HullerOmBullar.blogg.se

Idag skickade jag en bild (se nedan) på min förmiddagsdisk på köksbänken, till en kompis. Denna väninna ifråga stressas nämligen av oordning och stök. Vi diskuterade häromdagen att hon aldrig skulle klara av att låta disk stå kvar, som jag gör, utan att direkt röja bort den.

Syftet att skicka bilden var därför förstås rent terapeutiskt..då hon till viss del lider av ständiga måsten att hålla hemmet i ett visst skick..och ja, lite för att retas förstås:)..men mest för att få henne att ta det lite lugnare..

Hon svarade snabbt med sms:et "Usch! Rys"..(och lite senare "Vill du skapa masspsykosångest så fota dina lådor". (Men nej, det ska jag bespara eventuella läsare..:)

Vad vill jag då säga med det här? Jo..att jag för längesedan, för flera år sedan, kommit på att jag älskar att ha ordning och reda och välstädat överallt. Jag älskar även att bläddra i inredningstidningar och njuta av kala ytor, med var sak på sin plats. Varannan vecka har jag det så, efter att en städfirma varit här. (Det brukar hålla i ca ett dygn..)

Problemet är att jag verkar sakna den gen, som gör denna var-sak-på sin-plats-livsstil möjlig. Min låtsassyster fick nämligen den genen istället för mig. Hon har fullständig koll på allt, från minsta lilla 10 år gamla urvuxna barnsskridsko i storlek 31 (i en låda längst in till höger på hylla 3, fack 4 i skåp A i förrådet på vinden) till det där fina armbandet (i en liten ask, i en pytte-nätpåse knutet med sidenband i fin rosett, i en vit låda, på översta hyllan, i skåpet i hallen!..Detta hennes ordningssinne gör mig för övrigt alltid lika fascinerad! Hur går det till? (Om jag köper ett armband så kan jag ha det på mig en gång, sedan är det ju för fasiken borta)!

Så vad göra när man mår dåligt av stök och samtidigt vill leva ett liv i någorlunda harmoni? Ja, endera ser man till att organisera det så att det blir lättskött (om man är bra på det) eller så gör man som jag; tränar på att inte lägga så stor vikt vid att det är lite rörigt och stökigt under den här perioden i livet (småbarnsår och hektiskt vardagsliv). Sänker kraven på sig själv och andra. Ser det som en tillfällig fas (den är bra..för egen del har den fasen varit rätt lång..;) Lägger tid på annat som man finner har ett större värde, intalar sig själv att man duger bra ändå och har andra kvaliteer..:) 

Om du fixar att ha ordning, och ett hem i tipp topp-skick, utan att köra slut på dig själv och din familj, så är det bara att gratulera (du har rätt gen!).

Gör du det inte, så lyd mitt råd och acceptera stöket som en del av tillvaron :) Good enough är tillräckligt bra. 

Mors dag är det idag, och det fick jag veta via en liten kärleksfull lapp i morse. Vi är hemskt dåliga på att komma ihåg att uppmärksamma både det ena och andra i den här familjen, men en av fem hade i allafall lagt det på minnet genom att noggrant skriva upp det i sin almanacka på sitt rum.

Jag kan inte påstå att vi firat Mors dag något vidare, för när det blev dags för middag ekade kylskåpet rätt tomt. (Men så här dags in på dygnet så verkar det som att jag..fortfarande är en mamma :)

Med jäst, olivolja, vatten, krossade tomater samt diverse småslattar med grönsaker och ett par Bratwurstkorvar.. så ordnade sig middagen. Halva hushållsosten gick förvisso åt på köpet..men det må väl vara hänt!

En grej att tänka på är att mixa de krossade tomaterna tillsammans med rätt rejält m både vitlök och kryddor, då blir pizzorna mer smakrika. 

Proportionerna när man gör pizzadeg är inte så himla viktiga, (ha överseende med om jag skrivit det förut) ta 4-5 dl vatten och ljumma tillsammans med olivolja innan du blandar ihop det med 25 g jäst. Räcker till ca 8 mindre pizzor. Häll i mjöl och knåda ihop degen direkt för hand, jag tycker man kan känna när den känns lagom. Kavla ut i slarviga små rundor, (ju fulare desto godare?)

Grädda hastigt i 250 g ca 8 min. Ät och njut!

Ikväll var stunden kommen. Familjen har hållit jordfästning i trädgården. Iris Ilone guldhamster gick bort i pinkalla februari men går till sin sista vila i en av försommarens vackra kvällar. (I väntan på lämpligt tillfälle har hon haft ett eget frysfack, likt många människor i dessa dagar, som också får vänta på sitt begravningstillfälle..)

Inlindad i hushållspapper, på en bädd av sågspån lade barnen henne i en skokartong från Converse, st 35. Vi konstaterade att hon var sig helt lik, trots frysförvaring. En och annan tår fälldes över det lilla livet, som blev så kort.

Färdkost medpackad i form av gurka, en halvt uppäten fröstång och lite pellets. Fadern i familjen grävde ett hål vid en fin plats i trädgården, där Converselådan sänktes ner.

Ovanpå planterades två rosbuskar och en kantlobelia (som modern fick offra från en av sina sommarkrukor..) Hussen hade själv snickrat korset och delvis gjort inskriptionen, (visst blev den fin? Se foto).

Begravningsgudstjänsten inleddes med några väl valda ord från Iris husse, om hur Iris levt sitt liv och hur snäll och fin hon varit. Efter detta spelade vi "Tryggare kan ingen vara" i en hiskeligt fruktansvärd och närmast frireligiös dansbandsversion från YouTube, på sonens mobiltelefon.

När de yngre i familjen även tyckte att vi skulle spela "Popular" med Eric Saade, så tyckte de lite äldre att begravningen nog hade börjat gå mot sitt slut..(Alla har sitt eget perspektiv på värdighet i sammanhanget..)

När alla andra gick in, satt den lille hussen fortfarande kvar vid sin vän. 

Älskad - saknad.

Efter att ha varit hemma i några dagar och processat reseupplevelser från New York, så är besöket vid minnesplatsen Ground zero en av de upplevelser som kommer att stanna kvar i minnet som något speciellt.

Platsen för Memorial 9/11 består av ett stort parkliknande område, med två enorma bassänger/fontäner, utplacerade där de ursprungliga två tornen stod. De består av någon slags svart sten, och i mitten på varje bassäng finns ytterligare en liten bassäng, i vilken man inte ser någon botten. Vattnet rinner längs kantsidorna ner i bassängen, för att sedan försvinna ner i mitten, där man inte ser något slut. Runt varje bassäng finns en bred kant med namnen på samtliga ca 3000 omkomna människor i katastrofen. 

Inte oväntat så är det en väldig blandning av människor med olika etniskt ursprung, åtminstone av namnen att döma. Här dog inte endast amerikaner, utan många människor troligen med sina rötter från mellanöstern, asien, europa och sydamerika.

Vid sidan av bassängerna har nya Freedom tower byggts. Peronligen upplever jag det som en både vacker och värdig plats. Valet att inte bygga upp tornen igen, eller att ens bygga andra hus där tornen stod, förefaller vara en fin gest gentemot de anhöriga - vissa saker är att betrakta som oersättliga.

På vissa platser runt området finns tavlor gjutna i vad som ser ut att vara brons, ämnade att hedra alla de brandmän som omkom under räddningsarbetet. Många med inskriptioner liknande de nedan; "Dedicated to those who fell and to those who carry on".

På området hittar vi "The survival tree". Om historien om det stämmer, så är namnet "Överlevnadsträdet" inget annat än passande. Enligt berättelsen, så hittades det lilla trädet uppslitet, svett och skadat, i anslutning till tornen. De planterades på memorialområdet och överlevde och började ta sig. Vid orkanen Sandy, så slets det upp med rötterna - igen. Men trots detta har det omplanterats en andra gång och överlevt. Det är nu förankrat i marken, som kan ses på bilden nedan.

Det är naturligtvis ingen slump att detta träd fått en framträdande plats, amerikanerna har en stor känsla för symbolik; ingen låter sig kuvas och efter motgångar så reser man sig igen.

För en trygg svensk ter sig händelsen helt overklig. Hur går man ens vidare, är det möjligt? Platsen andas konstigt nog hopp, (uppröjningsarbetet måste tagit många år) och survivaltree, svart, lite kapat och stukat, visar en stark överlevnadskraft, om än att vissa ärr för alltid kommer finnas kvar. 

Imorgon fyller äldste sonen 13 år. Som vi alla brukar konstatera då och då, så kan jag inte riktigt begripa var åren tar vägen. Och i april firade jag och hans pappa 21 år ihop. Ibland är det också svårt att förstå - att vi varit tillsammans i halva vårt liv..men det har vi.

Att leva tillsammans i en lång relation är en rätt häftig resa att göra, om förutsättningarna finns. Det är stort att lösa problem vartefter de dyker upp, och lära sig något av det. Att våga bråka, ifrågasätta, säga förlåt, att uttrycka det man behöver och vill ha, att ge fast man tvekar. Att vara sårbar. Behålla spänning och attraktion. Att lära sig något nytt om sig själv eller om den andre.

Det är inte speciellt lätt, men har man lust att ta sig an utmaningen, och tycker att den andre personen är värd det..så är det bara att köra.

Men tillbaka till den här blivande trettonåringen. Vårt gemensamma åtagande. Var kommer den här långe blonde killen ifrån? Som tappar bort alla sina saker konstant, som älskar att kolla på Family Guy och Två och en halv män, (fast jag tycker det är skit) och lata sig så mycket han bara kan?

Hur blev den lille kotten en kille, med en djupt ironisk och sarkastisk humor? Och som tvärtemot sin mamma gillar matematik, och som tycker att densamma pratar för mycket och alldeles för länge vid instruktioner och om känslor?

Som vrålar så fort vi ber honom plocka ur diskmaskinen? Som inte förstår meningen med ordning?

Som minst 5 gånger om dagen ber oss "chilla"?

Ingen vet. Däremot vet jag hur tacksam jag är är över att ha fått honom, och möjligheten att få följa honom genom livet. Imorgon väcker vi en tonåring! Tillsammans.

 E när han fyllde 1 år. För längesedan.

Utan barn 1993. För längesedan :)