HullerOmBullar.blogg.se

Ett oväntat möte i affären och kopplingen till min gräsmatta..

Publicerad 2014-05-04 02:07:56 i Acceptans, Allmänt, Elevhälsa, Skolkurator, Socialt arbete, Sorg, Stress,

Våren har kommit. Jag brukar strutta runt i trädgården för att leta efter livstecken bland bruna blad, krafs och skrutt. 

Varje år så tror jag att vissa delar av gräsmattan har dött: stora kala fläckar går att finna, ofta på samma ställen år från år. Och varje år så tänker jag att jag ska göra något åt de där fläckarna, "toppdressa" exempelvis. Det brukar stanna vid tanken..för tyvärr är jag både lat och glömsk när det kommer till vissa sorters trädgårdsarbete..Eller så undlåter jag att göra det, då jag ju faktiskt vet att gräset brukar ta sig ändå. 
På något mirakulöst sätt så har gräset alltid återhämtat sig, varje år, hittills! Dess växtkraft och överlevnad fortsätter att fascinera mig år från år. 

Härom veckan stannade jag till i en mataffär på vägen hem från jobbet. Trött, ouppmärksam (och i ärlighetens namn rätt avstängd för intryck) stod jag och skulle betala, när jag mötte kassörskans blick. Eller säger man kanske kassör, för det var en man.

Under några sekunder så kunde vi inte placera varandra, men det var något bekant för oss båda, och vi log mot varandra. Först när jag stod och packade kassarna, så kom jag på vem han var. För många år sedan hade jag suttit i bara ett par, möjligen kanske tre, stödsamtal med honom. Han hade varit ett sk ensamkommande flyktingbarn från ett svårt krigshärjat land, då runt 16 år gammal. --Och nu, inget barn längre, utan en vuxen man.

Vi vände oss mot varandra för att högt konstatera att vi faktiskt setts förut. Han var glad, pratade nästintill felfri svenska  och berättade att han mådde bra..att det mesta var mycket bättre nu, att han hade fast arbete, egen lägenhet och trivdes..och upplevde att Sverige nu var "hemma för honom"...När jag gick hade han stängt sin kassa och han började prata med en svensk kollega i kassan bredvid, jag hörde hur de skrattade och skojade med varandra.

Jag letade i minnet. Hur hade det varit? Vad hade vi pratat om? Efter en stunds letande i minnet kom jag på det: 

Han var den tysta, men arga pojken som bara ville hem. Vi hade haft tolk. Han sa om och om igen att han ville hem. Hem igen till det otrygga, krigshärjade och fattiga. Till modern, som var den enda som var kvar av familjen. Hon hade tagit det hon ägde efter att maken dött, för att skicka sin ende kvarvarande son till ett bättre liv. Ett liv i ett land, som han dock inte ville vara i. Han hade skickats på en resa och i en riktning som han inte själv hade valt. 

Han hade varit full av motstridiga känslor, dels inför att inte vilja släppa in allt vad ett nytt land kunde vara och erbjuda, att vara arg på modern som skickat iväg honom, samtidigt som han förväntades vara tacksam för att hon ville ge honom chansen till ett nytt och bättre liv. Men utan henne.

Han sörjde. Men han visste inte om det själv. Han hade ingen livsgnista. Att prata om sorg var svårt. Vi hade mycket lite gemensamt, när det kom till referensramar..det kan var och en begripa. 

Han grät. Tolken och jag lyssnade. Någonstans förstod han att han inte kunde återvända. Han kunde heller inte ha kontakt med modern. Han visste inte var hon fanns. Han var lämnad övergiven, kände han. Han var arg på modern, samtidigt som han inte visste om hon faktiskt levde. - Han fick inte ihop det, och befann sig i fritt fall.

I detta skick sände jag tillbaka honom till klassrum och undervisning. Det blir lite halvdant. "Torka tårarna nu, plocka ihop dig och försök att leva - do the best you can. En snabbmatsvariant av bearbetande samtal.

Jag åker ifrån affären och fascineras över hur välmående han sett ut att vara. Och hel. Han hade alltså ändå tillslut valt att leva.

Få av oss förstår vilka krafter som sätts i rörelse i migrationsprocesser. Få av oss förstår hur oändligt mycket styrka som krävs av människor för att börja leva här, bland oss. En del klarar det sämre, medan andra klarar det bättre.

Människan är otrolig när det kommer till återhämtning, det har jag stor respekt för. Det finns något tröstande i det. Något lugnande och lindrande. 

När jag kommer hem packar jag upp mina varor och tittar ut genom köksfönstret, på barnen, som hoppar studsmatta. Jag blickar ut över tomten och funderar över gräsmattans återhämtning. Kommer den klara sig i år också? Troligen. Fast att den ser kal och död ut, så kommer den nog att växa igen. Jag borde lärt mig det nu, att vänta och se tiden an.



Kommentarer (0)
sorg migrationsprocess återhämtning stress,

Vikten av att kunna släppa det oviktiga. Om vardags-good enough!

Publicerad 2013-05-30 12:49:00 i Acceptans, Barn och familj, Leva tillsammans, Livspussel, Stress,

Idag skickade jag en bild (se nedan) på min förmiddagsdisk på köksbänken, till en kompis. Denna väninna ifråga stressas nämligen av oordning och stök. Vi diskuterade häromdagen att hon aldrig skulle klara av att låta disk stå kvar, som jag gör, utan att direkt röja bort den.

Syftet att skicka bilden var därför förstås rent terapeutiskt..då hon till viss del lider av ständiga måsten att hålla hemmet i ett visst skick..och ja, lite för att retas förstås:)..men mest för att få henne att ta det lite lugnare..

Hon svarade snabbt med sms:et "Usch! Rys"..(och lite senare "Vill du skapa masspsykosångest så fota dina lådor". (Men nej, det ska jag bespara eventuella läsare..:)

Vad vill jag då säga med det här? Jo..att jag för längesedan, för flera år sedan, kommit på att jag älskar att ha ordning och reda och välstädat överallt. Jag älskar även att bläddra i inredningstidningar och njuta av kala ytor, med var sak på sin plats. Varannan vecka har jag det så, efter att en städfirma varit här. (Det brukar hålla i ca ett dygn..)

Problemet är att jag verkar sakna den gen, som gör denna var-sak-på sin-plats-livsstil möjlig. Min låtsassyster fick nämligen den genen istället för mig. Hon har fullständig koll på allt, från minsta lilla 10 år gamla urvuxna barnsskridsko i storlek 31 (i en låda längst in till höger på hylla 3, fack 4 i skåp A i förrådet på vinden) till det där fina armbandet (i en liten ask, i en pytte-nätpåse knutet med sidenband i fin rosett, i en vit låda, på översta hyllan, i skåpet i hallen!..Detta hennes ordningssinne gör mig för övrigt alltid lika fascinerad! Hur går det till? (Om jag köper ett armband så kan jag ha det på mig en gång, sedan är det ju för fasiken borta)!

Så vad göra när man mår dåligt av stök och samtidigt vill leva ett liv i någorlunda harmoni? Ja, endera ser man till att organisera det så att det blir lättskött (om man är bra på det) eller så gör man som jag; tränar på att inte lägga så stor vikt vid att det är lite rörigt och stökigt under den här perioden i livet (småbarnsår och hektiskt vardagsliv). Sänker kraven på sig själv och andra. Ser det som en tillfällig fas (den är bra..för egen del har den fasen varit rätt lång..;) Lägger tid på annat som man finner har ett större värde, intalar sig själv att man duger bra ändå och har andra kvaliteer..:) 

Om du fixar att ha ordning, och ett hem i tipp topp-skick, utan att köra slut på dig själv och din familj, så är det bara att gratulera (du har rätt gen!).

Gör du det inte, så lyd mitt råd och acceptera stöket som en del av tillvaron :) Good enough är tillräckligt bra. 

 

Kommentarer (0)
Acceptans, Good enough, Stress, Stök, Sänka kraven,

Tar lyckofasaden verkligen död på oss?

Publicerad 2013-05-08 08:26:00 i Acceptans, Leva tillsammans, Psykologi, Relationer, Stress,

Igår cirkulerade en länk till en av skådespelerskan Mia Skäringers krönikor runt på facebook: "Lyckofasaden tar död på oss". 
 
Det mesta av det Mia skriver i bokform och i krönikor balanserar det djupt mänskliga; om att bli sedd, räcka till och duga som den man är. Det finns något befriande i att våga visa flera sidor, av vad det innebär att vara människa. Att inte känna skam över tillkortakommanden; som förälder, som arbetstagare, som vän, som partner. 
 
Så här skriver hon bland annat:
 
"Jag tror att upprätthållandet (av fasader) kan ta död på vad som helst. Människor, relationer och livslust. Att överputsade fasader kan vara livsfarliga. Därför skrev jag ofta om min skilsmässa på bloggen. Om min sexlust som kommer och går. Om min pappa som hade alkoholproblem. För att låta andra känna igen sig i mig och därmed avdramatisera sånt som är svårt men som ändå tillhör iallafall mitt liv, mycket mer än stora hysteriska gapflabb."
 
 
Jag funderar också i liknande banor. Men, fasader handlar också om något annat: Om att behålla sina gränser. Det vi väljer att visa upp för omvärlden är oftast det tillrättalagda. Det betyder inte att det inte finns en massa annat där bakom, men det finns också något klokt i att välja att visa upp det i mindre sammanhang, tillsammans med människor vi står nära och är trygga med.
 
Själv tror jag inte att det största problemet är att människor i hög grad väljer att visa upp sina lyckofasader, problemet ligger snarare i hur vi själva tänker...om oss själva och om andra.
 
Att tänka och uppfatta att andra putsar på sina fasader - det kanske de gör, men det är knappast det enda vi människor gör.
 
Istället för att t ex ägna energi åt att tro att andra människor verkar så lyckade och orkar med att ha perfekta hem, så borde vi inse och finna ro i att en bild eller en statusuppdatering på facebook inte är hela sanningen, om hur människor lever. 
 
Människor slåss, bråkar, älskar, skitar ner, tröttnar, har relationsproblem, är pedanta i överkant, slarvar, blir för fulla, ältar, sörjer, skriker, och steker mamma Scan..precis som alla andra hela tiden gör.
 
Om vi börjar tänka så, så behöver vi inte bli så trötta och uppstressade av andras "fasader". Då kan vi ta dem för vad de faktiskt är: ögonblicksbilder av andras liv, inte den absoluta och allomfattande sanningen som måste levas upp till, jämföra sig med, och tävlas mot. 
 
Det är våra egna tankefällor, som tar död på oss..snarare än fasaderna i sig.
 
Tänk istället goda tankar om dig själv, ditt liv och om andra, istället för att jämföra dig med ögonblicksbilder. Tänk att vi alla är ganska lika, med liknande liv och liknande bekymmer och glädjeämnen i våra liv. Lägg din energi på sådant som gör dig glad och nöjd, och acceptera dig själv som du är.
 
 
 
 
 
Kommentarer (1)
Lyckofasaden tar död på oss, Mia Skäringer, Tankefällor, Upprätthålla fasader,

Plötsligt händer det! Om kebab, stress och Bratzglasögon.

Publicerad 2013-03-27 18:45:00 i Allmänt, Stress,

Småstressad trebarnsmamma kliver in hos likaledes stressad pizzabagare. När jag står där i kön, så har jag just upptäckt att jag fortfarande har på mig dotterns alldeles för små Bratz-solglasögon med knallrosa skalmar. (Nöden har som bekant ingen lag, och de var de enda jag kunde hitta i bilen när solen skymde sikten).
 
Mina egna i vuxenstorlek är konstant på vift av någon anledning. Maken envisas med att säga att de som är MINA, egentligen är HANS? Förvirring råder, så tack och lov för Bratz. Ibland brukar jag låna sonens: de är åtminstone svarta, om än med eldslågor på sidorna..
 
De passar min personlighet mycket bättre, trots att den lilla storleken får mig att se ut som att jag har två mm mellan ögonen. Hur som helst..det är ändå allt lite överkurs att bära dem inomhus. När jag fumlat av mig Bratszglasögonen, gått in på Facebook och checkat in på restaurangen (detta är ju som alla vet otroligt viktigt och högprioriterat när man är stressad) så är det dags att beställa maten.
 
Den stackars pizzabagaren springer omkring som ett skållat troll med förvirrad blick, och serverar kunden framför pommes frites till korven trots att han beställt potatismos. Det suras och suckas i kön.Jag bestämmer mig för att slappna av och utnyttja tiden till mindfullnes..Nä..jag skojar..(jag hatar mindfullness. Jag blir mer stressad bara jag hör ordet).
 
Men jag bestämmer mig för att inte sura, och för att vara trevlig. När han kastar fram maten på disken och tagit betalt, så ler jag och frågar i vänlig ton om han har det stressigt. Då händer det. Hela han spricker upp i ett leende och säger - Jaa! Alla kom och vill äta på en gång och jag råkade bli ensam här just nu:/..Jag ler tillbaka, tackar, tar min mat och ska gå, när han hojtar
 
-Du, här du får en sallad! Jag bjuder! 
 
Han måste nog ha tyckt att det var skönt att någon gav honom bekräftelse på att han gjorde så gott han kunde. Ute på parkeringen fäller jag ner mina Bratzglasögon, rivstartar och gasar iväg med kebab och pizza i baksätet. Lite stressad är jag trots allt.
 
Vem fan behöver mindfullness? Man kommer långt med att bara vara lite trevlig, eller hur:)
 
 
Kommentarer (3)
Kebab, Pizza, Stress, mindfullness,

Erfarenheter från en alternativ jul

Publicerad 2012-12-27 12:12:00 i Barn och familj, Leva tillsammans, Stress,

Så har vi firat vår första alternativa jul. Jag hade inte kunnat föreställa mig hur skönt det faktiskt skulle komma att bli.Tidigt i höstas bestämde vi ju oss nämligen för att göra vår jul helt annorlunda än vi brukar, som jag skrivit om tidigare. Framförallt ville vi fira julen i lugnare tempo, i mindre skala utan allt för mycket förberedelser och stress, och samtidigt "minska" ner på vår konsumtion...eller, nåja; byta ut det vi vanligtvis konsumerar mot något annat.

Vi satte oss ner med barnen och frågade hur de tänkte kring julen och vad de skulle uppskatta att göra. Vi förklarade att vi skulle kunna ta de pengar vi vanligtvis lägger på t ex julklappar, och göra något tillsammans istället. De höll med. De älskar att åka skidor, så valet var givet: vi sticker till Sälen. Med ett betydligt mindre julbord än vanligt, och några få små symboliska julklappar nerpackat i väskorna! Släkten vidtalades, och vi sade som det var; de fick gärna ge barnen en liten slant till upplevelser istället för en massa onödiga prylar. 

Julaftonen tillbringades på skidor i backarna, för egen del blev det längdskidåkning hela julaftons förmiddag i ett vintrigt sagolandskap. Jag saknar utförsåkningen jättemycket, men nu är det som det är med mina ryggproblem. Jag är glad att kunna röra på mig i naturen trots allt. Eftermiddagen tillbringades inne i värmen. Medan Kalle pågick fixade vi, tillsammans med svärföräldrarna, fram ett enkelt julbord. Efter maten fick barnen varsina presentkort i sina favoritbutiker, ett par sällskapsspel (som vi spelade  resten av vistelsen) och några böcker att läsa. 

Skönast har varit frånvaron av stress och att jaga runt, möjligheten att vara mer tillsammans än vanligt, mindre "måsten", och mer avkoppling i form av naturupplevelser, tillsammans. Det enda barnen uttryckt att de saknat denna jul, har varit julgranen (!). Till nästa jul får vi se om vi gör om detta igen, eller om vi får köra ett traditionsenligt julfirande.

Nu väntar ett större nyårsfirande på sin planering..ha en go fortsättning!

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarer (2)
Alternativt julfirande, Jul, Julbord, Stöten, Sälen,

Tankar om att inte räcka till

Publicerad 2012-12-19 17:26:00 i Acceptans, Barn och familj, Elevhälsa, Livspussel, Relationer, Skolkurator, Socialt arbete, Stress,

Julen närmar sig allt snabbare och med den också allt som ska hinnas med. Även om min familj och jag valt att dra ner tempot rejält hemmavid i år, så är det ovanligt stressigt på jobbet. Inom mitt verksamhetsområde, elevhälsan, så händer nämligen något kring jultid och inför sommarlov. Elever som har det svårt på olika sätt, mår tyvärr oftast sämre inför ledigheter. Skillnaden mellan de som har, och de som inte har (och då menar jag stabila familjesituationer, vuxenstöd, goda familjerelationer, goda ekonomier med möjligheter till julklappar och semesterresor)  - blir så påtaglig just kring julen och sommarledigheten. 
 
Det är lätt att känna att man inte räcker till. Jag lever heller inte direkt som jag lär här; för det är svårt att försöka vara nöjd med den insats man har möjlighet att göra. Jag avslutar varje dag med att gå hem med känslan att jag kunde kanske klarat av att göra mer. Borde gjort mer. Borde hunnit träffa den och den. Prioriterade jag rätt idag?
 
Det är då jag ändå finner någon slags tröst i Tomas Sjödins ord. Jag har skrivit om honom i tidigare inlägget "Hasandets sköna konst".
 
Han har sagt så här:
 
"Man behöver inte räcka till. Många säger att de inte räcker till. Inte som föräldrar, inte som livskamrater, inte på jobbet, inte hemma. Och framförallt inte på jobbet OCH hemma. Fungerar det på ena stället, så larmar det på det andra. Och med utandningsluften kommer inte sällan en suck med orden jag räcker inte till.
 
Och då måste man få fråga; vem är det som har hittat på att man måste räcka till? Och vem har fastställt och normerat vad en människa i såfall ska räcka till för? Det här finns beskrivet i en text som är närmare 3000 år gammal; profeten Jesajas bok. Profeten beskriver en otillräcklighet med orden bädden är för kort när man sträcker ut sig i den, och täcket är för smalt när man kryper ihop.
 
Det är en illustration av att människan har förblivit sig ganska lik, och inte är kompatibel med egna och andras förväntningar. 
 
Tänk om det är en del av människans konstitution; att inte räcka till? Och att det finns en tanke bakom det? Nämligen att vi ska söka oss tillsammans och vägra begränsa resurserna till de egna, och vägra begränsa tillvaron till andras krav och förväntningar.
 
När man inser att man inte räcker till öppnar man sitt liv för de hjälpkrafter som finns att tillgå. De gånger då livet fått en oväntad vändning är sällan då jag ryckt upp mig och tagit nya tag. Utan det är när jag slutat att rycka upp mig, släppt taget, och öppnat mig för hjälp".
 
Tänkvärda ord, särskilt så här i jultider. 
 
Och avslutningsvis, någon annan sade: "Man behöver inte räcka till, det räcker att finnas till" och vad kan vara mera sant.
 
En god jul tillönskas er alla, därute :)
 
 
 
 
Kommentarer (3)
Jul, Julstress, Livspussel, Om att räcka till, Tomas Sjödin,

Om stress, läkarhybrider och dusten mellan kropp och själ

Publicerad 2012-10-25 03:24:00 i Acceptans, Allmänt, Livspussel, Stress,

Det är svårt att ha en blogg. Man får kryssa mellan det som man för dagen tycker är spännande, engagerande, intressant, roligt, sorgligt, vardagligt eller helt enkelt värt att uppmärksamma. Samtidigt sker ett urval; vad är t ex aktuellt att lämna ut om sitt eget liv, när man skriver. Vad är intressant för andra att ta del av? Idag blir det ett inlägg om kropp och själ.
 
Som jag nämnt för någon vecka sedan, så har jag under en tid t ex undvikit att skriva om mina ryggproblem. Det betyder delvis att jag försöker låtsas om att jag inte har ont. Jag har svårt att acceptera det, av olika skäl, jag erkänner det. Det har inte varit speciellt framgångsrikt. Men i det avseendet är jag i gott sällskap med många andra; ibland vill huvudet vissa saker medan kroppen bromsar.
 
Efter några dagars funderande och ett antal läkarbesök till (utöver besöket på akuten) så har jag tvingats inse att jag ska lyssna på kroppen och inte på knoppen. Jag som vanligtvis är rätt bra på att lyssna på andra, har bevisat att jag ÄR markant sämre på att lyssna in mig själv. Detta är nog rätt vanligt, speciellt bland oss människor som (både av andra och oss själva) kategoriseras som ambitiösa och ansvarstagande. Vi sliter på, tills någon är tvungna att ge oss en örfil.
 
Och nu har den där någon gjort det med besked, kan man väl säga. "Någon" i det här fallet är en hybrid av en tuff VC-läkare och min förskräckliga ländrygg. (Läkaren såg för övrigt ut som en blandning mellan Zeb Macahan och en åldrad Clint Eastwood, så jag vågade inte annat än att lyssna).
 
Det skall sägas till läkarens fördel, att han parallellt med sin auktoritet, var både empatisk och respektfull. Samtidigt som han slog näven i bordet. För så var det ungefär. Jag är inte en människa som man så lätt ger order, på både gott och ont. (Jag önskar att jag här kan skylla på att jag är född i oxens stjärntecken, men tyvärr är det mer komplicerat än så ;)
 
Jag ska vara sjukskriven i 2-3 veckor, därefter utvärdering om smärtorna avtar i styrka. När man inte kan sova pga smärta, så blir det svårt att vara välfungerande i en tuff vardag. 
 
En sak som jag uppfattar är rätt jobbigt med att bli sjukskriven för just värk, är ju att den inte syns. Tanken är att jag ska vara ute och röra på mig som vanligt, promenera, försöka göra roliga och avkopplande aktiviteter, etc. Jag tror visst det kallas "egen tid" av hybriden, och det är yrkesarbetande människor med tre barn inte direkt bortskämda med. Så ser ni mig ute, så är allt i sin ordning; ibland haltar jag, ibland inte, men tanken är inte att jag ska ligga stilla inomhus.
 
Smärta i sig är stressande för kroppen, det vet jag och säkert många av er därute också. Jag vet att systemen i kroppen triggar igång ett antal processer, som gör att man går omkring med för höga nivåer av kortisol, vilket ytterligare jagar upp kroppen. Så det finns inte så mycket annat att göra, än att acceptera en tid av mindre belastning.
 
Den svåraste utmaningen på sikt när det gäller stress överlag, för oss alla, är ju också, att finna en balans i sitt liv. För min del betyder det just nu, att försöka bli fri från smärtan som stressor. (Eller åtminstone bättre). 
Sedan finns det ju dessutom andra, tillkommande saker i livet som stressar oss, som man måste förhålla sig till. Dessa brukar vara betydligt svårare att påverka. Chansen är stor att jag kan komma att behöva fler mentala örfilar. Vi får se vad som händer, och vad det leder till. 
 
Som jag skrivit tidigare så tror jag fortfarande att all egenkontroll är av betydelse. Den eviga frågan är alltid; :
 
Vad kan jag själv göra för att påverka min situation?
 
Önska mig lycka till :)
 
 
 
 
Kommentarer (1)
Clint Eastwood, Diskbråck, Kronisk smärta, Läkare, Sjukskrivning, Stress, kropp och själ, smärta,

Jag planerar att börja planera in att planera lite bättre!

Publicerad 2012-08-22 18:02:00 i Allmänt, Barn och familj, Stress,

I morse slog en insikt an, tro det eller ej. Det hela började med att jag under en kort stund tyckt att jag hade fullständig koll på läget, tills..jag då för tusende gången upptäckte att så inte var fallet. Jag ringde genast min ideellt anställde personlige assistent (och stora kärlek, icke att förglömma) för att fråga efter det som hade kommit bort. Min logistikförmåga ligger på ca 0,5 av 100 när han inte är hemma och vi hjälps åt.
 
Han hade tyvärr redan tagit sig iväg till sitt mer, tacksamma och betalda arbete, och satt i en bil påväg till Uppsala. För de som inte haft erfarenheten, så är morgonstressade assistenter i bilar sällan särskilt samarbetsvilliga. Han svarade ungefär -"De ska ligga där". Vilket är ett urbota dumt svar eftersom jag redan letat "där". Han brukar kontra med att jag letar med armbågarna, men det är inte sant. Jag kan möjligen sträcka mig till att erkänna att jag ibland letar noggrant fast på ett lite slarvigt sätt..
 
För att få lite mer koll på läget brukar jag göra listor. Tyvärr brukar jag glömma att stryka på dem ibland när jag gjort saker, varpå de blir helt värdelösa..för då blandar jag ihop vad jag gjort och inte gjort. Just nu är jag missnöjd med sommarens Att-göra-lista. Fast det beror mer på att nästan inget blivit gjort. En vän noterade det när den hängde på kylskåpet, så nu har jag lagt undan den så att det inte finns några bevis. Av 13 punkter kan jag stoltsera med att jag strukit en: "Såga ner den döda syrenen". (Och det var minsann på tiden, för den har nu varit död i flera år).
 
Morgonens frustrationslista ser ut som följer:
 
1. Varför är tiden alltid knapp? Fast jag gick upp innan 06.00 blev det stressigt, vad är det som tar sån tid?!
2. Varför försvinner saker? Imorse var det badbyxor. Hur många ställen kan de ligga på?
3. Varför är det så många blanketter som ska fyllas i av vårdnadshavare vid skolstart? Och var tar de vägen?
4. Varför händer saker överhuvudtaget, hela tiden?
5. Varför finns det aldrig kläder att ta på sig? Varför letade jag inte kvällen före?
6. Varför ska barnen ha bänkpapper med sig just idag, och duger nu folie eller smörpapper?
7. Varför blev ingen familjealmanacka med spalter inhandlad i helgen? Vems fel var att det inte gjordes? (Viktigt att reda ut, vems fel, alltid!).
8. Varför upptäcker man att barnens joggingbyxor är urvuxna på vardagsmornar och inte helgmornar, då man har chans att åtgärda det?
 
Ja..The list goes on..jag tror ni har förstått.
 
Och insikten som slog mig då, undrar ni ju nu. Jo, den är att jag planerar att börja planera in att jag ska planera lite bättre.
 
Jag börjar imorrn!
 
 
 
Kommentarer (2)

Om livspussel och att våga göra förändringar

Publicerad 2012-08-17 16:16:00 i Acceptans, Allmänt, Livspussel, Socialt arbete, Stress,

Om en vecka är det dags. Om jag balanserade runt livet tidigare (mellan att vara förälder-livspartner-yrkesarbetande-vän etc) så ska ytterligare en pusselbit läggas till. På fredag nästa vecka är det upprop och introduktionsdag på universitetet. Två års fördjupade studier i psykoterapi på annan ort väntar. Yrkesarbetet jag har ska kombineras med studier på plats varannan fredag. Därutöver tillkommer en hel del litteraturstudier och hemarbete.
 
Det har funnits stunder då jag frågat mig själv om det är riktigt klokt att genomföra det, men jag landar alltid i samma slutsats: Ja det är faktiskt både klokt och genomtänkt. (Även om jag utifrån förra inlägget kan verka vara en person med noll koll, så kan jag avslöja att så inte är fallet 24 timmar om dygnet..tack och lov;)
 
Jag har de sista två åren känt mig ovanligt trött från och till, och när ryggen började säga ifrån på allvar för ca ett år sedan så satte jag det i samband med olika saker, inte bara stress.
 
Det fick stora konsekvenser. Jag fick sluta med all träning, som varit en stor glädje. Jag fick sluta med trädgårdsarbete, för jag kunde inte böja mig. Jag kunde inte sitta längre med vänner, och började dra mig undan mer, där jag kunde ligga för att vila ryggen.
 
Jag började efter en tid inse att jag måste lära mig att leva med kronisk värk, och det gjorde mig nedstämd och ibland arg. Jag är vanligtvis en glad person, men jag märkte att jag blev tystare och mer allvarlig. De som känner mig väl, märkte säkert också att jag förändrats. Till och med mitt minne påverkades av smärtan, vilket tydligen är vanligt fick jag lära mig.
 
Stress i kombination med värk är ingen höjdare. Trots att jag sorterar, prioriterar, och väljer bort både hemma och på arbetet så har det i perioder varit svårt att finna en balans. Jag tror att många i min ålder kan känna igen sig.
 
Det är lätt att känna sig fångad, rent av helt låst, när man befinner sig i situationer som man inte själv kan påverka, vad det än handlar om; stress, smärta, att leva i ett dåligt förhållande, att inte trivas med sitt arbete eller t o m i sin kropp. Exemplena är många, men lösningen är i grunden likadan:
 
Det finns bara en utväg, och det är att själv göra någon form av förändring. Jag tror att minsta lilla sak man själv kan ta över och känna egenkontroll över, är till hjälp. Att försöka påverka det man har chans att kunna påverka helt enkelt, och lägga det andra åt sidan. Annars suger det ut all energi man har i kroppen.
 
Så tillbaka till det jag skrev i början, det är både klokt och genomtänkt att börja studera. Ibland kan sådant som tillsynes verkar kunna ta energi, också GE energi. I det här fallet träffa andra, nya människor som arbetar med samma sak (socionomer med yrkeserfarenhet) och erfarna välutbildade lärare inom mitt eget yrkesfält. 
 
Jag kommer vara galet trött, känslomässigt tömd, tappa bort saker och missa fler avfarter..men jag kommer förmodligen vara lite gladare..hoppas alla arbetskamrater och vänner kommer att märka det på sikt.
 
Och alla ni andra som kan känna igen er i det jag skriver; fundera över vad det är du behöver göra för att få till en förändring, vad det än gäller.
 
Livet är för kort för att inte trivas.
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (1)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela