HullerOmBullar.blogg.se

Elever med problematisk långvarig skolfrånvaro. Vad beror det på och vad gör vi åt det?

Publicerad 2013-09-10 20:43:00 i Elevhälsa, Kommunikation, Neuropsykiatriska funktionshinder, Psykologi, Relationer, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

Efter en långt uppehåll från bloggande om skolfrågor är det dags igen. Ny termin, nya tag och dags för att tänka nya tankar. Hur vi får elever att trivas, må bra och genom det prestera och växa i skolan?
 
Idag tänkte jag uppmärksamma Malin Gren Landell, (barnpsykolog och forskare vid Linköpings Universitet), aktuell med en studie där hon har undersökt livssituationen för elever med längre skolfrånvaro. Gren Landell är även expert i en aktuell granskning som Skolinspektionen gjort av hur skolor främjar närvaro och motverkar frånvaro, (vilket du kan läsa mer om i bifogade länkar).
 
Elever med omfattande skolfrånvaro omnämns ofta som "hemmasittare". Men liksom Gren Landell kan jag hålla med om att en lämpligare benämning vore att prata om "problematisk skolfrånvaro". 
 
Det beskriver mer vad det verkligen handlar om; elever som av flera olika samverkande, och ganska komplicerade skäl, är frånvarande under längre perioder från skolan.
 
Så vad säger Gren Landell?
 
Som sagt; det är nästan aldrig bara en faktor som leder till problematisk skolfrånvaro. Orsakerna är dessutom väldigt individuella.
 
De kan delas upp i 1) sociala faktorer, 2) skolfaktorer, 3) individfaktorer och 4) familjefaktorer. 
 
Det är precis som skolverket skriver.."en komplex väv av faktorer":
 
Många av eleverna har någon form av psykisk sårbarhet/ohälsa/psykisk ohälsa i botten, exempelvis social fobi eller separationsångest. Det är också vanligt med neuropsykiatriska diagnoser, smärtproblematik eller depression. Inte sällan har även elevernas föräldrar egen psykisk ohälsa och sociala problem. 
 
I mötet med skolan uppstår sedan en rad svårigheter. Många elever har varit utsatta för mobbning. Vissa har haft dåliga relationer till lärare, upplevt skolmiljön som stökig. Många gånger är undervisningen inte anpassad efter elevens särskilda behov.
 
Gren Landells studie är liten men slutsatserna ligger i enlighet med den internationella forskningen på området.
 
De ligger även i linje med mina egna fleråriga erfarenheter inom elevhälsoarbetet. 
 
Gren Landell menar att eftersom de bakomliggande orsakerna varierar, så är det också svårt att skapa generella metoder för att förebygga hemmasittande .." Men att man i ett organisationsperspektiv kan börja med att fokusera på sådant som faktiskt är bra för ALLA elever: att ha en bra skolmiljö, jobba mot mobbning och arbeta för att upptäcka inlärningsproblem samt psykisk ohälsa..". Tidigt. 
 
Jag håller med. I det sammanhanget vill jag igen trycka på att komplicerade orsakssamband kräver tvärprofessionalism och samverkan. Vi som arbetar i skolan behöver ha ett helhetsperspektiv och vara nyfikna på olika bakomliggande orsaker, när vi möter elever med skolproblematik. 
 
Rätt insater och åtgärder kräver i komplicerade fall både specialpedagogiska, kurativa, psykologiska och medicinska ställningstaganden. Förutsättningarna är att skolorna fortsättningsvis har möjlighet att satsa på sina elevhälsoresurser och dessutom krävs en god samverkan mellan tämligen olika professioner, för att nå synergieffekter. 
 
Nedan hittar du en artikel om specialpedagogen Marie Gladh och kuratorn Krysmyntha Sjödin, som genom just sin tvärprofessionalism utarbetat en metod att få hemmasittare tillbaka till skolan igen:
 
http://www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2013/04/01/natet-oppnar-vagen-tillbaka
 
 
Än har vi kanske en bit kvar innan det tvärprofessionella tänket återfinns fullt ut inom skolans värld, men Gren Landell, Gladh och Sjödin är några av dem som bidrar med sin värdefulla kunskap.
 
 
Mer att läsa i ämnet hittas i ex följande länkar:  
 
 
 
 

 

 

 
 
 
Kommentarer (1)
Barnpsykolog, Krysmyntha Sjödin, Malin Gren Landell, Marie Gladh, Psykisk ohälsa, Skolkurator, Skolsocialt arbete, Specialpedagog, Sveriges skolkuratorers förening, Tvärprofessionellt elevhälsoarbete, Ångest,

Upploppen i Husby - ett uttryck för samhällets sociala problem

Publicerad 2013-05-22 22:36:00 i Politik, Psykologi, Socialt arbete, Socionom,

Upploppen i Husby finns det mycket att tycka och tänka kring. Särskilt provocerande är riskerna som våra poliser och brandmän utsätts för, när de bara gör sitt arbete. Likaså de kostnader som förstörelsen medför för skattebetalare. För att inte tala om den rädsla som alla vanliga Husbybor utsätts för, som inte är delaktiga i våldsutövande och förstörelse. I det akuta skedet inriktas helt riktigt alla resurser på att hantera det som händer just nu, vilket är förståeligt.
 
I ett framtida perspektiv är det viktigt att försöka sig på en analys av vilka de bakomliggande orsakerna är till varför gruppdynamiken uppstår i den här riktningen överhuvudtaget. Om vi vet mer om bakomliggande förklaringar till varför exempelvis huliganism och upplopp uppstår, samt hur subgrupper får sin livsluft, så kan man också arbeta mer förebyggande. Att arbeta förebyggande är billigare, i alla former av sammanhang, än att ingripa när mer allvarliga sociala problemen redan har uppkommit. 
 
När individer och samhällen har sociala problem kan detta analyseras och förstås ur flera olika perspektiv. Lättast är att vi uppehåller oss kring individperspektivet; det vill säga uppfattningen om att det är den enskilde individen som i första hand bär ansvaret för sitt eget liv, sitt agerande och självförverkligande. Varje människa har det yttersta ansvaret för sina egna handlingar.
 
Vi kan även anlägga ett grupperspektiv (det är i grupp detta sker, t ex bland uttråkade ungdomar som bara vill använda våld för att fördriva tiden och känna makt, fotbollshuliganer som är mer intresserade av att ställa till med bråk istället för att njuta av spelet etc) eller ett samhällsperspektiv (marginaliserade förorter utan framtidstro, desillusionerade föräldrar i arbetslöshet, uteblivna eller bristfälliga politiska insatser, utarmade resurser, brist på integrationspolitik etc).
 
Inget perspektiv äger egentligen i mitt tycke, mer legitimitet än något annat. Det intressanta är helheten, snarare än delarna. Detta kallas systemteori, och är en teoribildning som är användbar i flera sammanhang när det kommer till att förstå hur samhällen, grupper och individer fungerar. Enkelt uttryckt; allt hänger ihop. 
 
Att analysera händelserna i Husby ur systemteoretiskt perspektiv är ett måste för politiker, för händelserna i den svenska förorten är ett varnande exempel. Ett samhälle skördar det man sår; ensidiga politiska satsningar på detaljer istället för helhetsgrepp leder till en ökning av olika typer av sociala problem. Upplopp och kravaller är ett av de sociala problemens ansikten, bland flera andra.
 
