HullerOmBullar.blogg.se

I dag tänkte jag ägna mig åt att skriva ett inlägg om något som jag vet berör väldigt många människor, på olika sätt och som ofta, (särskilt under de senare årens skoldebatt) kommer upp på tapeten i olika sammanhang där lärares arbetsvillkor och skolverksamhet i allmänhet diskuteras.

Vad jag pratar om? Jo..elever som uppfattas som stökiga och störande, och som påverkar studieron i klassrummet.

I mitt arbete genom åren, så är min erfarenhet att lärare i skolan främst upplever sig ha bekymmer med generellt två sorters kategorier av elever: Dels de elever som uppfattas som stökiga, och dels de som har svårt att lära sig.  Detta är fullt begripligt, då dessa elever ofta utmanar lärarnas känsla av att klara av sitt arbete.

Handen på hjärtat: Vem vill helst inte få lyckas i sitt arbete? Tänk att bara få undervisa trevliga, duktiga elever som sitter tysta och lyssnar? Om du inte själv är lärare, så jämför gärna med din egen föräldraroll; hur kul är arbetet som förälder (ja, jag skriver arbete, för det är det!) när ditt barn ständigt utmanar dig? Svar: Inte alls. Och som förälder vet du också att sträng gränssättning även behöver varvas med en portion humor, empati, förståelse och förtroliga samtal där du försöker sätta dig in i hur ditt barn ser och upplever en situation. Du känner dig sällan lyckad som förälder när du i frustration skrikit och slitit i ditt barn, för att därefter kasta ut det ur huset, eller hur?

Så, låt mig understryka att alla lärare har min sympati. Jag beundrar dem och tycker att de är en av de viktigaste yrkesgrupperna vi har!

Effektivt lärande för alla elever i klassrummet kräver studiero. Men den allmänna debatten om hur man uppnår ordning och reda i klassrumssituationer är ofta oerhört förenklad. Detta måste man ha klart för sig.

Den absolut vanligaste föreställningen som man brukar stöta på i de här sammanhangen är just ”kasta ut eleven” och ”Här ska pekas med hela handen”. I någon sorts vanmakt så vill man förlita sig på att det som upplevs som problem skall hanteras snabbt.

Det senaste exemplet är läraren som i frustration över en åk 6-elevs störande beteende, slet upp denne, med hänvisning till just att skapa ordning i klassrummet. Här slogs även fast att han hade rätten på sin sida att göra så…men om det är ett bra sätt att skapa studiero i klassrummet är en annan fråga.

Med många års erfarenhet av arbete med mycket utagerande, stökiga, arga, upproriska, stressade, och ofta utmanande, (och för all del provocerande elever) har jag lärt mig att det alls inte är så enkelt som att bara lära dem veta hut. Eller att be deras föräldrar att lära dem veta hut. Och låt mig säga..det finns 1000 anledningar till att elever är stökiga under lektionstid.

Nu har ju jag förvisso ynnesten att kunna lyxa till det genom att ta mig en funderare på vad som får dem att agera ut, och därefter bemöta dem efter det..vilket brukar lösa en del. Jag är medveten om att lärare har helt andra förutsättningar, än en skolkurator.

Dessa förhållningssätt med att kasta ut elever, är i längden ingen bra metod. JO, om de går ut självmant när man ber dem. Men att slita i dem och behöva använda våld..nja..I stunden kan det nog förvisso fungera att kasta ut en elev som stör, men strax därefter har nog nya problem uppkommit – för både eleven, läraren och för klasskamraterna som bevittnade det.Känner sig läraren lyckad efteråt? Eleven? Är ordningenverkligen återställd? Nja. Tolkningen är fri.

Ny teori och forskning kring t ex pedagogik och neuropsykologi, visar att många av de elever som uppfattas som stökiga har svårigheter inom det område i hjärnan som rör våra exekutiva funktioner. De exekutiva funktionerna styr sådant som planering och organisation, men också vår impulskontroll och koncentration. En nedsättning leder till exempel till svårigheter att kunna anpassa sig till nya situationer. Dessa elever har ofta svårt att planera sitt arbete, hålla reda på olika saker och att strukturera sitt arbete – alltså att få allt runt själva lärandet att fungera. Detta kan få till följd att de förefaller underprestera eller upplevs som okoncentrerade och i vissa fall stökigare än andra barn.

De flesta vet att elever utvecklas i olika takt och har olika talanger, vissa är musikaliska, vissa är motoriskt klumpiga,vissa lär sig läsa snabbt etc. Men ofta tar vi för givet att elever i skolan ska kunna sitta stilla, vänta på sin tur, styra sina impulser, lyssna på andra och komma ihåg att räcka upp handen. Här behöver vi påminna oss om att hjärnan är olika utvecklad hos olika individer vad gäller exekutiva funktioner, och att elever har olika förmågor även på dessa områden.

Det kan vara bra att känna till att exempelvis förmåga till tidsuppfattning, hålla olika saker i huvudet samtidigt, och attha ett väl fungerande arbetsminne - inte är lika väl utvecklade hos alla elever. Detta är kunskaper som är viktiga att känna till, för att förstå dessa elever och för att kunna hitta strategier innan stök uppstår.

De flesta förmågor som nämns här kan ses på en normalfördelningskurva där de flesta av oss ligger i mitten, några är mycket duktiga och några har stora svårigheter. Några har så omfattande svårigheter med sina exekutiva funktioner att det kvalificerar för en diagnos. Men de flesta, den största gruppen, gör det inte. Och alla elever med dessa svårigheter kan inte placeras i liten grupp.

Hur förebygger man stök och oro i klassen? Ja, det gäller att hitta praktiska strategier. Tydlig struktur. Att genom förebyggande arbete/pedagogik väja för de funktionella bekymmer som ofta blir följden för de elever som har svårigheter med sina exekutiva funktioner. En del elever med dessa svårigheter stör aldrig någon, utan sitter kanske helt tysta, så det ser dessutom olika ut. Det vi vet är att undervisning som är tillrättalagd för dessa elever, även gagnar elever som inte har svårigheter.

Det är lätt att förstå att det för många lärare känns svårt, tufft och ibland väldigt ensamt att klara av att hjälpa alla elever, på det sätt alla behöver. Inte heller finns alltid resurser för elever med ett större behov av stöd, eller tillgång för lärare till eget stöd i form av handledning av specialpedagog eller kurator. Själv har jag massor av tips på hur man kan hantera elever som har svårt att hålla reda på sina saker, beräkna tid och planera i olika steg, koncentrera sig, styra sitt känsloliv ochliknande..men tyvärr kan ju inte elevhälsoprofessioner vara överallt och räcka till, hela tiden de heller.

Det går att hitta bra strategier i klassrummet, för att undvika stök. Många lärare kan dessutom lära sig av varandra, för att hitta verktyg utifrån olika erfarenheter. Här gäller förstås att få tid och möjligheter att göra detta. Vi pratar ofta om kunskapsmål i skolan, men kanske mer sällan om hur vi gör för att möta olika elevers förutsättningar, och hur vi skapar förståelse och tolkar olika elevers beteende i klassrumssituationer, för att därigenom öka måluppfyllelse?

För det är just detta med tolkningen. Hur ska jag begripa vad det är den här eleven kommunicerar genom sitt beteende? Jag kan garantera att en stökig och störande 12-åring sällan menar ”Jag vill att du ska hata mig som pesten, och slänga ut mig” med sitt beteende, utan något helt annat. Den stora frågan är om vi har tid att förstå vad våra elever kommunicerar? Har vi tid att ta reda på det? Generellt tar det inte allt för lång tid att ta reda på vad som är det bakomliggande bekymret till att en elev är störande, om man bara gör på rätt sätt. (Ett tips är att inte slänga ut eleven och få den att känna att du hatar den innan, bara ;)

En vanlig orsak till utagerande beteenden i skolan, är relationsstörningar i hemmet, eller taskiga livsförhållanden överlag. Tänk om det är så illa, att den 12-årige elev som du som lärare blir helt vansinnig på och kastar ut med bryska medel, är den elev vars pappa alltid är full och trakasserar familjen, hemma ? Som slår honom?

Tänk om den störande eleven med stora attitydproblem i klassrummet, har en hemsituation som han behöver hjälp med? Det får du aldrig veta, så länge den eleven inte litar på dig. Hans tillitsproblematik till vuxna, blir definitivt inte bättre av att bli utslängd och utstött. 

Jag har aldrig träffat en elev i svårigheter, som vill misslyckas. Att rätt tolka bakomliggande orsaker till en elevs beteende är mer framkomligt, än att försöka få den att veta hut med disciplinära åtgärder. Jag lovar!

Visst ska lärare vara en auktoritet i klassrummet. Men läraren måste även skapa relationer med eleverna om något lärande ska komma till stånd – det gäller särskilt elever i svårigheter. Det innebär inte att läraren och eleverna ska vara kompisar, det måste finnas en maktrelation. Men för att makten ska fungera som avsett, så måste det finnas en god relation i botten. Precis som i föräldra-barnrelationen:

Du kan vara hur auktoritär som helst mot dina barn, men det garanterar inte att de kommer gilla och respektera dig. Om man inte känner sig sedd, omtyckt eller förstådd av sin förälder, så fungerar det inte. Detsamma gäller i elev-lärar-relationen.

Lycka till med relationsskapandet, det är grunden till att få dina elever dit du vill. Låt dig inte luras av auktoritära Quick-fixes:)

Imorgon fyller äldste sonen 13 år. Som vi alla brukar konstatera då och då, så kan jag inte riktigt begripa var åren tar vägen. Och i april firade jag och hans pappa 21 år ihop. Ibland är det också svårt att förstå - att vi varit tillsammans i halva vårt liv..men det har vi.

Att leva tillsammans i en lång relation är en rätt häftig resa att göra, om förutsättningarna finns. Det är stort att lösa problem vartefter de dyker upp, och lära sig något av det. Att våga bråka, ifrågasätta, säga förlåt, att uttrycka det man behöver och vill ha, att ge fast man tvekar. Att vara sårbar. Behålla spänning och attraktion. Att lära sig något nytt om sig själv eller om den andre.

Det är inte speciellt lätt, men har man lust att ta sig an utmaningen, och tycker att den andre personen är värd det..så är det bara att köra.

Men tillbaka till den här blivande trettonåringen. Vårt gemensamma åtagande. Var kommer den här långe blonde killen ifrån? Som tappar bort alla sina saker konstant, som älskar att kolla på Family Guy och Två och en halv män, (fast jag tycker det är skit) och lata sig så mycket han bara kan?

Hur blev den lille kotten en kille, med en djupt ironisk och sarkastisk humor? Och som tvärtemot sin mamma gillar matematik, och som tycker att densamma pratar för mycket och alldeles för länge vid instruktioner och om känslor?

Som vrålar så fort vi ber honom plocka ur diskmaskinen? Som inte förstår meningen med ordning?

Som minst 5 gånger om dagen ber oss "chilla"?

Ingen vet. Däremot vet jag hur tacksam jag är är över att ha fått honom, och möjligheten att få följa honom genom livet. Imorgon väcker vi en tonåring! Tillsammans.

 E när han fyllde 1 år. För längesedan.

Utan barn 1993. För längesedan :)

Hur lär man sina barn att hantera livet i allmänhet? Förhoppningsvis genom att skapa nära relationer till dem, genom att lyssna, diskutera och vara beredd på en hel del fighter. Genom att låta dem göra misstag, och genom att låta dem stegvis träna på att få ta mer ansvar. Det där vet vi.

Men hur lär vi dem att förhålla sig till livet på nätet? 

Den senare frågeställningen är egentligen inte annorlunda än den första. Ändå finns det mycket som tyder på att vi lämnar våra barn mer ensamma i sitt möte med livet på nätet, (både avseende vad gäller deras spelande OCH tiden de lägger på sociala medier och olika typer av sajter) än vad vi engagerar oss i dem när det gäller livet IRL.

Precis som i det vanliga livet utanför familjen, så är det en omöjlighet för vuxna att helt skydda barn och unga från potentiella tokigheter, vare sig de sker i verkliga livet eller ute på nätet. (Listan kan göras lång: mobbing, övergrepp, grooming, droger etc). Det finns bara en möjlighet som står till buds; att rusta sina barn så de klarar av utmaningar och svårigheter som de ofrånkomligen kommer att möta. 

Lätt som en plätt? Nej, det är det inte. Men om man i mitt tycke vill undvika de två största misstagen, så 1). överge dem inte psykologiskt/känslomässigt (sätt gränser och hjälp dem att reglera känslor). 2). curla inte sönder dem (de blir ofta osjälvständiga, ängsliga och/eller får svårt att tro på sin egen förmåga).

Den senaste tidens diskussioner om ungas utsatthet på nätet, nätmobbing och näthat har visat att det finns ett kunskapsbehov vad gäller unga och internet.

Om detta skriver Elza Dunkels, en av våra svenska nätforskare. För att möta det behovet har hon tillsammans med en annan svensk nätforskare, Marcain de Kaminski, nyligen startat en gemensam webbtjänst. 

Dit kan vi, till exempel som föräldrar och skolpersonal, vända oss med våra frågor.

När information kring unga och nätet främst kommer från medierapportering kring uppmärksammade fall (t ex den tragiska händelsen i Kumla) så kan det vara svårt för både föräldrar och skolpersonal att sortera denna, skriver Dunkels på sin blogg, NetNanny.

Den nya tjänsten hittar du här:

Fråga forskarna: Unga online, där besvaras frågor rörande flera aspekter kring unga och nätet direkt av forskare, utifrån ett vetenskapligt perspektiv.”Fråga forskarna: Unga online” går även att nå via forskarbloggarna www.kulturer.net, netnanny.wordpress.com och www.cybernormer.se (Twitter (www.twitter.com/ungaonline). Deras förhoppning är att frågelådan med tiden ska inkludera fler nätforskare och sammantaget generera en gedigen kunskapsdatabas.

Enligt Dunkels är en del av syftet med webbtjänsten att förmedla kunskap grundad i vetenskap och beprövad erfarenhet, snarare än rädsla och oro.

**Elza Dunkels är lektor vid institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet. Hennes forskning handlar bland annat om ungas personliga säkerhet på nätet. Hon har skrivit boken Vad gör unga på nätet? som ifrågasätter många av de invanda föreställningarna om unga och nätet.

**Marcin de Kaminski är doktorand vid rättssociologiska enheten, Lunds universitet. Hans forskning fokuserar på sociala normer i unga nätkulturer. Han är verksam i forskargruppen Cybernormer och har där ett särskilt fokus på normkonflikter mellan nätet och vardagen bortom nätet. 

Av en slump sprang jag på "Felicia försvann" av Felicia Feldt. Boken kom redan 2011 och har varit omdiskuterad och recenserad rätt många gånger, utan att jag kommit till skott att läsa den.

En av recensenterna på DN, Jens Liljestrand, beskriver innehållet, inledningsvis, på det här sättet:

"..Felicia försvann” är en sårig och trasig memoar om ett liv i skuggan av en självupptagen och dominant förälder. Inte ens i skönlitteraturen har jag läst en bok så till brädden fylld med hat mot en förälder. Boken är en offentlig avrättning, utan försoning, utan nåd. Mamman hängs ut som en alkoholiserad, nyckfull, narcissistisk och sexuellt gränslös demon, som gör familjen till experimentverkstad för sina bisarra uppfostringsidéer. Det pikanta i sammanhanget är förstås att mamman inte är vilket socialfall som helst, utan Anna Wahlgren, en av Sveriges – numera också världens – mest kända profiler inom just barnuppfostran.."

Du hittar en intervju med Felicia Feldt här där hon berättar om bakgrunden till boken:

http://mabra.com/felicia-feldt-jag-var-radd-for-min-egen-mamma/

Felicia Feldt har, vad jag förstår, fått ta emot både ris och ros för sitt beslut att skriva boken.

I sin helhet känns boken som en terapeutisk bearbetning av en barndom och uppväxt, vilket hon också säger att den är, i intervjun här ovan.

Som om hon äntligen fått släppa ut något som behövde bevittnas och kommenteras av andra, för att hon skulle kunna påbörja sitt tillfrisknande. (Modern Anna har besvarat "Felicia försvann" genom att skriva en egen bok; "Sanning och konsekvens").

Hur som helst, jag fastnar i Felicias berättelse, känner själv igen och fascineras av de familjemönster och den dysfunktionalitet som uppstår i familjer där föräldrar på olika sätt brister i sitt föräldraskap. Syskon som vänder sig emot varandra, hur ett syskon utpekas som en jobbig rebell som fular ut sig, eller alltid förstör stämningen, medan ett annat barn håller föräldern om ryggen och är den "skötsamma". På det sättet blir samtliga relationer i familjen fördärvade och påverkade.

Min erfarenhet är att det ofta blir så i familjer där man inte får vara ett barn, där man av olika anledningar tvingas ta vuxenansvar och vuxenroller, pga t ex föräldrars missbruk eller psykiska sjukdom.

Felicia väljer att vägra försonas med sin förälder. Det är lite tabu att göra det. Får man göra det? Är det ett misslyckande? Eller ett sätt att överleva? Vi människor är ju så intalade att vi ska förlåta.

De som väljer att inte ha kontakt med en förälder, har ofta fattat det beslutet efter stor vånda och stor sorg.

Det sker, när föräldern ifråga har svårigheter att själv blicka inåt, och ge barnet rätt i sina upplevelser. I den egna bekantskapskretsen finns flera personer, som har ställts inför dessa val, för att få möjlighet att få lugn och ro, och för att kunna gå vidare med sina liv. Vi har då pratat om det, vridit och vänt på det, och jag har haft full respekt för deras val.

En förälder som inte klarar av att vara en förälder, även åt sitt vuxna barn, tar så oerhört mycket energi och orsakar så mycket sorg. För en del människor blir en fortsatt kontakt som att ständigt utsätta sig för barndomens trauma. Hur stora konsekvenserna kan bli, för det egna psykiska måendet, att ha en förälder som brister, illustrerar Felicia Feldt väl i sin bok, läs den.