Att välja friskola eller kommunal skola?

Publicerad 2012-11-03 11:18:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Föräldraskap, Politik, Skolfrågor, Socialt arbete,

Sedan en tid funderas det kring val av skola här hemma. Det är inget understatement att Eskilstuna kommuns skolarena inte är vad den har varit. Jag vet inte om jag vill skriva "det var bättre förr"..men det är lockande. Det var åtminstone enklare.

Man gick i den skola i det område man bodde i, och så var det inte mer med det. Grannarnas barn var ens kompisar, och i många fall också ens klasskamrater. Vi behövde inte sitta och fundera över och ängslas över huruvida ens barn får en bra utbildning, en trygg och bra miljö att vistas i och tillgång till rätt stöd.

Vi som är födda på 70-talet hade föräldrar som inte behövde fara omkring på öppna hus, kolla upp om elevhälsor håller måttet, googla på enskilda rektorer, eller tjafsa med sina barn om att de vill börja på en skola bara för att "där man får en egen MacBook".

Samtidigt finns det vinster med att friskolor etablerats. Via konkurrens så måste skolor fundera över hur de ska bli så bra, att människor väljer att låta sina barn gå där. Men hur man än vänder och vrider på det, så kvarstår behovet av att problematisera, t ex kring om alla skolor får en rimlig chans att hålla måttet, och om alla människor verkligen har samma valmöjligheter?

Min egen son går på Engelska skolan sedan tre år. Det har varit många saker som har varit bra med det valet, och flera saker som inte har varit bra. Till åk 7 vill han välja en ny skola, och diskussioner pågår alltså för fullt. Eftersom jag och hans pappa (och till viss del han själv) ser att han har behov av struktur och särskilt stöd, så blir det en av de avgörande faktorerna för vad det kommer att bli i slutändan. Själv skulle jag önska att han gick i den kommunala skola, till vilket område han tillhör. Tyvärr uppfattar jag att den skolan har en del svårigheter som den brottas med, bland annat just utifrån hur den utreder och erbjuder stöd till de elever som är i behov av detta, för att lyckas med sina studier, till exempel.

Jag inser samtidigt som jag skriver om detta, att jag tillhör en priviligierad samhällsklass, som genom egen utbildning har möjligheter att ta ställning till, och kritiskt överväga, alla de valmöjligheter som står till buds. Vad händer med de barn, som inte har föräldrar med denna möjlighet?

Jag inser också, att jag hade aldrig tagit mig hit, och gjort en sk klassresa, om skolsystemet sett ut som den gör idag, när jag var barn. Mina föräldrar hade aldrig lyckats stödja mig, utifrån sina förutsättningar. Jag har delvis skolan att tacka för mina framgångar, den erbjöd mig en rättvis chans i livet, trots att min hemsituation var den sämsta tänkbara.

Är det något som det borde vara en rättvis fördelning av, så är det rätten till en bra utbildning. Det är också grunden till det välstånd som ett samhälle har möjlighet att bygga. Vad är bra för den enskilde eleven - mitt barn, och vad är bra för den stora massan av elever?

Som i alla andra lägen så finns det inget svart eller vitt svar. Precis som det går att läsa om i en av nedanstående artiklar, så befinner sig den svenska skolan i en utvecklingsprocess. Läs gärna, och dela med er av erfarenheter. Nedanstående artiklar förespråkar, respektive vill förbjuda, friskolor.

http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/article1430002/Friskolorna-ger-vardefulla-fordelar.html

http://debatt.svt.se/2011/12/09/hog-tid-att-forbjuda-vinstdrivande-friskolor/

Kommentarer

Postat av: Frederik

Publicerad 2012-11-03 17:28:09

Jag känner att det egentligen är tre frågeställningar du tar upp: Är konkurrens inom skolan bra, är privata eller kommunala aktörer bäst, samt egen utgångspunkt och erfarenheter.
När det gäller konkurrens skulle jag vilja svara med ett absolut JA. Konkurrens är viktigt inom alla områden för att en bransch eller ett verksamhetsområde ska fungera så bra som möjligt. Det är praktiskt bevisat och logiskt självklart. Konkurrens tvingar verksamheter att lyssna på sina kunder. Därför leder konkurrensen ofta till bättre priser, tjänster/produkter, service, utbud, tillgänglighet, enkelhet etc. Konkurrensen ger en möjlighet för personer att välja det som passar dem bäst eller att välja bort det som de anser inte fungerar.
Som en bonus har det visat sig att även de som inte vill, kan eller har tid att välja också gynnas eftersom konkurrensen gör att nivån på alla verksamheter höjs. Vi kan t.ex. ta statliga televerket där uppdraget och inte kunderna hade betydelse. Den sura kundtjänsten var otrevlig och sa att om man ville klaga så kan man prova att skrika istället. Även om du lottar fram vilken leverantör du idag så får du en bättre, billigare och trevligare. Konkurrensen rensar också bort verksamheter som inte håller måttet. Om en verksamhet inte fungerar och man inte kan rätta till det så är inte lösningen att tillföra ännu mer pengar och tvinga dit kunder.
En fri konkurrens i skolan hade med största sannolikhet lett till mer utbildade lärare, fler inriktningar, bättre lokaler, att man jobbade hårdare mot mobbning etc. Jag är övertygad om att många av de problem vi har idag hade varit lösta. Samtidigt är de få områden som har helt fri konkurrens. Skolan har ett flertal begränsningar och flera av dem kan anses nödvändiga för att inte få andra problem så som sekt-skolor där man lär ut rena felaktigheter. Därför kan vi inte få fri konkurrens, men jag är ändå ganska övertygad att den konkurrens vi har är långt bättre än monopol på alla tänkbara sätt.
Nästa fråga är vilken skola som är bäst: kommunal eller friskolor. Det varierar naturligtvis från skola till skola och beror mycket på personalen, men överlag föredrar jag friskolan. Detta av två anledningar. Den första är att det råder snedvriden konkurrens. Kommunen ansvarar över alla skolor samtidigt som den driver egna. Min åsikt generellt är att kommun och stat ska sätta upp regler och riktlinjer samt kontrollera, inte driva egen verksamhet, och aldrig driva verksamhet som konkurrerar med privata aktörer. Nu finns förvisso en myndighet som har hand om översynen av skolan, men man bör aldrig låta samma part sköta drift och kontroll. Det har vi sett fler dåliga exempel på än vad som går att räkna. Antingen ska staten och kommunen driva verksamheten och då ska företagen sköta kontrollen eller tvärt om. Jag tror att de flesta föredrar det sistnämnda.
Den andra orsaken är att ledningen inte har samma drivkraft, man saknar motivationen att göra bästa möjliga arbete. Generellt ser man en skola som en nödvändighet och lösning på ett problem istället för en möjlighet och utmaning.
Om vi kommer till dina egna erfarenheter så skriver du:
” Vi behövde inte sitta och fundera över och ängslas över huruvida ens barn får en bra utbildning, en trygg och bra miljö att vistas i och tillgång till rätt stöd.”
Är inte det i sammanhanget ett väldigt litet problem? Ett större som jag ser det är att det inte fanns något att göra åt situationen. Hade man otur och fick en dålig skola så var det bara att acceptera att barnen fick en förstörd utbildning, om de blev mobbade kunde man bara klaga, och lärarna visade ointresse eller ledningen inte brydde sig var det bara att vara tyst eller försöka ta det på ett hem och skola-möte. Att man inte har någon kontroll över sitt och sina barns liv och ingen möjlighet att påverka eller säkerställa en hyfsad skolgång borde var ett betydligt värre problem än att ängslas över om man valt det absolut bästa.
Du skriver också:
” Jag inser samtidigt som jag skriver om detta, att jag tillhör en priviligierad samhällsklass, som genom egen utbildning har möjligheter att ta ställning till, och kritiskt överväga, alla de valmöjligheter som står till buds. Vad händer med de barn, som inte har föräldrar med denna möjlighet?”
Jo, de kan i alla fall rida på vågen där konkurrensen ser till att det finns ett minimum för hur bra en skola måste vara för att överleva, m.a.o. en förbättring.
Slutligen skriver du:
” Är det något som det borde vara en rättvis fördelning av, så är det rätten till en bra utbildning.”
Är det verkligen det som är viktigast, d.v.s. att alla får precis lika bra utbildning? Om jag måste välja tar jag alla gånger att alla får en mer eller mindre bättre utbildning än alternativet att alla får en lika dålig.

Svar: Å, äntligen fick jag tid att svara, men jag ska inte svara dig för långt :) Diskussionen mellan oss på fb, avbröts ju av kända anledningar :)
Till att börja med, så är inledningen på blogginlägget mer en liten "avgnällnings-ingress", som du får bortse ifrån. För du har rätt, det är självklart småproblem (för åtminstone vår familj) i jämförelse med den huvudfrågeställning, som jag grunnar på. (Som jag hoppas framgår av mitt inlägg, så tycker jag att det finns många bra saker med friskolereformen).

Men det jag står fast i, och som jag förstår att vi har helt olika utgångspunkt i, är detta med att skapa bra skolor för alla. Det betyder inte att de behöver vara identiskt lika eller "lika dåliga" på något sätt. I ett samhälle som ska växa och utvecklas är det viktigt att ta tillvara kompetens. Ur min synvinkel, så skulle stora, omfattande sociala problem växa fram i den typen av inställning till skola som du förespråkar. Jag förkastar därmed inte allt du säger. Men just i skola och utbildningssammanhang måste ett samhälle tillse att så många som möjligt får en bra chans. Så jag vill där vända på din slutkläm ; "Om jag måste välja, så tar jag alla gånger att alla får en mer eller mindre bättre utbildning, än att hälften får en jättebra och den andra halvan en usel utbildning. Jag tror inte att det är en utopi, och jag tror också att nyckeln ligger i att titta på hur andra länder liknande vårt byggt sina skolsystem, samt nya tankar och nya ideer, och att titta över skolforskning och forskning i socialt arbete.

Det är bra, som jag ser det, om det finns ett visst mått av socialpolitik och sociala konstruktörer bakom nya förslag. (Blanda inte ihop detta med enbart socialdemokratiska värderingar). Sociala problem som t ex kriminalitet, missbruk, psykisk ohälsa etc, är inte bara ett lidande för individen själv och för kommande generationer (det sociala arvet) utan medför också stora kostnader för samhället. Det går att åstadkomma, men då måste man ur ett politiskt perspektiv ta hänsyn till en rad komplexa skeenden. Ett allt för ensidigt önsketänkande kring att konkurrens löser alla problem, blir inte framkomligt.

Att jag har ett så annorlunda perspektiv än du, tror jag beror på att jag arbetat med socialt arbete i så många år, medan du verkat i andra miljöer och är duktig på andra saker.

Jag tycker det är kul att diskutera med dig, men tror att vi inte kommer komma så mycket längre än såhär, eftersom vi i denna fråga ligger allt för lång ifrån varandra :)

hullerombullar.blogg.se

Postat av: Frederik

Publicerad 2012-11-06 00:47:06

Tack för svaret. Jag är lite avis på att du lyckas få mycket sagt på lagom med utrymme, jag hoppas du har överseende med att jag inte lyckas fullt så bra (jo , jag försöker)

Du ser problemet inifrån och jag ser det i nu mest utifrån. Det gör att jag inte kan tillföra något på detaljnivå, så jag koncentrerar mig på det övergripande. Med avseende på ditt svar är jag osäker på om jag på ett bra sätt lyckats förmedla vad det är jag förespråkar. Jag kan sammanfatta det i 7 punkter:

* En så stor mångfald av skolor och olika typer av pedagogik att det finns något som passar alla.

* Tillåtelse att välja och välja bort skolor för alla familjer så att man inte tvingas gå i en skola som inte fungerar bra eller där man inte trivs. För den som t.ex. bor segregerat ska man, om man verkligen vill kunna bryta segregeringen genom välja en annan skola. Detta istället för att valet ska vara reserverat för de som kan sätta sina barn i privatskolor.

* En klar uppdelning där driften sker privat eller i föreningar, medan staten lägger sin fulla energi på regelverket och tillsynen och ser till att avveckla sektskolor och dyl. också för att minska risken för jäv och snedvriden konkurrens.

* Ändring av regelverket så att inte storbolagen gynnas. Fler skolor bör kunna drivas lokalt av engagerade lärare.

* Fullständigt individanpassad utbildning, stöd och pedagogik så att alla barn oavsett utgångspunkt känner sig motiverande, trivs, kan utvecklas från sin nivå och få bra resultat. Skolan får aldrig bli exkluderande eller en förvaring. Alla barn måste få en chans att lyckas och ingen ska hämmas.

* Marknadsmässiga lärarlöner (gäller även sjukvårdspersonal och annan kommunal verksamhet) för högre status och fler lämpliga sökande/utbildade, samt krav på rätt utbildning.

* Nu går jag in på detaljer som jag inte borde, men jag känner starkt för detta: I alla områden där det är möjligt bör en del av en skola vara kvällsöppen för de som inte får tillräcklig hjälp hemma eller behöver komma i kapp. Där ska det finnas datorer för de som saknar det hemma, med program speciellt utvecklade så att alla kan få bra hjälp på sin nivå (som skolors arbete med ”Khan Acadamy”, om du inte hört talas om detta, se inslag på CBS 60 minutes på nätet. Det är fantastiskt ), samt en lärare för direkt hjälp.

Det är vad jag förespråkar. Leder detta sammantaget till omfattande sociala problem och i så fall hur?

Rörande frågan vad vi föredrar, pest eller kolera, så fick jag inte fram vad jag menade och jag tror att du missförstod mig. Det var inte en anspelning på något öststatstänk. Vi hoppar den så länge.

Jag vill bara slutligen tydliggöra att jag inte skrivit att konkurrens löser alla problem, men däremot är jag rätt övertygad om att monopol är skadligt för alla verksamheter. Det är som demokrati där det råder politisk konkurrens Vs. diktatur där det råder politiskt monopol. Man får inte ett perfekt samhälle för att man byter diktatur mot demokrati, men det underlättar rätt mycket.

Svar: Ja, det är inte lätt att författa sig kort! :) Jag har egentligen inga större invändningar när det gäller det du skriver i ditt andra svar, och det beror ju på att jag inte är enbart negativ till friskolor och konkurrens. Men det finns också problem att ta ställning till.
I ditt första svar så skriver du att du ser tre frågeställningar, i mitt blogginlägg. Jag uppfattade att det jag ville ha sagt var att jag önskade en problematisering, kring framförallt två teman som kommer med friskoleutvecklingen som sådan, i ett Eskilstunaperspektiv. Det är möjligt att vi missförstår varandra, som du också skriver.

Jag kopplar tillbaka:
Jag skrev ”men hur man än vänder och vrider på det, så kvarstår behovet av att problematisera, t ex kring om alla skolor får en rimlig chans att hålla måttet, och om alla människor verkligen har samma valmöjligheter?” Ovanpå sådana problematiseringar, finns alltid en möjlighet att att följa upp med politiska interventioner.

1.) Alla människor har ett val. Det är ofrånkomligt. Men hur gör vi valen? Har valen samband med om jag kommer från Somalia, och inte talar svenska, och inte vet hur det svenska samhället är uppbyggt? Påverkas valen av om jag har mycket låg, eller ingen egen utbildning? Hög eller väldigt liten inkomst? Påverkas valen av om jag är traumatiserad och har som enda mål att klara av vardagen? Hur ser möjligheterna till bästa möjliga val ut, om jag växt upp i en familj där generation efter generation har ett komplicerat och kanske t o m fientlig inställning till skolan som sådan, eller till utbildning över huvudtaget? Spelar det någon roll för vilka val jag har möjlighet att göra om jag är en lindrigt utvecklingsstörd förälder, har psykisk ohälsa eller ett pågående missbruk? Om jag är en förälder med neuropsykiatriska funktionshinder? Hur stor är sannolikheten för att jag kommer att göra goda och välgenomtänkta val, om jag är högt utbildad, själv uppvuxen i ett lugnt och harmoniskt hem, med stöd och uppmuntran och inget val alls (dvs låta barnet gå kvar i en skola med sämre resurser) om jag ingår i de grupper jag nämner ovan?

2.) I det område där du och jag bor, har många valt att flytta sina barn från den skola som ligger närmast, till en friskola. Det innebär att den skolan förlorar en mycket stor summa av sin elevpeng. Det i sin tur medför att den skolan får mycket sämre möjligheter att behålla de resurser, de så väl behöver. Risken är överhängande, att den skolan kommer att ha kvar en stor skara elever med mycket stora behov av stöd.

Detta medan skolan som får elever från ”välfungerande hem och bättre förutsättningar”, kan visa upp snygga skolresultat, med ganska liten ansträngning. Den psykologiska faktorn gör även den en insats här; hur många av oss har inte flyttat barnen, för att nästan ”alla andra” har gjort det?

Jag skulle avrundande kunna gå in mer på segregation, men avstår då det blir allt för långt. Jag nöjer mig med att konstatera att du och jag vet vad ordet segregation betyder, och innebörden av det. De som inte vet eller förstår innebörden, är också kanske de som INTE byter till en annan skola eller väljer/måste bo kvar i samma område.

Avslutningsvis, så tror jag inte på att du och jag kommer att få konsensus i detta ämne. Men det har varit en intressant diskussion, och att se saker ur olika perspektiv, som du och jag gjort, är ju definitivt att problematisera.

hullerombullar.blogg.se

Postat av: Frederik

Publicerad 2012-11-09 01:47:41

Man behöver inte alltid komma till konsensus (vilket faktiskt skulle vara ganska tråkigt). Jag gillar bara att diskutera och utbyta idéer. Om du inte har tid eller ork att diskutera lika mycket som jag så är det helt ok, så känn dig inte tvungen.

Jag utgår mycket ifrån rätten och möjligheten att välja och lyckas. Jag tror att det indirekt kraftigt förbättrar möjligheterna även för de som inte har tillräcklig hjälp för att kunna göra ett bra val. Därför tror jag att det skulle leda till bästa möjliga utfall. Jag upplever att du börjar från andra hållet med bästa möjliga utfall (speciellt för de som har det svårt) och frågar dig vilka åtgärder som kan leda till detta. Det känns ganska rimligt och jag förstår i och med ditt jobb att det är det viktigaste.

Det jag är lite rädd för är att när man historiskt tittar på vad som händer när man utgår från ett önskat resultat, så fungerar det inte att någon arbetar mot det målet, att någon väljer eller agerar ”fel”. Därför brukar det tendera till mer politisk styrning vilket minskar rörelsefriheten, valmöjligheter etc. för de som berörs. Men å andra sidan, spelar det någon roll om resultatet blir bra? Ja, jag tror det, för vad är ett ”bra resultat”, att alla blir godkända? De finns många saker som är viktiga och jag tror det är grundläggande att eleven och föräldrarna känner att de har makt över sina liv och kan påverka alla dessa år, att alla beslut inte fattas av någon annan ovanför deras huvuden. Det handlar om trivsel, motivation, att få utmana sig, bygga självkänsla, att vilja plugga vidare etc.

En lösning på problemet med att elever/familjer inte har förmågan att göra bra val är att göra alla val bra, och för det tror jag att konkurrensen är avgörande. En skola kan inte gå runt på 3 elever från Somalia. Därmed måste skolan skärpa till sig och bli bra eller läggas ner, varpå eleverna hamnar på en bättre skola. (Sedan får du väl rätta mig om jag har fel, men får inte skolorna ganska bra extrepengar för personer med särskilda behov? I annat fall är ju kanske det en lösning på problemet)

Sedan är det som jag sagt tidigare. Det viktiga är inte att göra det ”bästa” valet. Det är att hålla sig ifrån de dåliga. I stort sett vilka problem eleven och familjen än har så tror jag att de är kapabla att byta till någon annan skola om det inte fungerar. Bara hotet om detta gör att skolor som vill finnas kvar, måste ha en bra standard.

Om vi gör en jämförelse med en helt annan bransch. Säg matvaror. Det är självklart inte samma sak, men de är trots allt livsnödvändiga, alla handlar och de finns butiker i segregerade områden. Man skulle kunna säga att det är dåligt med konkurrens eftersom vissa kanske inte har möjligheten att förstå vilka matvarubutiker som är bra och kommer att ta den närmsta som är mycket dyrare och sämre. Att konkurrensen gör att den butiken blir av med kunder och därför måste minska personal och inte kan köpa in lika mycket varor eller av samma kvalité. Därmed får dessa kunder dålig och dyr mat.

Dock är det ju så att vi haft en utveckling i Sverige där antalet större matbutiker gått från i stort sett monopol i många städer eller stadsdelar till att finnas överallt. Vi kan också titta på andra länder som haft monopol på mat och inte har det längre.
Resultatet är tydligt. Butikerna sätter press på varandra. Oavsett område och därmed samhällsgrupp har produktvalen blivit flera, kvalitén har ökat och priserna har relativt inflationen gått ner kraftigt. Trots att befolkningen inte ökat så mycket har andelen större matvaruaffärer poppat upp som svampar i jorden och det fungerar ändå.

Butikerna och leverantörerna lyssnar på konsumenternas önskemål och tar in större utbud, stor blandning med även exotiska produkter, ekologiskt, rättvisemärkt, grönt nyckelhål, svanen, närproducerat etc. Kort sagt. Vad du än vill ha, vart du än kommer ifrån och vilken samhällsgrupp eller stadsdel du än tillhör har det blivit väldigt mycket bättre.

Hade vi haft monopol så är jag ganska säker på att varken butiken eller leverantören varit särskilt intresserad av att lyssna på konsumenterna. Vi hade haft en sak av varje av det mest nödvändiga som skulle vara tillåtet för att behålla monopolet till ett pris som ingen idag hade ansett vara rimligt.

Rörande friskolan i området så är det ju samma princip. Man måste hela tiden arbeta för att erbjuda det bästa möjliga för att behålla sina kunder. Därför anser jag att konkurrensen är motorn i förbättringsarbetet och bör öka kvalitén på vår skola (under förutsättning att de som driver skolan förstår att konkurrens gäller och att man inte kan agera som kommuner är vana vid, och det är jag i och för sig lite tveksam till).

När det gäller vår skola går det vad jag förstår på tok för många elever där gentemot vad den är byggd för och egentligen klarar av. Man har inte byggt ut skolan trots att man i flera år innan visste att barnkullarna skulle växa ordentligt, vilket tyder på vissa brister i planering och organisation. Med tanke på överbeläggningen har jag förståelse för att vissa föräldrar väljer en annan skola (och tur är väl det). Om det är så att många flyttar av någon form av ”grupptryck” så borde väl de som är i behov av mer hjälp vara de första som följer med eftersom det är det enda de har att gå på. En befintlig eller införande av särskild extrapeng för personer med större behov skulle dessutom göra att skolorna slogs om dessa personer.

Jag tror att många (inte alla) kommunala skolor måste ändra inställning. Man måste förstå att det först och främst inte är ett politiskt uppdrag, utan att det är kunderna/eleverna som ska vara nöjda. Man måste ordna upp föråldrade organisationer och förstå att kompetent personal kostar. Man måste våga prova nytt och se varje elev som individer som alla ska kunna gå så långt som möjligt. Förhoppningsvis är det något som både friskolor och kommunala skolor inser och de som inte gör det bör heller inte vara kvar.

Evolution helt enkelt.

Svar: Du har rätt, man behöver absolut inte komma till konsensus i slutändan. Men det jag tror jag försöker säga, är att jag märker att vi har så fundamentalt olika synsätt och utgångspunkter. Detta riskerar att leda till ett ändlöst bollande fram och tillbaka med olika argument, i syfte att övertyga den andre. Men till viss del har vi säkert lyckats utbyta tankar och ideer, och som jag skrivit så finns det mycket som är tänkvärt i ditt sätt att resonera.
Om vi tittar på vårt sätt att kommunicera i sak, så tror jag vi är överens om att vi ser på verkligheten på helt olika sätt. Vi skiljer oss från varandra, när det kommer till vad som är ett önskvärt mål, och hur vi ser på valfrihet. Och hur vi ser på makt. Makt i samhället, och makt över sitt eget liv. När man läser socialt arbete, så ägnas en stor del till analys av makt och frånvaro av makt, och åt forskning på det området. Att jämföra med den forskning, som du utgår ifrån på andra områden.

Du skriver
”…Men å andra sidan, spelar det någon roll om resultatet blir bra? Ja, jag tror det, för vad är ett ”bra resultat”, att alla blir godkända?...jag tror det är grundläggande att eleven och föräldrarna känner att de har makt över sina liv och kan påverka alla dessa år, att alla beslut inte fattas av någon annan ovanför deras huvuden. Det handlar om trivsel, motivation, att få utmana sig, bygga självkänsla, att vilja plugga vidare etc”...

Dina utgångspunkter utgår från en annan ringhörna, och för att mötas i ideer och tankeutbyten, så måste det finnas något som är gemensamt att ta fasta på. Annars slutar det i det jag kallar ”ett bollande fram och tillbaka”.

Jag skulle lätt kunna gå igång nu, och börja beta av dina argument, ett efter ett, med andra synsätt på hur människor bäst utvecklas och presterar t ex.

Politiska beslut har stor inverkan på människors liv. I många fall är det nödvändigt att ”befria” människor och undvika ”storebrorsmentalitet” och kontroll, för att människor ska växa och utvecklas. Ibland måste politiska beslut ”begränsa och styra”. Det är att jämföras med något så enkelt som föräldraskap. Inget barn mår väl av vare sig fullständig frihet eller stark kontroll. (Skillnaden ligger i att vi kan välja våra politiker, att välja sina föräldrar är svårare..)

Min utgångspunkt har från början varit att jag är en anhängare av flera liberala ideer, men att jag står fast i att skola och utbildning är områden, som behöver styras delvis utifrån teorier om samhällsbyggnad och socialt arbete.

hullerombullar.blogg.se

Kommentera inlägget här

HullerOmBullar.blogg.se