Föräldrar och lärare - lär dig om barn/unga med adhd!

Att få somna i frid, det passar
en liten hamster med trötta tassar.
Du få möta de små, lilla vän,
alla kommer till slut hem igen.
Det är sant och det är visst
alla kommer hem till sist
"Mellan 30 och 40 var den stående frågan ”vet ni någon bra rörmokare?” eftersom alla höll på att renovera sina kök. Men nu blev frågan i stället ”ska det inte vara mer än så här?”
"Att vi som hade lovat varandra som 20-åringar att inte leva våra föräldrars liv bara körde på, för att sedan upptäcka att det var precis det vi hade gjort. Det går så fort under de här åren och vi hinner inte riktigt tänka. Vi kanske skaffar för stora hus, nya kök och renoverar både ett och två badrum, och vi låser upp oss ekonomiskt så att vi inte har utrymme för annat. Gunilla menar att även om det sällan är dåliga val man har gjort, utan tvärtom väldigt välgrundade sådana, så kommer ofta frågan ”var det detta jag ville?” upp några år senare".
"Jag tror att om man kanske hade gjort lite mer oväntade val som 30-åring, så hade det inte blivit så knepigt vid 40. Om man hade överraskat sig själv någon gång då och då, och ställt sig nya frågor, så hade det kanske blivit mer spännande. Att den här krisen kommer just vid 40 tror Gunilla beror på att de mest hektiska småbarnsåren är förbi. Man har tid att krisa för att barnen äntligen är större och vi får egen tid till att fundera på hur man har det.
"När det inte bara måste pratas om vem som var uppe sist på natten, och när antalet skridskodagar och matsäckar minskar, då har man tid att ifrågasätta om det verkligen är så här man vill ha det".
Sammanfattningsvis kloka ord från en cool författarinna, värd att läsa. För dig som ev håller på att arbeta ihjäl dig hemma rekommenderar jag även boken "Familjens projektledare säger upp sig", jag skrattade så jag grät i vissa avsnitt. Personligen har jag sedan länge avsagt mig projektledarskap, delvis, (av den anledningen att jag är helt ofattbart usel på det) men tror att många kan känna igen sig!
Av en slump sprang jag på "Felicia försvann" av Felicia Feldt. Boken kom redan 2011 och har varit omdiskuterad och recenserad rätt många gånger, utan att jag kommit till skott att läsa den.
En av recensenterna på DN, Jens Liljestrand, beskriver innehållet, inledningsvis, på det här sättet:
"..Felicia försvann” är en sårig och trasig memoar om ett liv i skuggan av en självupptagen och dominant förälder. Inte ens i skönlitteraturen har jag läst en bok så till brädden fylld med hat mot en förälder. Boken är en offentlig avrättning, utan försoning, utan nåd. Mamman hängs ut som en alkoholiserad, nyckfull, narcissistisk och sexuellt gränslös demon, som gör familjen till experimentverkstad för sina bisarra uppfostringsidéer. Det pikanta i sammanhanget är förstås att mamman inte är vilket socialfall som helst, utan Anna Wahlgren, en av Sveriges – numera också världens – mest kända profiler inom just barnuppfostran.."
Du hittar en intervju med Felicia Feldt här där hon berättar om bakgrunden till boken:
http://mabra.com/felicia-feldt-jag-var-radd-for-min-egen-mamma/
Felicia Feldt har, vad jag förstår, fått ta emot både ris och ros för sitt beslut att skriva boken.
I sin helhet känns boken som en terapeutisk bearbetning av en barndom och uppväxt, vilket hon också säger att den är, i intervjun här ovan.
Som om hon äntligen fått släppa ut något som behövde bevittnas och kommenteras av andra, för att hon skulle kunna påbörja sitt tillfrisknande. (Modern Anna har besvarat "Felicia försvann" genom att skriva en egen bok; "Sanning och konsekvens").
Hur som helst, jag fastnar i Felicias berättelse, känner själv igen och fascineras av de familjemönster och den dysfunktionalitet som uppstår i familjer där föräldrar på olika sätt brister i sitt föräldraskap. Syskon som vänder sig emot varandra, hur ett syskon utpekas som en jobbig rebell som fular ut sig, eller alltid förstör stämningen, medan ett annat barn håller föräldern om ryggen och är den "skötsamma". På det sättet blir samtliga relationer i familjen fördärvade och påverkade.
Min erfarenhet är att det ofta blir så i familjer där man inte får vara ett barn, där man av olika anledningar tvingas ta vuxenansvar och vuxenroller, pga t ex föräldrars missbruk eller psykiska sjukdom.
Felicia väljer att vägra försonas med sin förälder. Det är lite tabu att göra det. Får man göra det? Är det ett misslyckande? Eller ett sätt att överleva? Vi människor är ju så intalade att vi ska förlåta.
De som väljer att inte ha kontakt med en förälder, har ofta fattat det beslutet efter stor vånda och stor sorg.
Det sker, när föräldern ifråga har svårigheter att själv blicka inåt, och ge barnet rätt i sina upplevelser. I den egna bekantskapskretsen finns flera personer, som har ställts inför dessa val, för att få möjlighet att få lugn och ro, och för att kunna gå vidare med sina liv. Vi har då pratat om det, vridit och vänt på det, och jag har haft full respekt för deras val.
En förälder som inte klarar av att vara en förälder, även åt sitt vuxna barn, tar så oerhört mycket energi och orsakar så mycket sorg. För en del människor blir en fortsatt kontakt som att ständigt utsätta sig för barndomens trauma. Hur stora konsekvenserna kan bli, för det egna psykiska måendet, att ha en förälder som brister, illustrerar Felicia Feldt väl i sin bok, läs den.
När man har bakning som en av sina hobbies, så kan man inte äta allt som kommer ur ugnen. Åtminstone inte ensam..
Då är det tur att det finns tacksamma människor att baka till. Imorgon är det min mans arbetskamrater som han lovat någon form av uppmuntringsfika. Egentligen borde jag ju låtit honom baka själv, men nu är ju jag en väldigt snäll person:)..och hans arbetskamrater är fina vänner som förtjänar det bästa.
Så det blev chokladmazariner med espressoglasyr, här på söndagseftermiddagen. Riktigt goda, kan rekommenderas. Inte svåra att baka, men en del pyssel var det. Formarna ska fodras med en chokladdeg, för att sedan fyllas med en smet på bland annat mandelmassa, choklad och ägg.
Receptet hittar du i systrarna Eisensmans kokbok "Sommarens söta" (med underrubrik; recept för soliga och regniga dagar). Deras böcker ger alltid ny inspiration, titta gärna också i "Två systrars söta" (2005) och "Vinterns söta" från 2007).
En välskriven och läsvärd bok om parrelationer är "Kärleksrelationen" av Tomas Böhm.