Den vita skåpbilen. Att vara rädd jämt är att sluta leva.
Idag drar man som medmänniska och förälder en lättnadens suck över att den snart 10-åriga Göteborgsflickan, som försvann på vägen till skolan igår, har kommit tillrätta. Missing people gjorde ett otroligt jobb. Ni som var med och letade är beundransvärda. Med Englas öde i bakhuvudet är det inte så konstigt att man blir illa berörd. Hur många gånger har vi inte själva tänkt oss in omständigheten att ens eget barn skulle utsättas för våldsbrott, eller försvinna. Nu är det inte speciellt vanligt att småflickor försvinner, men i ett sånt här sammanhang slår våra reptilhjärnor igång direkt. Det märks också på våra egna reaktioner, som t ex när rykten om vita skåpbilar dyker upp med jämna mellanrum.
Det är inte längesedan vi hade en incident i mitt bostadsområde, där några barn på en busshållsplats erbjudits att bli upphämtade av en människa i en vit bil under märkliga förespeglingar. Barnen tackade nej, och information/varningar om denna händelse cirkulerade under ett par dagar på facebook. Det uppdagades sedan att det fanns en naturlig förklaring till det inträffade.
Vi var då många föräldrar som redan hunnit fundera både ett och två varv på om vi skulle börja skjutsa våra barn till och från skolan, istället för att för att låta dem åka buss. Innan händelsen var klarlagd, hann vi i vår familj under ett visst obehag, fatta beslut om att låta våra barn fortsätta att åka, och istället förbereda dem genom samtal.
Att prata med barn (utifrån deras ålder) om att de "ska akta sig för.." eller förhålla sig till.. är inte speciellt lätt, men måste göras. Så pass intelligenta är vi, att vi undviker att beskriva potentiellt farliga fula gubbar i en viss ålder, för en förövare kan ju se ut precis hur som helst, och också förmodligen vara hur trevlig som helst. Dessutom vill vi inte att barnen ska bli rädda, och gå och se sig över axeln hela tiden. Så att förhålla sig på en lagom nivå, är en utmaning, när man rustar sina barn för livets alla tänkbara utmaningar (och eventuella faror?).
När man tar del av nyhetsrapporteringen så förstår man att att många föräldrar/vuxna i närområdet, och kring flickans skola, är i chocktillstånd och möjligen idag, på väg in i reaktionsfas. Hur kunde det hända, detta missförstånd mellan skola och hem? Hur kunde hon få vara borta från skolan en hel dag, utan att man ringde hem, undrar en förälder. Det framgår att många önskar att någon ställs till svars, att ansvar utkrävs.
Det visar sig, hur det blir med den biten. Jag hoppas personligen att både föräldrar, elever och personal får hjälp att hantera det som hände. Jag har respekt för reaktionerna, i sitt sammanhang, och hoppas att de drabbade känner sig bemötta. Trots det, måste vi ibland kanske acceptera att den mänskliga faktorn existerar. Vi har aldrig garantier för någonting. Trots att vi önskar bygga trygga skolorganisationer, med tydliga rutiner och perfekta handlingsplaner, så begås det fortfarande misstag.
Vi alla måste förhålla oss till livet på det sättet, att det kan hända saker utanför vår kontroll. Men vi kan inte gå omkring och göra riskbedömningar och vara rädda jämt, för det vore att sluta leva.
Jag hoppas att flickan det gäller och hennes familj nu får lugn och ro, och att hennes foto slutar att exponeras i medier, så att hennes vardag kan normaliseras igen, så fort som möjligt.