HullerOmBullar.blogg.se -

Varför är debatten om läxor så laddad?

Publicerad 2013-10-01 23:32:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Funktionshinder, Föräldraskap, Neuropsykiatriska funktionshinder, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete,

Debatten om hur svenska elever skall höja sina skolresultat fortsätter med styrka. De sista veckorna har fokus hamnat på detaljnivå rent av, (igen) när hemläxornas vara eller inte vara snurrat runt i sociala medier, i form av länkar till diverse blogginlägg. Här hittar du förövrigt en utmärkt sammanställning av några blogginlägg vad gäller läxor:http://rektorlina.wordpress.com/2013/09/14/har-du-nagon-laxa/

Jag noterar polariseringen, och har helt ärligt själv även lyckats hamna i diskussion med oliktänkande då jag både privat och yrkesmässigt har erfarenheter av att hemläxor inte endast är något odelat bra för barn, unga och deras föräldrar. Dock ej heller odelat dåligt.

Men det intressanta ligger mer i att reflektera kring varför just diskussionen om hemläxor förefaller bli så symboliskt laddade, i skoldebatten.

Handlar de här ordväxlingarna verkligen om hemläxor. Egentligen?

Kan det vara så, tänker jag, att den här frågan symboliserar något mer, och i så fall vad?

Tanken kom till mig när jag läste det här inlägget för ett par dagar sedan:http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/09/28/laxor-ar-bra-laxor-ska-vi-ha/

Plötsligt blev det ganska tydligt för mig, genom att läsa Raymans reflektioner, vad det är som gör att diskussionen blir så laddad.

Jag uppfattar att den ligger i bristen på förståelse för hur andra kan ha det och uppleva det. I bristen på empatiserande och förståelse med dem som inte har lika goda förutsättningar att klara av studier/skolarbete/föräldraroll etc.

Ett talesätt kommer upp."Innan du fördömer någon, gå en mil i dennes skor".

Det betyder, som de flesta vet, att det är lätt att tala om för andra hur de ska leva sina liv/lösa sina problem. Det är lätt att skuldbelägga/moralisera över andra människors svårigheter, val och tillkortakommanden, utan att ha den andres livserfarenheter.

Skribenter som är odelat positiva till läxor förefaller utgå endast från sina egna värderingar och/eller positiva erfarenheter. För mellan raderna i exempelvis Raymans text anas väl ändå ett "Det det ska väl inte vara så jävla jobbigt". Eller "det är väl inte hela världen att ta en liten konflikt".. "det är din plikt som förälder".

Men tänk om det är det? Jävligt jobbigt. Eller fruktansvärt svårt. Eller hela världen. Om man har konflikter varje dag. Om det nöter ner familjens liv tillsammans. För barn, unga och deras föräldrar som kämpar med inlärningssvårigheter, funktionshinder, psykisk ohälsa, som inte har rätt anpassat stöd i skolan, för ensamstående föräldrar, utlandsfödda som inte kan språket, för de i ekonomisk utsatthet, med sociala problem, för de utan sociala stödjande nätverk..

..tja, för rätt många så kan skolarbete faktiskt vara en mycket stor källa till stress.

För en tid sedan tog jag del av SOU-rapporten "Ungdomar, stress och psykisk ohälsa. Analyser och förslag till åtgärder. Slutbetänkande (2006:77)

I rapporten refererades de mätningar som gjorts i ett 80-tal länder, av samspelet mellan individers livsåskådningar och värdesystem. Av sociala, ekonomiska, politiska och kulturella samhällsfaktorer.

Sverige bedömdes vara ett extremt sekulariserat och individualistiskt samhälle.

Man skriver att"tidigare studier har ett visat att ett sådant samhälle förefaller medföra en ökad risk för psykisk ohälsa, eftersom individen förväntas skapa en egen identitet, forma sina egna utvecklingsbanor och göra sina egna självständiga val. Detta kan kännas stimulerande och berikande för den resursstarke. För de mindre bemedlade grupperna är chanserna till självförverkligande i realiteten dock mycket begränsade".

Ovanstående får runda av det här inlägget. Jag tycker det sammanfattar det hela väl. Vi vill tro att alla människor, i ett välfärdssamhälle som vårt, har lika möjligheter i teorin. Men många av oss vet att det inte är så det fungerar i praktiken.

Få av oss kan göra något åt det, annat än att fortsätta arbeta för att elever med sämre förutsättningar erhåller det stöd de behöver i skolmiljön, av pedagoger. Att skolan i möjligaste mån försöker att hålla på (och erhåller resurser för) sitt kompenserande uppdrag.

Och avslutningsvis...låt oss också sluta skuldbelägga och moralisera över dem, vars skor vi aldrig behövt kliva en meter i.

Mer om några av de eleverna kan du läsa om här, i rapporten 10 orsaker till gymnasieavhopp:

http://www.temaunga.se/sites/default/files/tioorsaker.pdf

Kommentarer (2)

70-talist, javisst! Alternativt från stenåldern.

Publicerad 2013-09-07 21:50:00 i Allmänt, Barn och familj, Föräldraskap,

Idag satt familjen kvar vid matbordet lite längre, efter avslutad måltid. Oftast har ju barn något annat på gång, men ju äldre våra blivit, ju oftare verkar de faktiskt vilja stanna upp för en stunds prat med oss föräldrar. Det gäller att ta vara på tillfället.

Nu för tiden har vi ju så mycket mer som delar vår uppmärksamhet än vad vi 70-talister (och tidigare generationer) hade på vår tid. Tillfällen för samtal verkar minska allt mer till fördel för annat.

Men när det blir tid, vad mycket det finns att berätta för små öron!

Till exempel hur det var när vi själva var barn:

Själv minns jag att det nog bara var en kvällstidning, eller möjligen ett nyhetsinslag, som var i vägen för en fri tillgång till pappa. Vid köksbordet diskuterades oftast politik, samhällsfrågor och orättvisor. Som ensambarn jag var, så fick pappa finna sig i att vara min förste sysselsättare, och jag fick i min tur vänja mig vid hans sätt att spendera tiden. När jag på senare år läste boken "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg, så drog jag många paralleller från min egen barndoms pappa, och en uppväxt under ett 70-och 80-tal, återigen, så annorlunda mot det Sverige vi lever i idag:

Inget internet, (inga bloggande föräldrar..) inga mobiltelefoner, surfplattor, och mängder med tv-kanaler. Inga pågående renoveringar, frekventa K-Rauta och -Ikeabesök. Inga inredningsfrustrerade, konsumtionstokiga föräldrar, och inte en enda shoppinggalleria eller lekland..ens i fantasin.

Den brunbeiga kökstapeten var istället sig lik, från födseln till tonår, medan falukorv och makaroner serverades på samma bruna rejäla köksmöblemang. Extravagant förströelse var det när James Bondfilmer förevisades på en hyrd Moviebox tillsammans med köpepizza från pizzabutik Italia och en läsk i liten glasflaska.

Telefonsamtal genomfördes på familjens enda väggfasta telefon, sittandes på den lilla telefonbänken med dyna, i hallen. Helgsysselsättning med föräldrar var svampplockning, fiske och trav. På vintern skulle det pimplas, helst i timtal..Ganska tystlåten satt pappa vid sitt uppborrade hål och stirrade i evigheter, medan man stod bredvid med sina alltmer bortdomnade fötter, (och bad en bön om att de förbannade abborrarna skulle ta slut så man fick åka hem).

Ja..listan kan göras lång på berättelser från en samtidigt både händelserik och händelselös tid, en förutsägbar men också (utifrån det) trygg tid, som känns allt mer avlägsen.

Allt medan barnen konstaterar att det nog är sant att vi är från stenåldern..minst.

Kommentarer (1)

Smörgåstårta? Är inte det lite 80-tal?

Publicerad 2013-08-04 21:36:00 i Barn och familj,

Man kan inte påstå att det varit speciellt mycket "bullar" på bloggen på länge, (knappast något "huller" heller) och orsaken stavas semester. Visst finns det saker att skriva om, samtidigt som jag stått i köket en hel del, men dokumentationsivern har legat lågt..så nu är det dags att ta igen det med ett nytt inlägg med sommarmat, dvs kall mat, tillsammans med lite foton från en fantastisk sommarhelg.

Vädret har ju visat sig från sin bästa sida, vilket gjorde det enkelt att ordna en spontansamling av vänner här hemma. Tanken vara att laga sushi, men maken beställde smörgåstårta.

"Smörgåstårta"? ..skrev en av vännerna i ett sms. "Är inte det lite 80-tal? (otacksamma jäklar ;)..

En gång i tiden gjorde jag smörgåstårtor på mitt första riktiga sommarjobb, i köket på dåvarande OBS. (Det var runt 1988-89). Jag gillade två av deras fyllningar, som jag ofta brukar använda sedan dess.

Jag tycker det är snyggt att bygga tårtorna rätt höga, men det är en smaksak. Här kommer receptet (med mina tre bästa fyllningar):

Till två stora smörgåstårtor (8-10 bitar på varje)

3 st Pågens Rasker (valfri, ljus eller fullkorn)

Fyllning 1:

5 dl lättvispad grädde

2 askar bredbar leverpastej (250 g st?)

2 dl bostongurka (ta efter smak)

Fyllning 2

2 askar lagrad mjukost (400 g st ca)

3 dl finhackad purjolök

3 dl keso

Fyllning 3

2 brk majonäs

2 små burkar krossad, ngt avrunnen ananas

finhackad rökt skinka, ca 3 dl

svartpeppar eft smak

Bygg med 6 skivor per varv, för att få storleken du ser på bilden, (ca 30x20 ca)

Varje fyllning räcker i två lager till två tårtor. Till garnering använde jag tunnskurna skivor zucchini på sidorna, men använd din fantasi om du inte gillar den grönsaken. Överös tårtorna med grönt, mycket ägg och räkor/skinka/ost om du gillar det, eller väl annat pålägg. Glöm inte låta dem stå i allafall 12 timmar innan servering, så de får möjlighet att safta till sig.

Som vanligt brukar det bli en del över..och det blev det..men det var inte helt fel att duka fint ute imorse och lyxa med smörgåstårta till frukost!

Söndagen har lunkat på, och två vänner till kom på besök. Det har varit ungar överallt, spontanlagning av lunch och spontanbakning av en marängtårta med jordgubbar och hallon. Allt som allt har vi utfodrat runt 12 personer här idag (4 vuxna och 8 barn), så det fick bli en stor rackare till marängtårta, för att den skulle räcka. (Det blev det vanliga sk "Pinocchio" receptet som användes, som går att hitta i nästan varje kokbok).

Jag valde att använda Pågens grova toastbröd i två lager, för att bryta av men det är valfritt vad man vill ha.

Frukost i solen, smörgåstårta och en kopp the :)

En dag med bus, bad och mys får avslutas med en stoor marängtårta..inte helt fel en härlig sommardag som den vi haft idag :)

Kommentarer (0)

Myrornas krig

Publicerad 2013-07-19 19:00:00 i Barn och familj, Kommunikation, Leva tillsammans, Livspussel, Relationer,

Efter 21 år tillsammans med maken borde jag ha luktat mig till att han inte delar min entusiasm för att att börja tapetsera om i hallen ikväll. Jag förstår ingenting. Han gick ju på semester idag, kl 16.00? Vad är problemet? ;)

För vad kan då vara mer lämpligt än att börja arbeta lite med underarbetet i hallen, när jag gjort mig omaket att ha sett ut tapeter..?

Han vidhåller även att det vore desto bättre att ägna helgen åt att måla staketet på verandan, "..för att det är bättre att ägna sig åt utesysslor på sommaren"..

Jag kontrade med att jag tror att familjen kan klara av att göra både och. Dessutom envisades han med att vara hungrig, och som om inte det vore nog med störningsmoment så lyckades karln hitta ett myrbo i hallen, när vi efter ivrig diskussion i bilen klev in hemma, över tröskeln.

"Jaha..då måste jag åka iväg igen och köpa myrmedel.."..konstaterade han med något triumferande i blicken.."för det är ju myror överallt, älskling".

Vid det här laget ser jag mina tapetplaner grusas rejält. Helvete! För min del är det ok att trampa ihjäl några stycken, så kan myrmedlet vänta till imorgon. Hellre en snygg tapet, för vad gör väl lite myror på golvet..?

Men han var redan ute i bilen, så för närvarande står det 1-0 till maken. (När jag hittade en myra på insidan av låret när vi senare satt och åt tacos, så fann jag i efterhand att hans prioordning kanske inte var så dum trots allt..)

Men. Efter en analys av vårt vanliga sysslomönster (en analys av tusentals genom åren) så finner jag att vi som vanligt använder oss av våra ingrodda personlighetsmönster, när något ska göras:

Jag är å ena sidan; impulsiv och driven och vill ha allt klart, helst inom en timme. Han däremot å andra sidan..segar, velar och kommer aldrig till skott..och när det kommer till kritan är det ok för honom att vi aldrig någonsin målar om. Ever again..med motiveringen "..nja, är inte den där hallen funktionell..ändå..utan ny tapetfondvägg?".

Andra varianter på samma tema; "Nja..men är inte den där sophögen rätt onödig att köra iväg till tippen..?

Eller "Nja..måste vi verkligen se till att göra något åt att bilen piper/tutar och signalerar att vi inte har bältena på, fast vi har tagit på dem?..Är det inte rätt charmigt att åka bil med ett ständigt tutande i kupen?.. Etc.

(Det senare slutade med att jag ringde hans arbete under en biltur, med ett tutande som vägrade upphöra, och SKREK "Jag tänker slå sönder instrumentpanelen om du inte ser till att tutandet upphör! Idag!!

För närvarande råder dock vapenvila. Jag bloggar. Han sitter i soffan, ser på Skärgårdsdoktorn (!) och äter chips. Men om ca fem minuter tänker jag minsann börja spackla igen lite hål i hallväggen. I min arbetshöjd förstås.

Han borde ju faktiskt tänka på min stackars rygg..borde han inte det? ;)

Kommentarer (0)

Fy fan vad du är bra - för att du är just du!

Publicerad 2013-06-06 07:22:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Föräldraskap, Skolkurator,

Jag vaknar till, tittar ut och ser att solen lyser över gräsmattan. När jag tassar upp för att inte väcka de övriga, så kan jag i tystnaden som råder till och med höra fågelkvittret utifrån. Det ser ut att bli en fin dag!

Idag ska jag arbeta på studenten, en av årets bästa dagar att göra sitt värv på, när man som jag arbetar på en gymnasieskola. Att se alla dessa lyckliga elever, och få vara en del av deras sista dag på skolan, är en av årets höjdpunkter.

På scenen kommer studenter som har de allra bästa och högsta studieresultaten att hyllas, liksom de som gjort resor i sin utveckling samt visat prov på gott kamratskap. Försiktigt, ibland blygt, men med viss stolthet kommer de kliva upp på scenen och ta emot stipendier ur rektors hand. På mina egna barns skolavslutningar är scenografin liknande; glädje och förväntan, en lättnadens suck över att allt slit nu är över för en tid. Prisutdelning och hyllningar till de elever som presterat goda resultat, från årskurs 4-6. På små darrande ben tar de sig upp och tar emot publikens applåder.

Nu är skoltiden slut för många, medan andra ännu har flera år av studier framför sig. Under dagen och kvällen kommer många tal att hållas, och många stora prestationer kommer att uppmärksammas.

Vi lever i en tid då vi alla förväntas prestera på topp och där resultaten är viktigast av allt. Av samhället, och i familjen matas vi ofta med prestationsbudskap. Vart vi än vänder oss, så väntar krav på prestation.

Därför är det viktigt en sådan här dag, att också påminna sig om att det även finns andra värden. En motvikt:

För paradoxalt nog behöver många barn och unga idag höra om och om igen; att de duger som de är.

Att de inte behöver vara bäst för att vara älskade. De behöver höra att misslyckanden är en del av det normala livet. Att underprestation i perioder är helt normalt. Att perfekta människor inte existerar, och att jakten på prestation och perfektion i olika former bidrar till ohälsa. Att man kan vara älskad och värdefull, utan en papperslapp med högsta betyg i sin hand. Att personlig utveckling och människovärde inte är liktydigt med hur många akademiska poäng man plockar.

Kort sagt; hylla din student ikväll. Men glöm inte att tala med dem, och uppmärksamma dem som älskade individer, och var stolt över att de är de människor de är, i vardagen. För att de är de käraste du har. För att du älskar att höra dem skratta. För att livet är så mycket rikare när de kommer in i rummet.

Kommentarer (0)

Vikten av att kunna släppa det oviktiga. Om vardags-good enough!

Publicerad 2013-05-30 12:49:00 i Acceptans, Barn och familj, Leva tillsammans, Livspussel, Stress,

Idag skickade jag en bild (se nedan) på min förmiddagsdisk på köksbänken, till en kompis. Denna väninna ifråga stressas nämligen av oordning och stök. Vi diskuterade häromdagen att hon aldrig skulle klara av att låta disk stå kvar, som jag gör, utan att direkt röja bort den.

Syftet att skicka bilden var därför förstås rent terapeutiskt..då hon till viss del lider av ständiga måsten att hålla hemmet i ett visst skick..och ja, lite för att retas förstås:)..men mest för att få henne att ta det lite lugnare..

Hon svarade snabbt med sms:et "Usch! Rys"..(och lite senare "Vill du skapa masspsykosångest så fota dina lådor". (Men nej, det ska jag bespara eventuella läsare..:)

Vad vill jag då säga med det här? Jo..att jag för längesedan, för flera år sedan, kommit på att jag älskar att ha ordning och reda och välstädat överallt. Jag älskar även att bläddra i inredningstidningar och njuta av kala ytor, med var sak på sin plats. Varannan vecka har jag det så, efter att en städfirma varit här. (Det brukar hålla i ca ett dygn..)

Problemet är att jag verkar sakna den gen, som gör denna var-sak-på sin-plats-livsstil möjlig. Min låtsassyster fick nämligen den genen istället för mig. Hon har fullständig koll på allt, från minsta lilla 10 år gamla urvuxna barnsskridsko i storlek 31 (i en låda längst in till höger på hylla 3, fack 4 i skåp A i förrådet på vinden) till det där fina armbandet (i en liten ask, i en pytte-nätpåse knutet med sidenband i fin rosett, i en vit låda, på översta hyllan, i skåpet i hallen!..Detta hennes ordningssinne gör mig för övrigt alltid lika fascinerad! Hur går det till? (Om jag köper ett armband så kan jag ha det på mig en gång, sedan är det ju för fasiken borta)!

Så vad göra när man mår dåligt av stök och samtidigt vill leva ett liv i någorlunda harmoni? Ja, endera ser man till att organisera det så att det blir lättskött (om man är bra på det) eller så gör man som jag; tränar på att inte lägga så stor vikt vid att det är lite rörigt och stökigt under den här perioden i livet (småbarnsår och hektiskt vardagsliv). Sänker kraven på sig själv och andra. Ser det som en tillfällig fas (den är bra..för egen del har den fasen varit rätt lång..;) Lägger tid på annat som man finner har ett större värde, intalar sig själv att man duger bra ändå och har andra kvaliteer..:)

Om du fixar att ha ordning, och ett hem i tipp topp-skick, utan att köra slut på dig själv och din familj, så är det bara att gratulera (du har rätt gen!).

Gör du det inte, så lyd mitt råd och acceptera stöket som en del av tillvaron :) Good enough är tillräckligt bra.

Kommentarer (0)

Till Nangijala: I Converse-kista, till toner från YouTube

Publicerad 2013-05-20 20:28:00 i Acceptans, Barn och familj, Sorg, Vänskap,

Ikväll var stunden kommen. Familjen har hållit jordfästning i trädgården. Iris Ilone guldhamster gick bort i pinkalla februari men går till sin sista vila i en av försommarens vackra kvällar. (I väntan på lämpligt tillfälle har hon haft ett eget frysfack, likt många människor i dessa dagar, som också får vänta på sitt begravningstillfälle..)

Inlindad i hushållspapper, på en bädd av sågspån lade barnen henne i en skokartong från Converse, st 35. Vi konstaterade att hon var sig helt lik, trots frysförvaring. En och annan tår fälldes över det lilla livet, som blev så kort.

Färdkost medpackad i form av gurka, en halvt uppäten fröstång och lite pellets. Fadern i familjen grävde ett hål vid en fin plats i trädgården, där Converselådan sänktes ner.

Ovanpå planterades två rosbuskar och en kantlobelia (som modern fick offra från en av sina sommarkrukor..) Hussen hade själv snickrat korset och delvis gjort inskriptionen, (visst blev den fin? Se foto).

Begravningsgudstjänsten inleddes med några väl valda ord från Iris husse, om hur Iris levt sitt liv och hur snäll och fin hon varit. Efter detta spelade vi "Tryggare kan ingen vara" i en hiskeligt fruktansvärd och närmast frireligiös dansbandsversion från YouTube, på sonens mobiltelefon.

När de yngre i familjen även tyckte att vi skulle spela "Popular" med Eric Saade, så tyckte de lite äldre att begravningen nog hade börjat gå mot sitt slut..(Alla har sitt eget perspektiv på värdighet i sammanhanget..)

När alla andra gick in, satt den lille hussen fortfarande kvar vid sin vän.

Älskad - saknad.

Kommentarer (1)

Snart 13 - tankar om tid och kärlek

Publicerad 2013-05-05 07:28:00 i Barn och familj, Föräldraskap, Relationer,

Imorgon fyller äldste sonen 13 år. Som vi alla brukar konstatera då och då, så kan jag inte riktigt begripa var åren tar vägen. Och i april firade jag och hans pappa 21 år ihop. Ibland är det också svårt att förstå - att vi varit tillsammans i halva vårt liv..men det har vi.

Att leva tillsammans i en lång relation är en rätt häftig resa att göra, om förutsättningarna finns. Det är stort att lösa problem vartefter de dyker upp, och lära sig något av det. Att våga bråka, ifrågasätta, säga förlåt, att uttrycka det man behöver och vill ha, att ge fast man tvekar. Att vara sårbar. Behålla spänning och attraktion. Att lära sig något nytt om sig själv eller om den andre.

Det är inte speciellt lätt, men har man lust att ta sig an utmaningen, och tycker att den andre personen är värd det..så är det bara att köra.

Men tillbaka till den här blivande trettonåringen. Vårt gemensamma åtagande. Var kommer den här långe blonde killen ifrån? Som tappar bort alla sina saker konstant, som älskar att kolla på Family Guy och Två och en halv män, (fast jag tycker det är skit) och lata sig så mycket han bara kan?

Hur blev den lille kotten en kille, med en djupt ironisk och sarkastisk humor? Och som tvärtemot sin mamma gillar matematik, och som tycker att densamma pratar för mycket och alldeles för länge vid instruktioner och om känslor?

Som vrålar så fort vi ber honom plocka ur diskmaskinen? Som inte förstår meningen med ordning?

Som minst 5 gånger om dagen ber oss "chilla"?

Ingen vet. Däremot vet jag hur tacksam jag är är över att ha fått honom, och möjligheten att få följa honom genom livet. Imorgon väcker vi en tonåring! Tillsammans.

E när han fyllde 1 år. För längesedan.

Utan barn 1993. För längesedan :)

Kommentarer (0)

Om att släppa vikthets, att äta och njuta av livet

Publicerad 2013-04-28 09:14:00 i Barn och familj, Kost och hälsa,

Då och då händer det att jag får frågor om det här med vikt, eftersom det inte undgår människor runt oss att det här med mat och bakning är ett stort intresse i vår familj. Kan man äta vad man vill, när man vill, utan att gå upp i vikt? Äter jag av allt jag bakar? Är min man överviktig, eftersom jag verkar tillhandahålla en hel del kalorier? Jag ser ut att vara tämligen normalviktig - går det ihop med att äta mycket sött?

Svaren är både ja och nej.

Nej, i det avseendet att man inte kan äta vad man vill, när man vill, utan att gå upp i vikt - om man inte rör på sig ordentligt..vilket de flesta känner till vid det här laget. Under vinterhalvåret brukar vi lägga på oss 6-8 kg extra, men eftersom utgångsläget inte ligger högt brukar det rätta till sig när det blir vår. Men visst, även här har diverse metoder provats. Mest framgångsrikt är LCHF, tycker jag själv. Men då måste man ju vara extremt duktig på att avvara sockret..och det är svårt.

Ja, jag/vi äter av allt jag bakar, men jag äter inte upp allt ensam. Det blir bakning 2-3 ggr i veckan, och ibland bakar barnen själva. För mig så är bakning både avkoppling och ett sätt att få utlopp för kreativitet, genom att använda händerna utan att ha hjärnan alltför påkopplad.

Ofta ger jag bort mycket, för jag känner många som uppskattar och blir glada av hembakat. Alltifrån grannar, vänner och gamla farmor (som ju faktiskt jobbade på ett konditori en gång i tiden, men som nu lever sitt liv på hemmet där man bara får ostsmörgås till kaffet..).

För det mesta så äter vi bra hemlagad mat och på bestämda tider; mycket protein, grönsaker och få kolhydrater. Vi använder riktigt smör, grädde, creme fraiche och naturell youghurt i all matlagning. Vi rör på oss väldigt mycket, vanligtvis går jag en timmes promenad per dag - då kan man nästan äta vad man vill. Jag utnyttjar lunchen till att ta en extra promenad, så ofta jag kan. Det kan vara lite uttjatat, men det gäller att få motion att bli lika naturligt som att sova - man bara gör det utan att tänka på det.

Lite av min livsfilosofi är att livet är för kort för att tänka för mycket på att hålla igen på kalorier, och vara alltför fixerad vid sin kropp och hur man ser ut. Livet blir ju så torftigt, mat är så mycket glädje, hälsa och framförallt gemenskap!

Jag märker att vårt sätt att se på mat och rörelse också bidrar till att barnen får det med sig, utan att vi pratar för mycket om hälsa. De gillar mat, begriper sig redan på näringslära och visar inga tecken på nojor kring vikt.

Det är också någonting jag hoppas att de kommer att ta med sig ut i livet; glädjen med att tillreda måltider och äta tillsammans. Det om något är en investering i en god hälsa, både psykiskt och fysiskt.

Kommentarer (0)

Föräldrar och lärare - lär dig om barn/unga med adhd!

Publicerad 2013-04-10 17:29:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Kommunikation, Lästips, Neuropsykiatriska funktionshinder, Skolfrågor,

För en tid sedan sprang jag på en fantastisk bok, som vänder sig till föräldrar, lärare, specialpedagoger och andra intresserade. Den vill jag verkligen tipsa om idag! Skaffa den om du har ett barn med adhd eller möter elever som har den diagnosen.

Boken heter Adhd - att leva utan bromsar med underrubriken "en praktisk vägledning" och är skriven av Martin L Kutscher.

Kutscher är en internationellt erkänd barnneurolog och författare, verksam i New York. Som förälder själv till en pojke med Add, (samt det faktum att jag själv föredrar kreativt kaos framför ordning) är detta en av mina största utmaningar - att hjälpa honom att strukturera upp sin tillvaro, utan att själv vara speciellt bra på det..Detta tror jag att fler föräldrar och även lärare kan känna igen sig i.

Jag har även läst många böcker i ämnet, men ingen har varit långt ifrån lika bra som den här. Boken i sin helhet är rolig och lättläst. Ett kapitel som är helt suveränt rör skolarbetet - och att hålla just ordning och reda.

ADHD - att leva utan bromsar : en praktisk vägledning

Boken sammanfattar även de insikter som framstående forskare inom området gjort. T ex om den neurologiska bakgrunden till adhd, som Kutscher beskriver den: "Frontalloberna sover på jobbet"..

Adhd är ett reellt tillstånd. Det rådande kunskapsläget kan sammanfattas på följande sätt;

# Frontalloberna och prefrontalloberna i hjärnan är säte för våra exekutiva och hämmande funktioner.

# Signalsubstanserna dopamin och noradrenalin spelar en framträdande roll för de hämmande funktionerna i frontal-och prefrontalloberna.

# Vid adhd är de här signalsubstanserna inte tillräckligt verksamma. Enkelt uttryckt innebär adhd att frontallobernas "bromsar" samt andra exekutiva funktioner i hjärnan -sover.

Oordning finns därför i praktiken inbyggt i adhd. Så gott som samtliga människor med adhd har medfödda svårigheter inom det här området.

Kutscher redovisar symtomkriterier för adhd som avser bristande uppmärksamhet, och bland dem kan man se att fem av nio kriterier avser just organisationsförmåga.

De övriga fyra berör begränsat uppmärksamhetsomfång och distraherbarhet:

-svårt att vara fullt uppmärksam; gör därför fel till följd av slarv eller obetänksamhet

-har svårt att behålla uppmärksamheten

-tycks inte lyssna vid direkt tilltal

-distraheras lätt av yttre stimuli

-har svårt att organisera uppgifter

-misslyckas med att genomföra uppgifter (dock inte pga ovilja eller bristande förmåga)

-undviker uppgifter som kräver uthållig organisationsförmåga

-tappar bort saker som behövs för att utföra uppgifter

-ofta glömsk i vardagen

Desorganisation är alltså en inbyggd dysfunktion i diagnosen. Det förklarar, som Kutscher skriver, behovet av att hjälpa barnet/den unge med att HÅLLA ORDNING.

Tolka inte oordning som ett tecken på att barnet inte bryr sig eller är slarvig! Hos människor med adhd fungerar hjärnan annorlunda, när det gäller förmågan att organisera och planera.

Ordning är en fråga om förmåga. Vissa människor är bra på att ordna och organisera. De som har adhd, är det inte, och det har med hjärnan att göra - inte att man är slarvig eller lat.

"Hjärnan kan så att säga ha extremt goda förutsättningar att skriva en uppsats men extremt dåliga förutsättningar att hitta uppsatsen morgonen därpå..och det är den här slående ojämnheten i fråga om färdigheter som gör den bristande organisationsförmågan till ett funktionshinder.."

Kutscher skriver vidare att åtgärder för att möta den bristande organisationsförmågan hos barn/unga med adhd bör spela en huvudroll i skolans åtgärdsprogram för dessa elever.

Han beskriver sedan flera handfasta tips och tricks till både lärare och föräldrar på hur man hjälper elever att organisera sitt skolarbete. Alla beskrivna stödåtgärder för bättre ordning kompletterar Kutscher även med andra saker som kan vara viktigt att tänka på:

Alltifrån vad man som lärare kan behöva vara observant på; t ex att det finns problem som har kopplingar till adhd. Många elever har också inlärningssvårigheter i någon form, särskilt vanligt är nedsatt skrivförmåga, svårigheter att uttrycka sig skriftligt, problem med stavning, svårigheter att följa anvisningar i flera steg/följa instruktioner i flera steg.

I övrigt berör författaren förhållningssätt på olika sätt; att se realistiskt på barnet/den unge med adhd som du möter varje dag. Om att bevara lugnet; tolka inte problematiska beteenden som personliga förolämpningar.

Ett sätt är att regelbundet bedöma de adhd-relaterade beteendena hos ditt barn, eller en elev, med hjälp av en kort checklista, tex:

-Distraherbarhet

-Desorganisation

-Impulsivitet

-Rastlöshet

-Överkänslighet

-Kontaktproblem

Ovanstående är utgångsläget, alltså inte ett typiskt barn. Detta kan vara värt att tänka på. För om man betänker att det är så här svårigheterna kan se ut, så har man lättare att möta barnet där det är, istället för att gå igång och hamna i konflikt.

Erbjud hjälp med det som inte fungerar i den stund det behövs, istället för att ge negativ respons när det redan är försent. Kutscher ägnar även ett kapitel om läkemedelsbehandling, som är väl värt att läsa. Det är tydligt att det finns många fördomar och förutfattade meningar om medicin som kan hjälpa barn med adhd, vid sidan av pedagogiska stödåtgärder och familjestöd.

Det näst sista kapitlet ägnas till den unge själv medan det sista ägnas åt en sammanfattning.

Läs den!

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127121569

Kommentarer (4)

Mamman VS sprutfobin = 1-0

Publicerad 2013-03-01 18:35:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Föräldraskap, Psykologi,

I förrgår blev jag uppringd av skolsköterskan på sonens skola. Skolsköterskan är en han, och har ett efternamn som får mig att le varje gång jag hör det. (Det är så ovanligt att jag inte vill avslöja det här, men det är väldigt likt ordet "Gullefjun").

Så denne skolsköterska ringer alltså och säger ungefär som följer;

"Ja, hej...det är XX Gullefjun, och vi håller på med vaccinationer den här veckan, och jag har inte fått in någon lapp från er vårdnadshavare där ni godkänner att E tar den här vaccinationen"?

Jag svarar att det kan bero på att jag och hans pappa inte har sett röken av någon lapp..Det framkommer snabbt att Gullefjun har sonen sittande bredvid sig (jag kunde nästan höra den lille andas av anspänning..för jag har nog mina aningar om hur det kan komma sig att den här lappen kommit på avvägar..)

