Livshistorien som aldrig blev berättad
"Vad är ett bra liv, och hur lever man ett sådant? Det är så lätt att bara låta livet rulla på, att glömma att titta i backspegeln och reflektera över hur det blev som det blev. Att våga utvärdera sina egna val, överväga om det blev som det var tänkt, eller om något annat hade varit att föredra..är så oerhört viktigt."
Så inledde min vän sitt blogginlägg under rubriken "Att utvärdera ett liv" häromdagen. Hon skriver rakt upp och ner, utan floskler och omskrivningar, hur olika vägar vi människor väljer att gå här i livet. Hennes beskrivning av två människors olika livsval, och konsekvenser utifrån dessa, griper tag i mig och inspirerar till dagens inlägg.
Som jag tidigare beskrivit har jag alltid fascinerats av människors livsberättelser. Det var en nyfikenhet, som väcktes tidigt i livet. Inte heller den nyfikenheten är en slump, eftersom jag är uppväxt i ett "tyst" hem, där inget känslomässigt avhandlades. Där jag fick treva mig fram, som i mörker, och läsa av och gissa allt som inte sades högt.
En människa vars berättelse jag alltid undrat över, men aldrig fick höra, var min egen mormors.
Berättelsen om min mormor tar sin början i det tragiska slut som hon fick på sitt liv. Ett slut, som var lika ledsamt som det sätt hon i vissa avseenden valt att leva sitt liv på.
Mormor var 86 år men gick ändå bort, oväntat och hastigt, förra året. Hon dog i sviterna av en kemisk lunginflammation, som hon fått samma dygn som hon druckit stora mängder schampoo och tvål, på det demensboende hon bott på i några få dagar. Ingen vet, om det var ett aktivt och medvetet val av henne att själv ända sitt liv så, eller om det skedde i ett tillstånd av förvirring.
Klart var att hon i flera dagar innan varit upprörd och ledsen, och inte förstod varför hon placerats på demensboendet. Hon växlade mellan att vara helt klar och ibland förvirrad. Händelsen försatte de närmast anhöriga i kris. Alla med sin egen, i de flesta fall komplicerade, relation till henne.
För min egen del hamnade jag i något annat. Hur sörjer man någon man aldrig känt? Hur sörjer man någon som man aldrig lyckats komma nära eller förstå? Hur sörjer man någon, som man varken upplevt sig sedd, älskad, eller förstådd av?
Mormor valde att leva sitt liv periodvis och delvis utan två av sina tre barn, och flera barnbarn. Däribland min mamma och mig. Det var beslut hon fattade i tysthet, inga förklaringar till detta gavs. Kanske fanns det mindre konflikter, struntsaker, som kunde förklara hennes avståndstagande. Kanske var det en oförmåga att kunna vara nära andra människor, som gjorde att hon inte förmådde hålla kontakt och en relation. Som barn undrade jag varför mormor inte ville ha kontakt, och varje jul och födelsedag var ett märkligt utropstecken. I perioder tog jag på mig skulden, det var nog något dumt som jag sagt eller gjort. Varför kom hon inte?
Det är först som vuxen, som förälder och i skuggan av min egen yrkesroll, som jag själv fått lägga pussel för att finna en försoning med och en förståelse för, (precis som i min väns fall ) den ganska känslomässigt karga kvinnan som var mamma till min mamma.
När jag själv fick barn sökte jag upp henne aktivt, för mina barns skull. I sitt åldrande hade "hennes vassa kanter" mattats av. Jag var inte längre ung och upproriskt rebellisk (det hade hon haft svårt för), och vi kunde mötas. Men bara i det som rörde väder och vind. De sista 12 åren sågs vi till födelsedagar och jul. Så många gånger ville jag fråga henne, beröra det som aldrig berörts.
Vad hade format henne som människa? Varför gjorde hon dessa val? Funderade hon över vilken del hon själv hade i varför hon var en ganska ensam människa, utan nära vänner? Hade hon haft psykiska problem, som ingen riktigt förstått? Hur hade hennes liv gestaltat sig, om hon gjort andra val. Svaren får jag aldrig veta. När jag väl bestämt mig för att börja våga fråga, hade hennes demens redan anlänt. Det var försent.
Men precis som min vän skriver, så har mormors oförmåga och brister paradoxalt också lärt mig någonting, trots allt.
Det är att leva livet i nära relationer med de jag älskar. Att våga titta inåt och fundera över vilka val man faktiskt hela tiden gör, och är ansvarig för. Jag kommer aldrig bli ett offer, jag tar ansvar för vad jag säger och gör i relation till andra. Att våga lösa konflikter. Att förlåta istället för att vända sig bort och överge. Att värdesätta att ha nära vänner som man vågar dela både sorg och glädje med, att våga visa något annat än bara en välpolerad yta. Att be om hjälp.
Så i det, vilar tillslut min försoning med dig, mormor.