I veckan som gick har medierna åter rapporterat på olika sätt kring den psykiska ohälsan i Sverige. Igen, som sagt. Det blir lätt tradigt. Kanske för att det är så anonymt med psykisk ohälsa?
Den som förekommer i allas bekantskapskretsar, men som vi sällan pratar om. Och som inte får kosta, med följden att man drar in på förebyggande insatser (t ex inom elevhälsan) som sedan måste betalas, och mycket dyrare i slutändan.
Är psykisk ohälsa som begrepp enklare att förhålla sig till på avstånd, när den diskuteras i debattinlägg och artiklar, och inte hos dig eller mig, eller vår granne, pappa eller dotter? Det är liksom inte fint att lida av ångest och depressioner. Men likväl gör ju vi människor det. Det är dessutom vanligt. Och väldigt kostsamt.
För som alla vet så kan vi ju inte längre, tragiskt nog, diskutera något utan att nämna samhällsekonomiska vinster. Så låt mig göra det i här blogginlägget:
Jag var på universitetet igen igår och lyssnade gällande behandling av ångest. Psykologen lyfte fram hur väldigt vanligt det är med olika typer av ångestsyndrom (närmare 30% av oss europeer drabbas någon gång under en livstid av ex panikångest, fobier och generaliserad ångest) , men även av oro, ängslan, depressioner.
Blir man inte behandlad för sin ångest, så är prognosen för självläkning dålig. (Läs; den tenderar snarare att bli värre). Hon påpekade att hon var bekymrad över att en så oändligt liten procent får tillgång till adekvat behandling.
Jag håller med. Som skolkurator har jag själv kompetens att behandla exempelvis ångest hos elever. Ångest går att behandla. Men jag gör det inte. Varför? För att jag inte har tid/möjlighet.
I elevhälsan har vi mot vår egen vilja förvandlats till remittörer, vi skickar elever vidare och det är köer överallt. Att göra något åt det vi hittar, genom att behandla det, är inte möjligt resursmässigt inom skolans ram.
En del skolor saknar helt skolkurator, i dessa antar jag att det inte ens diskuteras som möjligt att inom skolan behandla psykisk ohälsa. Och elever som egentligen lider av t ex ångestproblematik maskerat som något annat, riskerar att inte identifieras alls, alternativt föreslås felaktig eller inadekvat behandling.
Jag ska återkomma till hur det kan fungera med skolpsykologisk kompetens inom första linjens vård för unga, exempelvis i min egen hemstad Eskilstuna. Men först:
Låt oss vara överens om att psykisk ohälsa är en av de vanligaste orsakerna till att personer i arbetsför ålder i Sverige står utanför arbetsmarknaden.
Om detta skriver OECD i en rapport som kom i veckan. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har (M) kommenterar det på SvD Brännpunkt:
"Under ett år drabbas en miljon svenskar i arbetsför ålder – nästan 20 procent av arbetskraften – av psykisk ohälsa. En av fem som jobbar uppger problem med ångest, oro, depression eller sömnstörningar.
OECD uppskattar bara de rent ekonomiska kostnaderna för detta till över 70 miljarder kronor om året i förlorade arbetsinsatser och utgifter för vård och omsorg".
70 MILJARDER KRONOR. Det motsvarar nästan tre procent av Sveriges BNP.
Lägger man till detta de omätbara mänskliga kostnaderna står vi inför en av vår tids stora välfärdsutmaningar" skriver han vidare.
Här i Eskilstuna intervjuades för några dagar sedan Anders Falk, överläkare inom Barn- och ungdomspsykiatrin i Sörmland, i Eskilstuna-Kuriren.
Han berättar att förskrivningen av antidepressiva medel ökat med 90 % (!) räknat i antal patienter.
Antalet förskrivna recept har ökat med 70 % här i Sörmland.
"Det verkar som om ungdomar mår sämre i dag. Det är dubbelt så många, eller tre gånger så många som söker sig hit jämfört med för tio år sedan" fortsätter Anders Falk.
Ingen kan betvivla det riktiga i detta, det är helt enkelt kalla fakta: Tre gånger så många unga söker alltså till barn och ungdomspsykiatrin i Eskilstuna, än för 10 år sedan!
(Hur detta belastar Landstingets budget låter jag vara osagt, men låt mig säga att jag tror att de skulle föredra att lättare psykisk ohälsa hos barn och unga tas om hand inom elevhälsorna ute på skolorna, så att de kan fokusera på de ärenden som kräver spetskompetens inom barn och ungdomspsykiatri),
För om vi vet att det i slutändan leder till så stora kostnader, som får försörjningsstöd och försäkringskassan att på sikt utarmas, varför händer då så lite på den förebyggande fronten? Hur tar svenska kommuner sig an det som Ulf Kristersson benämner som "en av vår tids största välfärdsutmaningar"?
Ja, det finns en del att göra enligt OECD. Samtidigt som larmrapporter duggar tätt om den ökade psykiska ohälsan (särskilt bland unga) så kritiserar de i sin rapport den svenska skolhälsovården:
Man finner att frekvensen av skolsköterskor, skolläkare, kuratorer och skolpsykologer är "uppseendeväckande" låg i Sverige - en psykolog på 2.000 elever, en läkare på 10.000 elever etc.
I Eskilstuna träffade jag i veckan som gick de andra gymnasieskolornas elevhälsopersonal, i ett försök att efterleva den nya skollagen. Vi kuratorer är hårt beskurna, som jag redan beskrivit i tidigare inlägg. Skolpsykologerna är inte ens medbjudna.
Skolpsykologerna skall sedan den nya skollagen kom (för två år sedan) ingå i våra samlade elevhälsor. Men detta är svårt. De är centraliserade och sitter inte ute på skolorna. De har för närvarande resurser för att göra en skolpsykologisk utredning per termin per gymnasieskola. EN per termin (!).
Det är nästintill omöjligt att samverka som en samlad elevhälsa under dessa förutsättningar. Skolpsykologerna har heller ingen möjlighet att arbeta direkt med elever i samtal/behandling utan måste användas till konsultation. Vi pratar här om kommunens första linjens vård för barn och unga, när det kommer till att förebygga psykisk ohälsa.
Att det finns ett samband med att Anders Falk har TRE gånger så många ärenden inom barn och ungdomspsykiatrin i Sörmland, torde inte undgå någon.
Om socialt utsatta kommuner vill förbättra sin ekonomi, och inte låta den ätas upp av framtida konsekvenser av en knepig fördelningspolitik så föreslår jag att de vänder på steken. Börja satsa på skolan och elevhälsan, det kommer att ge utdelning på sikt, och spara många ungas lidande.
Om du som läser detta själv är förälder till barn med psykisk ohälsa eller till ett barn som befinner sig i skolsvårigheter; ställ krav på ordentligt bemannade elevhälsor.
Det här inlägget är mitt sätt att öka människors insikt om hur det faktiskt förhåller sig. En människa kan inte göra allt, men alla kan göra något. Vill du hjälpa till att skapa medvetenhet om barn och ungas generellt svaga tillgång till en kvalitetssäkrad, förebyggande och hälsofrämjande elevhälsa, dela gärna detta inlägg med fler.
