HullerOmBullar.blogg.se

Behovet av gemensamma riktlinjer avseende elevhälsoarbete

Publicerad 2012-09-29 21:41:00 i Elevhälsa, Politik, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg, då jag retat mig på skolminister Jan Björklunds förslag avseende stävjandet av svenska ungdomars gymnasieavhopp. Men rätt ska vara rätt, det ska sägas att jag varit medveten om att alliansen samtidigt valt att satsa på en elevhälsoreform, som jag tror på sikt kommer att ge genomslag i det förebyggande arbetet i skolan.
 
(Du som inte är intresserad av skolfrågor och elever som har skolsvårigheter, kan alltså sluta läsa här, för nu har jag för avsikt att skriva lite mer kring mina uppfattningar i ämnet, och det kommer bli rätt långt).
 
Det finns ett bekymmer med den här reformen:
 
Ett stort problem är okunskapen som råder i min egen kommun och andra, om vilka krav den nya skollagen ställer på den nya samlade elevhälsan. Skolverket har nämligen inte varit frikostig med riktlinjer. 
 
Någon granskande journalistik har heller inte varit att tala om från Eskilstuna Kuriren i frågan. Sist jag läste en ledare så innehöll den gamla benämningen "elevvård" och hade ett tydligt skolsköterskefokus, istället för helhetssyn och frågeställningar gällande avsaknaden av tvärprofessionalitet i Eskilstunas elevhälsor. Detta trots en ny lag. Inte ens journalisterna tycks vilja läsa in sig på den nya lagen.
 
Min egen kommun har fortfarande (efter 1,5 år) ingen övergripande, gemensam sk "Elevhälsoplan". Detta är olyckligt, då jag tror att alla våra olika skolors ledningar behöver stöd uppifrån för att kunna starta en ny process och forma nya samlade, tvärprofessionella elevhälsor. 
 
I mitt nätverkande med annan elevhälsopersonal/skolkuratorer i andra städer, så förstår jag att det ser så ut även på andra håll. Men det finns också kommuner som kommit mycket långt i den här processen.
 
Varför sneglar man inte och lär av de kommuner som kommit längre? 
 
Ett gott exempel är Stockholm. Redan 2010 utkom Stockholm med den välarbetade skriften "Riktlinjer & Strategier - Elever i behov av särskilt stöd" som vände sig till Stockholms grundskolor, gymnasier och särskolor. Det är glasklart hur Stockholm önskar förhålla sig till elever som behöver mer, för att klara av sin skolgång.
 
Att ge elever stöd, som är i behov av särskilt stöd, för att nå målen, är centralt i den nya skollagsstiftningen.
 
Kriterier för att lärare, elevhälsa och skolledning lättare skall kunna identifiera elever i behov av särskilt stöd är också glasklara:
 
-Elever som inte klarar av att nå målen
-Frånvaro/skolk/hemmasittare
-Funktionsnedsättning
-Sociala problem/relationsproblem/svåra hemförhållanden
-Diskriminering
-Egen psykisk ohälsa och neuropsykiatriska problem
 
Det är de bakomliggande orsakerna till varför elever inte når målen, som ska vara under lupp!  
 
För att kunna åtgärda och sätta in rätt insatser i skolan, är det av vikt att de behoven utreds. 
 
Skolelever har rätt till en allsidig utredning, i de fall det befinner sig i skolsvårigheter. En elev kan i vissa fall ha behov av psykosociala, medicinska, specialpedagogiska och psykologiska insatser, i kombination.
 
Om det genom uppgifter från skolans personal, en elev, elevens föräldrar/vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att en elev kan vara i behov av stöd, så är det rektors ansvar att detta utreds. Helt beroende på elevens behov, så varierar denna utredning från att vara relativt enkel och begränsad, till att bli mer omfattande.
 
Till exempel så finns det utredningar där elevhälsopersonal alltså behöver involveras och utföra kartläggningar utifrån sina speciella professioner och kompetens.
 
I min hemkommun saknar vi idag gemensamma riktlinjer för hur detta samlade elevhälsoarbete ska bedrivas.
 
Många skolledare har därför inte stöd i hur goda utredningar kan utföras och dokumenteras. Enhetliga dokument och blanketter saknas för en professionell dokumentation. Det saknas specialpedagoger. Det saknas skolkuratorer på flera skolor.
 
Det finns missuppfattningar om vad olika professioner har för kompetens, och vad en samlad tvärprofessionell elevhälsa innebär. En del skolor tror felaktigt "att skolsociala kartläggningar kan vem som helst göra" (Jag undrar för övrigt om de anser att skolmedicinska utredningar och skolpsykologiska utredningar också skall utföras av lärare eller andra lekmän?).
 
Om lagstiftaren hade ansett att det räckt med endast specialpedagogiska bedömningar, när elever har skolsvårigheter så hade deantagligen inte lagstiftat om en samlad elevhälsa. Förarbetena till lagen är grundligt utförda.
 
När skolkuratorer har upp till 3-4 skolor på en tjänst, så blir kvaliteten på det sociala arbetet därefter, I min hemkommun är dessutom skolpsykologerna, som också skall ingå i den samlade centraliserade och underbemannade, vilket gör samverkan svår. 
 
Allt detta i en kommun med höga försörjningsstödsantal, låga skolresultat, hög andel utlandsfödda och höga tal gällande psykisk ohälsa.
 
Vi ser på gymnasienivån, att många elever med skolsvårigheter hade kunnat få stöd mycket tidigare. Om rätt insatser och åtgärder hade satts in. Om man med olika professioners hjälp utrett och tagit reda på vilket stöd som bäst passar. 
 
Låt oss vara överens om att det är ett stort misslyckande att elever får Aspergerdiagnos, Autismdiagnos, Dyslexidiagnos, ADHD-diagnos eller Språkstörningsdiagnos etc, först på gymnasiet?
 
För att inte tala om alla de ungdomar som har föräldrar med missbruksproblem, där ingen har förstått hur eleven har det hemma. De elever som har ångestproblematik, som man låter sitta hemma, månad efter månad för att skolan inte riktigt vet hur de skall hantera undvikandebeteendet. Eller alla de elever som är utåtagerande, och får alla vuxna emot sig från start, och som skuffas undan på resursskolor utan att orsaken till stökigheten utretts.
 
För några år sedan hade vi flera ungdomar i min hemkommun som valde att avsluta sina liv på tågspåret. Man var då snabbt framme och satte upp/bättrade på staket, för att det skulle bli svårare att hoppa (!) Det exemplet är rätt talande, och en metafor: - åtgärda i efterhand och med fel insats?
 
Är det i andan av akuta lösningar och brandkårsuttryckningar vi ska arbeta, istället för i det förebyggande? Konsekvenser av det, i form av socialt utanförskap som arbetslöshet och sociala problem, det ska vi ha råd att betala för, men psykosocial och psykologisk kompetens tycker man sig inte ha råd med, ute på skolorna. 
 
Till alla er slitande lärare därute vill jag säga; ni gör ett fantastiskt jobb. Men ni behöver arbetsro och välfungerande, välbemannade och välutbildade elevhälsor som stöd. Kräv det!
 
Kommuner därute, som inte satt sig in i den nya skollagen; gör det! Det är dags att välkomna ett kvalitetssäkrat psykosocialt och skolpsykologiskt perspektiv i skolan.
 
Det är hög tid att modernisera elevhälsan på allvar.
 
 
 
 
 
 
 

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela