HullerOmBullar.blogg.se

Myrornas krig

Publicerad 2013-07-19 19:00:00 i Barn och familj, Kommunikation, Leva tillsammans, Livspussel, Relationer,

Efter 21 år tillsammans med maken borde jag ha luktat mig till att han inte delar min entusiasm för att att börja tapetsera om i hallen ikväll. Jag förstår ingenting. Han gick ju på semester idag, kl 16.00? Vad är problemet? ;) 

För vad kan då vara mer lämpligt än att börja arbeta lite med underarbetet i hallen, när jag gjort mig omaket att ha sett ut tapeter..?

Han vidhåller även att det vore desto bättre att ägna helgen åt att måla staketet på verandan, "..för att det är bättre att ägna sig åt utesysslor på sommaren"..

Jag kontrade med att jag tror att familjen kan klara av att göra både och. Dessutom envisades han med att vara hungrig, och som om inte det vore nog med störningsmoment så lyckades karln hitta ett myrbo i hallen, när vi efter ivrig diskussion i bilen klev in hemma, över tröskeln.

"Jaha..då måste jag åka iväg igen och köpa myrmedel.."..konstaterade han med något triumferande i blicken.."för det är ju myror överallt, älskling".

Vid det här laget ser jag mina tapetplaner grusas rejält. Helvete! För min del är det ok att trampa ihjäl några stycken, så kan myrmedlet vänta till imorgon. Hellre en snygg tapet, för vad gör väl lite myror på golvet..?

Men han var redan ute i bilen, så för närvarande står det 1-0 till maken. (När jag hittade en myra på insidan av låret när vi senare satt och åt tacos, så fann jag i efterhand att hans prioordning kanske inte var så dum trots allt..)

Men. Efter en analys av vårt vanliga sysslomönster (en analys av tusentals genom åren) så finner jag att vi som vanligt använder oss av våra ingrodda personlighetsmönster, när något ska göras:

Jag är å ena sidan; impulsiv och driven och vill ha allt klart, helst inom en timme. Han däremot å andra sidan..segar, velar och kommer aldrig till skott..och när det kommer till kritan är det ok för honom att vi aldrig någonsin målar om. Ever again..med motiveringen "..nja, är inte den där hallen funktionell..ändå..utan ny tapetfondvägg?".

Andra varianter på samma tema; "Nja..men är inte den där sophögen rätt onödig att köra iväg till tippen..?

Eller "Nja..måste vi verkligen se till att göra något åt att bilen piper/tutar och signalerar att vi inte har bältena på, fast vi har tagit på dem?..Är det inte rätt charmigt att åka bil med ett ständigt tutande i kupen?.. Etc.

(Det senare slutade med att jag ringde hans arbete under en biltur, med ett tutande som vägrade upphöra, och SKREK "Jag tänker slå sönder instrumentpanelen om du inte ser till att tutandet upphör! Idag!! 

För närvarande råder dock vapenvila. Jag bloggar. Han sitter i soffan, ser på Skärgårdsdoktorn (!) och äter chips. Men om ca fem minuter tänker jag minsann börja spackla igen lite hål i hallväggen. I min arbetshöjd förstås.

Han borde ju faktiskt tänka på min stackars rygg..borde han inte det? ;)

 

 

Kommentarer (0)
Arbetsfördelning i hushållet, Myrr, Omtapetsering, hemsysslor, myror,

Reflektioner om jantelagen och flickor som tar plats

Publicerad 2013-07-14 09:01:00 i Allmänt, Föräldraskap, Kommunikation, Leva tillsammans, Relationer,

För en tid sedan pratade jag och en vän om barn i allmänhet för att sedan samtala om hennes dotter, en flicka i 10-årsåldern. Ett barn som jag skulle beskriva som kreativt, intelligent och mycket utåtriktat, fullt av liv och entusiasm. Ett barn som tar plats och tycker om att stå i centrum, som gärna uppträder, dansar, sjunger och ständigt har nya upptåg i bakfickan. En flicka som syns och hörs. Ett impulsstyrt barn, som pratar med lite för hög röst och som gärna är den som styr och leder.
 
Fundera en stund över det du just läste. Vad får du för tankar? Säkert finns lika många uppfattningar och första intryck kring den här beskrivningen av en mellanstadietjej, som det finns läsare. Själv fick jag nämligen en tankeställare.
 
Samma vän är nämligen bekymrad. I släkten och i vänkretsen reagerar andra vuxna på att flickan tar den här platsen, och visar det också öppet framför min vän, hennes man och deras dotter. På olika sätt; med subtila kommentarer och påpekanden. Flickan, som är klok och snabbt uppfattar stämningar, har blivit ledsen när detta skett. Hon förstår ju inte riktigt varför andra vuxna blir irriterade, det är hon ännu för liten för.
 
Det finns något som känns igen här, tänker jag, vid de tillfällen då ovanstående kommit på tal. Var har jag hört det här förut? Jo, ytterligare en annan väninna, med en något äldre flicka, har tagit upp något liknande. Hur människor runtomkring besväras över hennes impulsstyrda, högljudda och "bubbliga" dotter. Att hon som mamma borde kunna "stävja detta platstagande" lite mer.
 
Samtidigt: En vuxen väninna beskriver ett livstema;
 
"Jag var liksom alltid bara för mycket. Jag pratade för högt och var..tja.."alldeles för mycket". Alla tyckte det, mamma, klasskamrater, lärare...jag var explosiv, jag hördes, syntes och tog för mycket plats...mamma hade nog önskat sig en helt annan dotter..och gör än idag. Och nu..Jag passar inte in i ramen för hur en kvinna ska bete sig...andra kvinnor blir irriterade på mig, men jag har ju ingen dold agenda, jag säger ju bara vad jag tycker, jag kan inte linda in saker. Och ständigt denna impulsivitet.."
 
..berättar väninnan vidare, som trots sin höga intelligens otaliga gånger trampat i klaveret och sagt saker i olika sammanhang, på impuls, för att därefter ångra sig. Än idag, så är det nog så att man endera hatar henne eller älskar henne, brukar hon själv säga.
 
Själv sällar jag mig till den senare kategorin. Jag känner heller inget hot i att stå tillbaka och ge henne plats i sociala sammanhang. Vill jag själv ta plats, så tar jag ansvar för att göra det. Och jag uppskattar hennes drivkraft och att hon står för att hon är den hon är.
 
Men jag vet också att många irriterar sig på den här väninnan, som impulsivt och kraftfullt syns. Jag har sett det hända vid flera tillfällen. Både i privata och professionella sammanhang, och det är inte alltid klädsamt. Jag ser hellre att vi accepterar andra som de är. Vi behöver nog tänka till kring det här. För kanske är det vi själva som behöver ta ett kliv fram och ta lite mer plats, om vi stör oss på att andra gör det?
 
Människor som kliver utanför ramen för hur man bör bete sig för att vara "lagom", upplever jag straffas alltför ofta. Här någonstans hade det kanske varit väntat att anlägga ett genusperspektiv; att pojkar/män som syns och hörs förmodligen inte straffas ut och döms på samma sätt, som flickor/kvinnor...men det behöver vi nog inte tjata om. Jag förutsätter att intelligenta läsare kan reflektera utifrån ett könsperspektiv utan att jag lägger ut texten.
 
Själv tänkte jag lite mer utifrån ett Jante-perspektiv. Det här kommer från något i vår svenska kultur, att vi reagerar så här? Samtidigt så skryter vi ju lite om det nu för tiden, att vi lämnat det där Jante-lagstänket bakom oss. Man ska ju få sticka ut, vara färgstark och annorlunda, ta plats, numera...eller? Och om någon är duktig, har särskilda kunskaper så ska vi väl glädjas åt det och ta det tillvara, istället för att reta oss på det.
 
Tja.jag hoppas att det kunde få vara så. Men något i mina vänners berättelser oroar.
 
Lagom är inte alltid bäst...för blir det inte lite långtråkigt i längden?
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)
Jantelag, Jantelagen,

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela