HullerOmBullar.blogg.se

Är en personlig tränare lösningen på kroniska ryggproblem?

Publicerad 2013-06-15 08:39:00 i

Som jag skrivit tidigare så brukar jag vanligen inte använda bloggen till ältande av min ryggsjukdom. Av flera skäl. Ett av de större skälen är att jag ogillar att låta smärtan ta så mycket plats i mitt liv, och att jag försökt att hålla vissa zoner fria, som ett sätt att stå ut. Men jag inser också fördelen med att dela med mig av erfarenheter och eventuellt få feedback och tips från andra i samma situation. Så idag, blir det ett inlägg om värken från helvetet.
 
Jag vill egentligen till varje pris undvika steloperation eller diskprotesoperation. Ju mer jag läser om ryggoperationer, ju mer tveksam blir jag. För jag läser och letar. Jag söker hela tiden efter en lösning, en utväg, för jag vet att jag måste hålla hoppet uppe om att en dag få leva utan alla begränsningar ryggproblemen medför. 
 
Tiden börjar även rinna ut för mig, jag arbetar deltid men kommer på sikt att riskera att utförsäkras. Min handläggare på FK har varit fantastisk och stödjande. Men som de flesta känner till är sjukförsäkringen inte längre obegränsad. Framtiden oroar. Hoppet om tillfrisknande gör att jag dammsuger nätet efter behandlingar. Igår hittade jag den här artikeln, och inser att de lika gärna kunde ha intervjuat mig. Kvinnans historia är i stort sett som min egen, (bortsett från hennes lyckliga slut..).
 
http://www.hemmetsjournal.se/Medicin/Medicin-och-halsa/Diskbrack-Traningen-gjorde-mig-smartfri/
 
Sedan januari tränar jag 3-4 ggr i veckan hos sjukgymnast. En timmes promenad varje dag. Det har förvisso gett mig muskler, men smärtan är fortfarande konstant, sex månader efter diskbråcksoperationen. Jag ser i sjukgymnastens ögon att han nog börjat ge upp hoppet om mig, även om han inte säger det. Men när sjukgymnaster allt mer pratar om acceptans (vilket jag själv försöker intala mig)..då vet jag vartåt det barkar. 
 
Kan en personlig tränare vara en lösning? Det låter ju nästan för bra för att vara sant. Nu har min sommarledighet börjat, och jag hoppas samla energi för att leta efter någon som har kunskaper/kännedom om träning med ryggpatienter. Alla eventuella läsare som har tips eller råd får gärna höra av sig. 
 

Fy fan vad du är bra - för att du är just du!

Publicerad 2013-06-06 07:22:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Föräldraskap, Skolkurator,

Jag vaknar till, tittar ut och ser att solen lyser över gräsmattan. När jag tassar upp för att inte väcka de övriga, så kan jag i tystnaden som råder till och med höra fågelkvittret utifrån. Det ser ut att bli en fin dag! 
 
Idag ska jag arbeta på studenten, en av årets bästa dagar att göra sitt värv på, när man som jag arbetar på en gymnasieskola. Att se alla dessa lyckliga elever, och få vara en del av deras sista dag på skolan, är en av årets höjdpunkter.
 
På scenen kommer studenter som har de allra bästa och högsta studieresultaten att hyllas, liksom de som gjort resor i sin utveckling samt visat prov på gott kamratskap. Försiktigt, ibland blygt, men med viss stolthet kommer de kliva upp på scenen och ta emot stipendier ur rektors hand. På mina egna barns skolavslutningar är scenografin liknande; glädje och förväntan, en lättnadens suck över att allt slit nu är över för en tid. Prisutdelning och hyllningar till de elever som presterat goda resultat, från årskurs 4-6. På små darrande ben tar de sig upp och tar emot publikens applåder.
 
Nu är skoltiden slut för många, medan andra ännu har flera år av studier framför sig. Under dagen och kvällen kommer många tal att hållas, och många stora prestationer kommer att uppmärksammas.
 
Vi lever i en tid då vi alla förväntas prestera på topp och där resultaten är viktigast av allt. Av samhället, och i familjen matas vi ofta med prestationsbudskap. Vart vi än vänder oss, så väntar krav på prestation.
 
Därför är det viktigt en sådan här dag, att också påminna sig om att det även finns andra värden. En motvikt:
 
För paradoxalt nog behöver många barn och unga idag höra om och om igen; att de duger som de är.
 
Att de inte behöver vara bäst för att vara älskade. De behöver höra att misslyckanden är en del av det normala livet. Att underprestation i perioder är helt normalt. Att perfekta människor inte existerar, och att jakten på prestation och perfektion i olika former bidrar till ohälsa. Att man kan vara älskad och värdefull, utan en papperslapp med högsta betyg i sin hand. Att personlig utveckling och människovärde inte är liktydigt med hur många akademiska poäng man plockar.
 
Kort sagt; hylla din student ikväll. Men glöm inte att tala med dem, och uppmärksamma dem som älskade individer, och var stolt över att de är de människor de är, i vardagen. För att de är de käraste du har. För att du älskar att höra dem skratta. För att livet är så mycket rikare när de kommer in i rummet. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela