HullerOmBullar.blogg.se

Ett oväntat möte i affären och kopplingen till min gräsmatta..

Publicerad 2014-05-04 02:07:56 i Acceptans, Allmänt, Elevhälsa, Skolkurator, Socialt arbete, Sorg, Stress,

Våren har kommit. Jag brukar strutta runt i trädgården för att leta efter livstecken bland bruna blad, krafs och skrutt. 

Varje år så tror jag att vissa delar av gräsmattan har dött: stora kala fläckar går att finna, ofta på samma ställen år från år. Och varje år så tänker jag att jag ska göra något åt de där fläckarna, "toppdressa" exempelvis. Det brukar stanna vid tanken..för tyvärr är jag både lat och glömsk när det kommer till vissa sorters trädgårdsarbete..Eller så undlåter jag att göra det, då jag ju faktiskt vet att gräset brukar ta sig ändå. 
På något mirakulöst sätt så har gräset alltid återhämtat sig, varje år, hittills! Dess växtkraft och överlevnad fortsätter att fascinera mig år från år. 

Härom veckan stannade jag till i en mataffär på vägen hem från jobbet. Trött, ouppmärksam (och i ärlighetens namn rätt avstängd för intryck) stod jag och skulle betala, när jag mötte kassörskans blick. Eller säger man kanske kassör, för det var en man.

Under några sekunder så kunde vi inte placera varandra, men det var något bekant för oss båda, och vi log mot varandra. Först när jag stod och packade kassarna, så kom jag på vem han var. För många år sedan hade jag suttit i bara ett par, möjligen kanske tre, stödsamtal med honom. Han hade varit ett sk ensamkommande flyktingbarn från ett svårt krigshärjat land, då runt 16 år gammal. --Och nu, inget barn längre, utan en vuxen man.

Vi vände oss mot varandra för att högt konstatera att vi faktiskt setts förut. Han var glad, pratade nästintill felfri svenska  och berättade att han mådde bra..att det mesta var mycket bättre nu, att han hade fast arbete, egen lägenhet och trivdes..och upplevde att Sverige nu var "hemma för honom"...När jag gick hade han stängt sin kassa och han började prata med en svensk kollega i kassan bredvid, jag hörde hur de skrattade och skojade med varandra.

Jag letade i minnet. Hur hade det varit? Vad hade vi pratat om? Efter en stunds letande i minnet kom jag på det: 

Han var den tysta, men arga pojken som bara ville hem. Vi hade haft tolk. Han sa om och om igen att han ville hem. Hem igen till det otrygga, krigshärjade och fattiga. Till modern, som var den enda som var kvar av familjen. Hon hade tagit det hon ägde efter att maken dött, för att skicka sin ende kvarvarande son till ett bättre liv. Ett liv i ett land, som han dock inte ville vara i. Han hade skickats på en resa och i en riktning som han inte själv hade valt. 

Han hade varit full av motstridiga känslor, dels inför att inte vilja släppa in allt vad ett nytt land kunde vara och erbjuda, att vara arg på modern som skickat iväg honom, samtidigt som han förväntades vara tacksam för att hon ville ge honom chansen till ett nytt och bättre liv. Men utan henne.

Han sörjde. Men han visste inte om det själv. Han hade ingen livsgnista. Att prata om sorg var svårt. Vi hade mycket lite gemensamt, när det kom till referensramar..det kan var och en begripa. 

Han grät. Tolken och jag lyssnade. Någonstans förstod han att han inte kunde återvända. Han kunde heller inte ha kontakt med modern. Han visste inte var hon fanns. Han var lämnad övergiven, kände han. Han var arg på modern, samtidigt som han inte visste om hon faktiskt levde. - Han fick inte ihop det, och befann sig i fritt fall.

I detta skick sände jag tillbaka honom till klassrum och undervisning. Det blir lite halvdant. "Torka tårarna nu, plocka ihop dig och försök att leva - do the best you can. En snabbmatsvariant av bearbetande samtal.

Jag åker ifrån affären och fascineras över hur välmående han sett ut att vara. Och hel. Han hade alltså ändå tillslut valt att leva.

Få av oss förstår vilka krafter som sätts i rörelse i migrationsprocesser. Få av oss förstår hur oändligt mycket styrka som krävs av människor för att börja leva här, bland oss. En del klarar det sämre, medan andra klarar det bättre.

Människan är otrolig när det kommer till återhämtning, det har jag stor respekt för. Det finns något tröstande i det. Något lugnande och lindrande. 

När jag kommer hem packar jag upp mina varor och tittar ut genom köksfönstret, på barnen, som hoppar studsmatta. Jag blickar ut över tomten och funderar över gräsmattans återhämtning. Kommer den klara sig i år också? Troligen. Fast att den ser kal och död ut, så kommer den nog att växa igen. Jag borde lärt mig det nu, att vänta och se tiden an.



Kommentarer (0)
sorg migrationsprocess återhämtning stress,

Varför är debatten om läxor så laddad?

Publicerad 2013-10-01 23:32:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Funktionshinder, Föräldraskap, Neuropsykiatriska funktionshinder, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete,

Debatten om hur svenska elever skall höja sina skolresultat fortsätter med styrka. De sista veckorna har fokus hamnat på detaljnivå rent av, (igen) när hemläxornas vara eller inte vara snurrat runt i sociala medier, i form av länkar till diverse blogginlägg. Här hittar du förövrigt en utmärkt sammanställning av några blogginlägg vad gäller läxor:http://rektorlina.wordpress.com/2013/09/14/har-du-nagon-laxa/
 
Jag noterar polariseringen, och har helt ärligt själv även lyckats hamna i diskussion med oliktänkande då jag både privat och yrkesmässigt har erfarenheter av att hemläxor inte endast är något odelat bra för barn, unga och deras föräldrar. Dock ej heller odelat dåligt.
 
Men det intressanta ligger mer i att reflektera kring varför just diskussionen om hemläxor förefaller bli så symboliskt laddade, i skoldebatten. 
 
Handlar de här ordväxlingarna verkligen om hemläxor. Egentligen? 
 
Kan det vara så, tänker jag, att den här frågan symboliserar något mer, och i så fall vad? 
 
Tanken kom till mig när jag läste det här inlägget för ett par dagar sedan:http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/09/28/laxor-ar-bra-laxor-ska-vi-ha/ 
 
Plötsligt blev det ganska tydligt för mig, genom att läsa Raymans reflektioner, vad det är som gör att diskussionen blir så laddad. 
 
Jag uppfattar att den ligger i bristen på förståelse för hur andra kan ha det och uppleva det. I bristen på empatiserande och förståelse med dem som inte har lika goda förutsättningar att klara av studier/skolarbete/föräldraroll etc.
 
Ett talesätt kommer upp."Innan du fördömer någon, gå en mil i dennes skor".
 
Det betyder, som de flesta vet, att det är lätt att tala om för andra hur de ska leva sina liv/lösa sina problem. Det är lätt att skuldbelägga/moralisera över andra människors svårigheter, val och tillkortakommanden, utan att ha den andres livserfarenheter. 
 
Skribenter som är odelat positiva till läxor förefaller utgå endast från sina egna värderingar och/eller positiva erfarenheter. För mellan raderna i exempelvis Raymans text anas väl ändå ett "Det det ska väl inte vara så jävla jobbigt". Eller "det är väl inte hela världen att ta en liten konflikt".. "det är din plikt som förälder".
 
Men tänk om det är det? Jävligt jobbigt. Eller fruktansvärt svårt. Eller hela världen. Om man har konflikter varje dag. Om det nöter ner familjens liv tillsammans. För barn, unga och deras föräldrar som kämpar med inlärningssvårigheter, funktionshinder, psykisk ohälsa, som inte har rätt anpassat stöd i skolan, för ensamstående föräldrar, utlandsfödda som inte kan språket, för de i ekonomisk utsatthet, med sociala problem, för de utan sociala stödjande nätverk..
..tja, för rätt många så kan skolarbete faktiskt vara en mycket stor källa till stress.
 
För en tid sedan tog jag del av SOU-rapporten "Ungdomar, stress och psykisk ohälsa. Analyser och förslag till åtgärder. Slutbetänkande (2006:77)
 
I rapporten refererades de mätningar som gjorts i ett 80-tal länder, av samspelet mellan individers livsåskådningar och värdesystem. Av sociala, ekonomiska, politiska och kulturella samhällsfaktorer.
 
Sverige bedömdes vara ett extremt sekulariserat och individualistiskt samhälle.
 
Man skriver att"tidigare studier har ett visat att ett sådant samhälle förefaller medföra en ökad risk för psykisk ohälsa, eftersom individen förväntas skapa en egen identitet, forma sina egna utvecklingsbanor och göra sina egna självständiga val. Detta kan kännas stimulerande och berikande för den resursstarke. För de mindre bemedlade grupperna är chanserna till självförverkligande i realiteten dock mycket begränsade".
 
Ovanstående får runda av det här inlägget. Jag tycker det sammanfattar det hela väl. Vi vill tro att alla människor, i ett välfärdssamhälle som vårt, har lika möjligheter i teorin. Men många av oss vet att det inte är så det fungerar i praktiken.
 
Få av oss kan göra något åt det, annat än att fortsätta arbeta för att elever med sämre förutsättningar erhåller det stöd de behöver i skolmiljön, av pedagoger. Att skolan i möjligaste mån försöker att hålla på (och erhåller resurser för) sitt kompenserande uppdrag. 
 
Och avslutningsvis...låt oss också sluta skuldbelägga och moralisera över dem, vars skor vi aldrig behövt kliva en meter i.
 
Mer om några av de eleverna kan du läsa om här, i rapporten 10 orsaker till gymnasieavhopp:
 
 
http://www.temaunga.se/sites/default/files/tioorsaker.pdf
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (2)
Läxor, Malin Wollin, Rayman, rektorlina, skoldebatt,

Elever med problematisk långvarig skolfrånvaro. Vad beror det på och vad gör vi åt det?

Publicerad 2013-09-10 20:43:00 i Elevhälsa, Kommunikation, Neuropsykiatriska funktionshinder, Psykologi, Relationer, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

Efter en långt uppehåll från bloggande om skolfrågor är det dags igen. Ny termin, nya tag och dags för att tänka nya tankar. Hur vi får elever att trivas, må bra och genom det prestera och växa i skolan?
 
Idag tänkte jag uppmärksamma Malin Gren Landell, (barnpsykolog och forskare vid Linköpings Universitet), aktuell med en studie där hon har undersökt livssituationen för elever med längre skolfrånvaro. Gren Landell är även expert i en aktuell granskning som Skolinspektionen gjort av hur skolor främjar närvaro och motverkar frånvaro, (vilket du kan läsa mer om i bifogade länkar).
 
Elever med omfattande skolfrånvaro omnämns ofta som "hemmasittare". Men liksom Gren Landell kan jag hålla med om att en lämpligare benämning vore att prata om "problematisk skolfrånvaro". 
 
Det beskriver mer vad det verkligen handlar om; elever som av flera olika samverkande, och ganska komplicerade skäl, är frånvarande under längre perioder från skolan.
 
Så vad säger Gren Landell?
 
Som sagt; det är nästan aldrig bara en faktor som leder till problematisk skolfrånvaro. Orsakerna är dessutom väldigt individuella.
 
De kan delas upp i 1) sociala faktorer, 2) skolfaktorer, 3) individfaktorer och 4) familjefaktorer. 
 
Det är precis som skolverket skriver.."en komplex väv av faktorer":
 
Många av eleverna har någon form av psykisk sårbarhet/ohälsa/psykisk ohälsa i botten, exempelvis social fobi eller separationsångest. Det är också vanligt med neuropsykiatriska diagnoser, smärtproblematik eller depression. Inte sällan har även elevernas föräldrar egen psykisk ohälsa och sociala problem. 
 
I mötet med skolan uppstår sedan en rad svårigheter. Många elever har varit utsatta för mobbning. Vissa har haft dåliga relationer till lärare, upplevt skolmiljön som stökig. Många gånger är undervisningen inte anpassad efter elevens särskilda behov.
 
Gren Landells studie är liten men slutsatserna ligger i enlighet med den internationella forskningen på området.
 
De ligger även i linje med mina egna fleråriga erfarenheter inom elevhälsoarbetet. 
 
Gren Landell menar att eftersom de bakomliggande orsakerna varierar, så är det också svårt att skapa generella metoder för att förebygga hemmasittande .." Men att man i ett organisationsperspektiv kan börja med att fokusera på sådant som faktiskt är bra för ALLA elever: att ha en bra skolmiljö, jobba mot mobbning och arbeta för att upptäcka inlärningsproblem samt psykisk ohälsa..". Tidigt. 
 
Jag håller med. I det sammanhanget vill jag igen trycka på att komplicerade orsakssamband kräver tvärprofessionalism och samverkan. Vi som arbetar i skolan behöver ha ett helhetsperspektiv och vara nyfikna på olika bakomliggande orsaker, när vi möter elever med skolproblematik. 
 
Rätt insater och åtgärder kräver i komplicerade fall både specialpedagogiska, kurativa, psykologiska och medicinska ställningstaganden. Förutsättningarna är att skolorna fortsättningsvis har möjlighet att satsa på sina elevhälsoresurser och dessutom krävs en god samverkan mellan tämligen olika professioner, för att nå synergieffekter. 
 
Nedan hittar du en artikel om specialpedagogen Marie Gladh och kuratorn Krysmyntha Sjödin, som genom just sin tvärprofessionalism utarbetat en metod att få hemmasittare tillbaka till skolan igen:
 
http://www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2013/04/01/natet-oppnar-vagen-tillbaka
 
 
Än har vi kanske en bit kvar innan det tvärprofessionella tänket återfinns fullt ut inom skolans värld, men Gren Landell, Gladh och Sjödin är några av dem som bidrar med sin värdefulla kunskap.
 
 
Mer att läsa i ämnet hittas i ex följande länkar:  
 
 
 
 

 

 

 
 
 
Kommentarer (1)
Barnpsykolog, Krysmyntha Sjödin, Malin Gren Landell, Marie Gladh, Psykisk ohälsa, Skolkurator, Skolsocialt arbete, Specialpedagog, Sveriges skolkuratorers förening, Tvärprofessionellt elevhälsoarbete, Ångest,

Upploppen i Husby - ett uttryck för samhällets sociala problem

Publicerad 2013-05-22 22:36:00 i Politik, Psykologi, Socialt arbete, Socionom,

Upploppen i Husby finns det mycket att tycka och tänka kring. Särskilt provocerande är riskerna som våra poliser och brandmän utsätts för, när de bara gör sitt arbete. Likaså de kostnader som förstörelsen medför för skattebetalare. För att inte tala om den rädsla som alla vanliga Husbybor utsätts för, som inte är delaktiga i våldsutövande och förstörelse. I det akuta skedet inriktas helt riktigt alla resurser på att hantera det som händer just nu, vilket är förståeligt.
 
I ett framtida perspektiv är det viktigt att försöka sig på en analys av vilka de bakomliggande orsakerna är till varför gruppdynamiken uppstår i den här riktningen överhuvudtaget. Om vi vet mer om bakomliggande förklaringar till varför exempelvis huliganism och upplopp uppstår, samt hur subgrupper får sin livsluft, så kan man också arbeta mer förebyggande. Att arbeta förebyggande är billigare, i alla former av sammanhang, än att ingripa när mer allvarliga sociala problemen redan har uppkommit. 
 
När individer och samhällen har sociala problem kan detta analyseras och förstås ur flera olika perspektiv. Lättast är att vi uppehåller oss kring individperspektivet; det vill säga uppfattningen om att det är den enskilde individen som i första hand bär ansvaret för sitt eget liv, sitt agerande och självförverkligande. Varje människa har det yttersta ansvaret för sina egna handlingar.
 
Vi kan även anlägga ett grupperspektiv (det är i grupp detta sker, t ex bland uttråkade ungdomar som bara vill använda våld för att fördriva tiden och känna makt, fotbollshuliganer som är mer intresserade av att ställa till med bråk istället för att njuta av spelet etc) eller ett samhällsperspektiv (marginaliserade förorter utan framtidstro, desillusionerade föräldrar i arbetslöshet, uteblivna eller bristfälliga politiska insatser, utarmade resurser, brist på integrationspolitik etc).
 
Inget perspektiv äger egentligen i mitt tycke, mer legitimitet än något annat. Det intressanta är helheten, snarare än delarna. Detta kallas systemteori, och är en teoribildning som är användbar i flera sammanhang när det kommer till att förstå hur samhällen, grupper och individer fungerar. Enkelt uttryckt; allt hänger ihop. 
 
Att analysera händelserna i Husby ur systemteoretiskt perspektiv är ett måste för politiker, för händelserna i den svenska förorten är ett varnande exempel. Ett samhälle skördar det man sår; ensidiga politiska satsningar på detaljer istället för helhetsgrepp leder till en ökning av olika typer av sociala problem. Upplopp och kravaller är ett av de sociala problemens ansikten, bland flera andra.
 
Helheten säger något mer, när vi lyfter blicken från det individuella perspektivet: Från att ha siktet på de enskilda ungdomarna (som vill skapa oreda och använda svepskäl för att bruka våld mot ordningsmakten) till de större frågorna om en hållbar samhällsutveckling och ett långsiktigt förebyggande socialt välfärdsarbete. Ett arbete som sträcker sig längre än en mandatperiod, och som kräver nytänkande bortom blockgränser. 
 
Nyfiken på forskning kring just upplopp och mekanismer bakom? Det finns gemensamma drag. Ett av dem är att detta inte sker i välbärgade förorter. 
 
Fler intressanta vinklingar, i internationella perspektiv hittar du här; 
 
http://fof.se/tidning/2012/9/artikel/darfor-blir-det-upplopp
 
 
 
 
Kommentarer (0)
Husby, Socialt välfärdsarbete, Ungdomsvåld, Upplopp, integration, kravaller, sociala problem, ungdomskravaller, utanförskap,

Skolans arbete med elever i behov av särskilt stöd - en professionaliseringsfråga

Publicerad 2013-04-29 21:55:00 i Elevhälsa, Politik, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete,

Så har de äntligen kommit; de allmänna råden från Skolverket rörande arbetet med elever i behov av särskilt stöd, och utarbetande av åtgärdsprogram. Om du arbetar som rektor, lärare, elevhälsopersonal eller kanske är förälder själv till ett barn med behov av stöd i skolan, så är det här intressant läsning.
 
De allmänna råden är rekommendationer om hur skolpersonal, rektorer och huvudmän bör arbeta för att leva upp till kraven i bestämmelserna i den nya skollagen.
 
Bakgrunden:
 
Ett åtgärdsprogram ska enligt skollagen utarbetas om en elev behöver särskilt stöd, det vill säga inte utvecklas i riktning mot kunskapsmålen i läroplanen, om hon/han riskerar att inte nå de kunskapskrav som minst ska uppnås. 
 
Men det ska också utarbetas om en elev uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation, som gör att skolan på sikt befarar att eleven inte når kunskapskraven. Detta kan t ex vara när en elev lider av psykisk ohälsa eller lever under mycket socialt utsatta förhållanden, (vilka riskerar att påverka elevens utveckling).
 
De här råden är efterlängtade, av flera skäl. Dels eftersom de nya bestämmelserna i skollagen började gälla redan för två år sedan, men också för att många av oss som arbetar med elevhälsa länge väntat på att få ett erkännande och en möjlig väg till kvalitetssäkring av vårt arbete, vid sidan av det pedagogiska arbetet i skolan.
 
De allmänna råden från Skolverket öppnar också upp för diskussioner kring vad som egentligen är att betrakta som särskilt stöd. I lagen preciseras inte detta, utan förblir en tolkningsfråga.
 
Det är också här elevhälsan behöver kliva fram och visa på att "särskilt stöd" kan innebära mycket mer än rent pedagogiska insatser, helt beroende på vad som är bakomliggande orsaker till skolsvårigheterna. 
 
För egen del har jag länge önskat, och arbetat för, en ökad professionalisering av elevhälsoprofessionernas utredningar, bedömningar och förslag på insatser. Jag brinner för att i framtiden se en tvärprofessionalisering av första linjens vård. Dvs en elevhälsa, där specialpedagoger, kuratorer, skolsköterskor och skolpsykologer har en bemanning på ett sätt som möjliggör nya former av samverkan.  Framförallt medför en sådan samverkan nya sätt att relatera till elever i skolsvårigheter, på både individ - grupp och organisationsnivå. 
 
Arbetet med att uppmärksamma en elevs behov av särskilt stöd och att eventuellt utarbeta ett åtgärdsprogram, är en process i flera steg. Det handlar om att först uppmärksamma, därefter utreda elevens behov och först därpå (vid behov) utarbeta ett program med åtgärder som genomförs, följs upp och utvärderas.
 
Generellt tror jag att skolor många gånger sätter in insatser och åtgärder, i all välmening, utan att först ha utrett bakgrunden till elevens skolsvårigheter, ordentligt. Att föreslå insatser, utan att först ha skapat sig en allsidig bild av vad som är grundproblemet, är både dumt och i förlängningen mer tidskrävande än att göra arbetet ordentligt från början. 
 
En stor andel av elever i skolsvårigheter har heller inte endast problem av pedagogisk art; den psykiska ohälsan har gång på gång lyfts fram som en av vår tids stora välfärdsutmaningar.
 
Desto viktigare blir det att skolan har möjlighet att anta utmaningen på allvar, genom att grundligt ta reda på vad som felas, när en elev inte förmår att nå upp till målen, eller orka med sina studier.
 
Ovanstående finns det flera exempel på. Ett som inte är alltför ovanligt är när elever med t ex ångestproblematik och svårigheter med social interaktion, väljer att stanna hemma från skolan, och där man från skolans sida väljer att anpassa studiegången och skär ner på antalet skoltimmar, eller till och med föreslår hemundervisning.
 
Sådana insatser blir kontraproduktiva - eleven får inte adekvat insats för sitt grundproblem; ångesten, vilken riskerar att öka eller cementeras. Ett annat exempel är om skolan missar att en elev har specifika inlärningsvårigheter eller neuropsykiatriska funktionshinder, vilket medför en risk att eleven utsätts för överkrav, genom ett felaktigt anpassat stöd.
 
Skolans dokumentationsbörda har debatterats flitigt de sista åren, som många känner till, och där håller jag med i flera avseenden. Men att utreda och därefter mer precist anpassa stödet, tillsammans med elev och vårdnadshavare, har fler fördelar än nackdelar. Både för eleverna det gäller, och för oss som arbetar i skolan. Åtgärdsprogram som vare sig läraren, eller eleven det gäller, känner har "träffat rätt", riskerar att bli arkivvärmare.
 
Arbetet med att uppmärksamma, utreda, åtgärda, följa upp och utvärdera måste dokumenteras, för att behålla sitt "sting". Om detta fungerar på rutin, så kommer det att medföra besparingar, både i form av minskat lidande för eleverna det gäller, samt i tid.
 
En fråga som återstår för framtiden att utvisa, blir hur lagstiftaren ser på kommunernas helt olika förutsättningar att rent resursmässigt kunna efterleva den nya skollagens krav. Detta är i allra högsta grad en fråga om kvalitetssäkring för exempelvis elevhälsans arbete.
 
Intresserad av att läsa mer? Du hittar Skolverkets nya publikation här: Rykande färsk, publicerad i mars 2013.
 
http://www.skolverket.se/publikationer?id=3002
Kommentarer (0)
Arbete med åtgärdsprogram, Den nya samlade elevhälsan, Elever i behov av särskilt stöd, Föräldrar till barn med särskilda behov av stöd, Rektor, Skolfrågor, Skolkurator, Skolledare, Skolsvårigheter, Skolverkets allmänna råd för elever i behov av särskilt stöd, Specialpedagog, Unga med psykisk ohälsa,

World Social Work Day - socialt arbete i Sverige och världen

Publicerad 2013-03-19 19:20:00 i Elevhälsa, Politik, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

I dag tänkte jag, tillsammans med andra kollegor inom bloggvärlden och på facebook uppmärksamma World Social Work Day, en internationell dag som FN står bakom.

Varför vill man ha en dag som den här? 

FN:s tanke med World Social Work Day är helt enkelt att belysa det arbete som socialarbetare gör varje dag, för ett hållbart samhälle, både internationellt och nationellt.

Runt om i världen arbetar socialarbetare under vitt skilda villkor. I vissa länder har de begränsade rörelsemöjligheter då deras regim ser det sociala arbetet som en kritik mot landet.

Grundprinciperna inom det sociala arbetsfältet handlar ytterst om mänskliga rättigheter och social rättvisa:

.."The social work profession promotes social change, problem solving in human relationships and the empowerment and liberation of people to enhance well-being. Utilising theories of human behaviour and social systems, social work intervenes at the points where people interact with their environments. Principles of human rights and social justice are fundamental to social work.."

 

I Sverige är det sociala arbetet en grundläggande del av vår välfärd. Trots detta är det inte längre självklart att vi som jobbar med socialt arbete får förutsättningar att utföra ett professionellt sådant, vilket jag själv återkommit till i flera tidigare inlägg.

Benämningen "socialarbetare" innehåller inte bara socialsekreterare, kuratorer och fältsekreterare. I ett vidare begrepp hittar vi även samhällsvetare, beteendevetare, och handläggare vid arbetsförmedlingen och försäkringskassan.

Alla arbetar vi för ett socialt hållbart samhälle. Målet är att hjälpa folk i sysselsättning, att stödja personer med små resurser att få det bättre, att hjälpa människor med fysisk och psykisk ohälsa att komma tillbaka, att hjälpa barn, unga och deras föräldrar, att arbeta för goda och trygga uppväxtvillkor, etc.

 

Fortfarande är Sverige ett land, där de flesta anser att det är viktigt att vårt samhälle stödjer de som är utsatta, försvagade och/eller sjuka. Att stödja dem som fått sämre förutsättningar att lyckas i livet.

Många socialarbetare inom socialtjänst, vård och skola upplever att det finns allt mindre tid och möjlighet att göra ett gediget utrednings och behandlingsarbete. Problem i form av hög personalomsättning är vanligt. Arbetet med människor i utsatthet är ofta så psykiskt betungande, att framförallt socialsekreterare ofta byter arbete efter några år.

För att kunna utföra ett professionellt arbete med god kvalitet, krävs rätt förutsättningar. 

Precis som lärare och vårdpersonal, är det hög tid att samhället värnar sina socialarbetare och arbetet vi utför. 

Om du vill läsa mer om internationellt socialt arbete och om World Social Work Day gå in på nedanstående länk!

http://ifsw.org/tag/world-social-work-day/

Och slutligen, förstås; till alla hårt arbetande kollegor därute; keep up the good work!

 

 

 

 

Kommentarer (0)
FN, IFSW, Kurator, Socialarbetare, Socialsekreterare, Socialtjänst, World Social Work Day,

Rapporter om ungas psykiska ohälsa

Publicerad 2013-03-09 12:38:00 i Elevhälsa, Politik, Psykologi, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete,

I veckan som gick har medierna åter rapporterat på olika sätt kring den psykiska ohälsan i Sverige. Igen, som sagt. Det blir lätt tradigt. Kanske för att det är så anonymt med psykisk ohälsa?
 
Den som förekommer i allas bekantskapskretsar, men som vi sällan pratar om. Och som inte får kosta, med följden att man drar in på förebyggande insatser (t ex inom elevhälsan) som sedan måste betalas, och mycket dyrare i slutändan. 
 
Är psykisk ohälsa som begrepp enklare att förhålla sig till på avstånd, när den diskuteras i debattinlägg och artiklar, och inte hos dig eller mig, eller vår granne, pappa eller dotter? Det är liksom inte fint att lida av ångest och depressioner. Men likväl gör ju vi människor det. Det är dessutom vanligt. Och väldigt kostsamt. 
 
För som alla vet så kan vi ju inte längre, tragiskt nog, diskutera något utan att nämna samhällsekonomiska vinster. Så låt mig göra det i här blogginlägget: 
 
Jag var på universitetet igen igår och lyssnade gällande behandling av ångest. Psykologen lyfte fram hur väldigt vanligt det är med olika typer av ångestsyndrom (närmare 30% av oss europeer drabbas någon gång under en livstid av ex panikångest, fobier och generaliserad ångest) , men även av oro, ängslan, depressioner.
 
Blir man inte behandlad för sin ångest, så är prognosen för självläkning dålig. (Läs; den tenderar snarare att bli värre). Hon påpekade att hon var bekymrad över att en så oändligt liten procent får tillgång till adekvat behandling. 
 
Jag håller med. Som skolkurator har jag själv kompetens att behandla exempelvis ångest hos elever. Ångest går att behandla. Men jag gör det inte. Varför? För att jag inte har tid/möjlighet.
 
I elevhälsan har vi mot vår egen vilja förvandlats till remittörer, vi skickar elever vidare och det är köer överallt. Att göra något åt det vi hittar, genom att behandla det, är inte möjligt resursmässigt inom skolans ram.
 
En del skolor saknar helt skolkurator, i dessa antar jag att det inte ens diskuteras som möjligt att inom skolan behandla psykisk ohälsa. Och elever som egentligen lider av  t ex ångestproblematik maskerat som något annat, riskerar att inte identifieras alls, alternativt föreslås felaktig eller inadekvat behandling.
 
 
Jag ska återkomma till hur det kan fungera med skolpsykologisk kompetens inom första linjens vård för unga, exempelvis i min egen hemstad Eskilstuna. Men först: 
 
 
Låt oss vara överens om att psykisk ohälsa är en av de vanligaste orsakerna till att personer i arbetsför ålder i Sverige står utanför arbetsmarknaden.
 
Om detta skriver OECD i en rapport som kom i veckan. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har (M) kommenterar det på SvD Brännpunkt:
 
"Under ett år drabbas en miljon svenskar i arbetsför ålder – nästan 20 procent av arbetskraften – av psykisk ohälsa. En av fem som jobbar uppger problem med ångest, oro, depression eller sömnstörningar. 
 
OECD uppskattar bara de rent ekonomiska kostnaderna för detta till över 70 miljarder kronor om året i förlorade arbetsinsatser och utgifter för vård och omsorg". 
 
70 MILJARDER KRONOR. Det motsvarar nästan tre procent av Sveriges BNP.
 
Lägger man till detta de omätbara mänskliga kostnaderna står vi inför en av vår tids stora välfärdsutmaningar" skriver han vidare. 
 
Här i Eskilstuna intervjuades för några dagar sedan Anders Falk, överläkare inom Barn- och ungdomspsykiatrin i Sörmland, i Eskilstuna-Kuriren.
 
Han berättar att förskrivningen av antidepressiva medel ökat med 90 % (!) räknat i antal patienter.
 
Antalet förskrivna recept har ökat med 70 % här i Sörmland.
 
"Det verkar som om ungdomar mår sämre i dag. Det är dubbelt så många, eller tre gånger så många som söker sig hit jämfört med för tio år sedan" fortsätter Anders Falk. 
 
 
Ingen kan betvivla det riktiga i detta, det är helt enkelt kalla fakta: Tre gånger så många unga söker alltså till barn och ungdomspsykiatrin i Eskilstuna, än för 10 år sedan! 
 
(Hur detta belastar Landstingets budget låter jag vara osagt, men låt mig säga att jag tror att de skulle föredra att lättare psykisk ohälsa hos barn och unga tas om hand inom elevhälsorna ute på skolorna, så att de kan fokusera på de ärenden som kräver spetskompetens inom barn och ungdomspsykiatri),
 
För om vi vet att det i slutändan leder till så stora kostnader, som får försörjningsstöd och försäkringskassan att på sikt utarmas, varför händer då så lite på den förebyggande fronten? Hur tar svenska kommuner sig an det som Ulf Kristersson benämner som "en av vår tids största välfärdsutmaningar"? 
 
 
Ja, det finns en del att göra enligt OECD. Samtidigt som larmrapporter duggar tätt om den ökade psykiska ohälsan (särskilt bland unga) så kritiserar de i sin rapport den svenska skolhälsovården: 
 
Man finner att frekvensen av skolsköterskor, skolläkare, kuratorer och skolpsykologer är "uppseendeväckande" låg i Sverige - en psykolog på 2.000 elever, en läkare på 10.000 elever etc.
 
I Eskilstuna träffade jag i veckan som gick de andra gymnasieskolornas elevhälsopersonal, i ett försök att efterleva den nya skollagen. Vi kuratorer är hårt beskurna, som jag redan beskrivit i tidigare inlägg. Skolpsykologerna är inte ens medbjudna. 
 
Skolpsykologerna skall sedan den nya skollagen kom (för två år sedan) ingå i våra samlade elevhälsor. Men detta är svårt. De är centraliserade och sitter inte ute på skolorna. De har för närvarande resurser för att göra en skolpsykologisk utredning per termin per gymnasieskola. EN per termin (!). 
 
Det är nästintill omöjligt att samverka som en samlad elevhälsa under dessa förutsättningar. Skolpsykologerna har heller ingen möjlighet att arbeta direkt med elever i samtal/behandling utan måste användas till konsultation. Vi pratar här om kommunens första linjens vård för barn och unga, när det kommer till att förebygga psykisk ohälsa. 
 
Att det finns ett samband med att Anders Falk har TRE gånger så många ärenden inom barn och ungdomspsykiatrin i Sörmland, torde inte undgå någon. 
 
Om socialt utsatta kommuner vill förbättra sin ekonomi, och inte låta den ätas upp av framtida konsekvenser av en knepig fördelningspolitik så föreslår jag att de vänder på steken. Börja satsa på skolan och elevhälsan, det kommer att ge utdelning på sikt, och spara många ungas lidande. 
 
Om du som läser detta själv är förälder till barn med psykisk ohälsa eller till ett barn som befinner sig i skolsvårigheter; ställ krav på ordentligt bemannade elevhälsor. 
 
Det här inlägget är mitt sätt att öka människors insikt om hur det faktiskt förhåller sig. En människa kan inte göra allt, men alla kan göra något. Vill du hjälpa till att skapa medvetenhet om barn och ungas generellt svaga tillgång till en kvalitetssäkrad, förebyggande och hälsofrämjande elevhälsa, dela gärna detta inlägg med fler. 
 

 

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/psykiska-ohalsan-kostar-70-miljarder-om-aret_7964256.svd

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2013/03/05/oecd-vill-se-okad-skolhalsovard-sverige
 
http://ekuriren.se/nyheter/eskilstuna/1.1708363-allt-fler-unga-medicineras-mot-psykisk-ohalsa
Kommentarer (0)
Anders Falk, Barn-och ungdomspsykiatri, Den nya samlade elevhälsan, Första linjens vård, OECD rapport psykisk ohälsa, Skolpsykologiska utredningar, Socialförsäkringsminister, Ulf Kristersson, Ångest,

Bota din depression med en app?

Publicerad 2013-02-07 17:47:00 i Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

Våra smartphones ger oss verkligen fler och fler möjligheter (och möjligen omöjligheter..) Något jag läste om för en kort tid sedan är applikationen Viary, ett verktyg för att behandla depression via sin mobiltelefon. Lite snabbförklarat är det en app där beteendeaktivering är kärnan, det vill säga den bygger på samma komponenter som används vid kognitiv beteendeterapi. Syftet är att patienter med depression ska bli motiverade att utföra basala aktiviteter som de mår bättre av, till exempel att gå upp när klockan ringer, men också sociala beteenden uppmuntras via appen, som att ta en fika med en vän, utföra en aktivitet etc. Allt för att bryta en negativ spiral i sitt liv.
 
I en första studie vid Linköpings universitet har Hoa Ly, doktorand i klinisk psykologi, undersökt appens effekter hos 72 deprimerade personer som även haft kontakt med behandlare. Mobilapplikationen "uppges ha gett deltagarna god effekt, och den största skillnaden uppvisas bland de deltagare som var mest deprimerade". Formatet att jobba i en smartphone verkar fungera väldigt bra. "Men vi vet ännu inte hur mycket effekten har påverkats av kontakten med behandlarna, även om den tiden var liten, säger han".
 
Ja. Som ett komplement till annan behandling, så tror jag på det här. Framförallt blir det kanske lättare att nå vissa grupper av människor som undviker att söka sig till vården av olika anledningar, precis som Hoa Ly själv säger. 
 
Depression är en folksjukdom. Var fjärde man och varannan kvinna beräknas någon gång i livet råka ut för det. En del drabbas av lindrigare depressioner medan andra blir djupt deprimerade. Sjukdomen kan behandlas med mediciner och/eller psykoterapi och andra metoder, men jag tror att många låter bli att söka hjälp. Att gå med obehandlade depressioner påverkar funktionsförmåga i både skola och arbete. För dem med lindrigare symtom, kanske den här applikationen kan vara till stöd.
 

 

Kommentarer (0)
Depression, Depressionsbehandling, Hoa Ly, KBT, Psykisk ohälsa, Viary,

Obligatorisk gymnasieskolgång -ett förslag från S som förpliktigar

Publicerad 2013-02-02 15:38:00 i Elevhälsa, Politik, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete,

"I över 50 år har den obligatoriska skolgången varit nioårig. Det räcker inte i dag när det krävs en gymnasieutbildning för att klara sig på arbetsmarknaden. Inför vår partikongress föreslår vi därför att gymnasieskolan görs obligatorisk upp till 18 års ålder. Det är ett ambitiöst men realistiskt steg."

Så skrev Stefan Löfven (S) och Ibrahim Baylan (S) på DN debatt för några dagar sedan. Resten av debattinlägget hittar du här: 
 
http://www.dn.se/debatt/socialdemokraterna-vill-ha-obligatorisk-gymnasieskola
 
De som läst mina blogginlägg i frågor som rör gymnasieavhopp tidigare, vet att jag (i egenskap av yrkesutövande elevhälsopersonal just på gymnasieskolan) varit bekymrad över att vi så lättvindigt släpper de elever som inte klarar av studier på gymnasienivå. Se inlägg september -12.
 
Av det skälet inger förslaget om obligatorisk gymnasieskola naturligtvis vissa förhoppningar. Framförallt då det är min bestämda ståndpunkt att de elever som hoppar av gymnasiet idag, INTE gör det för att de saknar begåvning att studera, utan av en mängd andra skäl. Det är dessa bakomliggande skäl vi borde bli bättre på att identifiera och tillsammans göra något åt.
 
Visst, vi skulle kunna ge upp om dessa elever, nöja oss med att konstatera att de är "skoltrötta", "omotiverade", "omogna". Flera som vänt sig mot S förslag har angett det som skäl; "varför ska vi tvinga skoltrötta elever kvar i skolan.."?
 
Ja, varför skulle vi? Mitt svar är att "skoltrötthet" och "brist på motivation" inte är ett statiskt tillstånd.
 
När jag har en elev framför mig, i skolsvårigheter, som uttrycker leda och ointresse för sin skolgång, så blir jag nyfiken. Jag vill ta reda på vad det handlar om, för skoltrötthet är ofta ett symtom för något annat. 
 
- Inte sällan lever de ungdomar som hoppar av gymnasiet idag t ex under socialt utsatta livsvillkor, som de kan behöva hjälp med, av aktörer utanför skolan.
 
- Många skoltrötta elever har ett svagt stöd hemifrån; föräldrar är själva lågt utbildade och förmår inte stödja sina barn i deras skolgång.
 
- Vissa elever har inlärningssvårigheter som skulle gå att komma runt, med ett rätt anpassat pedagogiskt stöd i undervisningen. 
 
- En del elever lider av psykisk ohälsa, (vilket inbegriper en rad utmaningar, t ex kan många undvika skolan för att de har svårt med social interaktion, flera går med obehandlade depressioner). Med rätt stöd och behandling kan deras utgångsläge bli ett annat. 
 
Gemensamt för många potentiella skolavhoppare är bristen på stöd; i egna relationer eller i skolan. Brist på samtal om hur de mår, vad de drömmer om, vad de vill med sina liv. Få människor vill misslyckas. De flesta vill få vara bra, få vara duktiga och klara av sin skolgång. Ofta har dessa ungdomar farit illa genom hela grundskolan, med rätt stöd/undanröjande av ev hinder så är det min erfarenhet att det kan gå vägen.
 
 
Sett ur ovanstående perspektiv, blir förslaget från S intressant. För som en del av elevhälsan anser jag att vi skall ha siktet högt inställt; vi ska ha ambitioner kring våra unga. Men det kommer att kräva resurser.
 
Enligt förslaget från S så ska..
 
"..eleverna få det stöd de behöver för att klara sin utbildning. Det är samhällets och skolans ansvar. Skoltrötthet kan aldrig mötas med uppgivenhet eller kravlöshet. Skolan behöver jobba strategiskt med att behålla elevers studiemotivation och individualisera stödet till varje elev. Det viktigaste är att eleverna möter skickliga och engagerade lärare som hjälper och motiverar i skolarbetet. Därför vill vi investera i lärarnas kompetens och fortbildning. En stärkt elevhälsa är också central för att fler elever ska nå målen i skolan". 
 
S har dessutom den samlade forskningen på sin sida. En uttökad utbildning i befolkningen som helhet, förbättrar hälsoläget enligt flera studier. En anledning är att utbildning leder till att ungdomar som vuxna blir mer produktiva och därigenom genererar högre inkomster, att individerna kan använda givna resurser på ett bättre sätt, att förmågan att hantera problem förbättras, att förmågan att tolka och värdera hälsoinformation ökar och att förmågan till samspel med andra människor förbättras (Schuller & Desjardins, 2007).
 
Det må kanske inte påverka tillgången till arbetstillfällen i det rödaste rappet, men borde i allra högsta grad vara en samhällsekonomisk investering i längden. 
 
Klyschan "Alla ska med" har aldrig varit mer aktuell.
 
 
 

 

 
 
 
 
 

 

 

Kommentarer (1)
DN debatt, Gymnasieavhoppare, Ibrahim Baylan, Socialdemokraternas förslag om obligatorisk gymnasieskola, Stefan Löfven,

Akademikerförbundet tycker till om den nya skollagen

Publicerad 2013-01-28 21:05:00 i Elevhälsa, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

I september -12 skrev jag ett inlägg där jag inledde med att uttala vissa förhoppningar på vad den nya skollagen skulle komma att innebära, gällande svenska elevers tillgång till skolkuratorer. Detta samtidigt som jag uttryckte oro över att processen kring ökad tvärprofessionalitet i elevhälsor (samverkan mellan olika professioner) tycktes gå långsamt; bland annat efterlyste jag riktlinjer. 
 
Sedan dess har jag med intresse följt utvecklingen, och hur medierna i sin tur följt upp kommunernas arbete med att efterleva den nya skollagens krav. Till försommaren fyller den nya skollagen 2 år.
 
Skolkuratorer skall ju enligt den nya skollagen både arbeta förebyggande/hälsofrämjande OCH utredande/ta hand om den akuta ärendehanteringen. Men vad betyder egentligen "tillgång till kurator" i verkligheten? Hur kvalitetssäkras våra insatser? Hur ser det ut i kommunerna?
 
Ja, det verkar vara lite si och så. I allafall om man skall tro Akademikerförbundet SSR:s undersökning.
 
I dagarna publicerade de nämligen ett pressmeddelande med den inte alltför smickrande rubriken "Skollagen tandlös i arbetet mot elevernas ökande psykiska ohälsa". Den visar att det finns mycket kvar att göra.
 
 
Den visar även att det inte är en ensam skolkurators uppfattning att den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar, och att vi i detta finner ett samband med försämrade skolprestationer.
 
I min egen kommun, Eskilstuna, saknas vad jag vet fortfarande skolkuratorer i ca 8 skolor, och flera kollegor har ansvar för 2-3 skolor på bara en tjänst. 
 
Det är fortfarande min uppfattning att det psykosociala arbetet (och samverkan med exempelvis specialpedagoger) behöver tas på större allvar. Framförallt gäller detta i kommuner med ökad socioekonomisk segregering och sociala problem. 
 
 
På uppdrag av förbundet har Novus under senhösten (2012) intervjuat 424 svenska skolkuratorer. 
 
Nedan delar av innehållet:

"Svenska skolbarn mår sämre än tidigare och akuta insatser mot den ökande psykiska ohälsan i skolan tar alltmer av skolkuratorernas tid och resurser. Bara tre av tio skolkuratorer har idag tid att arbeta med förebyggande insatser för elevernas hälsa. Det visar en undersökning om skolkuratorernas erfarenheter och elevernas hälsa. 

Över hälften av de tillfrågade skolkuratorerna uppger att de inte kan leva upp till lagens intentioner om att alla elever ska ha rätt till skolkurator. Ju fler elever man ansvarar för, ju mer uppenbart är det att det är det förebyggande arbetet som bortprioriteras till förmån för akuta insatser säger 90 procent av skolkuratorerna. Den nya skollagens krav om rätt till skolkurator borde inneburit att fler skolkuratorer anställts. 67 procent uppger att de inte fått fler skolkuratorskollegor i sitt område.

 

– Detta är extremt allvarligt. Förutsättningen för att barnen ska klara sin skolgång är att de är trygga i sina sociala sammanhang, och då är kuratorn en viktig del för att se och stödja barnens utveckling i skolan. Men, det är mycket svårt att vara skolkurator och göra ett bra arbete samtidigt som de har ansvar för 500 elever eller fler.

Det är helt oacceptabelt att skollagen åsidosätts. Barnen i skolorna har allt större behov av skolkuratorer, säger Heike Erkers förbundsordförande Akademikerförbundet SSR.

Dagens elever mår sämre än tidigare säger 70 procent av de tillfrågade skolkuratorerna.  Psykisk ohälsa hos elever utgör den vanligaste av kuratorns arbetsuppgifter (90 procent). Svåra hemförhållanden, kamratproblem och hög frånvaro är andra vanliga arbetsuppgifter.

Undersökningen visar också att eleverna och deras familjers ekonomi försämrats de senaste två åren. Många elever berättar själva att de inte har råd med fritidsaktiviteter.

– Det finns anledning till stor oro för barnens situation i dag. Skolan har en viktig roll att se problemen, ge stöd och hjälp till eleverna som på olika sätt far illa. Vi förutsätter att kuratorn i sitt arbete får tid till alla elevers behov och tid till det förebyggande arbetet. Nu är det för få elever som har faktisk tillgång till en kurator, trots den nya skollagen, fortsätter Heike Erkers.

– Vi kräver att ansvariga kommunpolitiker omedelbart tar ansvar för skollagen och kuratorernas möjligheter till ett gott arbete på skolorna. Vi anser att regeringen bör följa upp kommunernas ansvar när det gäller den nya skollagen. Det stort och viktigt uppdrag att stödja barn och unga i deras utveckling, den ökade psykiska ohälsan bland eleverna är ett stort, och allvarligt problem, avslutar Heike Erkers".

 
Källa:
 
http://www.akademssr.se/text/skollagen-tandlos-i-arbetet-mot-elevernas-okande-psykiska-ohalsa
 
 
Kommentarer (0)
Akademikerförbundet SSr, Nya skollagen, Samlad elevhälsa, Skolkurator, Socionom,

Låt inte debatten om socialt utsatta barn handla om vilka ord som används

Publicerad 2013-01-17 20:22:00 i Allmänt, Barn och familj, Elevhälsa, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

"Barn med lite pengar har ingen intresseförening som för deras talan. Inga starka föräldragrupper. De är hänvisade till enskilda socialtjänstemäns tolkning av lagen och sina liv, om och när de far illa. Låt inte den viktiga debatten om barn och familjer i Sverige som lever under långvarig ekonomisk och social utsatthet handla om vilka ord som används eller om exakta mätningar"
 
Så skriver författaren Susanna Alakoski under rubriken "Alla barn går inte i trasiga skor" i DN, apropå att Uppdrag granskning ägnat mycken möda igår, åt att bevisa att ordet "barnfattigdom" är missvisande.  Du hittar inlägget här: 
 
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/alla-fattiga-barn-gar-inte-i-trasiga-skor 
 
Egentligen skriver hon redan allt det jag själv hade kunnat skriva, så är du intresserad av ämnet ska du börja med att läsa det.
 
Det är möjligt att ordet "barnfattigdom" är missvisande enligt någon form av statistisk beräkning. Allt går ju som bekant att visa med statistik. Bris har nu gått ut och sagt att man hellre vill tala om "social och ekonomisk utsatthet" Ja, kalla det vad ni vill, bara vi inte slutar att prata om det, tänker jag.
 
Själv minns jag att jag hamnade i diskussion omkring ordet "barnfattigdom" för ett par år sedan, på facebook. En bekant raljerade över begreppet och menade att någon barnfattigdom inte existerar.
 
Jag svarade upp med de erfarenheter jag gjort genom att arbeta tio år som socialarbetare, både inom sjukvård, socialtjänst och skola. Jag möttes av hätskhet. Personangrepp. Förlöjligande.
 
Jag förstod först inte vad det var som var så provocerande med att diskutera att det finns många människor som lever på fattigdomsgränsen i Sverige idag. För provocerande var och är det, uppenbarligen. Varför? För att det kan bli ett slagträ i den politiska debatten?
 
Eller, i värsta fall; för att vi blir allt mer oempatiska i det här landet, ju bättre vi själva har det?
 
Jag blev förvånad över det provokativa i att prata om socialt utsatta barn, men kom på att det ju handlade om det där som Susanna Alakoski är inne på ; att det inte alltid syns.
 
"Vanligt folk", dvs medelklass, kommer ju aldrig i kontakt med dessa barn. Möjligen i förskola och skola, då och då. Men inte tydligt nog. Varför? Jo, för att människor döljer sin ekonomiska utsatthet till varje pris. "Avvecklar sig" som hon skriver. Det långsiktiga slitaget. Stressen över att aldrig ha en enda krona över till något extra och att få försaka det mesta som andra barn har. Hopplösheten. Avsaknaden av drömmar och tankar kring framtiden.
 
Jag har suttit i många samtal med de här barnen/ungdomarna. Som socialsekreterare och som kurator. Det är inga vackra berättelser. De är barnen som lever sina liv i grått. Utan färger. Allt är en gråskala. De går i samma kläder året om. När det är dags att åka på fiskeutflykt med skolan så har de inga stövlar och inga jeans till ombyte, när de väl är på plats. ((Framkom i samtal med lärare). " Jag har bara ett par jeans och ett par joggingbyxor".
 
"Jag bor med min mamma som är förtidspensionär pga psykisk sjukdom. Manodepressiv. Hon köper och handlar en massa i perioder när hon är manisk. Ibland på mitt namn. Hon har hyresskulder och vi kommer att bli vräkta. Hon vill ta livet av sig. Min pappa? Aldrig träffat, han missbrukar och bor i Malmö. Mitt studiebidrag har CSN dragit in eftersom jag skolkat. Men jag vet inte hur jag ska orka plugga när allt är så här."
 
I USA har man i flera aktuella studier visat att barn i socialt utsatta bostadsområden, uppvuxna i likaledes socialt utsatta familjer, har högre påslag av kortisol (stresshormon) i kroppen jämfört med barn i uppvuxna under trygga välbärgade förhållanden. Att gå runt med ett kroniskt kortisolpåslag främjar på sikt diabetes, fetma, högt blodtryck etc.
 
Det man också kunnat påvisa är att kroniskt hög stress inverkar negativt på växande barns hjärnor. Det får effekter på deras kognitiva utveckling, inlärning, koncentration och uppmärksamhet. På deras psykiska mående och på deras skolprestationer. Att lyckas i skolan är en av de enskilt viktigaste påverkansfaktorerna för att få ett bra liv som vuxen.
 
Vi vet alltså rätt mycket om vad social utsatthet gör med barn, om det sociala arvet. Att barn inte orkar med skolan om de har det för jobbigt utanför, där hemma. Att det leder till fysisk och psykisk sjukdom och utslagning på en tuff arbetsmarknad. Till våld, missbruk, och kriminalitet. (Läs gärna tidigare blogginlägg "Nu fick skolminister Jan Björklund igång mig på riktigt"): 
 
Men ändå, så tycker Janne Josefsson att det var viktigt att ägna tid åt att nita Rädda Barnen, Bris och Majblomman på bästa sändningstid igår. 
 
Sorgligt är bara förnamnet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
.
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (2)
Barnfattigdom, Bris, Janne Josefsson, Majblomman, Rädda Barnen, Susanna Alakoski, Uppdrag granskning,

Tankar om att inte räcka till

Publicerad 2012-12-19 17:26:00 i Acceptans, Barn och familj, Elevhälsa, Livspussel, Relationer, Skolkurator, Socialt arbete, Stress,

Julen närmar sig allt snabbare och med den också allt som ska hinnas med. Även om min familj och jag valt att dra ner tempot rejält hemmavid i år, så är det ovanligt stressigt på jobbet. Inom mitt verksamhetsområde, elevhälsan, så händer nämligen något kring jultid och inför sommarlov. Elever som har det svårt på olika sätt, mår tyvärr oftast sämre inför ledigheter. Skillnaden mellan de som har, och de som inte har (och då menar jag stabila familjesituationer, vuxenstöd, goda familjerelationer, goda ekonomier med möjligheter till julklappar och semesterresor)  - blir så påtaglig just kring julen och sommarledigheten. 
 
Det är lätt att känna att man inte räcker till. Jag lever heller inte direkt som jag lär här; för det är svårt att försöka vara nöjd med den insats man har möjlighet att göra. Jag avslutar varje dag med att gå hem med känslan att jag kunde kanske klarat av att göra mer. Borde gjort mer. Borde hunnit träffa den och den. Prioriterade jag rätt idag?
 
Det är då jag ändå finner någon slags tröst i Tomas Sjödins ord. Jag har skrivit om honom i tidigare inlägget "Hasandets sköna konst".
 
Han har sagt så här:
 
"Man behöver inte räcka till. Många säger att de inte räcker till. Inte som föräldrar, inte som livskamrater, inte på jobbet, inte hemma. Och framförallt inte på jobbet OCH hemma. Fungerar det på ena stället, så larmar det på det andra. Och med utandningsluften kommer inte sällan en suck med orden jag räcker inte till.
 
Och då måste man få fråga; vem är det som har hittat på att man måste räcka till? Och vem har fastställt och normerat vad en människa i såfall ska räcka till för? Det här finns beskrivet i en text som är närmare 3000 år gammal; profeten Jesajas bok. Profeten beskriver en otillräcklighet med orden bädden är för kort när man sträcker ut sig i den, och täcket är för smalt när man kryper ihop.
 
Det är en illustration av att människan har förblivit sig ganska lik, och inte är kompatibel med egna och andras förväntningar. 
 
Tänk om det är en del av människans konstitution; att inte räcka till? Och att det finns en tanke bakom det? Nämligen att vi ska söka oss tillsammans och vägra begränsa resurserna till de egna, och vägra begränsa tillvaron till andras krav och förväntningar.
 
När man inser att man inte räcker till öppnar man sitt liv för de hjälpkrafter som finns att tillgå. De gånger då livet fått en oväntad vändning är sällan då jag ryckt upp mig och tagit nya tag. Utan det är när jag slutat att rycka upp mig, släppt taget, och öppnat mig för hjälp".
 
Tänkvärda ord, särskilt så här i jultider. 
 
Och avslutningsvis, någon annan sade: "Man behöver inte räcka till, det räcker att finnas till" och vad kan vara mera sant.
 
En god jul tillönskas er alla, därute :)
 
 
 
 
Kommentarer (3)
Jul, Julstress, Livspussel, Om att räcka till, Tomas Sjödin,

Att välja friskola eller kommunal skola?

Publicerad 2012-11-03 11:18:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Föräldraskap, Politik, Skolfrågor, Socialt arbete,

Sedan en tid funderas det kring val av skola här hemma. Det är inget understatement att Eskilstuna kommuns skolarena inte är vad den har varit. Jag vet inte om jag vill skriva "det var bättre förr"..men det är lockande. Det var åtminstone enklare.
 
Man gick i den skola i det område man bodde i, och så var det inte mer med det. Grannarnas barn var ens kompisar, och i många fall också ens klasskamrater. Vi behövde inte sitta och fundera över och ängslas över huruvida ens barn får en bra utbildning, en trygg och bra miljö att vistas i och tillgång till rätt stöd.
 
Vi som är födda på 70-talet hade föräldrar som inte behövde fara omkring på öppna hus, kolla upp om elevhälsor håller måttet, googla på enskilda rektorer, eller tjafsa med sina barn om att de vill börja på en skola bara för att "där man får en egen MacBook". 
 
Samtidigt finns det vinster med att friskolor etablerats. Via konkurrens så måste skolor fundera över hur de ska bli så bra, att människor väljer att låta sina barn gå där. Men hur man än vänder och vrider på det, så kvarstår behovet av att problematisera, t ex kring om alla skolor får en rimlig chans att hålla måttet, och om alla människor verkligen har samma valmöjligheter?
 
Min egen son går på Engelska skolan sedan tre år. Det har varit många saker som har varit bra med det valet, och flera saker som inte har varit bra. Till åk 7 vill han välja en ny skola, och diskussioner pågår alltså för fullt. Eftersom jag och hans pappa (och till viss del han själv) ser att han har behov av struktur och särskilt stöd, så blir det en av de avgörande faktorerna för vad det kommer att bli i slutändan. Själv skulle jag önska att han gick i den kommunala skola, till vilket område han tillhör. Tyvärr uppfattar jag att den skolan har en del svårigheter som den brottas med, bland annat just utifrån hur den utreder och erbjuder stöd till de elever som är i behov av detta, för att lyckas med sina studier, till exempel.
 
Jag inser samtidigt som jag skriver om detta, att jag tillhör en priviligierad samhällsklass, som genom egen utbildning har möjligheter att ta ställning till, och kritiskt överväga, alla de valmöjligheter som står till buds. Vad händer med de barn, som inte har föräldrar med denna möjlighet?
 
Jag inser också, att jag hade aldrig tagit mig hit, och gjort en sk klassresa, om skolsystemet sett ut som den gör idag, när jag var barn. Mina föräldrar hade aldrig lyckats stödja mig, utifrån sina förutsättningar. Jag har delvis skolan att tacka för mina framgångar, den erbjöd mig en rättvis chans i livet, trots att min hemsituation var den sämsta tänkbara.
 
Är det något som det borde vara en rättvis fördelning av, så är det rätten till en bra utbildning. Det är också grunden till det välstånd som ett samhälle har möjlighet att bygga.  Vad är bra för den enskilde eleven - mitt barn, och vad är bra för den stora massan av elever? 
 
Som i alla andra lägen så finns det inget svart eller vitt svar. Precis som det går att läsa om i en av nedanstående artiklar, så befinner sig den svenska skolan i en utvecklingsprocess. Läs gärna, och dela med er av erfarenheter. Nedanstående artiklar förespråkar, respektive vill förbjuda, friskolor.
 
http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/article1430002/Friskolorna-ger-vardefulla-fordelar.html
 
http://debatt.svt.se/2011/12/09/hog-tid-att-forbjuda-vinstdrivande-friskolor/
Kommentarer (3)
Bra och dåligt med friskolor, Engelska skolan, Friskola, Föräldraskap, Rättvis skolpolitik, Valfrihet,

I nöd och lust. Långa parrelationer - vad får dem att hålla?

Publicerad 2012-10-28 12:04:00 i Allmänt, Barn och familj, Leva tillsammans, Livsval, Lästips, Relationer, Socialt arbete,

Något som ofta diskuteras i bekantskapskretsen är, inte helt överraskande, parrelationer. När man som jag närmar sig 40, befinner man sig ofta i sammanhang där människor börjar att skilja sig/separera. (Det är ju egentligen helt logiskt att man börjar fundera över sina egna behov och hur man själv valt att tillfredställa dem, när man kommit halvvägs i livet)..och genom sådana funderingar kommer kanske också frågor kring hur ens behov tillfredställs inom det förhållande man lever i.
 
Kärleksrelationen : en bok om parförhållan
 
Jag lägger inga moraliska aspekter på skilsmässor överhuvudtaget, mer än att det i varje enskilt fall förstås är en sorg för de som är inblandade. Inte heller på otrohet ("den som är utan skuld kan kasta den första stenen", och med det menar jag att man nog ska akta sig för att döma andras handlande).
 
Jag är mer intresserad utifrån ett annat perspektiv. Lägger vi tid och kraft på att planera våra liv tillsammans, vår relation? Investerar vi i den, funderar vi över vad som får en kärleksrelation att hålla? Kollar vi inåt, och funderar över vår egen förmåga inom relationen?
 
Är långa parrelationer/livslånga äktenskap ens eftersträvansvärda? Tja..jag tror åtminstone att många människor föreställer sig att de ska leva i ett livslångt förhållande och dela vardagen med varandra.
 
Men, skulle jag säga; åt andra sidan bara under förutsättningen att man är tillfreds, att det inom relationen finns det som man behöver. Vad var och en behöver är naturligtvis helt individuellt, i det här sammanhanget. 
 
Något vi ofta kommer tillbaka till när vi diskuterar det här, är kommunikationens betydelse. Vi tjatar om det till och med; hur ofta har vi inte kommit med välmenande råd som "ni måste ju prata med varandra". Varför är det viktigt? Ja, personligen är jag av den övertygelsen att det för det första är svårt att läsa andras tankar. Om jag önskar att min partner skall tillfredställa ett behov jag har, (vare sig det handlar om t e x emotionella, praktiska, sexuella behov, etc) så behöver jag ju förmedla det till denne. Om man inte trivs i sitt förhållande, så är det svårt att göra något åt det, om man inte kan prata om det. 
 
Attraktion, förmåga till kommunikation, gemensamma intressen/gemensamma mål, förmåga att uppfatta sina egna och den andres behov, förmåga att ge och ta emot intimitet/sex, egen personlighet, jämställdhet inom förhållandet, och tidigare erfarenheter av parrelationer (föräldrarnas relation) mfl är ju också några parametrar som påverkar kvaliteten och balansen på den parrelation vi ingår i....och är exempel på förutsättningar för hur relationen utvecklas.
 
För er som är lika intresserad av relationer som jag, alternativt vill utveckla din egen parrelation kan jag ge följande lästips :)
 
Jag läste nyligen en studie som heter ”Äktenskapet handlar inte om att bli kär, det handlar om att fortsätta vara kär” som var riktigt bra, och lättillgänglig i sin form:
 
https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/4462/1/M%20Palm%20A%20Nilsson.pdf

En välskriven och läsvärd bok om parrelationer är "Kärleksrelationen" av Tomas Böhm.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127110958

Och, slutligen en lättläst länk på temat:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

 

 
 
 
 
 
 
Kommentarer (2)
Kärleksrelationen, Parrelationen, Separation, Skilsmässor, Tomas Böhm,

Reflektioner efter nio timmar på akutmottagningen

Publicerad 2012-10-16 05:12:00 i Allmänt, Politik, Socialt arbete,

Jag skriver sällan omfattande rakt ut här på bloggen, om mina ryggproblem. Jag gör ett undantag idag, och har valt att skriva mer detaljerat, för att kunna berätta om mina upplevelser på akuten igår.
 
Anledningarna till att jag undvikit att blogga om det mer ingående tidigare, är flera. Den främsta är att jag bestämde mig för ca 1 år sedan att mitt liv inte skulle handla om smärta, att jag till varje pris skulle försöka leva så vanligt som möjligt. Jag har också gjort allt som står i min makt att själv försöka påverka min situation; träning hos sjukgymnaster, akupunktur, promenader, alternativ behandling i Linköping, sökt privat vård på Strängnäs ryggklinik etc. 
 
Jag har förstått att när man har diskbråck, och fortfarande kan gå (även om jag haltar ibland) så finns det risker med en operation. Smärtorna måste vägas mot dessa risker, och så långt är jag införstådd.
 
Med tiden har operation dock börjat framstå som det enda alternativet. Det går inte att leva så här, och upprätthålla livskvalitet i längden. För att hantera situationen, i avvaktan på att bli prioriterad (?) har jag smärtstillande läkemedel.
 
Sedan början på sommaren (alltså i ca 5 månader) har dessa inte längre någon större effekt. Jag har ont dygnet runt. Som jag skrev om häromdagen är alla normala sysslor uteslutna, så länge de inbegriper att jag måste böja mig, sitta eller stå en längre tid. Ligga och promenera fungerar bättre, så jag har fokuserat på det. 
 
Senaste läkarbesöket var i april. Det fick jag vänta på i månader. Jag ska bespara er alla detaljer, men jag kan skriva som så, att jag under 1,5 år av smärta erbjudits en röntgen (väntetid över fyra månader, trots heltidssjukskrivning) ett läkarbesök på ortopeden i tio minuter (april), och en ryggblockad utan effekt, i september (väntetid 5 månader). 
 
Efter veckor av dålig sömn, så fick jag nog igår. (Jag har försökt komma i kontakt med ortopeden, med det är flera veckors väntetid för att träffa läkare där). Jag är trots allt en 39 år ung kvinna, yrkesarbetande, studerande, och mamma till tre. Jag är beroende av att ha en kropp som fungerar.
 
Jag ringde till min vårdcentral, uppgiven och sa som det var; nu klarar jag inte av att arbeta längre, igen. Efter diverse frågor, av privat karaktär, så konstaterade hon att enligt deras manualer borde jag åka till akuten och inte komma in till VC. Bland annat urinvägsinfektion (man kissar långsammare, när nerverna i området är påverkade). 
 
 
Det är alltså med ovanstående bakgrund i min "mentala ryggsäck" som jag hamnar på stadens akutmottagning strax efter kl 09.00 igår fm. Jag ska komma att bli kvar till 18.30, dvs närmare i nio timmar.
 
Vad händer där under dessa nio timmar och hur upplever jag bemötandet?
 
 
När jag kommer dit är jag nästan ensam. Jag blir snabbt omhändertagen av en ung ortopedsjuksköterska, som visar medkänsla och engagemang. Han pratar lugnt, men är ändå effektiv. Han ställer frågor, lyssnar på svaren och har ett professionellt bemötande. Jag berättar för honom om mina långvariga besvär, att min situation är ohållbar i längden. Sedvanliga prover tas (antar jag) och jag blir anvisad ett rum.
 
Efter en lång väntan, så kommer läkaren. Han förefaller stressad och ställer frågor i ett rasande tempo, på ett sätt jag upplever som mycket forcerat. Jag får svårt att svara, helt enkelt för att jag får svårt att hinna tänka efter vad det är han frågar efter. När jag inte kan svara på en gång, upprepar han frågan högre, som om det är min hörsel det är fel på.
 
Han gör en kroppsundersökning i ett lika snabbt tempo, kan jag stå på hälarna? Kan jag gå på tå? Mitt i kroppsundersökningen svarar han i sin mobil och pratar under några minuter. När han är färdig håller han en lång utläggning, en monolog, medan han har blicken någonstans över mitt huvud.
 
Han säger att jag troligen har ett njurstensanfall.
 
Jag försöker säga att min smärta inte handlar om njursten, men eftersom han pratar oavbrutet, går det inte att föra ett normalt samtal. Smärtpåverkad och trött, så börjar jag gråta. Jag försöker beskriva min situation, men läkaren avbryter och fortsätter prata om njurstensanfall. Jag blir arg, känner mig liten och utsatt. (Jag har haft njurstensanfall och vet hur det känns).
 
Tillslut hör jag mig själv säga, "jag känner att ditt bemötande är jobbigt, jag vill ha en annan läkare".
 
(Vilket i sig är skrattretande, det regnar inte specialistläkare på akutmottagningar).
 
Läkaren reagerar med stor irritation och börjar räkna upp "allt han gjort för mig". (Dvs läst min journal, undersökt mig och tittat på mina prover). Han säger "Vad är det du vill?" Jag försöker åter att säga att jag reagerar på hans förhållningsätt, och hans nedlåtande ton. Jag säger "Jag vill bli bemött med empati och respekt". Vårt möte slutar med att ortopedläkaren lämnar rummet, och för över mitt ärende till en kirurgläkare "eftersom jag ju har njursten".
 
När denne nye läkare kommer in i rummet, och vänligt frågar hur det är med mig, så gråter jag. Han lyssnar stillsamt. Jag gråter för att han frågar mig, på ett snällt sätt, hur jag mår. Jag gråter för att jag är trött på att leva med smärta. Ett par sjuksköterskor kommer förbi, och pratar vänligt. Jag förstår att alla gör så gott de kan.
 
Resten av dagen ligger jag och väntar, på vad vet jag inte riktigt.
 
Jo, att jag ska få en spruta som eventuellt kan visa att jag utöver mina ryggsmärtor, även har problem med njursten. Det tar ca 1,5 timme innan jag får sprutan. Sedan väntar jag (tror jag) 2 timmar innan kirurgläkaren kommer tillbaka och frågar efter sprutans effekt. Som väntat ingen avgörande förändring. Jag haltar fortfarande, och har svårt att röra mig normalt.
 
Nya blodprover tas. Ny väntan. Jag har inte ätit sedan 07.30 på morgonen. Jag har sedan länge flyttats ut till korridoren, där jag ligger och läser, medan personalen arbetar hårt. Vid 18-tiden kommer läkaren tillbaka och säger att blodproverna ser bra ut.
 
Och det är ju bra, tänker jag förvirrat.
 
Men det var ju min ohållbara ryggsituation jag sökt för. Men det verkar ha kommit bort i villervallan som råder. Ortopedläkaren har ju sagt att jag har njursten.
 
Jag skickas hem med nya smärtstillande och en uppmaning att komma tillbaka och röntga urinvägarna efter stenar om några veckor. När jag lämnar mottagningen är väntrummet överfullt av människor, det finns inga stolar lediga. Klockan är runt 18.30. Min ohållbara situation är fortfarande ohållbar. Akutmottagningens situation verkar också ohållbar.
 
Jag undrar hur personalen har det. Vad gör det med människor att arbeta under ständig press? När jag åker därifrån reflekterar jag mer över vad det egentligen var som hände mellan mig och den där läkaren. Jag fick säkert ett korrekt hanterande av mitt ärende, men förstod han hur hans förhållningssätt påverkade mig som patient? I alla människovårdande yrken borde det vara nummer ett att kunna lyssna och möta patienter i olika former av kriser. 
 
Jag förstår att mitt besök på akutmottagningen egentligen är ett resultat av en vård som fallerat på andra nivåer. På vårdcentralen, på ortopeden. När andra vårdinstanser inte fungerar som det ska, så hamnar många ärenden på akuten, som egentligen inte skulle vara där.
 
Trots sin stressade och pressade situation mötte jag flera människor på akuten igår, som agerade professionellt och med medkänsla. Det tar heller egentligen inte längre tid att lyssna lite extra och vara empatisk, när man möter människor.
 
Jag tror till och med att det faktiskt sparar tid, eller vad tror du? 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (4)
Akuten, Akutmottagning, Diskbråck, Empati, Förhållningssätt, Kronisk smärta, Sjukvård, Stress,

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela