HullerOmBullar.blogg.se

Vägen tillbaka till ett liv med mindre ryggsmärta

Publicerad 2013-10-12 07:33:00 i Acceptans, Diskbråck, Kost och hälsa, Rehabilitering, Träning,

Det är nyårsdagen 2013. I vilken stund som helst väntar vi middagsbesök av vänner med familjer. På nedervåningen stojar barnen. I köket förbereder maken maten. Själv har jag tagit min vanliga tillflykt in i badrummet på övervåningen, och in i den varma duschen. Allt för att på något sätt avleda mina ryggsmärtor.
 
Under drygt ett och ett halvt år har de helt tagit över mitt liv, de två stora diskbråck som inte vill läka. De som ortopeden säger att jag ska ha tålamod med, (de två gånger per år som de haft tid att träffa mig). Smärtan är vass, och den måste avledas.
 
Jag har nervsmärtor i benen, så jag glider sakta ner på golvet längs duschväggen, och ligger ner och duschar. Jag ligger där och funderar på hur mitt liv ser ut. På att ingen mer hjälp verkar finnas att få, vare sig via ortopeden eller akuten. Hur jag verkar ha uttömt all egenvård och sjukgymnastik. 
 
Jag tänker på medicinskåpet som alltmer börjar likna ett apotek, och vars innehåll gör mig seg, trött och korkad..ja helt bortkopplad mentalt från allt som jag tycker är viktigt i livet; min familj, mina vänner, mitt arbete. Jag tänker på barnen, som har en mamma som inte orkar något eller kan hålla ordning på något längre, och på min man som ensam förväntas sköta allt jag inte längre klarar.
 
Jag funderar på hur jag, som älskat att vara aktiv, fysiskt brutits ner, bit för bit de sista åren. Hur jag slutat sova pga smärtan. Jag gråter en skvätt, där jag ligger, över att jag inte kan se någon ljusning. Försöker mig på mina vanliga strategier; vara klarsynt, kalkylerande. Kämpa emot depressionen, som jag själv kan diagnosticera mig med. Få saker är så nedbrytande för en människa som att förlora sin självständighet och sin kontroll över livet. Jag vet ju det.
 
Däremot vet jag inte vad som är värst, att vara ensam i min smärtupplevelse, att tappa greppet om den vardagliga tillvaron (familj, arbete, studier) eller att inse att jag snart inte längre kan gå. När jag duschat en längre stund, så bestämmer jag mig för att resa mig. Gästerna kommer.
 
Jag inser sakta att jag inte kommer kunna resa mig upp, jag kommer bli tvungen att ropa på min man och be om hjälp. Han får ta duschen, medan jag försöker komma upp från sidoläge/rygg, till att stå på alla fyra. Efter över 20 år tillsammans känner jag mig ändå utlämnad inför honom, naken och gråtande kryper jag omkring på alla fyra och kan inte få benen att lyda mig.
 
Sjukvårdsrådgivningen vill att jag åker in till akuten. Igen. Jag vägrar. På nyårsdagens kväll är akutens väntrum inget alternativ. Det har drygt 1,5 års smärtor lärt mig.
 
Dagen efter blir jag tillslut inlagd (men först efter att sedvanligt ha blivit hemskickad, svimmat hemma och fått lov att återkomma) för smärtlindring. Efter tre dagar på morfin och mobilisering via gåstol/rullstol, anser en läkare att jag borde röntgas igen (de senaste röntgenbilderna var ett år gamla, från januari 2012). När bilderna kommer tycker läkaren att ryggen måste oprereras akut, vilket så sker. 
 
Det nya året inleds med konvalescens och en förhoppning om att smärtorna skall vara över. Det blir bättre, men tyvärr leder inte operationen till smärtfrihet. Troligen för att jag gått för länge med diskbråcken. 
 
Jag bestämmer mig för att jag måste fortsätta att hitta ett sätt att göra något åt smärtorna, radikalt. Jag gör som många andra och läser på igen och igen om vad som hjälpt andra i samma situation.
 
Svaret blir att träna hårt, men inte med en sjukgymnast, utan med en personlig tränare. Vid ett besök hos ortoped i Stockholm får jag beskedet att det är ok att prova på att hårdträna i 6 månader, annars måste jag stelopereras, precis som kvinnan i en artikel jag tidigare länkat till).
 
Resultatet: Idag, snart 10 månader efter operationen, börjar jag att vara så pass bra, att jag har ett hopp om att kanske till och med bli helt återställd. 
 
Hur det gick till att träna mig fram till ett liv med mindre ryggsmärtor? Tidsåtgång? Det kommer jag att återkomma till i mitt nästa inlägg!
 
Missa inte det om du har en liknande historia som jag, eller lider av andra smärttillstånd i kroppen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Varför är debatten om läxor så laddad?

Publicerad 2013-10-01 23:32:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Funktionshinder, Föräldraskap, Neuropsykiatriska funktionshinder, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete,

Debatten om hur svenska elever skall höja sina skolresultat fortsätter med styrka. De sista veckorna har fokus hamnat på detaljnivå rent av, (igen) när hemläxornas vara eller inte vara snurrat runt i sociala medier, i form av länkar till diverse blogginlägg. Här hittar du förövrigt en utmärkt sammanställning av några blogginlägg vad gäller läxor:http://rektorlina.wordpress.com/2013/09/14/har-du-nagon-laxa/
 
Jag noterar polariseringen, och har helt ärligt själv även lyckats hamna i diskussion med oliktänkande då jag både privat och yrkesmässigt har erfarenheter av att hemläxor inte endast är något odelat bra för barn, unga och deras föräldrar. Dock ej heller odelat dåligt.
 
Men det intressanta ligger mer i att reflektera kring varför just diskussionen om hemläxor förefaller bli så symboliskt laddade, i skoldebatten. 
 
Handlar de här ordväxlingarna verkligen om hemläxor. Egentligen? 
 
Kan det vara så, tänker jag, att den här frågan symboliserar något mer, och i så fall vad? 
 
Tanken kom till mig när jag läste det här inlägget för ett par dagar sedan:http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/09/28/laxor-ar-bra-laxor-ska-vi-ha/ 
 
Plötsligt blev det ganska tydligt för mig, genom att läsa Raymans reflektioner, vad det är som gör att diskussionen blir så laddad. 
 
Jag uppfattar att den ligger i bristen på förståelse för hur andra kan ha det och uppleva det. I bristen på empatiserande och förståelse med dem som inte har lika goda förutsättningar att klara av studier/skolarbete/föräldraroll etc.
 
Ett talesätt kommer upp."Innan du fördömer någon, gå en mil i dennes skor".
 
Det betyder, som de flesta vet, att det är lätt att tala om för andra hur de ska leva sina liv/lösa sina problem. Det är lätt att skuldbelägga/moralisera över andra människors svårigheter, val och tillkortakommanden, utan att ha den andres livserfarenheter. 
 
Skribenter som är odelat positiva till läxor förefaller utgå endast från sina egna värderingar och/eller positiva erfarenheter. För mellan raderna i exempelvis Raymans text anas väl ändå ett "Det det ska väl inte vara så jävla jobbigt". Eller "det är väl inte hela världen att ta en liten konflikt".. "det är din plikt som förälder".
 
Men tänk om det är det? Jävligt jobbigt. Eller fruktansvärt svårt. Eller hela världen. Om man har konflikter varje dag. Om det nöter ner familjens liv tillsammans. För barn, unga och deras föräldrar som kämpar med inlärningssvårigheter, funktionshinder, psykisk ohälsa, som inte har rätt anpassat stöd i skolan, för ensamstående föräldrar, utlandsfödda som inte kan språket, för de i ekonomisk utsatthet, med sociala problem, för de utan sociala stödjande nätverk..
..tja, för rätt många så kan skolarbete faktiskt vara en mycket stor källa till stress.
 
För en tid sedan tog jag del av SOU-rapporten "Ungdomar, stress och psykisk ohälsa. Analyser och förslag till åtgärder. Slutbetänkande (2006:77)
 
I rapporten refererades de mätningar som gjorts i ett 80-tal länder, av samspelet mellan individers livsåskådningar och värdesystem. Av sociala, ekonomiska, politiska och kulturella samhällsfaktorer.
 
Sverige bedömdes vara ett extremt sekulariserat och individualistiskt samhälle.
 
Man skriver att"tidigare studier har ett visat att ett sådant samhälle förefaller medföra en ökad risk för psykisk ohälsa, eftersom individen förväntas skapa en egen identitet, forma sina egna utvecklingsbanor och göra sina egna självständiga val. Detta kan kännas stimulerande och berikande för den resursstarke. För de mindre bemedlade grupperna är chanserna till självförverkligande i realiteten dock mycket begränsade".
 
Ovanstående får runda av det här inlägget. Jag tycker det sammanfattar det hela väl. Vi vill tro att alla människor, i ett välfärdssamhälle som vårt, har lika möjligheter i teorin. Men många av oss vet att det inte är så det fungerar i praktiken.
 
Få av oss kan göra något åt det, annat än att fortsätta arbeta för att elever med sämre förutsättningar erhåller det stöd de behöver i skolmiljön, av pedagoger. Att skolan i möjligaste mån försöker att hålla på (och erhåller resurser för) sitt kompenserande uppdrag. 
 
Och avslutningsvis...låt oss också sluta skuldbelägga och moralisera över dem, vars skor vi aldrig behövt kliva en meter i.
 
Mer om några av de eleverna kan du läsa om här, i rapporten 10 orsaker till gymnasieavhopp:
 
 
http://www.temaunga.se/sites/default/files/tioorsaker.pdf
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela