HullerOmBullar.blogg.se

Tårtverkstad, vaniljbullar och kladdkakecupcakes

Publicerad 2012-10-30 07:17:00 i Allmänt, Barn och familj,

Min dotter fyllde 10 igår. Som alla andra begriper jag inte riktigt var åren tar vägen, jag tyckte nyss jag var 10 år själv! Hon är en kreativ tjej, som tycker att det är roligt att vara med i köket. Inför födelsedagen ville hon göra ett besök på Panduro, och skaffa hem produkter från deras baksortiment. Hon kom hem med lilafärgad marsipan och ljusrosa sockerpasta till sin tårta, och lite strössel och sockerpärlor så att hon kunde dekorera cupcakes.
 
Dagen innan födelsedagen bakades vaniljbullar med rediga klickar av vaniljkräm. Jag följer ett vanligt recept på vetedeg (men använder alltid riktigt smör och tillsätter 1 dl socker extra). Det duger lika bra med marsankräm om du inte orkar göra egen (följ instruktionerna på paketet). Jag blandar vaniljkrämen med lite vispad grädde, så den inte blir för "tung", men det gör man som man vill. 
 
 
Jag kavlar ut vetedegen som vanligt, brer lite mjukrört smör över, och viker den sedan dubbel. Skär därefter remsor som jag snurrar runt lite slarvigt. Efter jäsning, så penslar jag dem med ägg, och har på en sked vaniljkräm och gräddar bullarna. Efteråt penslar jag dem med smält smör och doppar i strösocker.
 
Cupcakes kan man ju baka i hur många olika varianter som helst. Vi tänkte att det skulle funka fint med kladdkakebotten. Jag använde Leilas recept på klassisk kladdkaka, och fyllde småformar med smet. Vi toppade med en chokladfrosting gjord på Philadelphiaost, florsocker, smör och blockchoklad. 
 
 
 
Gissa om det var en uppskattad födelsedagsaktivitet att få fixa och dekorera sina kakor som man själv vill. Så här fina blev de! Panduro har flera kit att köpa, om man inte vill köpa sockerpasta (sk godislera) och strösselburkar var för sig.
 
 
 
Tårtan fyllde vi med (utöver vanlig sockerkaksbotten) mosad banan, vaniljgrädde och en marängbotten (glöm inte att pensla den senare med smält choklad innan montering, annars smälter den!). Högst upp, ovanpå, lade vi vanlig grädde. Forma en kupad yta, så tårtan inte blir för platt, när ett kavlat lock av marsipan eller sockerpasta läggs på. Här nedan har jag använt grannens blommönstermallar (Panduro) för att skapa ett vackert kantmönster  på den lila marsipanen, som jag kavlade, skar ut och måttade runt tårtans kant.
 
 

 
 
Sedan var det bara till att dekorera med bokstäver, siffror och ett par hjärtan, och ett pudrat lager florsocker, innan fikafolket skulle komma..
 
 
Grattis Olivia, 10 år!
Kommentarer (0)
Frosting, Marsipanlock, Marsipantårta, Millas cupcakesdekoration, Panduro, Tårta, Vaniljbullar, cupcakes, kladdkaka, marsipan, mormorshosta, sockerpasta, sugarpaste, vetebröd,

I nöd och lust. Långa parrelationer - vad får dem att hålla?

Publicerad 2012-10-28 12:04:00 i Allmänt, Barn och familj, Leva tillsammans, Livsval, Lästips, Relationer, Socialt arbete,

Något som ofta diskuteras i bekantskapskretsen är, inte helt överraskande, parrelationer. När man som jag närmar sig 40, befinner man sig ofta i sammanhang där människor börjar att skilja sig/separera. (Det är ju egentligen helt logiskt att man börjar fundera över sina egna behov och hur man själv valt att tillfredställa dem, när man kommit halvvägs i livet)..och genom sådana funderingar kommer kanske också frågor kring hur ens behov tillfredställs inom det förhållande man lever i.
 
Kärleksrelationen : en bok om parförhållan
 
Jag lägger inga moraliska aspekter på skilsmässor överhuvudtaget, mer än att det i varje enskilt fall förstås är en sorg för de som är inblandade. Inte heller på otrohet ("den som är utan skuld kan kasta den första stenen", och med det menar jag att man nog ska akta sig för att döma andras handlande).
 
Jag är mer intresserad utifrån ett annat perspektiv. Lägger vi tid och kraft på att planera våra liv tillsammans, vår relation? Investerar vi i den, funderar vi över vad som får en kärleksrelation att hålla? Kollar vi inåt, och funderar över vår egen förmåga inom relationen?
 
Är långa parrelationer/livslånga äktenskap ens eftersträvansvärda? Tja..jag tror åtminstone att många människor föreställer sig att de ska leva i ett livslångt förhållande och dela vardagen med varandra.
 
Men, skulle jag säga; åt andra sidan bara under förutsättningen att man är tillfreds, att det inom relationen finns det som man behöver. Vad var och en behöver är naturligtvis helt individuellt, i det här sammanhanget. 
 
Något vi ofta kommer tillbaka till när vi diskuterar det här, är kommunikationens betydelse. Vi tjatar om det till och med; hur ofta har vi inte kommit med välmenande råd som "ni måste ju prata med varandra". Varför är det viktigt? Ja, personligen är jag av den övertygelsen att det för det första är svårt att läsa andras tankar. Om jag önskar att min partner skall tillfredställa ett behov jag har, (vare sig det handlar om t e x emotionella, praktiska, sexuella behov, etc) så behöver jag ju förmedla det till denne. Om man inte trivs i sitt förhållande, så är det svårt att göra något åt det, om man inte kan prata om det. 
 
Attraktion, förmåga till kommunikation, gemensamma intressen/gemensamma mål, förmåga att uppfatta sina egna och den andres behov, förmåga att ge och ta emot intimitet/sex, egen personlighet, jämställdhet inom förhållandet, och tidigare erfarenheter av parrelationer (föräldrarnas relation) mfl är ju också några parametrar som påverkar kvaliteten och balansen på den parrelation vi ingår i....och är exempel på förutsättningar för hur relationen utvecklas.
 
För er som är lika intresserad av relationer som jag, alternativt vill utveckla din egen parrelation kan jag ge följande lästips :)
 
Jag läste nyligen en studie som heter ”Äktenskapet handlar inte om att bli kär, det handlar om att fortsätta vara kär” som var riktigt bra, och lättillgänglig i sin form:
 
https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/4462/1/M%20Palm%20A%20Nilsson.pdf

En välskriven och läsvärd bok om parrelationer är "Kärleksrelationen" av Tomas Böhm.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127110958

Och, slutligen en lättläst länk på temat:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

 

 
 
 
 
 
 
Kommentarer (2)
Kärleksrelationen, Parrelationen, Separation, Skilsmässor, Tomas Böhm,

Halv sex hos mig

Publicerad 2012-10-27 09:00:00 i

Min pappa fyllde år i veckan som gick. Jag vet att han inte gillar att bli firad i någon större omfattning, så jag bjöd hem honom på middag igår. Här kommer lite inspiration i form av vår trerätters:

Meny: Enkel räkröra med bröd, harissakryddade revbensspjäll med rostad potatis, och som avslutning vit choklad och vaniljmousse med svartvinbärs-topp. Uppskattat och gott, och inte allt för tidskrävande mat att fixa till en fredag. Något att prova? :)

Kommentarer (0)
Födelsedag, revbenspjäll, räkor, svarta vinbär, trerättersmeny, vitchokladmousse,

Ett stycke liv och en bit Eskilstunahistoria, ackompanjerad av Edith Piaf

Publicerad 2012-10-25 19:02:00 i Allmänt, Leva tillsammans, Livsval, Sorg, Vänskap,

Igår åkte jag hem till min gamla farmor, 83 år och lade mig raklång i hennes rumssoffa. Med block och penna, fast besluten om att få höra både nya och gamla historier igen. Jag påminner mig själv om att jag besöker henne för sällan, och det talar hon om också. Farmor är pigg i huvudet, även om kroppen hennes inte är vad den varit.  
 
Jag talar om för henne att jag har för avsikt att skriva ett blogginlägg, kan hon tänka sig att berätta lite om sitt liv, om en bit Eskilstunahistoria/konditorihistoria? Det vill hon. Hon berättar och jag lyssnar.
 
Farmors livsberättelse är en sån som lunkar sig fram. En berättelse som i stort utgår från en förnöjsamhet, som vi ofta förknippar med hennes generation. 
 
Om man ska beskriva den med bara några få ord, så skulle kanske strävsamt arbete, ängslighet och livslång kärlek sammanfatta hennes liv rätt bra.
 
I vissa teman, är hennes och mitt liv sammanflätade, och vi har ett samförstånd kring vissa förluster vi bägge haft. Ibland så tror jag det finns en mening med det, men högst troligt är det bara slumpen och ett livsmönster som gett avtryck.
 
Farmor föddes 1929 i en stuga i Hälleforsnäs. Hon var enda barnet. Hon beskriver sin barndom som lycklig, med varma föräldrar som var rädda om henne. Hon var deras stora glädje. De kunde inte skaffa fler barn, pga av att hennes pappa var rätt sjuklig. På sin 13-årsdag vaknar farmor av att hennes pappa plötsligt och hastigt avlidit i stugan. Han var 38 år när han dog den 1 februari 1943, och efterlämnade en änka som var 35 år. Farmor blir fortfarande ledsen varje födelsedag. Genom hela sitt liv, har hon haft svårt att fira och känna glädje, pga av det som hände på hennes dag.
 
På den här tiden fanns inga skyddsnät, som fångade upp farmor och hennes mamma ekonomiskt. Farmors mamma tog därför en risk, och lånade pengar av sin pappa, för att kunna köpa ett litet konditori, Mecco, inne i centrala Eskilstuna. Hon lämnade landsbygden för att bygga upp ett nytt liv med farmor inne i staden. Hon flyttade in i en liten lägenhet med två rum utan kök ovanpå konditoriet. Mecco låg i samma lokal som nuvarande restaurang Siam vid Järntorget i Eskilstuna, i stadsdelen Nyfors. Efter några år av arbete hade den ensamma modern med hjälp av sin dotter betalt av skulden.
 
Det har varit ett antal restauranger genom åren, där Mecco låg. Blå Ängel är väl en av de mer kända, för er som kan er Eskilstunahistoria. Bredvid Mecco låg Royal biografen, och många gäster på konditoriet tog en fika före eller efter ett biobesök. Farmor beskriver sin mamma som en stark person, som kunde prata med vem som helst. Och förmodligen var hon en rätt makalös kvinna, som klarade av att styra upp sitt liv, trots sorg, och med mycket små marginaler, i efterkrigstider.
 
Farmor arbetade på Mecco från tidig ålder, sålde, serverade, diskade. Brödet tog de från ett par andra konditorier; Gunnings, som låg på Kungsgatan och Cedermans (som troligen låg där restaurang McBeth ligger idag, på Drottningatan vid stationen).
 
Farmor arbetade ihop med en "jämnårig väninna som hade en pojkvän". En dag föreslog farmor att väninnans pojkvän skulle ta med sig en vän, så kunde de umgås alla fyra.
 
-Som en blinddate, menar du?..frågar jag farmor, samtidigt som jag inser att det kanske var ett lite väl modernt ord för farmor.. men, ja, säger hon och skrattar. När pojkvännen dök upp, så hade han min farfar i släptåg.  Året var 1944 och farmor var 15 år. Farfar var 18.
 
Vad tänkte du när du såg farfar för första gången, frågar jag. Farmor skrattar igen. "Att han var en gammal man, som jag skulle akta mig för". ("Man skulle bara akta sig, det sa våra mammor, men vi förstod inte riktigt exakt vad vi skulle akta oss för, så vi var rädda nästan hela tiden."..) Men samtidigt tyckte hon att han verkade artig och gullig. Det slutade med att de fikade, i lägenheten ovanpå konditoriet, och känslor väcktes.
 
Det var en kärlekshistoria som skulle räcka livet ut, som började med en blinddate vid Järntorget i Nyfors, mellan farmor och en springpojke från Gunnings konditori.
 
När det kom fram att han arbetade där, och att Gunnings levererade bröd till Mecco, så började farfar åta sig dessa ärenden för att få besöka farmor lite mer. Farfar var duktig, och Gunnings kostade på honom en utbildning till konditor i Köpenhamn, där han tillbringade en längre tid. Farmor berättar med stolthet i rösten att hon åkte för att hälsa på honom, vid ett tillfälle. Det var hennes första längre resa ensam. I Köpenhamn gick de på restaurang och lyssnade på Edith Piaf när hon uppträdde.
 
Farmor nynnar på "La vien rose". I rosenrött jag drömmer. - Jag minns allt så klart, säger hon och tystnar. Hennes blick vandrar. Hon tänker på farfar. 
 
Vid hemkomsten 1949 blev det bröllop och barn, och arbetsamma år följde, enligt farmor. Farfar lämnade Gunnings för konditori/restaurang Metropol, som ska ha legat ungefär vid stadshuset vid Fristadstorget. Sedan blev han värvad att följa med när Jersenius konditori skulle öppna i Fröslunda (jag tror det låg vid gamla pizzeria Makaby). Farfar jobbade med sin yngre bror, när de började prata om att starta ett eget konditori. De hette Gustavsson i efternamn, men bytte till ett annat namn, som lät bättre.
 
En lokal blev ledig, och tillsammans med farmor, brodern och hans fru startade de ett eget konditori 1965. Konditoriet drev de sedan tillsammans fram till ca 1975. Det har sedan sålts i ett par tre omgångar, till konditorer som behållit namnet, allt medan farfar och farmor arbetat kvar. Det har gått bra, om ett par år firar konditoriet 50 år, om det finns kvar. Kondiskulturen är inte lika stark längre, folk går kanske hellre på Waynes Coffe och köper bakverk som kommer levererade från fabrik.
 
 
Farfar och farmor var, vad jag vet, aldrig ifrån varandra. De hade en gemensam drivkraft som tog dem framåt, ett gemensamt mål. Ingen kunde ta miste på den starka kärlek som band dem samman, och de hade en stor trygghet i varandra. Kanske var farmor den mest behövande, att förlora en förälder tidigt lämnar spår, på vilket sätt man än förlorar.
 
Jag har alltid upplevt att en viss skugga följt henne genom livet, en oro att något ska hända, ett stråk av ängslan, ett behov av kontroll, bakom den pratglada servicepräglade ytan. Vi behöver inte säga det högt, det är där vi möts i någon form av samförstånd, hon och jag. Vi är båda präglade av våra förluster, men har valt olika sätt att handskas med det på. Det som varit rätt sätt för henne, har inte passat mig och vice versa.
 
Farfar är borta sedan ett år. Jag tror hon hade föredragit att få gå bort före honom, hon var sämst rustad för att bli den som blir ensam kvar. Hon har hans bild vid sin säng, och hans vigselring i en kedja runt sin hals. Hon önskar honom godnatt varje kväll.
 
Farmor blir lite kraxig av att prata så länge. Hon undrar om jag kan hjälpa henne att sy upp ett par byxor, som fållen hasat ner på, så avslutet på dagens pratstund blir en djupdykning i hennes gamla syskrin. Jag frågar om hon kan komma på barnbarnsbarnets 10-årsdag på måndag. Hon svarar som hon brukar:
 
"Ja, om jag inte är död då!" 
 
Jag förstår att det finns en vits med att börja säga så vid en viss ålder. Det finns ju en uppenbar risk att det skulle kunna hända, det vet vi båda två. Som om hon vill ha sagt hejdå, ifall att. Men jag väser ändå, att hon får ge fan i att dö innan måndag. Hon skrattar när jag lämnar henne. Lilla stora farmor. 
 
 
 
.
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (1)
Barnbarn, Edith Piaf, Eskilstuna, Eskilstunahistoria, Farmor, Jersenius, Kondiskultur, Konditorihistoria, Kärlek, Livsberättelse, Mecco, Metropol, Sorg,

Om stress, läkarhybrider och dusten mellan kropp och själ

Publicerad 2012-10-25 03:24:00 i Acceptans, Allmänt, Livspussel, Stress,

Det är svårt att ha en blogg. Man får kryssa mellan det som man för dagen tycker är spännande, engagerande, intressant, roligt, sorgligt, vardagligt eller helt enkelt värt att uppmärksamma. Samtidigt sker ett urval; vad är t ex aktuellt att lämna ut om sitt eget liv, när man skriver. Vad är intressant för andra att ta del av? Idag blir det ett inlägg om kropp och själ.
 
Som jag nämnt för någon vecka sedan, så har jag under en tid t ex undvikit att skriva om mina ryggproblem. Det betyder delvis att jag försöker låtsas om att jag inte har ont. Jag har svårt att acceptera det, av olika skäl, jag erkänner det. Det har inte varit speciellt framgångsrikt. Men i det avseendet är jag i gott sällskap med många andra; ibland vill huvudet vissa saker medan kroppen bromsar.
 
Efter några dagars funderande och ett antal läkarbesök till (utöver besöket på akuten) så har jag tvingats inse att jag ska lyssna på kroppen och inte på knoppen. Jag som vanligtvis är rätt bra på att lyssna på andra, har bevisat att jag ÄR markant sämre på att lyssna in mig själv. Detta är nog rätt vanligt, speciellt bland oss människor som (både av andra och oss själva) kategoriseras som ambitiösa och ansvarstagande. Vi sliter på, tills någon är tvungna att ge oss en örfil.
 
Och nu har den där någon gjort det med besked, kan man väl säga. "Någon" i det här fallet är en hybrid av en tuff VC-läkare och min förskräckliga ländrygg. (Läkaren såg för övrigt ut som en blandning mellan Zeb Macahan och en åldrad Clint Eastwood, så jag vågade inte annat än att lyssna).
 
Det skall sägas till läkarens fördel, att han parallellt med sin auktoritet, var både empatisk och respektfull. Samtidigt som han slog näven i bordet. För så var det ungefär. Jag är inte en människa som man så lätt ger order, på både gott och ont. (Jag önskar att jag här kan skylla på att jag är född i oxens stjärntecken, men tyvärr är det mer komplicerat än så ;)
 
Jag ska vara sjukskriven i 2-3 veckor, därefter utvärdering om smärtorna avtar i styrka. När man inte kan sova pga smärta, så blir det svårt att vara välfungerande i en tuff vardag. 
 
En sak som jag uppfattar är rätt jobbigt med att bli sjukskriven för just värk, är ju att den inte syns. Tanken är att jag ska vara ute och röra på mig som vanligt, promenera, försöka göra roliga och avkopplande aktiviteter, etc. Jag tror visst det kallas "egen tid" av hybriden, och det är yrkesarbetande människor med tre barn inte direkt bortskämda med. Så ser ni mig ute, så är allt i sin ordning; ibland haltar jag, ibland inte, men tanken är inte att jag ska ligga stilla inomhus.
 
Smärta i sig är stressande för kroppen, det vet jag och säkert många av er därute också. Jag vet att systemen i kroppen triggar igång ett antal processer, som gör att man går omkring med för höga nivåer av kortisol, vilket ytterligare jagar upp kroppen. Så det finns inte så mycket annat att göra, än att acceptera en tid av mindre belastning.
 
Den svåraste utmaningen på sikt när det gäller stress överlag, för oss alla, är ju också, att finna en balans i sitt liv. För min del betyder det just nu, att försöka bli fri från smärtan som stressor. (Eller åtminstone bättre). 
Sedan finns det ju dessutom andra, tillkommande saker i livet som stressar oss, som man måste förhålla sig till. Dessa brukar vara betydligt svårare att påverka. Chansen är stor att jag kan komma att behöva fler mentala örfilar. Vi får se vad som händer, och vad det leder till. 
 
Som jag skrivit tidigare så tror jag fortfarande att all egenkontroll är av betydelse. Den eviga frågan är alltid; :
 
Vad kan jag själv göra för att påverka min situation?
 
Önska mig lycka till :)
 
 
 
 
Kommentarer (1)
Clint Eastwood, Diskbråck, Kronisk smärta, Läkare, Sjukskrivning, Stress, kropp och själ, smärta,

Hasandets sköna konst, varma mackor och underbara brownies

Publicerad 2012-10-20 19:18:00 i Allmänt,

Lördagen har ägnats åt "hasandets sköna konst". Uttrycket har jag snott av Tomas Sjödin, en svensk författare och pastor. I ett radioprogram pratade han en gång om att vi behöver ägna oss mer åt det, och inte ha dåligt samvete. Det innebär egentligen inget annat än att helt enkelt hasa runt en hel dag och inte göra någonting. Jag rekommenderar er som blir nyfikna på Tomas livskåserier att lyssna på hans sommar/vinterprogram i P1, de går fortfarande att lyssna till på Sveriges radios hemsida. Hans livserfarenheter griper tag i en, då han förlorat två av sina tre barn i sjukdom. Trots detta, (eller pga av det?) är han fortfarande nyfiken på livet, och har en skön inställning till det. 

Själv har jag väl inte direkt hasat runt, eftersom jag mest legat till sängs större delen av dagen. Där har jag bland annat sovit, läst, busat med barnen, surfat och spelat fyra-i-rad. På eftermiddagen funderade jag på om jag skulle försöka ta en promenad i regnet, men det slutade med att vi tände oss en brasa och en massa ljus överallt istället.

Vad passar bättre att äta en regnig höstkväll än varma mackor med massor av trattkantareller? Jag stekte svampen hastigt och hällde på lite grädde och lite creme fraiche, salt och peppar, och lät det bubbla upp. Sedan har jag svampröran på osmorda smörgåsar och toppar med ost. Färdigt!

 Och så kommer här på begäran; ett recept på en chokladkaka som jag såg på tv för många år sedan; Trinidad. Den åt vi igår kväll hos min älskade låtsassyster som också har detta favoritrecept. Hon bakade smeten i en fyrkantig form, så vi skar ut browniesbitar, men det är förstås valfritt hur du vill göra.

Om du ser på programmet "Hela Sverige bakar" så har du sett Johan Söberg i juryn. Han bakade den här kakan i tv4. Jag har dock inte kaffe i receptet, utan har ändrat lite i det. Om du vill ha ursprungsreceptet går det bra att googla. 

 

Trinidad chokladkaka/brownie

4 st ägg 
2.25 dl strösocker 
200 g mörk choklad 
200 g smör 
3 dl vetemjöl 
2 tsk bakpulver 

 

1. Vispa ägg och strösocker tills det blir vitt.

2. Smält chokladen i vattenbad eller mikro och blanda ner smöret så att det smälter.

3. Blanda ner chokladsmöret i äggvispet.

4. Blanda vetemjöl och bakpulver, sikta det över smeten och vänd sedan ner det.

5. Smörj en form med löstagbar botten och häll i smeten.

6. Grädda i ugn på 220 grader i 12 minuter, inte en sekund mer! Den ska vara lite kladdig i mitten.

7. Låt den svalna i kyl eller frys för att lättare få ut tårtan ur formen.

8. Servera den rumstempererad, pudra med florsocker, tillsammans med grädde eller glass.

 

 

Kommentarer (1)
Brownies, Chokladtårta, Hela Sverige bakar, Johan Sörberg, Sommarpratare, Svampsmörgåsar, Tomas Sjödin, Trattkantareller, Trinidad, Varma mackor,

Urartad debatt om Parken Zoo

Publicerad 2012-10-18 15:43:00 i Allmänt, Politik,

Som Eskilstunabo vaknar jag upp till en storm på facebook. Jag överdriver inte när jag skriver att jag aldrig läst så många statusuppdateringar och känslosvall kring något ämne tidigare. Många av oss boende och uppväxta i Eskilstuna, har starka relationer med Parken Zoo, som går långt tillbaka i tiden, och för vem är inte en god djurhållning/respekt för djur, viktigt? Engagemanget är fullt förståeligt.
 
Efter att själv ha sett inslaget om Parken Zoo på Kalla Fakta, så både klarnar bilden samtidigt som frågor väcks. Det här inlägget skulle (utifrån inslaget i Kalla Fakta) kunna handla om alla de frågorna; alltifrån parkens djurhållning, djurparkschefen Helena Olssons sätt att besvara journalisternas frågor, hanteringen av döda djur och Parken Zoos ekonomi och koppling till kommunen. Jag undrar också. Både som djurvän och skattebetalare.
 
Men, jag ska vinkla det hela åt ett annat håll. För det drev som är igång lever sitt liv ändå, med mediernas hjälp, utan mig som liten småbloggare..
 
"Drevet har blivit något av en symbol för journalistmakten - ett skällsord för journalister som springer i flock - hänsynslösa och med blodvittring. Dramaturgin är utstuderad - vinkeln uppgjord på förhand, skurken och offer är väldefinierade. Det finns inte utrymme för andra förklaringar eller perspektiv. Bara två utgångar är möjliga: att göra en pudel och hoppas att det funkar eller avgå och försvinna från offentligheten på obestämd tid. Det är bilden av drevet." (Petter Ljunggren, radioreporter).
 
 
Vad händer med oss människor, när "skandaler" lyfts fram? Ibland tror jag vi tappar vårt kritiska tänkande. Ibland tror jag vi glömmer att det finns riktiga människor bakom rubriker. Människor som gör fel, rentav begår stora misstag.  Visst ska människor i maktpositioner granskas, det ingår i en demokrati. Den som vill läsa vidare, kan googla på "Mediedrevet" en granskning som lyfter fram mekanismerna bakom. Som visar på "underhållningsvärdet". Vi ska komma ihåg att maktgranskningen har blivit kommersiell, den säljer. 
 
Jag lägger ingen värdering i huruvida reportaget i Kalla Fakta var vinklat eller inte, men det kanske är av vikt att alla korten läggs på bordet, och att olika perspektiv intas. Vi får se om det blir så, eller om Helena Olsson avpolletteras omgående, utan möjlighet att berätta mer.
 
Sedan detta med vuxna människors beteenden på Facebook. Hatet fullkomligen sprutar ut. Könsord, jämförelser med Hitlers judeutrotning etc. Vi hade lika gärna kunna återvända till medeltiden, och skampålen. Är det så vi vill ha det?
 
För en tid sedan lade en bekants bekant ut en statusuppdatering på facebook, med ett rätt typiskt skandalöst innehåll och namndropping på en person. Statusuppdateringen fick genast ett hundratal kommentarer. Vuxna människor hejade på, ryggdunkade och uttalade sig på olika sätt, om en människa de inte kände, och utan att kanske veta alla detaljer. Hur kan man försvara sig? Förklara sig? När sådant händer är man oerhört utlämnad.
 
På Ekurirens hemsida, har man i förmiddags fått släcka ner kommentarsfältet "för att folk bryter mot regler", i anslutning till artikeln om Helena Olsson, dvs i klartext skriver läsarna så många saker, (personangrepp etc) som man anser inte ens kan tryckas i tidningen!
 
Samtidigt försöker vi lära våra barn vett på nätet, och hur de ska bete sig mot varandra där, men själva kan vi bete oss hur kränkande som helst, som en skränande flock med stenkastare. Det håller inte. 
 
Nu börjar jag för övrigt nästan sjunga "We shall overcome" här framför datorn, så jag avrundar här..men, Eskilstunabor och andra; håll huvudena kalla!
 
 
Kommentarer (0)
Djurparkschef, Eskilstuna, Eskilstuna Kuriren, Helena Olsson, Kalla Fakta, Mediedrev, Parken Zoo,

Reflektioner efter nio timmar på akutmottagningen

Publicerad 2012-10-16 05:12:00 i Allmänt, Politik, Socialt arbete,

Jag skriver sällan omfattande rakt ut här på bloggen, om mina ryggproblem. Jag gör ett undantag idag, och har valt att skriva mer detaljerat, för att kunna berätta om mina upplevelser på akuten igår.
 
Anledningarna till att jag undvikit att blogga om det mer ingående tidigare, är flera. Den främsta är att jag bestämde mig för ca 1 år sedan att mitt liv inte skulle handla om smärta, att jag till varje pris skulle försöka leva så vanligt som möjligt. Jag har också gjort allt som står i min makt att själv försöka påverka min situation; träning hos sjukgymnaster, akupunktur, promenader, alternativ behandling i Linköping, sökt privat vård på Strängnäs ryggklinik etc. 
 
Jag har förstått att när man har diskbråck, och fortfarande kan gå (även om jag haltar ibland) så finns det risker med en operation. Smärtorna måste vägas mot dessa risker, och så långt är jag införstådd.
 
Med tiden har operation dock börjat framstå som det enda alternativet. Det går inte att leva så här, och upprätthålla livskvalitet i längden. För att hantera situationen, i avvaktan på att bli prioriterad (?) har jag smärtstillande läkemedel.
 
Sedan början på sommaren (alltså i ca 5 månader) har dessa inte längre någon större effekt. Jag har ont dygnet runt. Som jag skrev om häromdagen är alla normala sysslor uteslutna, så länge de inbegriper att jag måste böja mig, sitta eller stå en längre tid. Ligga och promenera fungerar bättre, så jag har fokuserat på det. 
 
Senaste läkarbesöket var i april. Det fick jag vänta på i månader. Jag ska bespara er alla detaljer, men jag kan skriva som så, att jag under 1,5 år av smärta erbjudits en röntgen (väntetid över fyra månader, trots heltidssjukskrivning) ett läkarbesök på ortopeden i tio minuter (april), och en ryggblockad utan effekt, i september (väntetid 5 månader). 
 
Efter veckor av dålig sömn, så fick jag nog igår. (Jag har försökt komma i kontakt med ortopeden, med det är flera veckors väntetid för att träffa läkare där). Jag är trots allt en 39 år ung kvinna, yrkesarbetande, studerande, och mamma till tre. Jag är beroende av att ha en kropp som fungerar.
 
Jag ringde till min vårdcentral, uppgiven och sa som det var; nu klarar jag inte av att arbeta längre, igen. Efter diverse frågor, av privat karaktär, så konstaterade hon att enligt deras manualer borde jag åka till akuten och inte komma in till VC. Bland annat urinvägsinfektion (man kissar långsammare, när nerverna i området är påverkade). 
 
 
Det är alltså med ovanstående bakgrund i min "mentala ryggsäck" som jag hamnar på stadens akutmottagning strax efter kl 09.00 igår fm. Jag ska komma att bli kvar till 18.30, dvs närmare i nio timmar.
 
Vad händer där under dessa nio timmar och hur upplever jag bemötandet?
 
 
När jag kommer dit är jag nästan ensam. Jag blir snabbt omhändertagen av en ung ortopedsjuksköterska, som visar medkänsla och engagemang. Han pratar lugnt, men är ändå effektiv. Han ställer frågor, lyssnar på svaren och har ett professionellt bemötande. Jag berättar för honom om mina långvariga besvär, att min situation är ohållbar i längden. Sedvanliga prover tas (antar jag) och jag blir anvisad ett rum.
 
Efter en lång väntan, så kommer läkaren. Han förefaller stressad och ställer frågor i ett rasande tempo, på ett sätt jag upplever som mycket forcerat. Jag får svårt att svara, helt enkelt för att jag får svårt att hinna tänka efter vad det är han frågar efter. När jag inte kan svara på en gång, upprepar han frågan högre, som om det är min hörsel det är fel på.
 
Han gör en kroppsundersökning i ett lika snabbt tempo, kan jag stå på hälarna? Kan jag gå på tå? Mitt i kroppsundersökningen svarar han i sin mobil och pratar under några minuter. När han är färdig håller han en lång utläggning, en monolog, medan han har blicken någonstans över mitt huvud.
 
Han säger att jag troligen har ett njurstensanfall.
 
Jag försöker säga att min smärta inte handlar om njursten, men eftersom han pratar oavbrutet, går det inte att föra ett normalt samtal. Smärtpåverkad och trött, så börjar jag gråta. Jag försöker beskriva min situation, men läkaren avbryter och fortsätter prata om njurstensanfall. Jag blir arg, känner mig liten och utsatt. (Jag har haft njurstensanfall och vet hur det känns).
 
Tillslut hör jag mig själv säga, "jag känner att ditt bemötande är jobbigt, jag vill ha en annan läkare".
 
(Vilket i sig är skrattretande, det regnar inte specialistläkare på akutmottagningar).
 
Läkaren reagerar med stor irritation och börjar räkna upp "allt han gjort för mig". (Dvs läst min journal, undersökt mig och tittat på mina prover). Han säger "Vad är det du vill?" Jag försöker åter att säga att jag reagerar på hans förhållningsätt, och hans nedlåtande ton. Jag säger "Jag vill bli bemött med empati och respekt". Vårt möte slutar med att ortopedläkaren lämnar rummet, och för över mitt ärende till en kirurgläkare "eftersom jag ju har njursten".
 
När denne nye läkare kommer in i rummet, och vänligt frågar hur det är med mig, så gråter jag. Han lyssnar stillsamt. Jag gråter för att han frågar mig, på ett snällt sätt, hur jag mår. Jag gråter för att jag är trött på att leva med smärta. Ett par sjuksköterskor kommer förbi, och pratar vänligt. Jag förstår att alla gör så gott de kan.
 
Resten av dagen ligger jag och väntar, på vad vet jag inte riktigt.
 
Jo, att jag ska få en spruta som eventuellt kan visa att jag utöver mina ryggsmärtor, även har problem med njursten. Det tar ca 1,5 timme innan jag får sprutan. Sedan väntar jag (tror jag) 2 timmar innan kirurgläkaren kommer tillbaka och frågar efter sprutans effekt. Som väntat ingen avgörande förändring. Jag haltar fortfarande, och har svårt att röra mig normalt.
 
Nya blodprover tas. Ny väntan. Jag har inte ätit sedan 07.30 på morgonen. Jag har sedan länge flyttats ut till korridoren, där jag ligger och läser, medan personalen arbetar hårt. Vid 18-tiden kommer läkaren tillbaka och säger att blodproverna ser bra ut.
 
Och det är ju bra, tänker jag förvirrat.
 
Men det var ju min ohållbara ryggsituation jag sökt för. Men det verkar ha kommit bort i villervallan som råder. Ortopedläkaren har ju sagt att jag har njursten.
 
Jag skickas hem med nya smärtstillande och en uppmaning att komma tillbaka och röntga urinvägarna efter stenar om några veckor. När jag lämnar mottagningen är väntrummet överfullt av människor, det finns inga stolar lediga. Klockan är runt 18.30. Min ohållbara situation är fortfarande ohållbar. Akutmottagningens situation verkar också ohållbar.
 
Jag undrar hur personalen har det. Vad gör det med människor att arbeta under ständig press? När jag åker därifrån reflekterar jag mer över vad det egentligen var som hände mellan mig och den där läkaren. Jag fick säkert ett korrekt hanterande av mitt ärende, men förstod han hur hans förhållningssätt påverkade mig som patient? I alla människovårdande yrken borde det vara nummer ett att kunna lyssna och möta patienter i olika former av kriser. 
 
Jag förstår att mitt besök på akutmottagningen egentligen är ett resultat av en vård som fallerat på andra nivåer. På vårdcentralen, på ortopeden. När andra vårdinstanser inte fungerar som det ska, så hamnar många ärenden på akuten, som egentligen inte skulle vara där.
 
Trots sin stressade och pressade situation mötte jag flera människor på akuten igår, som agerade professionellt och med medkänsla. Det tar heller egentligen inte längre tid att lyssna lite extra och vara empatisk, när man möter människor.
 
Jag tror till och med att det faktiskt sparar tid, eller vad tror du? 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (4)
Akuten, Akutmottagning, Diskbråck, Empati, Förhållningssätt, Kronisk smärta, Sjukvård, Stress,

Mini-strejk a la Jessica Stilwell

Publicerad 2012-10-14 11:11:00 i Barn och familj, Föräldraskap, Leva tillsammans,

Söndagen inleddes med en mini-manöver i bästa Jessica Stilwell-stil. Ni har väl hunnit läsa om mamman i Kanada som en dag bestämde sig för att gå i strejk avseende hushållsysslorna i hemmet, efter att ha tröttnat på att passa upp på sina tre barn? Ni som inte läst kan ta del av hennes erfarenheter här: 
 
http://strikingmom.blogspot.ca/   ("I realized I was doing my own children a dis-service. I was setting them up for failure. I fear we are raising a generation of young people whose attitudes will be “What are you going to do for me?”)
 
Huset vårt är ovanligt mycket i oordning sedan en tid. (Eftersom mitt hus alltid är i oordning så kanske ni kan räkna ut hur det ser ut nu, utan att jag lägger upp bildbevis?)
 
En snabbanalys säger att mycket beror på mina ryggproblem. Jag kan ju nämligen inte plocka upp saker från golvet längre. Och det märks. Jag är inne i en period då jag tror att jag ska gå av på mitten, och inga tabletter hjälper. Jag måste hålla mig i brösthöjd om jag ska fixa med hushållssysslor, t ex laga mat. (Vilken tur att jag verkligen gillar matlagning..;).
 
Men i övrigt förfaller det avseende "plockning". Tvätt och disk är också svårt, speciellt att tömma maskinerna. (Jag får ställa mig på knä, och allt är allmänt besvärligt och jag kravlar runt, är emlig och tycker lite synd om mig själv).
 
Så imorse, när vi kom upp till disken (som gud glömde) bad jag min 10-åriga dotter att ta reda på den ihop med sin lillebror, medan jag och barnafadern avsåg att ta en regning promenad för att få igång min arma kropp.
 
Vad händer? Jo, det ylas. Såna där ylanden som hörs på djurparker. Framförallt ylades det då disken var full av Involtinirester, dvs aubergine, som ingick i gårdagens middag. (Aubergine är, i likhet med Zucchini, en grönsak från dödsriket). OM det ligger rester av aubergine på tallrikar, så är dessa rester oerhört svåra att vidröra med en kniv för nedskrapning i soporna. Jag är en osedvanligt dålig mor som inte har begripit detta, meddelar min dotter med stora tårar i ögonen. 
 
Ja, ni läser rätt. Att plocka ur en diskmaskin framkallar gråt. (Om jag skulle börja med det, skulle jag snabbt bli uttorkad och behöva vätskeersättning inom fem dagar).
 
Efter att ha hotat och mutat (hot och mutor är det enda som hjälper) så genomfördes hushållssysslorna motvilligt, och när vi kom tillbaka från promenaden var allt fixat. Till och med frukosten stog på bordet. Och dottern bad om ursäkt "för att hon inte lyssnat". (Det är förvisso svårt att lyssna samtidigt som man ylar).
 
Nu undrar ni förstås vad jag hotade med? Jo, med mat förstås. (Dottern är lik sin mor, trots allt) Idag väntar dottern på en mamma-dotter dag på stan och sushilunch står på schemat. Med hot om utebliven sushi, gick det som en dans att skrapa av auberginerester från tallrikarna..
 
 
Det blev alltså för övrigt ingen middag med svamp igår kväll, det blev vegetariskt. Gästerna ville laga Involtini, den syditalienska rätten som jag skrivit om i tidigare inlägg. (Fast då i min egen enklare version, igår blev det den krångligare). Det här är som sagt ingen rätt som barn brukar jubla över att bli serverade, och det var inget undantag igår. Men vill man, som jag sagt tidigare, att barnen ska äta något annat än pannkaka och hamburgare, så får man anstränga sig och servera lite olika sorters mat hemma och stå ut med att det klagas.
 
Och vill man att de ska utveckla självständighet, ansvarskänsla och empati så måste man nog se till att de lär sig att alla måste vara delaktiga i familjens vardagsliv, och att föräldrar inte är betjänter.. 
 
 
 
 
Kommentarer (2)
Diskbråck, Involtini, Jessica Stilwell, Nigella, mammastrejk,

Lördagsutflykt

Publicerad 2012-10-13 13:13:00 i Allmänt,

Bland det bästa som finns är att vara i naturen. Inte alla gillar att plocka svamp, som vi, men en promenad i skogen så här års slår ju det mesta. Jag har ett stort behov av lugn och ro, och behöver dra mig undan emellanåt, och skogen är ett ställe att vila på. Jag har turen att leva tillsammans med en människa som är rätt lik mig i det avseendet.

Idag hittade vi massor av trattkantareller och trumpetsvamp. Det var så mycket, så vi fick lämna en hel del och bara plocka de stora.

Ett tips är förresten att kolla in Liedls nya prisvärda bake-off disk för bröd och kaffebröd. Vi tog fika med oss ut i skogen idag, och ungarna fick välja vad de ville ha med. (Jag bakar inte jämt :) Deras äppelpaj för runt 4-5 kr st var ljuvliga, kanelbullarna och vaniljmunkarna likaså.

Till kvällen kommer det gäster till middagen, de kan nog räkna med att serveras något med svamp..men vad det blir har jag inte bestämt riktigt..vi får se om jag återkommer med bilder. Tills dess får ni hålla till godo med lite höstbilder från dagens utflykt.

 

 

 

 

Kommentarer (0)

Världens mest trassliga människa. Igen. Och igen. Och igen..

Publicerad 2012-10-12 18:43:00 i Barn och familj, Föräldraskap, Livspussel, Neuropsykiatriska funktionshinder,

Fredagmorgonen gick i stressens, uppmärksamhetsstörningens och det nedsatta arbetsminnets tecken. Ibland önskar jag att människor med välfungerande uppmärksamhetsförmåga och minne, skulle leva tillsammans med mig och barnen en vecka eller två. Jag har nämligen den stora lyckan (?) att både arbeta med elever som har dessa svårigheter, samtidigt som det existerar i min egen familj. 
 
Imorse "failade allt" för att uttrycka mig som min son skulle sagt: Hans mobiltelefon var borta. Han glömde äta frukost. Hans jacka var borta, (kvarglömd i skolan). Detta upptäcker han när han ska gå till bussen, och redan har rätt bråttom.
 
Jag säger att han får ta sin regnjacka, så han inte missar bussen. Fem minuter senare får jag ett sms från en okänd telefon
 
"Hej mamma! Jag skriver det här från Jakobs telefon. Jag kom på att jag inte har något busskort, för det ligger nog i jackan i skolan. Hoppas jag"...(Tilläggas bör att vi nyss köpt ett nytt busskort, för att han tappat det förra, och istället för att säga som det var, så har han löst sms-biljetter med telefonen i två veckor).
 
Ytterligare fem minuter senare hittar jag hans jacka i ett hörn i tvättstugan. (Telefonen hittade vi ikväll, i ett litet fönster där ingen letat..plus fyra olika läxpapper som han "glömt" att göra. Busskortet visade sig ha legat i hans väska hela tiden, men han hade missat att se det trots att han letat..)
 
Efter att ha ägnat mig åt sonens bekymmer, blir jag själv i tidsnöd. Efter att ha letat som en besatt efter ett par byxor och bilnycklarna (de kan ligga vart som helst är min erfarenhet) och pennor att ta med, (kan någon förresten förklara varför pennor alltid saknar stift, alternativt har ett halvt stift som tafflar ur det lilla röret när man trycker på dem?) så gick jag ut till bilen och inser att det är frost på rutorna.
 
Men kom igen. Frost? Det är väl en fullständig överraskning att sådant kan uppenbara sig vid den här tiden på året..?
 
Jag vet inte hur ni tänker, själv tänkte jag att det kunde varit praktiskt med en isskrapa i bilen. Men tydligen har det stannat vid tanken, för någon sådan fanns inte. När man har tio minuter på sig att ta sig till ett viktigt möte, så kan det upplevas som stressande att försöka skrapa rutorna med ett litet reklamblad i papper som det står Colorama på. 
 
Det är förövrigt vid sådana här tillfällen som jag tror att jag skulle göra succe i någon form av dokumentärt reportage. T ex på temat "Hur mycket kan det egentligen trassla för en människa med normal begåvning och en akademisk examen?".
 
Hursomhelst, jag kom i tid! Jag gör nästan alltid det, med en mild ansträngning..
 
Nu väntar en helg och välförtjänt vila, efter en späckad vecka. Jag ska laga kyckling, och sedan se en bra film. Ha en härlig lördag och söndag, glöm inte att gå ut och njuta av alla vackra färger!
 
 
 
 
 
. 
 
 
.
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (2)

Hullerombullar och Kaosdirigenten gästar Kalmar

Publicerad 2012-10-10 18:58:00 i Elevhälsa, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

Nyss hemkommen från två givande konferensdagar tillsammans med skolkurrisar. (Sveriges skolkuratorer samlas en gång per år, i olika städer varje gång, nästa år möts vi någonstans i Norrland är det avslöjat). I år var vi 250 stycken som samlades i den mysiga staden Kalmar. 
 
 
 
Hullerombullar-Victoria övertalades att fastna på bild :)
 
 
 
 
 
Vi var i år åtta stycken kuratorer från Eskilstuna som deltog. (Bilden ovan föreställer kollegan och vännen Camilla (alias Kaosdirigenten). Vad vi sysslade med?
 
Jo, programmet har varit späckat, som vanligt. Dagarna innehöll bland annat föreläsningar som "Unga, sex och internet" med Maria Billinger, (handläggare och utredare vid ungdomsstyrelsen), "En hälsofrämjande skola, -hur kan skolan främja den psykiska hälsan?" med Nils Lundin (barn-och ungdomshälsovårdöverläkare vid Helsingborgs lasarett) och Hanna Dolk (skolkurator i Landskrona) En föreläsning som stack ut var "Sex som självskadebeteende" av Caroline Engvall, (journalist och författare bland annat till böckerna "14 år till salu" och "Skamfläck"). 
 
Något som var mest framträdande under dessa utbildningsdagar är dock den nya skollagen, som jag tagit upp i tidigare inlägg;
 
Det professionella utredandet av elever i behov av särskilt stöd, och den professionella dokumentationen av denna, tar sig nu in i skolans värld på allvar. Det ställs krav på att kommunerna har de professioner som krävs för dessa utredningsuppdrag inom elevhälsan, och att arbetet kvalitetssäkras. Jonas Reinholdsson, jurist och omvärldsanalytiker med inriktning på offentlig sektor (och med en bakgrund som förbundsjurist på svenska kommunförbundet) föreläste på temat "Ärendehantering och dokumentation enligt den nya skollagen, och skolans dokument med fokus på insyn och sekretess.
 
Jag konstaterar att vi som läst in oss på den nya skollagsstiftningen har tolkat laget korrekt; elever i skolan har rätt till en allsidig utredning om de befinner sig i skolsvårigheter, och den skall dokumenteras i ett samlat utredningsdokument. 
 
Även skolverket var representerade i form av undervisningsrådet Johanna Freed, nu projektledare för skolverkets uppdrag att genomföra insatser för en förstärkt elevhälsa. Hon påminde om att det finns avsatta pengar att söka, för de kommuner som behöver göra personalförstärkningar i sina elevhälsor, så om du som läser tillhör en elevhälsa någonstans; påminn gärna era respektive arbetsgivare om denna möjlighet.
 
Slutligen; tack styrelsen och värdgruppen för väl genomförda kuratorsdagar. Tack också till eleverna från hotell och restaurangprogrammet på Jenny Nyströmsskolan, som lagade mat och serverade oss på måndagskvällen!
 
 
Kommentarer (0)
Jenny Nyströmsskolan, Kalmar, Skolkurator, Skolsocialt arbete, Sveriges skolkuratorers förening,

En blandning av tantsnusk, biskvier och en fantastisk farfar

Publicerad 2012-10-06 16:34:00 i Allmänt, Lästips,

"Romantisk, befriande och fullkomligt beroendeframkallande", "Utan tvivel kommer kvinnor att diskutera den under år framöver". Ja, och utan tvivel anses boken "Fifty shades of grey", eller "Femtio nyanser av honom", som den heter på svenska, vara en bok "skriven för kvinnor". En del antyder att det är tantsnusk. Själv vet jag inte, jag har ännu inte läst den.
                                                                                
 
För vad gjorde jag? Jo, jag köpte den nyligen i födelsedagspresent till min man, som just nu är fullt upptagen med att läsa den. Han rör inte en min, så än har jag inget att avslöja om vad han tycker om den..(Min plan är förstås att läsa den själv och sedan diskutera den med honom, så jag återkommer i frågan). Vad jag förstår bara av att läsa på baksidan, är att den handlar bland annat om sexualitet och maktspelet mellan en man och en kvinna. Att den sålt tio miljoner exemplar i USA på bara sex veckor. (Och att den kallas "porrboken" av några vänner på facebook :)
 
Varför jag köpte den till min man? Ja, jag provoceras lite av att vissa böcker anses vara "kvinnoböcker". Varför skulle inte män kunna läsa böcker om sex och kärlek? Han såg i och för sig lite förvånad ut när han öppnade paketet, men hej, han behöver släppa de gamla vanliga deckarna, Tom Clancy-böcker och Jan Guillou. Han mår inte dåligt av att läsa om andra saker än militär underrättelsetjänst, agenter och ubåtsmanövrar..Så, nu väntar vi med spänning på hans recension, eller hur?
 
Från böcker till bakat:
                                                                    
 
Idag blev det biskvier här hemma, vilket är ganska sällan. Alltid när jag bakar dem, så tänker jag på min farfar. Han gick bort förra året, och jag saknar honom väldigt mycket. Han finns ofta i mina tankar. Han är en av få människor som har betytt mycket för mig, och som jag alltid känt mig trygg tillsammans med. 
 
Han var en enkel människa, som alltid såg det positiva i allting. Han använde inte begreppet "människosyn", men han hade en fantastisk sådan. Han levde enkelt, var aldrig dömande och pratade aldrig illa om andra människor. Han kunde alltid vrida och vända på saker, så att man fick möjlighet att se saker och ting ur olika perspektiv, när man var arg eller ledsen. Framförallt visade han alltid sympati och medkänsla, även för människor som man inte förväntade sig att han skulle ta i försvar. Han brydde sig aldrig om pengar och status, utan relationer, familjen och naturen var det viktigaste i hans liv. Förutom det söta, då :) Han sa ofta, "Tänk vad jag är lyckligt lottad, som får arbeta och hålla på med min hobby, och få betalt för det".
Min farfar var konditor, och älskade att arbeta med sina händer.
                                
 
 En Eskilstuna-konstnär som hette Borgenhag, målade den här tavlan av honom på 60-talet. Det var meningen att han skulle se lite trött och ledsen ut, men det var han som sagt nästan aldrig :). Om han fortfarande hade varit ibland oss, så hade jag bjudit honom på biskvier idag, för det var en av hans favoriter. Och en av mina med...farligt goda sötsaker är de! 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (1)
Biskvier, Borgenhag, E L James, Femtio nyanser av honom, Fifty shades of grey,

Känsla av sammanhang och det professionella samtalet

Publicerad 2012-10-03 20:06:00 i Allmänt, Elevhälsa, Skolkurator, Socionom,

Fredagen närmar sig, liksom förberedelser för ny resa till universitet. De sista två timmarna efter föreläsningarna där skall ägnas åt PBL, problembaserat lärande. I korthet går det ut på att vi arbetar i grupp om 8 personer. Varje grupp har en handledare, en psykologstudent. Vid varje tillfälle delar denne ut ett problem, ett "case", eller vinjett. Efter brainstorming kring vilka erfarenheter gruppen har inom sina respektive yrkesområden, så förbereder vi en frågeställning utifrån vinjetten som vi arbetar med hemma till nästa gång. Tex via litteratur eller artikelsök. Tanken är sedan att återsamlas och inleda varje träff med en diskussion kring det var och en funnit, och också koppla det till våra yrkeserfarenheter, innan vi avslutar med att få en ny vinjett.
 
I början kände jag mig lite skeptisk, men jag kom att inse förra gången att det här sättet att arbeta i grupp på, faktiskt är både spännande och lärorikt. Det känns som att det vi läser och lär oss, också av varandra, har chans att fastna på ett annat sätt. Min grupp består mestadels av kuratorer inom både öppen och slutenvård, skola, socialtjänstemän, behandlare och läkare. Samtliga arbetar med samtal dagligen.
 
Till veckans PBL läser jag om samtal och kommunikationsteori, och friskar upp minnet med bland annat Antonovskys KASAM, som många känner till.
 
Jag tänker att det finns något sympatiskt över Antonovskys sätt att relatera till vad det är som gör att vi människor kan klara oss igenom svåra upplevelser och utmaningar i livet.
 
Aaron Antonovsky var koncentrationslägerfånge under andra världskriget, och han överlevde lägret och krigets fasor med den mentala hälsan i behåll. Han lade märke till att vissa fångar klarade prövningarna bättre än andra. Dessa utmärktes av vissa egenskaper, vilka han kallade KASAM, som är en förkortning av "Känsla av sammanhang". I sin tur består KASAM av de tre begreppen begriplighet, hanterbarhet och mening. 
 
Människor med hög förmåga inom alla tre begreppen, mår, om än lite förenklat, bättre och klarar av motgångar på ett bättre sätt.
 
Antonovskys teori går att koppla till kommunikation. Man kan samtala med människor så deras känsla av KASAM höjs. Det går att åstadkomma. Både professionellt och privat.
 
"Kunskaper förmedlas i samtalet, utvägar diskuteras, sakta återfår man kontrollen över en akut situation, och på längre sikt sitt liv"..
 
"Att hjälpa människor att se mönster och samband i sina liv, så att de kan börja att handla medvetet".
 
"En förutsättning för att öka möjligheterna att kunna styra sitt liv, är att se vad som styr det, vilka regler som bestämmer det, i vilka mönster jag ingår och vilka mönster mina handlingar bildar" 
 
(Anders Engqvist, ur boken "Om konsten att samtala").
 
En utmaning för samtalsbehandlare idag, är att få tiden som krävs, och förståelse för vilka processer som sätts igång genom det professionella samtalet. I dagens samhälle ska allt dessutom gå så snabbt. Snabba lösningar på livsproblem som byggts under år, skall helst lösas på ett par, tre samtal.
 
Gör det inte det, så ska eleven t ex inom skolan, eller klienten inom socialtjänsten, remitteras vidare. Processen skall börja om, ett nytt förtroende ska byggas upp någon annanstans. (Om anknytningsproblematik och brist på tillit till andra, dessutom är en av de bakomliggande orsakerna till att en klient är i behov samtal, så blir byten av behandlare, jfr tex ständiga byten av socialsekreterare, mera skadande än de gör nytta, är min personliga erfarenhet).
 
Kanske blir samtal mellan människor dessutom allt mer en bristvara, i vårt uppkopplade sätt att leva. Vi chattar, sms:ar, och mailar, vilket har sina fördelar många gånger...Men trots det, finner i allafall jag att inget slår det mänskliga mötet och det många gånger läkande samtalet. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)
Antonovsky, Det professionella samtalet, KASAM, Skolkurator,

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela