Om svenskläraren Lailas oväntade manöver, en skolkris och ett gemensamt uppdrag
Jag kom att tänka på Laila igår. Jag tror inte att hon lever längre. Hon var min klassföreståndare och svenskalärare på gymnasiet. Jag sprang på henne för över 10 år sedan, vid mjölkdisken på Coop av alla ställen, och hon var åldrad och skröplig redan då. Vi bytte några ord med varandra så där som man gör, och hon var mån om att fråga hur det gått för mig, "hur livet farit fram med mig" helt enkelt.
Laila var en lärare av den gamla stammen, ganska sträv och ordentlig. Året var 1990. Jag kan inte minnas att hon log speciellt mycket. Ordinär undervisning, inget som stack ut eller fastnade som speciellt, i allafall inte i mitt minne. Hon var ingen lärare som man sökte stöd hos. Jag var åt andra sidan ingen mönsterelev, men heller inte en av de elever som hade det svårt, rent skolmässigt. Min gymnasietid präglades mer av något som bäst kan beskrivas som en enda lång formsvacka. Jag presterade, men definitivt långtifrån det bästa jag kunde. Mycket beroende på hur livet såg ut utanför skolan.
Jag hade aldrig pratat med Laila ensam någon gång, (annat än vid den tidens utvecklingssamtal), i åk 1, när hon ringde och ville träffa mig för ett samtal, som hon sa "utanför skolan". På något sätt hade hon snappat att jag behövde stöd. Vi träffades på Åhlens och fikade. Laila tyckte att det var svårt, det märkte jag..och hon var nervös över att ta sig denna ovana omväg för att prata med mig. På sitt tafatta vis undrade hon hur det var, ställde försiktiga frågor med vänlig röst. Hon var förstående och oväntat uppmuntrande. Jag minns att jag kände mig förstådd och sedd. Samtalet varade kanske en timme, och jag gick därifrån med känslan av lättnad. Min stressnivå sjönk avsevärt. Laila hade förstått det jag aldrig förväntat mig att hon skulle förstå.
Efter den gången kändes det som vi hade ett särskilt band hon och jag. Vi pratade aldrig på det viset igen, och saker och ting redde upp sig och svackan planade sakta ut. Jag hade efter detta en större respekt för henne, baserat på den respekt och värme hon visat för mig.
Jag tänker på Laila när jag läser om skoldebatten. Sällan har skolan debatterats så flitigt, som under året som gick. Det pratas om ordning och reda, resultat och prestationer, krav och konsekvenser, förväntningar och regelsystem, ordning och ansvar. Vems är ansvaret för att svenska skolelever presterar sämre än andra? Missnöjet tycks oändligt, och lika oändliga är förslagen på vad som orsakat något som vi kan kalla "svensk skolkris". Det är lätt att få intrycket av att alla skyller på varandra. Är det inte lärarnas fel, så är det föräldrarnas eller politikernas.
Sällan pratar vi om relationernas betydelse, om relaterandet till varandra. Sällan pratar vi om att den svenska skolans problem troligen handlar om att samhället och människors villkor ständigt förändras, att familjekonstellationer förändras, att arbetliv, vardagsliv och kraven på människor förändras. Liksom många lärare upplever en enorm arbetsbörda och stress, så upplever även många föräldrar att det är svårt att räcka till.
Vore det inte konstigt om dessa samhällsförändringar inte avspeglades i skolan? Kanske ska vi betrakta skolans kris som en möjlig väg till utveckling? (Kris betyder till och med utveckling). En signal om att vi ständigt bättre behöver anpassa oss efter nya förutsättningar, nya spelregler?
Skolans uppdrag är att erbjuda elever möjligheter till kunskap. Men skolans uppdrag är även att tillse att elever utvecklas socialt, och utöver det även att arbeta för att elever skall utvecklas känslomässigt. Begrunda detta omfattande uppdrag en stund, och vi förstår alla likheterna mellan föräldrauppdraget och läraruppdraget. "Det har blivit svårare att vara lärare idag", säger en del. "Det är inte lätt att vara förälder idag", säger andra. Föräldrar och lärare har mycket gemensamt: Det är kvaliteten på relationerna som skapar resultatet.
Hur tar vi hand om våra relationer? Att inte hinna med att lära känna sina barn, att inte prata med dem om de små och stora frågorna i livet, är inget bra recept på en välmående unge. Lika lite som det går att skapa ordning och reda i skolan, (och högpresterande elever) med enbart mera disciplin.
Empati, respekt och förståelse för andra kan bara växa fram i samspel och i relation med andra människor. I det tänker jag att vi borde röra oss bort från det som jag uppfattar är en syn på lärare och skolor som enbart betygsproducenter. Jag skulle t ex tro att få gymnasielärare idag har vare sig tid eller ork, att ta med sig en (till det yttre "lat") elev på en fika idag. Ändå kan det vara just den tiden som gör hela skillnaden, för många elever. En vänlig fråga, en uppriktig nyfikenhet på en stökig elev, kan vara början på en annan sorts klassrumsrelation.
Jag har mött många fantastiska pedagoger i mitt yrkesliv som förstår det här (och kanske några som behöver träna lite mer, och som likt Laila, kasta sig ut i det okända) men som kanske inte alla gånger har vare sig möjligheten, orken eller stödet. Detsamma gäller för många föräldrar, som behöver uppmuntran, en utsträckt hand och en bekräftelse på att de gör så gott de kan.
Jag tror den största utmaningen, i både familjen och skolan, kommer att vara relationell i framtiden. Hur ska vi orka och ta oss tiden att mötas, se och förstå varandra, i en tid som snurrar allt fortare, och där vi har allt mindre kontakt? Här behöver vi anpassa oss till den nya tiden...och uppdraget är definitivt gemensamt.