Helheten säger något mer, när vi lyfter blicken från det individuella perspektivet: Från att ha siktet på de enskilda ungdomarna (som vill skapa oreda och använda svepskäl för att bruka våld mot ordningsmakten) till de större frågorna om en hållbar samhällsutveckling och ett långsiktigt förebyggande socialt välfärdsarbete. Ett arbete som sträcker sig längre än en mandatperiod, och som kräver nytänkande bortom blockgränser. 
 
Nyfiken på forskning kring just upplopp och mekanismer bakom? Det finns gemensamma drag. Ett av dem är att detta inte sker i välbärgade förorter. 
 
Fler intressanta vinklingar, i internationella perspektiv hittar du här; 
 
http://fof.se/tidning/2012/9/artikel/darfor-blir-det-upplopp
 
 
 
 
Kommentarer (0)
Husby, Socialt välfärdsarbete, Ungdomsvåld, Upplopp, integration, kravaller, sociala problem, ungdomskravaller, utanförskap,

World Social Work Day - socialt arbete i Sverige och världen

Publicerad 2013-03-19 19:20:00 i Elevhälsa, Politik, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

I dag tänkte jag, tillsammans med andra kollegor inom bloggvärlden och på facebook uppmärksamma World Social Work Day, en internationell dag som FN står bakom.

Varför vill man ha en dag som den här? 

FN:s tanke med World Social Work Day är helt enkelt att belysa det arbete som socialarbetare gör varje dag, för ett hållbart samhälle, både internationellt och nationellt.

Runt om i världen arbetar socialarbetare under vitt skilda villkor. I vissa länder har de begränsade rörelsemöjligheter då deras regim ser det sociala arbetet som en kritik mot landet.

Grundprinciperna inom det sociala arbetsfältet handlar ytterst om mänskliga rättigheter och social rättvisa:

.."The social work profession promotes social change, problem solving in human relationships and the empowerment and liberation of people to enhance well-being. Utilising theories of human behaviour and social systems, social work intervenes at the points where people interact with their environments. Principles of human rights and social justice are fundamental to social work.."

 

I Sverige är det sociala arbetet en grundläggande del av vår välfärd. Trots detta är det inte längre självklart att vi som jobbar med socialt arbete får förutsättningar att utföra ett professionellt sådant, vilket jag själv återkommit till i flera tidigare inlägg.

Benämningen "socialarbetare" innehåller inte bara socialsekreterare, kuratorer och fältsekreterare. I ett vidare begrepp hittar vi även samhällsvetare, beteendevetare, och handläggare vid arbetsförmedlingen och försäkringskassan.

Alla arbetar vi för ett socialt hållbart samhälle. Målet är att hjälpa folk i sysselsättning, att stödja personer med små resurser att få det bättre, att hjälpa människor med fysisk och psykisk ohälsa att komma tillbaka, att hjälpa barn, unga och deras föräldrar, att arbeta för goda och trygga uppväxtvillkor, etc.

 

Fortfarande är Sverige ett land, där de flesta anser att det är viktigt att vårt samhälle stödjer de som är utsatta, försvagade och/eller sjuka. Att stödja dem som fått sämre förutsättningar att lyckas i livet.

Många socialarbetare inom socialtjänst, vård och skola upplever att det finns allt mindre tid och möjlighet att göra ett gediget utrednings och behandlingsarbete. Problem i form av hög personalomsättning är vanligt. Arbetet med människor i utsatthet är ofta så psykiskt betungande, att framförallt socialsekreterare ofta byter arbete efter några år.

För att kunna utföra ett professionellt arbete med god kvalitet, krävs rätt förutsättningar. 

Precis som lärare och vårdpersonal, är det hög tid att samhället värnar sina socialarbetare och arbetet vi utför. 

Om du vill läsa mer om internationellt socialt arbete och om World Social Work Day gå in på nedanstående länk!

http://ifsw.org/tag/world-social-work-day/

Och slutligen, förstås; till alla hårt arbetande kollegor därute; keep up the good work!

 

 

 

 

Kommentarer (0)
FN, IFSW, Kurator, Socialarbetare, Socialsekreterare, Socialtjänst, World Social Work Day,

Hetero, mans-älskande, ickebitter med normalt utseende

Publicerad 2013-03-17 08:33:00 i Allmänt, Kommunikation, Politik, Socionom,

Gissa vad. Jag är en kvinna som älskar män. Det vill säga jag är heterosexuell. Jag förtydligar: Jag ligger med män. (Eller nja, snarare EN man, jag är trots allt gift sedan rätt många år). Men jag har hunnit träffa andra män innan honom. Fantastiska, trevliga, gosiga, mystiska, intellligenta män, eller nåväl, killar för den delen. Jag ångrar ingen av dem, inte ens ett och annat pucko..de har alla gjort mig till den jag är.
 
Om några jag känner skulle beskriva mig och karakterisera mig som person, så tror jag inte någon skulle ha med ordet "bitter". Inte särskilt gnällig heller..(möjligen vid blodsockerfall och stress) OK?
 
Jag tänkte att jag måste inleda det här blogginlägget med det, för annars kommer flera läsare, troligen män, att anta att jag är en lesbisk och manshatande bitterfitta som bara gnäller.
 
Och med detta inledande statement om min sexuella läggning och personliga kynne, befriat från bitterhet och gnällighet så har jag redan satt fingret på vad jag hade på hjärtat idag...för jag har nämligen upptäckt att man helst måste ha ett SAMLAGS-ALIBI för att kunna skriva om en av vår tids stora snackisar...Skriiik..genusfrågan.
 
Helst får man inte vara ful heller, då kan man bli näthatad och mordhotad. Igår delade jag ett inlägg från följande bloggare:
 
 
Författaren skriver om maskulina normer. Med ett urplock av reklambilder från de stora modehusen, vill hon illustrera hur vi hela tiden matas med olika budskap kring stereotypt manligt respektive kvinnligt.
 
24
 
 
Utöver att bilderna t ex trivialiserar och normaliserar våld, och kopplar samman det med erotik, så ville hon lyfta fram att de befäster en stereotyp maskulinitet, den tuffe mannen, (som på en reklambild skuggboxas med sin egen skugga).
 
"..Pojkar växer upp och lär sig att det vi kallar för kvinnliga egenskaper inte är åtråvärda, t.ex. empati, känslighet, lyhördhet, att vara omsorgsfull. De personlighetsdrag som en ”riktig man” ska inneha är stark, aktiv, hårdhudad, kontrollerad, aggressiv, tävlingsinriktad m.fl. 
 
I det kvinnliga facket får även homosexuella män placeras, varför vi från heterosexuella män kan få höra: ”Är du bög eller?” och ”Kom igen, din fitta” om en man inte är tillräckligt tuff, enligt rådande maskulinitetsnormer. ”Fitta” används som ett skällsord som får symbolisera svaghet. ”Kom igen, din kuk” används, mig veterligen, inte på samma sätt.."
 
 
Hon skriver vidare att vi lever i en kultur där män till viss del begränsas till enbart ”manliga egenskaper”, krav och stereotypa attityder. En del av dessa normer är ett samhällsproblem. Det är normer vi måste upplösa, utmana, förändra och ifrågasätta – för både män och kvinnors skull. (Observera att hon skriver om maskulina normer, inte att förinta män, som helt släkte).
 