"Så nu undrar jag om du kan godkänna det över telefon här, så jag kan ge honom sprutan"?

Eftersom jag känner min son rätt väl vid det här laget, så frågar jag om han kan få ta den vid ett senare tillfälle, så han får möjlighet att förbereda sig, och Gullefjun svarar att jadå, det går bra. Så långt var allt gott och väl.

Det gick sämre när sonen skulle hämtas senare samma eftermiddag. Han hoppar in i bilen med ett neutralt ansiktsuttryck. Tills lappen kommer på tal. Var är den? Jo, den låg kvar i bänken minsann. Ok, säger jag.."men då får du ta sprutan i v 11 då istället". Samtidigt som jag säger detta vet jag vad som väntar. Han har nämligen utvecklat allt mer av en sprutfobi, de senare åren. Han tittar lugnt på mig och svarar med ett enkelt "Nej".

Vadå nej? frågar jag (och här inbillar jag mig fortfarande att jag har fullständig kontroll över var den här dialogen är på väg). "Jag menar nej, som i att jag inte tänker ta sprutan".

En halvtimme senare har den lugna och kontrollerade mamman misslyckats fullständigt. I total härdsmälta och emot all föräldrapsykologi har både mutor och hotelser utdelats om vartannat.

Inget hjälper, inte ens hotet om att beslagta sonens laptop, förbjuda tv-tittande i minst en månad samt gömma undan Xbox, gav utdelning. Muta i form av 200 kr i kontanter faller direkt "Jag skulle inte ens ta den om jag fick 3000 kr".. Sonen (som så här dags i konversationen börjar ana segervittring) svarar bara; "nej, jag tänker inte ta sprutan".

Ja, ni hör ju själva.. total modersförnedring. Efter detta nederlag infann sig en tillfällig vapenvila..

Sprutfobi är vanligt, sägs det. Eller "injektionsfobi" som det heter. En snabb googling ger svaret att runt 3,5 procent av befolkningen är drabbad, eller 300 000 personer och ytterligare fler känner obehag inför sprutor och nålar, men i lindrigare grad. Någon har till och med doktorerat i ämnet, läser jag.

"I vissa fall har den drabbade varit med om något traumatiskt i unga år. Någon har kanske hållit fast armen och lurats och sagt att ”det känns inte”, och sedan gör det ändå ont. Vi vet att barn har lägre smärttröskel än vuxna", säger hon, människan som doktorerat.

Själv härleder jag det till fem tidigare täta vaccinationer. (Svininfluensan och direkt inpå dem Twinrix inför resa).

Nu har ju sonen på sätt och vis lite tur trots allt..för jag vet att behandlingar mot fobier ofta går snabbt och är effektiva.

Efter vapenvilan, senare på dagen, pratar vi om att det är just en fobi och att det går att bota. Så härdsmältan slutar med att jag ger honom respit att ta sprutan, mot att han lovar att ta emot behandling. Och på tal om det, det gick hur fort som helst att boka en tid för KBT-behandling, och redan nästa vecka har han sin första tid! Han verkar t o m lite glad. (Kanske inte så mycket över behandlingen som att få behålla sin laptop och Xbox)? Nåväl..slutet gott, allting gott. Kan vi hoppas :)

PS Om du själv går och dras med en fobi av något slag, så är mitt råd att ta tag i det. Varför slösa energi på att vara rädd, eller t o m begränsa sig själv pga rädslor, som inte alltid är rationella..DS

Kommentarer (0)

Det var en gång..en stuga i Solvik

Publicerad 2013-02-23 19:57:00 i Allmänt, Barn och familj, Leva tillsammans,

Det var en gång...en liten röd stuga som låg i Solvik. På en sten på den numera övervuxna tomten har några målat "1969" med röd färg. Huset är borta, utedasset likaså. Mindre träd och sly växer och har tagit över den tidigare pedant skötta tomten, med utsikt över Mälaren.

"Några" var Stina och Tore. 1969 var året då de började arrendera den lilla stugan med tillhörande utedass. En tillflyktsort från arbetet på Fil-Öbergs och TGOJ, i Eskilstuna. De betalade 1800 kr om året till bonden som ägde marken. På den tiden cyklade de dit, fullprovianterade, en sträcka från centrum på ca 2 mil,

Där tillbringade de somrarna tillsammans med barn, barnbarn och vänner. Ett sommarparadis i all enkelhet, stugan var utan både el och vatten. Maten lagade de på gasolspis. Ja, både uppvärmning och kylskåp gick på gasol. Enda förströelsen att tala om var en batteridriven radio. Ingen tv, inga mobiltelefoner. Istället löstes korsord, det spelades kort, kastades pil, fikades, pratades, spelades badminton, varvat med ett och annat dopp i sjön. Det fanns gott om blåbär, och mången tallrik med bär och mjölk intogs. Där fiskades, dansades, tjafsades, älskades och firades det. Om det berättar min man, som ofta tog cykeln ut till sin mormor och morfar.

Varför berättar jag det här? Jo, vi åkte förbi där idag. Tänkte att vi kanske kunde se om stugan stod kvar, eller om någon tagit över tomten och byggt nytt. Istället stod vi och tittade på en plätt natur, som smält ihop med sin omgivning. Det enda som fanns kvar var stenmuren, intill vilken vi suttit och grillat på stugans uteplats, och vilken vi tältat bredvid, när vi var unga, min man och jag.

Hur underligt är det inte, hur livet kan upplevas som likadant, dag efter dag efter dag, år efter år. Ibland suckar och irriterar vi oss, önskar oss nya upplevelser, kanske nya vyer, nya ägodelar. Ibland väntar vi på framtiden, längtar någon annanstans, väntar på morgondagen. Allt medan livet faktiskt pågår hela tiden. Sällan tänker vi på att en dag har vi bara minnen, som bara vi som var där kan minnas.

Stina och Tore är borta sedan rätt länge. Av trettio års sommarliv finns inga spår, åtminstone för den utifrånkommande betraktaren.

Och någonstans under snön ligger där en sten, som någon kommer fundera över varför den är märkt med 1969.

Kommentarer (0)

Iris Ilone has left the building..

Publicerad 2013-02-13 18:12:00 i Barn och familj, Leva tillsammans, Lästips, Sorg,

Sedan ett par dagar tillbaka är det ingen överdrift att säga att det råder något av förstämning i huset.. Familjens älskade guldhamster blev från en dag till en annan hastigt sjuk och gick bort. Hon drog sina sista andetag och dog i händerna på mig, med barnen gråtandes runt omkring. Det är märkligt hur fäst man kan bli, till och med vid den som många av våra vänner kallat "den där lilla råttan".

Här lever vi i en värld med miljöförstöring, svält och krig, och här sörjer vi en liten hamster (som vi dessutom tog till veterinären, i ett försök att se om det kunde röra sig om något botbart). Denne veterinär ringde idag för att följa upp medicineringen, men han fick nöja sig med ett "jag beklagar sorgen" när jag berättade att Iris Ilone Guldhamster (med stamtavla!) tyvärr vandrat vidare till de sälla jaktmarkerna.

Mina tre barn, med helt olika personligheter, har handskats med det var och en på sitt sätt. En verbaliserar och är känslomässig kring det som hänt, en annan har dragit sig undan, gråter och har svårt att överhuvudtaget prata om det. Den yngste har berättat i skolan, klurat på det för att sedan släppa det.

I morse konstaterade en av dem att det vore kanske bra att köpa den där "Sorgboken" (Maria Farm) som de pratade om i tvs morgonsoffa..-Jag tror i och för sig att den är skriven till barn som förlorat en förälder, sa jag lite försiktigt..men fick bita mig i tungan för här gäller det att ha respekt för sorgens uttryck..

Och föräldrarna? Ja, vi är också lite dävna..vem kan inte låta bli att charmas av en liten handtam, toalettränad och kelig hamster? Det lilla korta livet - det lilla i det stora - en vän som har ett värde och måste sörjas. Sov gott Iris, hälsa hamsterhimlen!

Att få somna i frid, det passar
en liten hamster med trötta tassar.
Du få möta de små, lilla vän,
alla kommer till slut hem igen.
Det är sant och det är visst
alla kommer hem till sist

Kommentarer (0)

Låt inte debatten om socialt utsatta barn handla om vilka ord som används

Publicerad 2013-01-17 20:22:00 i Allmänt, Barn och familj, Elevhälsa, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

"Barn med lite pengar har ingen intresseförening som för deras talan. Inga starka föräldragrupper. De är hänvisade till enskilda socialtjänstemäns tolkning av lagen och sina liv, om och när de far illa. Låt inte den viktiga debatten om barn och familjer i Sverige som lever under långvarig ekonomisk och social utsatthet handla om vilka ord som används eller om exakta mätningar"

Så skriver författaren Susanna Alakoski under rubriken "Alla barn går inte i trasiga skor" i DN, apropå att Uppdrag granskning ägnat mycken möda igår, åt att bevisa att ordet "barnfattigdom" är missvisande. Du hittar inlägget här:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/alla-fattiga-barn-gar-inte-i-trasiga-skor

Egentligen skriver hon redan allt det jag själv hade kunnat skriva, så är du intresserad av ämnet ska du börja med att läsa det.

Det är möjligt att ordet "barnfattigdom" är missvisande enligt någon form av statistisk beräkning. Allt går ju som bekant att visa med statistik. Bris har nu gått ut och sagt att man hellre vill tala om "social och ekonomisk utsatthet" Ja, kalla det vad ni vill, bara vi inte slutar att prata om det, tänker jag.

Själv minns jag att jag hamnade i diskussion omkring ordet "barnfattigdom" för ett par år sedan, på facebook. En bekant raljerade över begreppet och menade att någon barnfattigdom inte existerar.

Jag svarade upp med de erfarenheter jag gjort genom att arbeta tio år som socialarbetare, både inom sjukvård, socialtjänst och skola. Jag möttes av hätskhet. Personangrepp. Förlöjligande.

Jag förstod först inte vad det var som var så provocerande med att diskutera att det finns många människor som lever på fattigdomsgränsen i Sverige idag. För provocerande var och är det, uppenbarligen. Varför? För att det kan bli ett slagträ i den politiska debatten?

Eller, i värsta fall; för att vi blir allt mer oempatiska i det här landet, ju bättre vi själva har det?

Jag blev förvånad över det provokativa i att prata om socialt utsatta barn, men kom på att det ju handlade om det där som Susanna Alakoski är inne på ; att det inte alltid syns.

"Vanligt folk", dvs medelklass, kommer ju aldrig i kontakt med dessa barn. Möjligen i förskola och skola, då och då. Men inte tydligt nog. Varför? Jo, för att människor döljer sin ekonomiska utsatthet till varje pris. "Avvecklar sig" som hon skriver. Det långsiktiga slitaget. Stressen över att aldrig ha en enda krona över till något extra och att få försaka det mesta som andra barn har. Hopplösheten. Avsaknaden av drömmar och tankar kring framtiden.

Jag har suttit i många samtal med de här barnen/ungdomarna. Som socialsekreterare och som kurator. Det är inga vackra berättelser. De är barnen som lever sina liv i grått. Utan färger. Allt är en gråskala. De går i samma kläder året om. När det är dags att åka på fiskeutflykt med skolan så har de inga stövlar och inga jeans till ombyte, när de väl är på plats. ((Framkom i samtal med lärare). " Jag har bara ett par jeans och ett par joggingbyxor".

"Jag bor med min mamma som är förtidspensionär pga psykisk sjukdom. Manodepressiv. Hon köper och handlar en massa i perioder när hon är manisk. Ibland på mitt namn. Hon har hyresskulder och vi kommer att bli vräkta. Hon vill ta livet av sig. Min pappa? Aldrig träffat, han missbrukar och bor i Malmö. Mitt studiebidrag har CSN dragit in eftersom jag skolkat. Men jag vet inte hur jag ska orka plugga när allt är så här."

I USA har man i flera aktuella studier visat att barn i socialt utsatta bostadsområden, uppvuxna i likaledes socialt utsatta familjer, har högre påslag av kortisol (stresshormon) i kroppen jämfört med barn i uppvuxna under trygga välbärgade förhållanden. Att gå runt med ett kroniskt kortisolpåslag främjar på sikt diabetes, fetma, högt blodtryck etc.

Det man också kunnat påvisa är att kroniskt hög stress inverkar negativt på växande barns hjärnor. Det får effekter på deras kognitiva utveckling, inlärning, koncentration och uppmärksamhet. På deras psykiska mående och på deras skolprestationer. Att lyckas i skolan är en av de enskilt viktigaste påverkansfaktorerna för att få ett bra liv som vuxen.

Vi vet alltså rätt mycket om vad social utsatthet gör med barn, om det sociala arvet. Att barn inte orkar med skolan om de har det för jobbigt utanför, där hemma. Att det leder till fysisk och psykisk sjukdom och utslagning på en tuff arbetsmarknad. Till våld, missbruk, och kriminalitet. (Läs gärna tidigare blogginlägg "Nu fick skolminister Jan Björklund igång mig på riktigt"):

Men ändå, så tycker Janne Josefsson att det var viktigt att ägna tid åt att nita Rädda Barnen, Bris och Majblomman på bästa sändningstid igår.

Sorgligt är bara förnamnet.

Kommentarer (2)

Att vara förälder till sina föräldrar (och en galen Jack Russel).

Publicerad 2013-01-13 21:09:00 i Acceptans, Allmänt, Barn och familj, Funktionshinder, Föräldraskap, Leva tillsammans,

I dagarna som gick blev jag åter påmind om att jag börjar närma mig en ålder, då många med mig har egna föräldrar som börjar uppvisa allt mer säregna drag, som man måste förhålla sig till.

Och jo..jag vet.. Alla människor är speciella och unika, alla människor har sina egna personlighetsdrag, inklusive jag själv. Men mina föräldrar är verkligen speciella med stort S. Det har de alltid varit, och med stigande ålder har detta inte förändrats. De sista åren har även mina barn börjat upptäcka det, så vi har börjat prata om det mer öppet med dem, för att de ska ha förståelse.

Anledningen till att det blev ett bloggämne idag, är att jag oftast blir påmind om mina föräldrars speciella särdrag och sätt att förhålla sig till livet, när jag hamnar i situationer då jag, för omväxlings skull, blir beroende av deras hjälp eller stöd. T ex som har varit fallet nu när jag varit sjuk.

Mitt förhållningssätt till dem genom åren har till största delen handlat om att se det humoristiska i allt som händer (och inte händer), för att överleva i en ibland lätt surrealistisk tillvaro. Det är svårt att vara ett barn till sjuka föräldrar, och man ska inte inbilla sig att det blir lättare att vara ett vuxet barn till sina sjuka föräldrar. Det är verkligen jättesvårt. Hela tiden.

Det kan åt andra sidan inte bara få vara nattsvart jämt..jag måste få prata om dem med humor och ironi, och ibland MED dem när de är på det humöret. Ibland når jag fram och då kan vi skratta åt alla tokigheter som händer, tillsammans). Stort som smått. Det bara måste få vara så, annars skulle jag bli galen. Det finns faktiskt så många berättelser som de gett upphov till ( t ex semestern i Laholm, som jag skrivit om tidigare) att jag skulle kunna fylla en bok, men jag vet inte när jag ska få tid att skriva den :)

För roligt, det ska gudarna veta, är det. Ofta! Jag vill att ni som läser detta förstår att jag älskar dem. Genom att skriva om dem, så är det ett sätt (mitt sätt) att visa respekt för dem, istället för att låtsas som att de inte finns.

En tragikomisk sak med mina föräldrar är att de älskar djur. Men de är inte så bra på att fostra dem. Tills för några dagar sedan hade de (tack och lov) bara en hund. Låt mig berätta:

Hunden är tokig. Och då menar jag fullständigt galen. Den är nu 12 år och har varit lika galen från början. Barnen är livrädda för den. Alla är livrädda för den. Som min man brukar säga "Jag tyckte om Jack Russel som ras, men den där hunden har förstört det helt". För att göra det hela värre så är den döpt till Popsie. Popsie är ett högst opassande namn på den här hunden. (Popsie för ju snarast tankarna till typ..gulliga Pet shop djur, eller hur?). Någon sa att den äldsta Jack Russeln blivit 21 år, så jag antar att jag och fler med mig får lida ett tag till.

För Popsie jagar allt. Människor på cykel. Små barn. Gamla människor. Joggare. Folk med keps. Ibland hugger den efter både husse och matte. Den har huggit efter barnbarnen som tultat förbi i blöja, den har huggit min syssling i handen när hon skulle hälsa på min mamma. Den morrar och gör konstanta utfall mot alla som hälsar på.

Kort sagt; Om Jack Russelterriern Popsie var en människa så skulle den bli intagen och medicinerad med neuroleptika, och läkaren skulle behöva ha assistans av polis, med dragna vapen, vid tidpunkten för omhändertagandet. Om Popsie var en tonåring i USA, så skulle ingen i efterhand bli förvånad om hon begått en skolskjutning. (.."Popsie var ju alltid så labil på något sätt..svår att få kontakt med..hade ibland aggressiva utbrott..kanske hade detta gått att förhindra om någon sett tecknena i tid"..).

Problemet är att detta är en älskad hund. Mina föräldrar avgudar den. Och som många andra gånger, så är det ingen av oss andra som begriper någonting. "Hon är jättesnäll". "Ni får inte röra er så snabbt förbi henne bara", "Hon är såå gullig..bara lite blyg"..osv.

Häromdagen kvittrade det bakom min far, när jag pratade med honom i telefonen. (Börjar ana oråd..).

Mycket riktigt. Min far har på impuls tyckt att det vore en god ide att införskaffa två Nymfparakiter. Med tillhörande bur. Modell Gigantico. Jag besökte dem igår och inser att buren tar upp halva deras vardagsrum, och jag överdriver inte. Att stå där och betrakta denna scen, är som att ingå i en sketch ur "Allt faller". (Jag tror ni kan föreställa er mitt ansiktsuttryck när han berättar att han dessutom döpt dessa två gracila små varelser till Piff och Puff).

Jag tittar på min kära mor under ett ögonblick. Jag behöver inte säga något innan hon säger: "Jag ville inte ha dem! Men jag gick med på det". (Jag förstår som vanligt varför det blir lite otydligt för min far att förstå att hon verkligen INTE vill ha dem).

Varpå min far svarar "Jodå, du kommer att älska dem" till min mor. Ett lättare meningsutbyte dem emellan utbryter, alltmedan jag och min man tittar på Popsie som oroligt rör sig strykandes runt buren...Vem ska ta hand om fåglarna när vi reser utomlands senare i år..? frågar jag lite försiktigt. (Vi har ju redan ett problem med Popsie. Att säga att det saknas frivilliga hundvakter i bekantskapskretsen är ett understatement..).

Det ska gammelfarmor göra, säger pappa bestämt. Jag blir förvånad i några sekunder, eftersom farmor bor på ett ålderdomshem och inte är så förtjust i när det blir förändringar i tillvaron.

Varpå min pappa säger.."Fast säg inget, för hon vet inte om det än".

Kommentarer (0)

Tidigare inlägg

HullerOmBullar.blogg.se

Varför är debatten om läxor så laddad?

70-talist, javisst! Alternativt från stenåldern.

Smörgåstårta? Är inte det lite 80-tal?

Myrornas krig

Fy fan vad du är bra - för att du är just du!

Vikten av att kunna släppa det oviktiga. Om vardags-good enough!

Till Nangijala: I Converse-kista, till toner från YouTube

Snart 13 - tankar om tid och kärlek

Om att släppa vikthets, att äta och njuta av livet

Föräldrar och lärare - lär dig om barn/unga med adhd!

Mamman VS sprutfobin = 1-0

Det var en gång..en stuga i Solvik

Iris Ilone has left the building..

Låt inte debatten om socialt utsatta barn handla om vilka ord som används

Att vara förälder till sina föräldrar (och en galen Jack Russel).

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela