HullerOmBullar.blogg.se

Jag skriver sällan omfattande rakt ut här på bloggen, om mina ryggproblem. Jag gör ett undantag idag, och har valt att skriva mer detaljerat, för att kunna berätta om mina upplevelser på akuten igår.

 

Anledningarna till att jag undvikit att blogga om det mer ingående tidigare, är flera. Den främsta är att jag bestämde mig för ca 1 år sedan att mitt liv inte skulle handla om smärta, att jag till varje pris skulle försöka leva så vanligt som möjligt. Jag har också gjort allt som står i min makt att själv försöka påverka min situation; träning hos sjukgymnaster, akupunktur, promenader, alternativ behandling i Linköping, sökt privat vård på Strängnäs ryggklinik etc. 

 

Jag har förstått att när man har diskbråck, och fortfarande kan gå (även om jag haltar ibland) så finns det risker med en operation. Smärtorna måste vägas mot dessa risker, och så långt är jag införstådd.

 

Med tiden har operation dock börjat framstå som det enda alternativet. Det går inte att leva så här, och upprätthålla livskvalitet i längden. För att hantera situationen, i avvaktan på att bli prioriterad (?) har jag smärtstillande läkemedel.

 

Sedan början på sommaren (alltså i ca 5 månader) har dessa inte längre någon större effekt. Jag har ont dygnet runt. Som jag skrev om häromdagen är alla normala sysslor uteslutna, så länge de inbegriper att jag måste böja mig, sitta eller stå en längre tid. Ligga och promenera fungerar bättre, så jag har fokuserat på det. 

 

Senaste läkarbesöket var i april. Det fick jag vänta på i månader. Jag ska bespara er alla detaljer, men jag kan skriva som så, att jag under 1,5 år av smärta erbjudits en röntgen (väntetid över fyra månader, trots heltidssjukskrivning) ett läkarbesök på ortopeden i tio minuter (april), och en ryggblockad utan effekt, i september (väntetid 5 månader). 

 

Efter veckor av dålig sömn, så fick jag nog igår. (Jag har försökt komma i kontakt med ortopeden, med det är flera veckors väntetid för att träffa läkare där). Jag är trots allt en 39 år ung kvinna, yrkesarbetande, studerande, och mamma till tre. Jag är beroende av att ha en kropp som fungerar.

 

Jag ringde till min vårdcentral, uppgiven och sa som det var; nu klarar jag inte av att arbeta längre, igen. Efter diverse frågor, av privat karaktär, så konstaterade hon att enligt deras manualer borde jag åka till akuten och inte komma in till VC. Bland annat urinvägsinfektion (man kissar långsammare, när nerverna i området är påverkade). 

 

Det är alltså med ovanstående bakgrund i min "mentala ryggsäck" som jag hamnar på stadens akutmottagning strax efter kl 09.00 igår fm. Jag ska komma att bli kvar till 18.30, dvs närmare i nio timmar.

När jag kommer dit är jag nästan ensam. Jag blir snabbt omhändertagen av en ung ortopedsjuksköterska, som visar medkänsla och engagemang. Han pratar lugnt, men är ändå effektiv. Han ställer frågor, lyssnar på svaren och har ett professionellt bemötande. Jag berättar för honom om mina långvariga besvär, att min situation är ohållbar i längden. Sedvanliga prover tas (antar jag) och jag blir anvisad ett rum.

 

Efter en lång väntan, så kommer läkaren. Han förefaller stressad och ställer frågor i ett rasande tempo, på ett sätt jag upplever som mycket forcerat. Jag får svårt att svara, helt enkelt för att jag får svårt att hinna tänka efter vad det är han frågar efter. När jag inte kan svara på en gång, upprepar han frågan högre, som om det är min hörsel det är fel på.

 

Han gör en kroppsundersökning i ett lika snabbt tempo, kan jag stå på hälarna? Kan jag gå på tå? Mitt i kroppsundersökningen svarar han i sin mobil och pratar under några minuter. När han är färdig håller han en lång utläggning, en monolog, medan han har blicken någonstans över mitt huvud.

 

Han säger att jag troligen har ett njurstensanfall.

 

Jag försöker säga att min smärta inte handlar om njursten, men eftersom han pratar oavbrutet, går det inte att föra ett normalt samtal. Smärtpåverkad och trött, så börjar jag gråta. Jag försöker beskriva min situation, men läkaren avbryter och fortsätter prata om njurstensanfall. Jag blir arg, känner mig liten och utsatt. (Jag har haft njurstensanfall och vet hur det känns).

 

Tillslut hör jag mig själv säga, "jag känner att ditt bemötande är jobbigt, jag vill ha en annan läkare".

(Vilket i sig är skrattretande, det regnar inte specialistläkare på akutmottagningar).

Läkaren reagerar med stor irritation och börjar räkna upp "allt han gjort för mig". (Dvs läst min journal, undersökt mig och tittat på mina prover). Han säger "Vad är det du vill?" Jag försöker åter att säga att jag reagerar på hans förhållningsätt, och hans nedlåtande ton. Jag säger "Jag vill bli bemött med empati och respekt". Vårt möte slutar med att ortopedläkaren lämnar rummet, och för över mitt ärende till en kirurgläkare "eftersom jag ju har njursten".

 

När denne nye läkare kommer in i rummet, och vänligt frågar hur det är med mig, så gråter jag. Han lyssnar stillsamt. Jag gråter för att han frågar mig, på ett snällt sätt, hur jag mår. Jag gråter för att jag är trött på att leva med smärta. Ett par sjuksköterskor kommer förbi, och pratar vänligt. Jag förstår att alla gör så gott de kan.

 

Resten av dagen ligger jag och väntar, på vad vet jag inte riktigt.

 

Jo, att jag ska få en spruta som eventuellt kan visa att jag utöver mina ryggsmärtor, även har problem med njursten. Det tar ca 1,5 timme innan jag får sprutan. Sedan väntar jag (tror jag) 2 timmar innan kirurgläkaren kommer tillbaka och frågar efter sprutans effekt. Som väntat ingen avgörande förändring. Jag haltar fortfarande, och har svårt att röra mig normalt.

 

Nya blodprover tas. Ny väntan. Jag har inte ätit sedan 07.30 på morgonen. Jag har sedan länge flyttats ut till korridoren, där jag ligger och läser, medan personalen arbetar hårt. Vid 18-tiden kommer läkaren tillbaka och säger att blodproverna ser bra ut.

 

Och det är ju bra, tänker jag förvirrat.

 

 

Jag skickas hem med nya smärtstillande och en uppmaning att komma tillbaka och röntga urinvägarna efter stenar om några veckor. När jag lämnar mottagningen är väntrummet överfullt av människor, det finns inga stolar lediga. Klockan är runt 18.30. Min ohållbara situation är fortfarande ohållbar. Akutmottagningens situation verkar också ohållbar.

 

Jag undrar hur personalen har det. Vad gör det med människor att arbeta under ständig press? När jag åker därifrån reflekterar jag mer över vad det egentligen var som hände mellan mig och den där läkaren. Jag fick säkert ett korrekt hanterande av mitt ärende, men förstod han hur hans förhållningssätt påverkade mig som patient? I alla människovårdande yrken borde det vara nummer ett att kunna lyssna och möta patienter i olika former av kriser. 

 

 

Trots sin stressade och pressade situation mötte jag flera människor på akuten igår, som agerade professionellt och med medkänsla. Det tar heller egentligen inte längre tid att lyssna lite extra och vara empatisk, när man möter människor.

 

Jag tror till och med att det faktiskt sparar tid, eller vad tror du?