Den som vill ha ett exempel på vad jag menar kan ju t ex gå in på Flashback och läsa vad många människor tänker om Yohio. 
 
Nåväl. To the point: Idag roade jag mig med att läsa vad män i allmänhet skrivit i mina vänners facebooktrådar, när de delat ovanstående blogginlägg.
 
Det första som slår mig är att REAKTIONERNA på hennes blogginlägg MER än något annat visar hur viktigt det är att vi pratar om maskulinitetsnormer, och ifrågasätter dem.
 
Följande kommentar från en man på Fb tycker jag i stort sammanfattar vad jag menar:
 
"...Även om en lesbisk & manshatande kvinna inte kan förstå hur en kvinna kan gilla att ge en man oralsex, så är det faktiskt inte en jätteovanlig företeelse.." (apropå en av bilderna).
 
Det lite roliga med den här mannen är att han inte själv förstår, att han bara genom att uttrycka och anta att alla kvinnor som skriver om genusfrågor är lesbiska, manshatande och aldrig haft oralsex med en man, illustrerar varför maskulinitetsnormer är ett samhällsproblem.
 
För det författaren inleder sitt inlägg med, är mäns våld mot kvinnor i Sverige. Men i facebookloggarna reduceras detta faktum snabbt till att handla om författarens ev sexuella läggning, utseende och inställning till oralsex.
 
Ordet "bitterfitta" dyker upp mer än en gång. Jag säger som författaren; det är sällan det dyker upp ordet "bitterkukar", när vi diskuterar genusfrågor.
 
Debatten om genusfrågor behöver neutraliseras. Den handlar inte om att kvinnor, som ifrågasätter rådande normer, hatar män. Den handlar om att mänskliga egenskaper som ses som typiskt "kvinnliga" behöver accepteras hos bägge könen i större omfattning än vad det gör idag.
 
Det handlar om att de typiskt "manliga" egenskaperna (hårdhudad, inte visa känslor, aggressiv, tävlingsinriktad) behöver tillmätas mindre värde, och i vissa fall också accepteras hos bägge könen, i ett samhälle som ska utvecklas, där alla skall behandlas lika och få må bra.
 
Kan vi inte prata om det istället, för att attackera kvinnor med åsikter, utifrån argument kring deras utseende och sexualitet?

 

 
Kommentarer (0)
Bitterfitta, Feminism, Maskulinitetsnormer som ett samhällsproblem, Yohio, manligt och kvinnligt,

Bota din depression med en app?

Publicerad 2013-02-07 17:47:00 i Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

Våra smartphones ger oss verkligen fler och fler möjligheter (och möjligen omöjligheter..) Något jag läste om för en kort tid sedan är applikationen Viary, ett verktyg för att behandla depression via sin mobiltelefon. Lite snabbförklarat är det en app där beteendeaktivering är kärnan, det vill säga den bygger på samma komponenter som används vid kognitiv beteendeterapi. Syftet är att patienter med depression ska bli motiverade att utföra basala aktiviteter som de mår bättre av, till exempel att gå upp när klockan ringer, men också sociala beteenden uppmuntras via appen, som att ta en fika med en vän, utföra en aktivitet etc. Allt för att bryta en negativ spiral i sitt liv.
 
I en första studie vid Linköpings universitet har Hoa Ly, doktorand i klinisk psykologi, undersökt appens effekter hos 72 deprimerade personer som även haft kontakt med behandlare. Mobilapplikationen "uppges ha gett deltagarna god effekt, och den största skillnaden uppvisas bland de deltagare som var mest deprimerade". Formatet att jobba i en smartphone verkar fungera väldigt bra. "Men vi vet ännu inte hur mycket effekten har påverkats av kontakten med behandlarna, även om den tiden var liten, säger han".
 
Ja. Som ett komplement till annan behandling, så tror jag på det här. Framförallt blir det kanske lättare att nå vissa grupper av människor som undviker att söka sig till vården av olika anledningar, precis som Hoa Ly själv säger. 
 
Depression är en folksjukdom. Var fjärde man och varannan kvinna beräknas någon gång i livet råka ut för det. En del drabbas av lindrigare depressioner medan andra blir djupt deprimerade. Sjukdomen kan behandlas med mediciner och/eller psykoterapi och andra metoder, men jag tror att många låter bli att söka hjälp. Att gå med obehandlade depressioner påverkar funktionsförmåga i både skola och arbete. För dem med lindrigare symtom, kanske den här applikationen kan vara till stöd.
 

 

Kommentarer (0)
Depression, Depressionsbehandling, Hoa Ly, KBT, Psykisk ohälsa, Viary,

Akademikerförbundet tycker till om den nya skollagen

Publicerad 2013-01-28 21:05:00 i Elevhälsa, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

I september -12 skrev jag ett inlägg där jag inledde med att uttala vissa förhoppningar på vad den nya skollagen skulle komma att innebära, gällande svenska elevers tillgång till skolkuratorer. Detta samtidigt som jag uttryckte oro över att processen kring ökad tvärprofessionalitet i elevhälsor (samverkan mellan olika professioner) tycktes gå långsamt; bland annat efterlyste jag riktlinjer. 
 
Sedan dess har jag med intresse följt utvecklingen, och hur medierna i sin tur följt upp kommunernas arbete med att efterleva den nya skollagens krav. Till försommaren fyller den nya skollagen 2 år.
 
Skolkuratorer skall ju enligt den nya skollagen både arbeta förebyggande/hälsofrämjande OCH utredande/ta hand om den akuta ärendehanteringen. Men vad betyder egentligen "tillgång till kurator" i verkligheten? Hur kvalitetssäkras våra insatser? Hur ser det ut i kommunerna?
 
Ja, det verkar vara lite si och så. I allafall om man skall tro Akademikerförbundet SSR:s undersökning.
 
I dagarna publicerade de nämligen ett pressmeddelande med den inte alltför smickrande rubriken "Skollagen tandlös i arbetet mot elevernas ökande psykiska ohälsa". Den visar att det finns mycket kvar att göra.
 
 
Den visar även att det inte är en ensam skolkurators uppfattning att den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar, och att vi i detta finner ett samband med försämrade skolprestationer.
 
I min egen kommun, Eskilstuna, saknas vad jag vet fortfarande skolkuratorer i ca 8 skolor, och flera kollegor har ansvar för 2-3 skolor på bara en tjänst. 
 
Det är fortfarande min uppfattning att det psykosociala arbetet (och samverkan med exempelvis specialpedagoger) behöver tas på större allvar. Framförallt gäller detta i kommuner med ökad socioekonomisk segregering och sociala problem. 
 
 
På uppdrag av förbundet har Novus under senhösten (2012) intervjuat 424 svenska skolkuratorer. 
 
Nedan delar av innehållet:

"Svenska skolbarn mår sämre än tidigare och akuta insatser mot den ökande psykiska ohälsan i skolan tar alltmer av skolkuratorernas tid och resurser. Bara tre av tio skolkuratorer har idag tid att arbeta med förebyggande insatser för elevernas hälsa. Det visar en undersökning om skolkuratorernas erfarenheter och elevernas hälsa. 

Över hälften av de tillfrågade skolkuratorerna uppger att de inte kan leva upp till lagens intentioner om att alla elever ska ha rätt till skolkurator. Ju fler elever man ansvarar för, ju mer uppenbart är det att det är det förebyggande arbetet som bortprioriteras till förmån för akuta insatser säger 90 procent av skolkuratorerna. Den nya skollagens krav om rätt till skolkurator borde inneburit att fler skolkuratorer anställts. 67 procent uppger att de inte fått fler skolkuratorskollegor i sitt område.

 

– Detta är extremt allvarligt. Förutsättningen för att barnen ska klara sin skolgång är att de är trygga i sina sociala sammanhang, och då är kuratorn en viktig del för att se och stödja barnens utveckling i skolan. Men, det är mycket svårt att vara skolkurator och göra ett bra arbete samtidigt som de har ansvar för 500 elever eller fler.

Det är helt oacceptabelt att skollagen åsidosätts. Barnen i skolorna har allt större behov av skolkuratorer, säger Heike Erkers förbundsordförande Akademikerförbundet SSR.

Dagens elever mår sämre än tidigare säger 70 procent av de tillfrågade skolkuratorerna.  Psykisk ohälsa hos elever utgör den vanligaste av kuratorns arbetsuppgifter (90 procent). Svåra hemförhållanden, kamratproblem och hög frånvaro är andra vanliga arbetsuppgifter.

Undersökningen visar också att eleverna och deras familjers ekonomi försämrats de senaste två åren. Många elever berättar själva att de inte har råd med fritidsaktiviteter.

– Det finns anledning till stor oro för barnens situation i dag. Skolan har en viktig roll att se problemen, ge stöd och hjälp till eleverna som på olika sätt far illa. Vi förutsätter att kuratorn i sitt arbete får tid till alla elevers behov och tid till det förebyggande arbetet. Nu är det för få elever som har faktisk tillgång till en kurator, trots den nya skollagen, fortsätter Heike Erkers.

– Vi kräver att ansvariga kommunpolitiker omedelbart tar ansvar för skollagen och kuratorernas möjligheter till ett gott arbete på skolorna. Vi anser att regeringen bör följa upp kommunernas ansvar när det gäller den nya skollagen. Det stort och viktigt uppdrag att stödja barn och unga i deras utveckling, den ökade psykiska ohälsan bland eleverna är ett stort, och allvarligt problem, avslutar Heike Erkers".

 
Källa:
 
http://www.akademssr.se/text/skollagen-tandlos-i-arbetet-mot-elevernas-okande-psykiska-ohalsa
 
 
Kommentarer (0)
Akademikerförbundet SSr, Nya skollagen, Samlad elevhälsa, Skolkurator, Socionom,

Låt inte debatten om socialt utsatta barn handla om vilka ord som används

Publicerad 2013-01-17 20:22:00 i Allmänt, Barn och familj, Elevhälsa, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

"Barn med lite pengar har ingen intresseförening som för deras talan. Inga starka föräldragrupper. De är hänvisade till enskilda socialtjänstemäns tolkning av lagen och sina liv, om och när de far illa. Låt inte den viktiga debatten om barn och familjer i Sverige som lever under långvarig ekonomisk och social utsatthet handla om vilka ord som används eller om exakta mätningar"
 
Så skriver författaren Susanna Alakoski under rubriken "Alla barn går inte i trasiga skor" i DN, apropå att Uppdrag granskning ägnat mycken möda igår, åt att bevisa att ordet "barnfattigdom" är missvisande.  Du hittar inlägget här: 
 
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/alla-fattiga-barn-gar-inte-i-trasiga-skor 
 
Egentligen skriver hon redan allt det jag själv hade kunnat skriva, så är du intresserad av ämnet ska du börja med att läsa det.
 
Det är möjligt att ordet "barnfattigdom" är missvisande enligt någon form av statistisk beräkning. Allt går ju som bekant att visa med statistik. Bris har nu gått ut och sagt att man hellre vill tala om "social och ekonomisk utsatthet" Ja, kalla det vad ni vill, bara vi inte slutar att prata om det, tänker jag.
 
Själv minns jag att jag hamnade i diskussion omkring ordet "barnfattigdom" för ett par år sedan, på facebook. En bekant raljerade över begreppet och menade att någon barnfattigdom inte existerar.
 
Jag svarade upp med de erfarenheter jag gjort genom att arbeta tio år som socialarbetare, både inom sjukvård, socialtjänst och skola. Jag möttes av hätskhet. Personangrepp. Förlöjligande.
 
Jag förstod först inte vad det var som var så provocerande med att diskutera att det finns många människor som lever på fattigdomsgränsen i Sverige idag. För provocerande var och är det, uppenbarligen. Varför? För att det kan bli ett slagträ i den politiska debatten?
 
Eller, i värsta fall; för att vi blir allt mer oempatiska i det här landet, ju bättre vi själva har det?
 
Jag blev förvånad över det provokativa i att prata om socialt utsatta barn, men kom på att det ju handlade om det där som Susanna Alakoski är inne på ; att det inte alltid syns.
 
"Vanligt folk", dvs medelklass, kommer ju aldrig i kontakt med dessa barn. Möjligen i förskola och skola, då och då. Men inte tydligt nog. Varför? Jo, för att människor döljer sin ekonomiska utsatthet till varje pris. "Avvecklar sig" som hon skriver. Det långsiktiga slitaget. Stressen över att aldrig ha en enda krona över till något extra och att få försaka det mesta som andra barn har. Hopplösheten. Avsaknaden av drömmar och tankar kring framtiden.
 
Jag har suttit i många samtal med de här barnen/ungdomarna. Som socialsekreterare och som kurator. Det är inga vackra berättelser. De är barnen som lever sina liv i grått. Utan färger. Allt är en gråskala. De går i samma kläder året om. När det är dags att åka på fiskeutflykt med skolan så har de inga stövlar och inga jeans till ombyte, när de väl är på plats. ((Framkom i samtal med lärare). " Jag har bara ett par jeans och ett par joggingbyxor".
 
"Jag bor med min mamma som är förtidspensionär pga psykisk sjukdom. Manodepressiv. Hon köper och handlar en massa i perioder när hon är manisk. Ibland på mitt namn. Hon har hyresskulder och vi kommer att bli vräkta. Hon vill ta livet av sig. Min pappa? Aldrig träffat, han missbrukar och bor i Malmö. Mitt studiebidrag har CSN dragit in eftersom jag skolkat. Men jag vet inte hur jag ska orka plugga när allt är så här."
 
I USA har man i flera aktuella studier visat att barn i socialt utsatta bostadsområden, uppvuxna i likaledes socialt utsatta familjer, har högre påslag av kortisol (stresshormon) i kroppen jämfört med barn i uppvuxna under trygga välbärgade förhållanden. Att gå runt med ett kroniskt kortisolpåslag främjar på sikt diabetes, fetma, högt blodtryck etc.
 
Det man också kunnat påvisa är att kroniskt hög stress inverkar negativt på växande barns hjärnor. Det får effekter på deras kognitiva utveckling, inlärning, koncentration och uppmärksamhet. På deras psykiska mående och på deras skolprestationer. Att lyckas i skolan är en av de enskilt viktigaste påverkansfaktorerna för att få ett bra liv som vuxen.
 
Vi vet alltså rätt mycket om vad social utsatthet gör med barn, om det sociala arvet. Att barn inte orkar med skolan om de har det för jobbigt utanför, där hemma. Att det leder till fysisk och psykisk sjukdom och utslagning på en tuff arbetsmarknad. Till våld, missbruk, och kriminalitet. (Läs gärna tidigare blogginlägg "Nu fick skolminister Jan Björklund igång mig på riktigt"): 
 
Men ändå, så tycker Janne Josefsson att det var viktigt att ägna tid åt att nita Rädda Barnen, Bris och Majblomman på bästa sändningstid igår. 
 
Sorgligt är bara förnamnet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
.
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (2)
Barnfattigdom, Bris, Janne Josefsson, Majblomman, Rädda Barnen, Susanna Alakoski, Uppdrag granskning,

Hullerombullar och Kaosdirigenten gästar Kalmar

Publicerad 2012-10-10 18:58:00 i Elevhälsa, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

Nyss hemkommen från två givande konferensdagar tillsammans med skolkurrisar. (Sveriges skolkuratorer samlas en gång per år, i olika städer varje gång, nästa år möts vi någonstans i Norrland är det avslöjat). I år var vi 250 stycken som samlades i den mysiga staden Kalmar. 
 
 
 
Hullerombullar-Victoria övertalades att fastna på bild :)
 
 
 
 
 
Vi var i år åtta stycken kuratorer från Eskilstuna som deltog. (Bilden ovan föreställer kollegan och vännen Camilla (alias Kaosdirigenten). Vad vi sysslade med?
 
Jo, programmet har varit späckat, som vanligt. Dagarna innehöll bland annat föreläsningar som "Unga, sex och internet" med Maria Billinger, (handläggare och utredare vid ungdomsstyrelsen), "En hälsofrämjande skola, -hur kan skolan främja den psykiska hälsan?" med Nils Lundin (barn-och ungdomshälsovårdöverläkare vid Helsingborgs lasarett) och Hanna Dolk (skolkurator i Landskrona) En föreläsning som stack ut var "Sex som självskadebeteende" av Caroline Engvall, (journalist och författare bland annat till böckerna "14 år till salu" och "Skamfläck"). 
 
Något som var mest framträdande under dessa utbildningsdagar är dock den nya skollagen, som jag tagit upp i tidigare inlägg;
 
Det professionella utredandet av elever i behov av särskilt stöd, och den professionella dokumentationen av denna, tar sig nu in i skolans värld på allvar. Det ställs krav på att kommunerna har de professioner som krävs för dessa utredningsuppdrag inom elevhälsan, och att arbetet kvalitetssäkras. Jonas Reinholdsson, jurist och omvärldsanalytiker med inriktning på offentlig sektor (och med en bakgrund som förbundsjurist på svenska kommunförbundet) föreläste på temat "Ärendehantering och dokumentation enligt den nya skollagen, och skolans dokument med fokus på insyn och sekretess.
 
Jag konstaterar att vi som läst in oss på den nya skollagsstiftningen har tolkat laget korrekt; elever i skolan har rätt till en allsidig utredning om de befinner sig i skolsvårigheter, och den skall dokumenteras i ett samlat utredningsdokument. 
 
Även skolverket var representerade i form av undervisningsrådet Johanna Freed, nu projektledare för skolverkets uppdrag att genomföra insatser för en förstärkt elevhälsa. Hon påminde om att det finns avsatta pengar att söka, för de kommuner som behöver göra personalförstärkningar i sina elevhälsor, så om du som läser tillhör en elevhälsa någonstans; påminn gärna era respektive arbetsgivare om denna möjlighet.
 
Slutligen; tack styrelsen och värdgruppen för väl genomförda kuratorsdagar. Tack också till eleverna från hotell och restaurangprogrammet på Jenny Nyströmsskolan, som lagade mat och serverade oss på måndagskvällen!
 
 
Kommentarer (0)
Jenny Nyströmsskolan, Kalmar, Skolkurator, Skolsocialt arbete, Sveriges skolkuratorers förening,

Känsla av sammanhang och det professionella samtalet

Publicerad 2012-10-03 20:06:00 i Allmänt, Elevhälsa, Skolkurator, Socionom,

Fredagen närmar sig, liksom förberedelser för ny resa till universitet. De sista två timmarna efter föreläsningarna där skall ägnas åt PBL, problembaserat lärande. I korthet går det ut på att vi arbetar i grupp om 8 personer. Varje grupp har en handledare, en psykologstudent. Vid varje tillfälle delar denne ut ett problem, ett "case", eller vinjett. Efter brainstorming kring vilka erfarenheter gruppen har inom sina respektive yrkesområden, så förbereder vi en frågeställning utifrån vinjetten som vi arbetar med hemma till nästa gång. Tex via litteratur eller artikelsök. Tanken är sedan att återsamlas och inleda varje träff med en diskussion kring det var och en funnit, och också koppla det till våra yrkeserfarenheter, innan vi avslutar med att få en ny vinjett.
 
I början kände jag mig lite skeptisk, men jag kom att inse förra gången att det här sättet att arbeta i grupp på, faktiskt är både spännande och lärorikt. Det känns som att det vi läser och lär oss, också av varandra, har chans att fastna på ett annat sätt. Min grupp består mestadels av kuratorer inom både öppen och slutenvård, skola, socialtjänstemän, behandlare och läkare. Samtliga arbetar med samtal dagligen.
 
Till veckans PBL läser jag om samtal och kommunikationsteori, och friskar upp minnet med bland annat Antonovskys KASAM, som många känner till.
 
Jag tänker att det finns något sympatiskt över Antonovskys sätt att relatera till vad det är som gör att vi människor kan klara oss igenom svåra upplevelser och utmaningar i livet.
 
Aaron Antonovsky var koncentrationslägerfånge under andra världskriget, och han överlevde lägret och krigets fasor med den mentala hälsan i behåll. Han lade märke till att vissa fångar klarade prövningarna bättre än andra. Dessa utmärktes av vissa egenskaper, vilka han kallade KASAM, som är en förkortning av "Känsla av sammanhang". I sin tur består KASAM av de tre begreppen begriplighet, hanterbarhet och mening. 
 
Människor med hög förmåga inom alla tre begreppen, mår, om än lite förenklat, bättre och klarar av motgångar på ett bättre sätt.
 
Antonovskys teori går att koppla till kommunikation. Man kan samtala med människor så deras känsla av KASAM höjs. Det går att åstadkomma. Både professionellt och privat.
 
"Kunskaper förmedlas i samtalet, utvägar diskuteras, sakta återfår man kontrollen över en akut situation, och på längre sikt sitt liv"..
 
"Att hjälpa människor att se mönster och samband i sina liv, så att de kan börja att handla medvetet".
 
"En förutsättning för att öka möjligheterna att kunna styra sitt liv, är att se vad som styr det, vilka regler som bestämmer det, i vilka mönster jag ingår och vilka mönster mina handlingar bildar" 
 
(Anders Engqvist, ur boken "Om konsten att samtala").
 
En utmaning för samtalsbehandlare idag, är att få tiden som krävs, och förståelse för vilka processer som sätts igång genom det professionella samtalet. I dagens samhälle ska allt dessutom gå så snabbt. Snabba lösningar på livsproblem som byggts under år, skall helst lösas på ett par, tre samtal.
 
Gör det inte det, så ska eleven t ex inom skolan, eller klienten inom socialtjänsten, remitteras vidare. Processen skall börja om, ett nytt förtroende ska byggas upp någon annanstans. (Om anknytningsproblematik och brist på tillit till andra, dessutom är en av de bakomliggande orsakerna till att en klient är i behov samtal, så blir byten av behandlare, jfr tex ständiga byten av socialsekreterare, mera skadande än de gör nytta, är min personliga erfarenhet).
 
Kanske blir samtal mellan människor dessutom allt mer en bristvara, i vårt uppkopplade sätt att leva. Vi chattar, sms:ar, och mailar, vilket har sina fördelar många gånger...Men trots det, finner i allafall jag att inget slår det mänskliga mötet och det många gånger läkande samtalet. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)
Antonovsky, Det professionella samtalet, KASAM, Skolkurator,

Behovet av gemensamma riktlinjer avseende elevhälsoarbete

Publicerad 2012-09-29 21:41:00 i Elevhälsa, Politik, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg, då jag retat mig på skolminister Jan Björklunds förslag avseende stävjandet av svenska ungdomars gymnasieavhopp. Men rätt ska vara rätt, det ska sägas att jag varit medveten om att alliansen samtidigt valt att satsa på en elevhälsoreform, som jag tror på sikt kommer att ge genomslag i det förebyggande arbetet i skolan.
 
(Du som inte är intresserad av skolfrågor och elever som har skolsvårigheter, kan alltså sluta läsa här, för nu har jag för avsikt att skriva lite mer kring mina uppfattningar i ämnet, och det kommer bli rätt långt).
 
Det finns ett bekymmer med den här reformen:
 
Ett stort problem är okunskapen som råder i min egen kommun och andra, om vilka krav den nya skollagen ställer på den nya samlade elevhälsan. Skolverket har nämligen inte varit frikostig med riktlinjer. 
 
Någon granskande journalistik har heller inte varit att tala om från Eskilstuna Kuriren i frågan. Sist jag läste en ledare så innehöll den gamla benämningen "elevvård" och hade ett tydligt skolsköterskefokus, istället för helhetssyn och frågeställningar gällande avsaknaden av tvärprofessionalitet i Eskilstunas elevhälsor. Detta trots en ny lag. Inte ens journalisterna tycks vilja läsa in sig på den nya lagen.
 
Min egen kommun har fortfarande (efter 1,5 år) ingen övergripande, gemensam sk "Elevhälsoplan". Detta är olyckligt, då jag tror att alla våra olika skolors ledningar behöver stöd uppifrån för att kunna starta en ny process och forma nya samlade, tvärprofessionella elevhälsor. 
 
I mitt nätverkande med annan elevhälsopersonal/skolkuratorer i andra städer, så förstår jag att det ser så ut även på andra håll. Men det finns också kommuner som kommit mycket långt i den här processen.
 
Varför sneglar man inte och lär av de kommuner som kommit längre? 
 
Ett gott exempel är Stockholm. Redan 2010 utkom Stockholm med den välarbetade skriften "Riktlinjer & Strategier - Elever i behov av särskilt stöd" som vände sig till Stockholms grundskolor, gymnasier och särskolor. Det är glasklart hur Stockholm önskar förhålla sig till elever som behöver mer, för att klara av sin skolgång.
 
Att ge elever stöd, som är i behov av särskilt stöd, för att nå målen, är centralt i den nya skollagsstiftningen.
 
Kriterier för att lärare, elevhälsa och skolledning lättare skall kunna identifiera elever i behov av särskilt stöd är också glasklara:
 
-Elever som inte klarar av att nå målen
-Frånvaro/skolk/hemmasittare
-Funktionsnedsättning
-Sociala problem/relationsproblem/svåra hemförhållanden
-Diskriminering
-Egen psykisk ohälsa och neuropsykiatriska problem
 
Det är de bakomliggande orsakerna till varför elever inte når målen, som ska vara under lupp!  
 
För att kunna åtgärda och sätta in rätt insatser i skolan, är det av vikt att de behoven utreds. 
 
Skolelever har rätt till en allsidig utredning, i de fall det befinner sig i skolsvårigheter. En elev kan i vissa fall ha behov av psykosociala, medicinska, specialpedagogiska och psykologiska insatser, i kombination.
 
Om det genom uppgifter från skolans personal, en elev, elevens föräldrar/vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att en elev kan vara i behov av stöd, så är det rektors ansvar att detta utreds. Helt beroende på elevens behov, så varierar denna utredning från att vara relativt enkel och begränsad, till att bli mer omfattande.
 
Till exempel så finns det utredningar där elevhälsopersonal alltså behöver involveras och utföra kartläggningar utifrån sina speciella professioner och kompetens.
 
I min hemkommun saknar vi idag gemensamma riktlinjer för hur detta samlade elevhälsoarbete ska bedrivas.
 
Många skolledare har därför inte stöd i hur goda utredningar kan utföras och dokumenteras. Enhetliga dokument och blanketter saknas för en professionell dokumentation. Det saknas specialpedagoger. Det saknas skolkuratorer på flera skolor.
 
Det finns missuppfattningar om vad olika professioner har för kompetens, och vad en samlad tvärprofessionell elevhälsa innebär. En del skolor tror felaktigt "att skolsociala kartläggningar kan vem som helst göra" (Jag undrar för övrigt om de anser att skolmedicinska utredningar och skolpsykologiska utredningar också skall utföras av lärare eller andra lekmän?).
 
Om lagstiftaren hade ansett att det räckt med endast specialpedagogiska bedömningar, när elever har skolsvårigheter så hade deantagligen inte lagstiftat om en samlad elevhälsa. Förarbetena till lagen är grundligt utförda.
 
När skolkuratorer har upp till 3-4 skolor på en tjänst, så blir kvaliteten på det sociala arbetet därefter, I min hemkommun är dessutom skolpsykologerna, som också skall ingå i den samlade centraliserade och underbemannade, vilket gör samverkan svår. 
 
Allt detta i en kommun med höga försörjningsstödsantal, låga skolresultat, hög andel utlandsfödda och höga tal gällande psykisk ohälsa.
 
Vi ser på gymnasienivån, att många elever med skolsvårigheter hade kunnat få stöd mycket tidigare. Om rätt insatser och åtgärder hade satts in. Om man med olika professioners hjälp utrett och tagit reda på vilket stöd som bäst passar. 
 
Låt oss vara överens om att det är ett stort misslyckande att elever får Aspergerdiagnos, Autismdiagnos, Dyslexidiagnos, ADHD-diagnos eller Språkstörningsdiagnos etc, först på gymnasiet?
 
För att inte tala om alla de ungdomar som har föräldrar med missbruksproblem, där ingen har förstått hur eleven har det hemma. De elever som har ångestproblematik, som man låter sitta hemma, månad efter månad för att skolan inte riktigt vet hur de skall hantera undvikandebeteendet. Eller alla de elever som är utåtagerande, och får alla vuxna emot sig från start, och som skuffas undan på resursskolor utan att orsaken till stökigheten utretts.
 
För några år sedan hade vi flera ungdomar i min hemkommun som valde att avsluta sina liv på tågspåret. Man var då snabbt framme och satte upp/bättrade på staket, för att det skulle bli svårare att hoppa (!) Det exemplet är rätt talande, och en metafor: - åtgärda i efterhand och med fel insats?
 
Är det i andan av akuta lösningar och brandkårsuttryckningar vi ska arbeta, istället för i det förebyggande? Konsekvenser av det, i form av socialt utanförskap som arbetslöshet och sociala problem, det ska vi ha råd att betala för, men psykosocial och psykologisk kompetens tycker man sig inte ha råd med, ute på skolorna. 
 
Till alla er slitande lärare därute vill jag säga; ni gör ett fantastiskt jobb. Men ni behöver arbetsro och välfungerande, välbemannade och välutbildade elevhälsor som stöd. Kräv det!
 
Kommuner därute, som inte satt sig in i den nya skollagen; gör det! Det är dags att välkomna ett kvalitetssäkrat psykosocialt och skolpsykologiskt perspektiv i skolan.
 
Det är hög tid att modernisera elevhälsan på allvar.
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)
Den nya samlade elevhälsan, Elever i behov av särskilt stöd, Elevhälsa, Förstärkt elevhälsa, Ny skollag,

Jaha. Nu fick skolminister Jan Björklund igång mig, på riktigt.

Publicerad 2012-09-18 19:47:00 i Elevhälsa, Politik, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

"Tio till tjugo tusen ungdomar hoppar av gymnasiet i dag. Vi kan inte blunda för det. Klart att det vore jättebra om alla blev akademiker, men verkligheten är ju inte sådan". 
 
http://www.dn.se/nyheter/sverige/korta-program-pa-gymnasiet-redan-nasta-ar
 
Så säger han, vår skolminister Jan Björklund. 
 
Och han har rätt; ett stort antal ungdomar hoppar av sina gymnasiestudier idag. Och de hamnar i ett utanförskap, som kostar enorma summor pengar. Jag såg ett tv-inslag för något år sedan där man låtit nationalekonomer räkna ut vad varje årskull avhoppade ungdomar kostar i form av andra åtgärder och insatser efter sitt avhopp, och det handlar om miljarder, för att inte tala om de mänskliga resursslöseriet. (Och då hade de inte räknat in de sociala kostnaderna som följer; kriminalvård, rättsväsende, sjukvård och psykiatri).
 
 
Men. Vi delar inte verklighet, Björklund och jag. Jag arbetar mitt i den, som skolkurator inom elevhälsan på en gymnasieskola, i en traditionell arbetarkommun, med hög andel socialbidragstagare, låga studieresultat och hög andel utlandsfödda.
 
Där Björklund är beredd att ge upp, och kasta in handduken genom att konstatera att "alla inte kan bli akademiker", där är vi många inom skolan idag, som ser att många elever hade kunnat lyckas med sina studier. Om de hade fått rätt stöd från början. 
 
Är det inte i det förebyggande arbetet, vi ska satsa? Istället för att gå på den enkla linjen och nöja oss med att vissa människor bara "klarar av att studera i ett år?
 
Vad vet vi om låg utbildning idag? Jo, att de med låg utbildning är sjukare, har sämre ekonomi, lider oftare av psykisk ohälsa, att deras barn sällan studerar vidare/har sämre skolresultat etc. Listan kan göras lång på det negativa sambandet med låg utbildning. Det borde alltså finnas väldigt många goda skäl till att vilja förebygga att människor hoppar av gymnasiet eller utbildar sig i kortare omfattning.
 
Jag tycker att jag har en ganska bra bild av varför många ungdomar väljer att hoppa av gymnasiet. Efter att ha suttit med i åtskilliga möten, tagit del av hundratals ungdomars historier, gjort hundratals kartläggningar, samtalat med föräldrar och deras lärare, så är bilden ganska klar.
 
Ungdomar hoppar av gymnasiet, till det yttre av en mängd olika skäl, men skrapar man på ytan handlar det ofta om att de har haft svårigheter från start. Allt ifrån olika inlärningssvårigheter till neuropsykiatriska funktionshinder som inte utreds i tid/sätts in rätt åtgärder i tid, en del elever har svåra sociala hemsituationer, föräldrar med psykisk ohälsa etc.
 
Eleverna som hoppar av, hoppar däremot INTE av för att de INTE HAR TILLRÄCKLIG BEGÅVNING för att kunna studera!
 
Det berör mig illa, att vi har en skolminister som tänker att det är så, för någonstans är det ju det man anar sig till att han menar, när han säger att "alla inte kan bli akademiker".
 
Min erfarenhet är att ungdomar idag hoppar av för att de har hinder, som skolan tillsammans med andra stödfunktioner som socialtjänst och barn-och ungdomspsykiatri misslyckas att hjälpa dem med. Varför? Ja, inte för att den goda viljan och kunskapen inte finns. Men alla som följt tex skoldebatten, vet hur pressade lärare är idag, och hur slimmade offentliga organisationer är.
 
Själv skulle jag vilja se förstärkta elevhälsor i min egen kommun. Sätt två riktigt duktiga specialpedagoger, och två lika skickliga socionomer/kuratorer tillsammans med skolsköterskor på varje skola, så skulle vi vara en bra bit påväg. Men idag saknar många skolor helt kuratorer occh specialpedagoger. I min egen kommun saknar t ex 8 skolor skolkurator, här kan en kurator ha tre-fyra skolor på en tjänst. Det är att bedriva rovdrift på en socialarbetare i skolan, som någon sa. Ingen klarar en sådan arbetsbelastning i längden. Och det är eleverna som är de stora förlorarna.
 
Istället för att betala för en skola värd namnet, med pedagoger som hinner med sitt arbete, en välfungerande socialtjänst och en barn-och ungdomspsykiatri som kan möta behoven, så betalar samhället hellre för åtgärder i den andra änden.
 
Det är inte riktigt klokt, Jan Björklund. Vill du veta mer, kontakta verkligheten. Vi väntar på dig, med jäkligt vässade argument.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (3)
Elevhälsa, Förstärkt elevhälsa, Skolkurator, socialt arbete,

"Alla andra är så jävla lyckade". Människor och deras berättelser.

Publicerad 2012-08-11 09:06:07 i Allmänt, Leva tillsammans, Socialt arbete, Socionom,

Jag har alltid fascinerats av livsberättelser, och har en oändlig nyfikenhet för vad människor bär på för historier. Om sina liv, sig själva, om sina relationer och om sina sammanhang. Som en bekant refererade till på Facebook; "människor vill inte bli fördömda eller dömda, de vill bli lyssnade på". Inget kan vara mer sant. 
 
Trots detta är det lätt att falla i fällan, att bli korrigerande eller snabbt komma med lösningar när människor berättar om sina bekymmer. Har du tänkt på hur lätt det är? Hur fort man kan tala om för andra människor hur de ska göra, och hur de ska lösa sina problem? 
 
En vän skrev i sin blogg om upprätthållandet av fasader häromdagen, och vi har väl alla våra skäl att ibland gömma oss bakom dem. Ibland tjänar det sitt syfte; att inte bli gränslös och helt ge upp sin integritet men ibland stänger vi varandra ute. Från det som är intressant och äkta i våra liv.
 
Jag tror även det finns en rädsla för att på något sätt uppvisa svaghet, att inte vara perfekt. Men styrka och svaghet är ju egentligen samma sak, i allafall för mig. Man kan vara svag när man är stark likväl som man kan vara stark i sin svaghet. Människor är allt på en gång, men vi har en benägenhet att bara visa det vi tror att andra vill se. Och när vi bara visar det tillrättalagda, upprätthåller vi normen om att "alla andra är så lyckade" trots att vi alla har både våra svarta och vita kapitel.
 
Apropå kapitel. Det finns en bok som för längesedan gjorde intryck på mig. Den är skriven av Clarence Crafoord och heter "Människan är en berättelse - tankar om samtalskonst". Han skriver:
 
"Ibland när jag rör mig i tunnelbanan och massor av människor strömmar emot mig så kan jag tänka: var och en av alla dessa tusentals människor har en spännande historia att berätta. Vilken rikedom!"
 
Och ändå, så berättar vi så sällan dessa historier för varandra, i vardagen. När det någon gång trots allt händer, så känner åtminstone jag mig glad över att någon öppnar upp och berättar, men jag är åt andra sidan kanske yrkesskadad :)..
 
Borde vi inte prata med varandra mer om det som verkligen är viktigt i livet? Oftast förs istället de här berättelserna vidare i mina och andras slutna samtalsrum, endast ämnade för professionella öron, med sekretessens goda minne. Det finns så otroligt många intressanta berättelser därute.   
 
Jag har själv delat med mig i tidigare inlägg, litegrann, från min egen berättelse. I den refererade jag till mitt livsmönster, eller det man också kan kalla "livsroll". 
 
Jag passar på igen att tacka för all positiv respons jag fått, sedan jag publicerade det.
 
Ut och prata med varandra därute nu, och ta vara på den här soliga lördagen!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

En tillbakablick: Om att upptäcka sitt eget livsmönster och sätta det i samband med sina val i livet.

Publicerad 2012-08-08 06:28:56 i Allmänt, Leva tillsammans, Socialt arbete, Socionom, Sorg,

Det var en av mina första arbetsdagar som sjukhuskurator, för många år sedan. Det var på den tiden när jag fick nöja mig med att ta vikariat, ganska nyutexaminerad socionom som jag var. Hemma hade jag en liten son på 7 månader, som jag tyckte att jag fick lämna allt för tidigt. Men jobben växte inte på träd, så jag var tvungen att ta chansen till ett heltidsjobb när det erbjöds. Det kändes viktigt att komma igång och arbeta, så det var med dubbla känslor jag kom till det stora sjukhuset.
 
Kuratorsgruppen hade ansvar för det psykosociala arbetet ute på sina respektive avdelningar, och skulle serva inneliggande patienter, anhöriga och personal vid behov av samtal och stöd. Ofta var det krishantering och bearbetning, i samband med dödsfall och svåra sjukdomsbesked. Eller samtal om livet och döden, om att stå ut med svåra medicinska behandlingar. Eller konsultation till sjukhuspersonal som behövde stöd i sociala frågor.
 
Jag var ung och oerfaren, och kände mig väldigt osäker. Jag mötte en hierarkisk organisation, där läkarna stod högst i rang. 
 
Jag blev tilldelad ansvar för Strokeavdelningen, Kirurgavdelningen och Lungkliniken. Jag minns mannen som dog i samband med en rutinoperation, och vars fru och barn stod och väntade, i chock. Jag kommer ihåg den unge patienten som vaknade upp med stomi (påse på magen) efter en knivmisshandel. Jag minns en våldtagen och misshandlad kvinna. Jag minns en döende äldre kvinna med lungcancer, utan anhöriga, som ville berätta om sitt liv och blicka tillbaka.
 
På sommaren skulle jag täcka upp för den kurator som bland annat hade hand om abortsamtal och BB-avdelningen. Innan hon gick på semester tittade hon på mig och sa: "Om någon föder ett dött barn, så måste du prioritera det, släpp allt annat".
 
Som ung, och själv ganska nybliven mamma, satte det stor skräck i mig. Hur skulle jag på ett professionellt sätt kunna klara av att stödja någon som fått uppleva något bland det hemskaste som kan drabba en förälder?
 
Jag gick hela den sommaren med en rädsla, en väntan på det värsta. Det kändes som jag skulle kunna hantera vilket samtal som helst, men inte detta..det låg för nära mig själv. Som ett mirakel, så föddes inget dött barn den sommaren, som om någon där ovan tyckte att både potentiella föräldrar och den unga oerfarna kuratorn skulle skonas..?
 
På strokeavdelningen möttes jag av en äldre personal som skulle inspektera mig, den nya kuratorn. Hon hade arbetat länge med strokedrabbade patienter. Hon tittade på min namnbricka, på min vita rock (jag har ett ovanligt efternamn i min hemstad).
 
Sedan sa hon, lite fundersam och brydd: -"Jag kommer ihåg en mycket ung kvinna med det där efternamnet, som kom in med en massiv hjärnblödning. Jag minns henne så tydligt, för hon var ovanlig, hon vara bara runt 20 år och fick ligga inne på avdelningen tillsammans med bara mycket äldre strokedrabbade. Hon blev kvar länge för rehabilitering..och alla..ja alla, tyckte att det var så hemskt, att drabbas så hårt, så ung!..Hon blev helt förlamad, och rullstolsburen...Hon var nybliven mamma till en liten flicka som kom och hälsade på. Du har samma efternamn...Är den lilla flickan möjligen du, kan du ha blivit så gammal..?" Hon mönstrade mig uppifrån och ner.
 
För en stund tappade jag fattningen. Jag var 27 år gammal och hade som arbetsuppgift att prata med andra människor om sorg. Men jag hade inte insett omfattningen av min egen mammas tragedi, förrän jag mötte en luttrad sjuksköterska, som fortfarande kunde minnas en patient, så många år tillbaka i tiden. Uppvuxen med en funktionshindrad förälder, så var jag så van. Eller var jag det? Jag hade inte fullt ut förstått vad det hade inneburit. Hade kanske inte velat förstå. För henne, för min pappa, för mig själv. Vad vi hade gått miste om.
 
Min mamma fick aldrig riktigt vara mamma till mig. Istället har jag fått växa upp och vara mamma till henne. Och all fokus, både hennes egen och andras, hade alltid varit på hennes sorg och förlust. Aldrig på barnets, min egen, förlust.
 
Barn som inte får sina behov tillgodosedda har flera valmöjligheter. Ett val som kanske inte alltid sätts i samband med förbisedda behov, men det är att bli duktig och ansvarsfull.
 
Ansvarsfulla flickor nöjer sig sällan med att vara ansvarsfulla och hjälpande bara på hemmaplan. Där och då förstod jag även mina egna, inre dolda, motiv till mitt yrkesval: Jag följde bara mitt eget mönster. Jag var till för andra och hade svårt att se mina egna behov. Precis som alla andra maskrosbarn hade jag kämpat mig upp, presterat och presterat. 
 
Från den stunden blev jag varse att aldrig glömma bort mig själv, under det att man hjälper andra.
 
Och med mina första upplevelser som socialarbetare kom också en annan förståelse för varför det nästan alltid finns helt logiska förklaringar till varför människor lever sina liv, har sina beteenden och sina sätt att handskas med sina upplevelser på. En del människor får ångest, andra missbrukar, en del flyr in i arbete, en del klarar inte av att ha relationer, en del ser sig alltid som ett offer, andra blir ansvarsfulla och duktiga. En del blir allt på en gång.
 
Lösningen på människors problem finns alltid inom dem själva. När de ser sitt eget mönster.
 
När människor ser sitt mönster, så förstår de vad de behöver göra för att förändra sina liv i rätt riktning.
 
Efter ett år lämnade jag kuratorsvikariatet på sjukhuset. Med nya erfarenheter och insikter. Om människors längtan efter att leva och överleva. Och en ödmjukhet inför människors olika sätt att hantera livets utmaningar, vare sig de kommer till oss i form av sorg eller glädje.
 
 
Kommentarer (11)
Sjukhuskurator, Socionom, Sorg,

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela