föräldrar som var rädda om henne. Hon var deras stora glädje. De kunde inte skaffa fler barn, pga av att hennes pappa var rätt sjuklig. På sin 13-årsdag vaknar farmor av att hennes pappa plötsligt och hastigt avlidit i stugan. Han var 38 år när han dog den 1 februari 1943, och efterlämnade en änka som var 35 år. Farmor blir fortfarande ledsen varje födelsedag. Genom hela sitt liv, har hon haft svårt att fira och känna glädje, pga av det som hände på hennes dag.
På den här tiden fanns inga skyddsnät, som fångade upp farmor och hennes mamma ekonomiskt. Farmors mamma tog därför en risk, och lånade pengar av sin pappa, för att kunna köpa ett litet konditori, Mecco, inne i centrala Eskilstuna. Hon lämnade landsbygden för att bygga upp ett nytt liv med farmor inne i staden. Hon flyttade in i en liten lägenhet med två rum utan kök ovanpå konditoriet. Mecco låg i samma lokal som nuvarande restaurang Siam vid Järntorget i Eskilstuna, i stadsdelen Nyfors. Efter några år av arbete hade den ensamma modern med hjälp av sin dotter betalt av skulden.
Det har varit ett antal restauranger genom åren, där Mecco låg. Blå Ängel är väl en av de mer kända, för er som kan er Eskilstunahistoria. Bredvid Mecco låg Royal biografen, och många gäster på konditoriet tog en fika före eller efter ett biobesök. Farmor beskriver sin mamma som en stark person, som kunde prata med vem som helst. Och förmodligen var hon en rätt makalös kvinna, som klarade av att styra upp sitt liv, trots sorg, och med mycket små marginaler, i efterkrigstider.
Farmor arbetade på Mecco från tidig ålder, sålde, serverade, diskade. Brödet tog de från ett par andra konditorier; Gunnings, som låg på Kungsgatan och Cedermans (som troligen låg där restaurang McBeth ligger idag, på Drottningatan vid stationen).
Farmor arbetade ihop med en "jämnårig väninna som hade en pojkvän". En dag föreslog farmor att väninnans pojkvän skulle ta med sig en vän, så kunde de umgås alla fyra.
-Som en blinddate, menar du?..frågar jag farmor, samtidigt som jag inser att det kanske var ett lite väl modernt ord för farmor.. men, ja, säger hon och skrattar. När pojkvännen dök upp, så hade han min farfar i släptåg. Året var 1944 och farmor var 15 år. Farfar var 18.
Vad tänkte du när du såg farfar för första gången, frågar jag. Farmor skrattar igen. "Att han var en gammal man, som jag skulle akta mig för". ("Man skulle bara akta sig, det sa våra mammor, men vi förstod inte riktigt exakt vad vi skulle akta oss för, så vi var rädda nästan hela tiden."..) Men samtidigt tyckte hon att han verkade artig och gullig. Det slutade med att de fikade, i lägenheten ovanpå konditoriet, och känslor väcktes.
Det var en kärlekshistoria som skulle räcka livet ut, som började med en blinddate vid Järntorget i Nyfors, mellan farmor och en springpojke från Gunnings konditori.
När det kom fram att han arbetade där, och att Gunnings levererade bröd till Mecco, så började farfar åta sig dessa ärenden för att få besöka farmor lite mer. Farfar var duktig, och Gunnings kostade på honom en utbildning till konditor i Köpenhamn, där han tillbringade en längre tid. Farmor berättar med stolthet i rösten att hon åkte för att hälsa på honom, vid ett tillfälle. Det var hennes första längre resa ensam. I Köpenhamn gick de på restaurang och lyssnade på Edith Piaf när hon uppträdde.
Farmor nynnar på "La vien rose". I rosenrött jag drömmer. - Jag minns allt så klart, säger hon och tystnar. Hennes blick vandrar. Hon tänker på farfar.
Vid hemkomsten 1949 blev det bröllop och barn, och arbetsamma år följde, enligt farmor. Farfar lämnade Gunnings för konditori/restaurang Metropol, som ska ha legat ungefär vid stadshuset vid Fristadstorget. Sedan blev han värvad att följa med när Jersenius konditori skulle öppna i Fröslunda (jag tror det låg vid gamla pizzeria Makaby). Farfar jobbade med sin yngre bror, när de började prata om att starta ett eget konditori. De hette Gustavsson i efternamn, men bytte till ett annat namn, som lät bättre.
En lokal blev ledig, och tillsammans med farmor, brodern och hans fru startade de ett eget konditori 1965. Konditoriet drev de sedan tillsammans fram till ca 1975. Det har sedan sålts i ett par tre omgångar, till konditorer som behållit namnet, allt medan farfar och farmor arbetat kvar. Det har gått bra, om ett par år firar konditoriet 50 år, om det finns kvar. Kondiskulturen är inte lika stark längre, folk går kanske hellre på Waynes Coffe och köper bakverk som kommer levererade från fabrik.
Farfar och farmor var, vad jag vet, aldrig ifrån varandra. De hade en gemensam drivkraft som tog dem framåt, ett gemensamt mål. Ingen kunde ta miste på den starka kärlek som band dem samman, och de hade en stor trygghet i varandra. Kanske var farmor den mest behövande, att förlora en förälder tidigt lämnar spår, på vilket sätt man än förlorar.
Jag har alltid upplevt att en viss skugga följt henne genom livet, en oro att något ska hända, ett stråk av ängslan, ett behov av kontroll, bakom den pratglada servicepräglade ytan. Vi behöver inte säga det högt, det är där vi möts i någon form av samförstånd, hon och jag. Vi är båda präglade av våra förluster, men har valt olika sätt att handskas med det på. Det som varit rätt sätt för henne, har inte passat mig och vice versa.
Farfar är borta sedan ett år. Jag tror hon hade föredragit att få gå bort före honom, hon var sämst rustad för att bli den som blir ensam kvar. Hon har hans bild vid sin säng, och hans vigselring i en kedja runt sin hals. Hon önskar honom godnatt varje kväll.
Farmor blir lite kraxig av att prata så länge. Hon undrar om jag kan hjälpa henne att sy upp ett par byxor, som fållen hasat ner på, så avslutet på dagens pratstund blir en djupdykning i hennes gamla syskrin. Jag frågar om hon kan komma på barnbarnsbarnets 10-årsdag på måndag. Hon svarar som hon brukar:
"Ja, om jag inte är död då!"
Jag förstår att det finns en vits med att börja säga så vid en viss ålder. Det finns ju en uppenbar risk att det skulle kunna hända, det vet vi båda två. Som om hon vill ha sagt hejdå, ifall att. Men jag väser ändå, att hon får ge fan i att dö innan måndag. Hon skrattar när jag lämnar henne. Lilla stora farmor.
.
Grönt är skönt..
Om det blev något dopp? Nej..inte för mig..jag är en hopplös badkruka. Men 27 grader var det i vattnet i allafall, så det fanns nog en och annan som plurrade! Tack M och A för en jättemysig fest!