HullerOmBullar.blogg.se

Ännu en dag fylld av överlevnadskamp. Nä, det var en överdrift. Men nästan. (Och den är ju inte slut riktigt än).

Dagen började med att jag plötsligt noterar att min man bara har ett halvt ögonbryn. (Det kan ju få vem som helst ur balans, det begriper ju alla. Det är en skitdålig start, helt enkelt..).

 

Inte hade han någon förklaring heller, till varför han vaknar en onsdag och saknar en halv buske över sitt ena öga. Faktum är att jag länge tänkt, att det borde börja vara dags att be honom ansa sig lite varstans, (och då avser jag i ansiktet, även om jag ogillar behåring i allmänhet). Han har liksom haft ögonbryn som verkat vilja sprida sig i alla möjliga väderstreck! Min toleransnivå är låg, när det kommer till ut-smaskade ögonbryn som kryper uppåt pannan till. (Någonstans måste vi faktiskt dra gränsen, även om kärlek är inblandat).

 

Kvinnor har bra pincetter till sådant, så det hade inte varit några som helst problem att vara behjälplig. Om han hade frågat..Efter en stunds dividerande om vad detta halva bryn berodde på, så kom vi fram till att han förmodligen, i något stressutlöst tillstånd, på sitt arbete, suttit och plockat på sitt bryn (läs: buske) medan han pratat i telefon eller dylikt.

 

Ibland är jag lätt hypokondrisk, så jag erkänner att jag under en hundradels sekund funderade över om det kunde finnas någon form av livshotande tillstånd, där de första synliga symtomen är att man tappar ögonbrynen..

 

Jag kom fram till att så förmodligen inte är fallet. (Uppmärksamma läsare kan ju höra av sig, om ni känner igen detta symtom på något bakomliggande, så ska jag skicka honom till primärvården omgående).

 

I annat fall får, vi vänta på att det växer ut, och roa oss med att titta på honom då och då, för han ser rätt jäkla lustig ut.

 

Tja, annars har dagen gått i ett rasande tempo. Jag har varit oerhört effektiv i det mesta, vilket känns bra. Jag har lite kvar på en tenta som ska vara universitetet tillhanda senast fredag, så för en gångs skull ligger jag i fas.

 

Förresten. När jag skulle stänga ner datorn på jobbet, hade min maillåda mailat mig. Den ville göra mig uppmärksam på att den snart var full. Va? Vadå full?

 

 

Vid en diskussion över matbordet nyss avhandlades denna viktiga fråga. Min man påpekade att han tar bort mail efter att han läst dem. Ett och ett. Han frågade när jag tog bort sist, och när jag tänkte efter så var det ju ett tag sedan. Omtänksam som han är så kollade han, och då framgick det att jag inte slängt några sedan 2010. 

 

Ja, ja..ok, den blir kanske full då...(Nu kanske det fascinerar folk att jag har mail från 2010 kvar, medan jag är mest fascinerad över att folk klarar av att slänga mail vartefter de läser dem).. Och att jag är ihop med en sådan direkt-slängande-mail-människa (med bara 1,5 ögonbryn) är ju helt fantastiskt! 

 

Jag konstaterar igen att han är min totala motsats, hur står vi egentligen ut med varandra? Det är ju ett helt otroligt. Det får jag ägna inlägg åt, en annan dag, för nu måste jag sätta mig och rensa den där jäkla mailboxen..

.