HullerOmBullar.blogg.se

Jag diskuterade med en släkting för en tid sedan, om vad det är som genererar att folk kommenterar mycket på facebookinlägg. Själv är han sedan många år djupt engagerad i miljöfrågor. Han var lite irriterad och tyckte att han hade svårt att få folk på vänlistan att reagera, och framförallt kommentera, när han lade ut länkar eller skrev statusar som rörde sådant han själv tycker borde både engagera och uppröra.

 

Jag sa att jag trodde det berodde på vilka vänner han har på sin lista. En del är ju helt enkelt mer frispråkiga än andra. Jag jämförde med en annan vän, som ofta berörde samma typ av miljöfrågor på fb (isen på Arktis smälter t ex), vars vänner i sin tur kommenterade hejvilt). Likaså ytterligare en annan vän som ofta lägger ut statuskommentarer med ett politiskt provocerande innehåll, och får igång folk både från höger och vänster.

 

Själv har jag på kul skummat ut tre ämnen som jag själv skrivit om, som skapat reaktioner.

 

Dessa tre är:  ..att jag började äta LCHF-kost, ..att jag nästan aldrig dricker alkohol och nu för en tid sedan att jag tänkte låta bli att fira jul på traditionellt vis. 

 

LCHF-statusen (den första) genererade drygt 70 kommentarer, där en del vänner startade en debatt värd en tv-studio. Alkoholstatusen skapade också ett visst förvånande engagemang. T ex tyckte en vän halvt på skämt, halvt på allvar att det är något hotfullt över när människor är nyktra..observera; de som är nyktra uppfattas som hotfulla, medan de som har en drog i sig uppfattas som helt normala., och när jag skrev om julen så undrade en vän varför jag gjorde ett "statement". (Kram på er förresten, för ni läser ju det här!)

 

Utan att gå in igen i själva sakfrågorna, så tänker jag att det ämnena har gemensamt är att de går utanför normen. (Eller gjorde, för nu äter ju var och varannan enligt LCHF).

 

Men, det var i början normbrytande att äta fett, när de flesta lärt sig att det ska ju vara helt fel och farligt. Samma med att inte dricka alkohol, när det betraktas som det normala och förväntade att göra på fester. Folk provoceras nästan av att man väljer bort det, tänk om de kunde vara lite nyfikna istället?

 

Numera står jag för det, men en gång i tiden hällde jag ut en martini i en av svärmors blomkrukor istället för att säga som det var..Och så det här med att inte fira jul i år..ja, jag har mina skäl, men inte speciellt många har frågat varför :)

 

För ett tag sedan var jag på en föreläsning med arbetskamrater. En rätt tjusig kvinna i 50+ åldern, Sara Lund, föreläste bland annat om fördomar och om att avvika från normen. Sara Lund heter egentligen Claes Schmidt och är en man. Men han föreläste som Sara, då han är transvestit. Han frågade om vi kände någon som berättat om att de var det, och jag tror inte det var någon som räckte upp handen...och det är ju inte så konstigt att folk inte vågar säga om de är transvestiter i smyg, (eller att de behöver vara det just i skymundan)..för vi pratar ju aldrig om det.

 

Han har rätt, vi välkomnar inte gärna det som är annorlunda. 

 

Jag kan även dra parallellen till detta med funktionshinder, både synliga och osynliga. Om mamma och jag är på stan eller i affär ihop (hon sitter alltså i rullstol, som jag nämnt tidigare) så vänder sig expediterna till mig istället för till henne, när hon ska handla och jag står bredvid. Många verkar koppla ihop kroppslig förlamning med att även hjärnan är förlamad...visst är det märkligt? 

 

I mitt arbete som skolkurator möter jag ofta elever (många!) som har neuropsykiatriska funktionshinder, t ex svåra uppmärksamhetsproblem, koncentrationssvårigheter etc, (uppmärksamhetsproblem har jag själv, men det kan väl inte många ha missat vid det här laget?..) och som skulle vilja vara öppna med det i skolan..men som inte vågar, för de vill inte vara avvikande. Från det "normala". I tonåren är det också som allra viktigast "att vara som alla andra". Men vad är egentligen normalitet i det här sammanhanget? Jag lovar återkomma när det gäller NP-funktionshinder en annan gång.

 

Hur som helst så är det synd, att haka upp sig för mycket på det som går utanför ramarna... för olikheter berikar. Det är ju rätt torrt att vara likriktad. Och vi har ju faktiskt ingen utveckling åt något håll, om vi alla vore likadana.

 

Så välkomna det som är annorlunda och var mer nyfiken!

 

 

 

 

 

 

 

Diskussionerna på Fb satte genast igång efter att skådespelaren Ulf Brunnberg citerats ur tidningen Slitz häromdagen. För den som är intresserad av vad han i detalj sagt kan lätt hitta det på nätet. I korthet gick det ut på att han inte tyckte att kvinnor passade för att utföra vissa yrken, som t ex brandman eller polis. Han refererade också bland annat till det tragiska fallet med den kvinnliga häktesvakt som misshandlades till döds av en intagen man.

 

Det är lätt att förstå att människor hamnar i tankegångar om att våldsamma människor bäst bemöts av stora starka män med stora muskler. Inom psykiatrin och på behandlingshem för ungdomar har jag vid varje tillfälle mött anställd personal som motsvarar just den bilden. Det räcker med att besöka krogen så möts vi av dörrvakter med klassiskt kroppsliga attribut.

 

Och inget ont sagt i allmänhet om människor med vältränad kroppshydda, eller starka män överlag för den delen. Att ta hänsyn till säkerheten och att ha möjlighet att ingripa fysiskt, är en förutsättning inom flera yrkesverksamheter. Och så måste det ju vara. Men att därifrån uttala att kvinnor, som inte har fysiska förutsättningar, inte hör hemma alls på vissa arenor är ju lite roande. Egentligen borde hans uttalanden tigas ihjäl, och inte slås upp på löpen. För det är ju uppenbart att det handlar om okunskap. Men jag kan inte låta bli att kommentera lite runt det..

 

Uppenbarligen fallerade säkerhetstänk och riskbedömningar i fallet med den omtalade misshandeln på häktet, och ansvaret för detta vilar tungt på Kriminalvården, och den man som utförde misshandeln. Det handlar inte om att kvinnor inte bör anställas för att vara yrkesverksamma inom området.

 

Det borde vara uppenbart för varenda tänkande människa att det är förhållningssätt och bemötande av psykiskt labila människor, som är det viktiga, inte könet eller storleken på biceps. "Små tunna kvinnor" verkar dagligen inom olika verksamheter där människor som betraktas som både våldsamma och farliga, finns. Och de gör ett bra arbete.

 

Låt oss vara överens om att kunskapen, och skickligheten inte minst, i hur vi möter och lugnar ner människor som är aggressiva eller på annat sätt visar psykisk labilitet, sitter varken i könet eller i musklerna.

 

Sedan kan Ulf Brunnberg säga vad han vill till reportrarna på Slitz, minsann..eller så fortsätter han att ägna sig åt åt sitt skådespeleri.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om en vecka är det dags. Om jag balanserade runt livet tidigare (mellan att vara förälder-livspartner-yrkesarbetande-vän etc) så ska ytterligare en pusselbit läggas till. På fredag nästa vecka är det upprop och introduktionsdag på universitetet. Två års fördjupade studier i psykoterapi på annan ort väntar. Yrkesarbetet jag har ska kombineras med studier på plats varannan fredag. Därutöver tillkommer en hel del litteraturstudier och hemarbete.

 

Det har funnits stunder då jag frågat mig själv om det är riktigt klokt att genomföra det, men jag landar alltid i samma slutsats: Ja det är faktiskt både klokt och genomtänkt. (Även om jag utifrån förra inlägget kan verka vara en person med noll koll, så kan jag avslöja att så inte är fallet 24 timmar om dygnet..tack och lov;)

 

Jag har de sista två åren känt mig ovanligt trött från och till, och när ryggen började säga ifrån på allvar för ca ett år sedan så satte jag det i samband med olika saker, inte bara stress.

 

Det fick stora konsekvenser. Jag fick sluta med all träning, som varit en stor glädje. Jag fick sluta med trädgårdsarbete, för jag kunde inte böja mig. Jag kunde inte sitta längre med vänner, och började dra mig undan mer, där jag kunde ligga för att vila ryggen.

 

Jag började efter en tid inse att jag måste lära mig att leva med kronisk värk, och det gjorde mig nedstämd och ibland arg. Jag är vanligtvis en glad person, men jag märkte att jag blev tystare och mer allvarlig. De som känner mig väl, märkte säkert också att jag förändrats. Till och med mitt minne påverkades av smärtan, vilket tydligen är vanligt fick jag lära mig.

 

Stress i kombination med värk är ingen höjdare. Trots att jag sorterar, prioriterar, och väljer bort både hemma och på arbetet så har det i perioder varit svårt att finna en balans. Jag tror att många i min ålder kan känna igen sig.

 

Det är lätt att känna sig fångad, rent av helt låst, när man befinner sig i situationer som man inte själv kan påverka, vad det än handlar om; stress, smärta, att leva i ett dåligt förhållande, att inte trivas med sitt arbete eller t o m i sin kropp. Exemplena är många, men lösningen är i grunden likadan:

 

Det finns bara en utväg, och det är att själv göra någon form av förändring. Jag tror att minsta lilla sak man själv kan ta över och känna egenkontroll över, är till hjälp. Att försöka påverka det man har chans att kunna påverka helt enkelt, och lägga det andra åt sidan. Annars suger det ut all energi man har i kroppen.

 

Så tillbaka till det jag skrev i början, det är både klokt och genomtänkt att börja studera. Ibland kan sådant som tillsynes verkar kunna ta energi, också GE energi. I det här fallet träffa andra, nya människor som arbetar med samma sak (socionomer med yrkeserfarenhet) och erfarna välutbildade lärare inom mitt eget yrkesfält. 

 

Jag kommer vara galet trött, känslomässigt tömd, tappa bort saker och missa fler avfarter..men jag kommer förmodligen vara lite gladare..hoppas alla arbetskamrater och vänner kommer att märka det på sikt.

 

Och alla ni andra som kan känna igen er i det jag skriver; fundera över vad det är du behöver göra för att få till en förändring, vad det än gäller.

 

Livet är för kort för att inte trivas.

 

 

 

 

 

 

Jag har alltid fascinerats av livsberättelser, och har en oändlig nyfikenhet för vad människor bär på för historier. Om sina liv, sig själva, om sina relationer och om sina sammanhang. Som en bekant refererade till på Facebook; "människor vill inte bli fördömda eller dömda, de vill bli lyssnade på". Inget kan vara mer sant. 

 

Trots detta är det lätt att falla i fällan, att bli korrigerande eller snabbt komma med lösningar när människor berättar om sina bekymmer. Har du tänkt på hur lätt det är? Hur fort man kan tala om för andra människor hur de ska göra, och hur de ska lösa sina problem? 

 

En vän skrev i sin blogg om upprätthållandet av fasader häromdagen, och vi har väl alla våra skäl att ibland gömma oss bakom dem. Ibland tjänar det sitt syfte; att inte bli gränslös och helt ge upp sin integritet men ibland stänger vi varandra ute. Från det som är intressant och äkta i våra liv.

 

Jag tror även det finns en rädsla för att på något sätt uppvisa svaghet, att inte vara perfekt. Men styrka och svaghet är ju egentligen samma sak, i allafall för mig. Man kan vara svag när man är stark likväl som man kan vara stark i sin svaghet. Människor är allt på en gång, men vi har en benägenhet att bara visa det vi tror att andra vill se. Och när vi bara visar det tillrättalagda, upprätthåller vi normen om att "alla andra är så lyckade" trots att vi alla har både våra svarta och vita kapitel.

 

Apropå kapitel. Det finns en bok som för längesedan gjorde intryck på mig. Den är skriven av Clarence Crafoord och heter "Människan är en berättelse - tankar om samtalskonst". Han skriver:

 

 

Och ändå, så berättar vi så sällan dessa historier för varandra, i vardagen. När det någon gång trots allt händer, så känner åtminstone jag mig glad över att någon öppnar upp och berättar, men jag är åt andra sidan kanske yrkesskadad :)..

 

Borde vi inte prata med varandra mer om det som verkligen är viktigt i livet? Oftast förs istället de här berättelserna vidare i mina och andras slutna samtalsrum, endast ämnade för professionella öron, med sekretessens goda minne. Det finns så otroligt många intressanta berättelser därute.   

 

Jag har själv delat med mig i tidigare inlägg, litegrann, från min egen berättelse. I den refererade jag till mitt livsmönster, eller det man också kan kalla "livsroll". 

 

Jag passar på igen att tacka för all positiv respons jag fått, sedan jag publicerade det.

 

Ut och prata med varandra därute nu, och ta vara på den här soliga lördagen!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var en av mina första arbetsdagar som sjukhuskurator, för många år sedan. Det var på den tiden när jag fick nöja mig med att ta vikariat, ganska nyutexaminerad socionom som jag var. Hemma hade jag en liten son på 7 månader, som jag tyckte att jag fick lämna allt för tidigt. Men jobben växte inte på träd, så jag var tvungen att ta chansen till ett heltidsjobb när det erbjöds. Det kändes viktigt att komma igång och arbeta, så det var med dubbla känslor jag kom till det stora sjukhuset.

 

Kuratorsgruppen hade ansvar för det psykosociala arbetet ute på sina respektive avdelningar, och skulle serva inneliggande patienter, anhöriga och personal vid behov av samtal och stöd. Ofta var det krishantering och bearbetning, i samband med dödsfall och svåra sjukdomsbesked. Eller samtal om livet och döden, om att stå ut med svåra medicinska behandlingar. Eller konsultation till sjukhuspersonal som behövde stöd i sociala frågor.

 

Jag var ung och oerfaren, och kände mig väldigt osäker. Jag mötte en hierarkisk organisation, där läkarna stod högst i rang. 

 

Jag blev tilldelad ansvar för Strokeavdelningen, Kirurgavdelningen och Lungkliniken. Jag minns mannen som dog i samband med en rutinoperation, och vars fru och barn stod och väntade, i chock. Jag kommer ihåg den unge patienten som vaknade upp med stomi (påse på magen) efter en knivmisshandel. Jag minns en våldtagen och misshandlad kvinna. Jag minns en döende äldre kvinna med lungcancer, utan anhöriga, som ville berätta om sitt liv och blicka tillbaka.

 

På sommaren skulle jag täcka upp för den kurator som bland annat hade hand om abortsamtal och BB-avdelningen. Innan hon gick på semester tittade hon på mig och sa: "Om någon föder ett dött barn, så måste du prioritera det, släpp allt annat".

 

Som ung, och själv ganska nybliven mamma, satte det stor skräck i mig. Hur skulle jag på ett professionellt sätt kunna klara av att stödja någon som fått uppleva något bland det hemskaste som kan drabba en förälder?

 

Jag gick hela den sommaren med en rädsla, en väntan på det värsta. Det kändes som jag skulle kunna hantera vilket samtal som helst, men inte detta..det låg för nära mig själv. Som ett mirakel, så föddes inget dött barn den sommaren, som om någon där ovan tyckte att både potentiella föräldrar och den unga oerfarna kuratorn skulle skonas..?

 

På strokeavdelningen möttes jag av en äldre personal som skulle inspektera mig, den nya kuratorn. Hon hade arbetat länge med strokedrabbade patienter. Hon tittade på min namnbricka, på min vita rock (jag har ett ovanligt efternamn i min hemstad).

 

Sedan sa hon, lite fundersam och brydd: -"Jag kommer ihåg en mycket ung kvinna med det där efternamnet, som kom in med en massiv hjärnblödning. Jag minns henne så tydligt, för hon var ovanlig, hon vara bara runt 20 år och fick ligga inne på avdelningen tillsammans med bara mycket äldre strokedrabbade. Hon blev kvar länge för rehabilitering..och alla..ja alla, tyckte att det var så hemskt, att drabbas så hårt, så ung!..Hon blev helt förlamad, och rullstolsburen...Hon var nybliven mamma till en liten flicka som kom och hälsade på. Du har samma efternamn...Är den lilla flickan möjligen du, kan du ha blivit så gammal..?" Hon mönstrade mig uppifrån och ner.

 

För en stund tappade jag fattningen. Jag var 27 år gammal och hade som arbetsuppgift att prata med andra människor om sorg. Men jag hade inte insett omfattningen av min egen mammas tragedi, förrän jag mötte en luttrad sjuksköterska, som fortfarande kunde minnas en patient, så många år tillbaka i tiden. Uppvuxen med en funktionshindrad förälder, så var jag så van. Eller var jag det? Jag hade inte fullt ut förstått vad det hade inneburit. Hade kanske inte velat förstå. För henne, för min pappa, för mig själv. Vad vi hade gått miste om.

 

Min mamma fick aldrig riktigt vara mamma till mig. Istället har jag fått växa upp och vara mamma till henne. Och all fokus, både hennes egen och andras, hade alltid varit på hennes sorg och förlust. Aldrig på barnets, min egen, förlust.

 

Barn som inte får sina behov tillgodosedda har flera valmöjligheter. Ett val som kanske inte alltid sätts i samband med förbisedda behov, men det är att bli duktig och ansvarsfull.

 

Ansvarsfulla flickor nöjer sig sällan med att vara ansvarsfulla och hjälpande bara på hemmaplan. Där och då förstod jag även mina egna, inre dolda, motiv till mitt yrkesval: Jag följde bara mitt eget mönster. Jag var till för andra och hade svårt att se mina egna behov. Precis som alla andra maskrosbarn hade jag kämpat mig upp, presterat och presterat. 

 

Från den stunden blev jag varse att aldrig glömma bort mig själv, under det att man hjälper andra.

 

Och med mina första upplevelser som socialarbetare kom också en annan förståelse för varför det nästan alltid finns helt logiska förklaringar till varför människor lever sina liv, har sina beteenden och sina sätt att handskas med sina upplevelser på. En del människor får ångest, andra missbrukar, en del flyr in i arbete, en del klarar inte av att ha relationer, en del ser sig alltid som ett offer, andra blir ansvarsfulla och duktiga. En del blir allt på en gång.

 

Lösningen på människors problem finns alltid inom dem själva. När de ser sitt eget mönster.

 

När människor ser sitt mönster, så förstår de vad de behöver göra för att förändra sina liv i rätt riktning.

 

Efter ett år lämnade jag kuratorsvikariatet på sjukhuset. Med nya erfarenheter och insikter. Om människors längtan efter att leva och överleva. Och en ödmjukhet inför människors olika sätt att hantera livets utmaningar, vare sig de kommer till oss i form av sorg eller glädje.