HullerOmBullar.blogg.se

Ett oväntat möte i affären och kopplingen till min gräsmatta..

Publicerad 2014-05-04 02:07:56 i Acceptans, Allmänt, Elevhälsa, Skolkurator, Socialt arbete, Sorg, Stress,

Våren har kommit. Jag brukar strutta runt i trädgården för att leta efter livstecken bland bruna blad, krafs och skrutt. 

Varje år så tror jag att vissa delar av gräsmattan har dött: stora kala fläckar går att finna, ofta på samma ställen år från år. Och varje år så tänker jag att jag ska göra något åt de där fläckarna, "toppdressa" exempelvis. Det brukar stanna vid tanken..för tyvärr är jag både lat och glömsk när det kommer till vissa sorters trädgårdsarbete..Eller så undlåter jag att göra det, då jag ju faktiskt vet att gräset brukar ta sig ändå. 
På något mirakulöst sätt så har gräset alltid återhämtat sig, varje år, hittills! Dess växtkraft och överlevnad fortsätter att fascinera mig år från år. 

Härom veckan stannade jag till i en mataffär på vägen hem från jobbet. Trött, ouppmärksam (och i ärlighetens namn rätt avstängd för intryck) stod jag och skulle betala, när jag mötte kassörskans blick. Eller säger man kanske kassör, för det var en man.

Under några sekunder så kunde vi inte placera varandra, men det var något bekant för oss båda, och vi log mot varandra. Först när jag stod och packade kassarna, så kom jag på vem han var. För många år sedan hade jag suttit i bara ett par, möjligen kanske tre, stödsamtal med honom. Han hade varit ett sk ensamkommande flyktingbarn från ett svårt krigshärjat land, då runt 16 år gammal. --Och nu, inget barn längre, utan en vuxen man.

Vi vände oss mot varandra för att högt konstatera att vi faktiskt setts förut. Han var glad, pratade nästintill felfri svenska  och berättade att han mådde bra..att det mesta var mycket bättre nu, att han hade fast arbete, egen lägenhet och trivdes..och upplevde att Sverige nu var "hemma för honom"...När jag gick hade han stängt sin kassa och han började prata med en svensk kollega i kassan bredvid, jag hörde hur de skrattade och skojade med varandra.

Jag letade i minnet. Hur hade det varit? Vad hade vi pratat om? Efter en stunds letande i minnet kom jag på det: 

Han var den tysta, men arga pojken som bara ville hem. Vi hade haft tolk. Han sa om och om igen att han ville hem. Hem igen till det otrygga, krigshärjade och fattiga. Till modern, som var den enda som var kvar av familjen. Hon hade tagit det hon ägde efter att maken dött, för att skicka sin ende kvarvarande son till ett bättre liv. Ett liv i ett land, som han dock inte ville vara i. Han hade skickats på en resa och i en riktning som han inte själv hade valt. 

Han hade varit full av motstridiga känslor, dels inför att inte vilja släppa in allt vad ett nytt land kunde vara och erbjuda, att vara arg på modern som skickat iväg honom, samtidigt som han förväntades vara tacksam för att hon ville ge honom chansen till ett nytt och bättre liv. Men utan henne.

Han sörjde. Men han visste inte om det själv. Han hade ingen livsgnista. Att prata om sorg var svårt. Vi hade mycket lite gemensamt, när det kom till referensramar..det kan var och en begripa. 

Han grät. Tolken och jag lyssnade. Någonstans förstod han att han inte kunde återvända. Han kunde heller inte ha kontakt med modern. Han visste inte var hon fanns. Han var lämnad övergiven, kände han. Han var arg på modern, samtidigt som han inte visste om hon faktiskt levde. - Han fick inte ihop det, och befann sig i fritt fall.

I detta skick sände jag tillbaka honom till klassrum och undervisning. Det blir lite halvdant. "Torka tårarna nu, plocka ihop dig och försök att leva - do the best you can. En snabbmatsvariant av bearbetande samtal.

Jag åker ifrån affären och fascineras över hur välmående han sett ut att vara. Och hel. Han hade alltså ändå tillslut valt att leva.

Få av oss förstår vilka krafter som sätts i rörelse i migrationsprocesser. Få av oss förstår hur oändligt mycket styrka som krävs av människor för att börja leva här, bland oss. En del klarar det sämre, medan andra klarar det bättre.

Människan är otrolig när det kommer till återhämtning, det har jag stor respekt för. Det finns något tröstande i det. Något lugnande och lindrande. 

När jag kommer hem packar jag upp mina varor och tittar ut genom köksfönstret, på barnen, som hoppar studsmatta. Jag blickar ut över tomten och funderar över gräsmattans återhämtning. Kommer den klara sig i år också? Troligen. Fast att den ser kal och död ut, så kommer den nog att växa igen. Jag borde lärt mig det nu, att vänta och se tiden an.



Kasta ut dem bara? Om stökiga elever som stör studieron i skolan

Publicerad 2014-03-22 07:01:20 i Allmänt, Elevhälsa, Föräldraskap, Kommunikation, Neuropsykiatriska funktionshinder, Psykologi, Skolfrågor, Skolkurator,

I dag tänkte jag ägna mig åt att skriva ett inlägg om något som jag vet berör väldigt många människor, på olika sätt och som ofta, (särskilt under de senare årens skoldebatt) kommer upp på tapeten i olika sammanhang där lärares arbetsvillkor och skolverksamhet i allmänhet diskuteras.


Vad jag pratar om? Jo..elever som uppfattas som stökiga och störande, och som påverkar studieron i klassrummet.


I mitt arbete genom åren, så är min erfarenhet att lärare i skolan främst upplever sig ha bekymmer med generellt två sorters kategorier av elever: Dels de elever som uppfattas som stökiga, och dels de som har svårt att lära sig.  Detta är fullt begripligt, då dessa elever ofta utmanar lärarnas känsla av att klara av sitt arbete.


Handen på hjärtat: Vem vill helst inte få lyckas i sitt arbete? Tänk att bara få undervisa trevliga, duktiga elever som sitter tysta och lyssnar? Om du inte själv är lärare, så jämför gärna med din egen föräldraroll; hur kul är arbetet som förälder (ja, jag skriver arbete, för det är det!) när ditt barn ständigt utmanar dig? Svar: Inte alls. Och som förälder vet du också att sträng gränssättning även behöver varvas med en portion humor, empati, förståelse och förtroliga samtal där du försöker sätta dig in i hur ditt barn ser och upplever en situation. Du känner dig sällan lyckad som förälder när du i frustration skrikit och slitit i ditt barn, för att därefter kasta ut det ur huset, eller hur?


Så, låt mig understryka att alla lärare har min sympati. Jag beundrar dem och tycker att de är en av de viktigaste yrkesgrupperna vi har!


Effektivt lärande för alla elever i klassrummet kräver studiero. Men den allmänna debatten om hur man uppnår ordning och reda i klassrumssituationer är ofta oerhört förenklad. Detta måste man ha klart för sig.


Den absolut vanligaste föreställningen som man brukar stöta på i de här sammanhangen är just ”kasta ut eleven” och ”Här ska pekas med hela handen”. I någon sorts vanmakt så vill man förlita sig på att det som upplevs som problem skall hanteras snabbt.


Det senaste exemplet är läraren som i frustration över en åk 6-elevs störande beteende, slet upp denne, med hänvisning till just att skapa ordning i klassrummet. Här slogs även fast att han hade rätten på sin sida att göra såmen om det är ett bra sätt att skapa studiero i klassrummet är en annan fråga.


Med många års erfarenhet av arbete med mycket utagerande, stökiga, arga, upproriska, stressade, och ofta utmanande, (och för all del provocerande elever) har jag lärt mig att det alls inte är så enkelt som att bara lära dem veta hut. Eller att be deras föräldrar att lära dem veta hut. Och låt mig säga..det finns 1000 anledningar till att elever är stökiga under lektionstid.

Nu har ju jag förvisso ynnesten att kunna lyxa till det genom att ta mig en funderare på vad som får dem att agera ut, och därefter bemöta dem efter det..vilket brukar lösa en del. Jag är medveten om att lärare har helt andra förutsättningar, än en skolkurator.


Dessa förhållningssätt med att kasta ut elever, är i längden ingen bra metod. JO, om de går ut självmant när man ber dem. Men att slita i dem och behöva använda våld..nja..I stunden kan det nog förvisso fungera att kasta ut en elev som stör, men strax därefter har nog nya problem uppkommit – för både eleven, läraren och för klasskamraterna som bevittnade det.Känner sig läraren lyckad efteråt? Eleven? Är ordningenverkligen återställd? Nja. Tolkningen är fri.


Ny teori och forskning kring t ex pedagogik och neuropsykologi, visar att många av de elever som uppfattas som stökiga har svårigheter inom det område i hjärnan som rör våra exekutiva funktioner. De exekutiva funktionerna styr sådant som planering och organisation, men också vår impulskontroll och koncentration. En nedsättning leder till exempel till svårigheter att kunna anpassa sig till nya situationer. Dessa elever har ofta svårt att planera sitt arbete, hålla reda på olika saker och att strukturera sitt arbete – alltså att få allt runt själva lärandet att fungera. Detta kan få till följd att de förefaller underprestera eller upplevs som okoncentrerade och i vissa fall stökigare än andra barn.


De flesta vet att elever utvecklas i olika takt och har olika talanger, vissa är musikaliska, vissa är motoriskt klumpiga,vissa lär sig läsa snabbt etc. Men ofta tar vi för givet att elever i skolan ska kunna sitta stilla, vänta på sin tur, styra sina impulser, lyssna på andra och komma ihåg att räcka upp handen. Här behöver vi påminna oss om att hjärnan är olika utvecklad hos olika individer vad gäller exekutiva funktioner, och att elever har olika förmågor även på dessa områden.

Det kan vara bra att känna till att exempelvis förmåga till tidsuppfattning, hålla olika saker i huvudet samtidigt, och attha ett väl fungerande arbetsminne - inte är lika väl utvecklade hos alla elever. Detta är kunskaper som är viktiga att känna till, för att förstå dessa elever och för att kunna hitta strategier innan stök uppstår.


De flesta förmågor som nämns här kan ses på en normalfördelningskurva där de flesta av oss ligger i mitten, några är mycket duktiga och några har stora svårigheter. Några har så omfattande svårigheter med sina exekutiva funktioner att det kvalificerar för en diagnos. Men de flesta, den största gruppen, gör det inte. Och alla elever med dessa svårigheter kan inte placeras i liten grupp.


Hur förebygger man stök och oro i klassen? Ja, det gäller att hitta praktiska strategier. Tydlig struktur. Att genom förebyggande arbete/pedagogik väja för de funktionella bekymmer som ofta blir följden för de elever som har svårigheter med sina exekutiva funktioner. En del elever med dessa svårigheter stör aldrig någon, utan sitter kanske helt tysta, så det ser dessutom olika ut. Det vi vet är att undervisning som är tillrättalagd för dessa elever, även gagnar elever som inte har svårigheter.


Det är lätt att förstå att det för många lärare känns svårt, tufft och ibland väldigt ensamt att klara av att hjälpa alla elever, på det sätt alla behöver. Inte heller finns alltid resurser för elever med ett större behov av stöd, eller tillgång för lärare till eget stöd i form av handledning av specialpedagog eller kurator. Själv har jag massor av tips på hur man kan hantera elever som har svårt att hålla reda på sina saker, beräkna tid och planera i olika steg, koncentrera sig, styra sitt känsloliv ochliknande..men tyvärr kan ju inte elevhälsoprofessioner vara överallt och räcka till, hela tiden de heller.


Det går att hitta bra strategier i klassrummet, för att undvika stök. Många lärare kan dessutom lära sig av varandra, för att hitta verktyg utifrån olika erfarenheter. Här gäller förstås att få tid och möjligheter att göra detta. Vi pratar ofta om kunskapsmål i skolan, men kanske mer sällan om hur vi gör för att möta olika elevers förutsättningar, och hur vi skapar förståelse och tolkar olika elevers beteende i klassrumssituationer, för att därigenom öka måluppfyllelse?


För det är just detta med tolkningen. Hur ska jag begripa vad det är den här eleven kommunicerar genom sitt beteende? Jag kan garantera att en stökig och störande 12-åring sällan menar ”Jag vill att du ska hata mig som pesten, och slänga ut mig” med sitt beteende, utan något helt annat. Den stora frågan är om vi har tid att förstå vad våra elever kommunicerar? Har vi tid att ta reda på det? Generellt tar det inte allt för lång tid att ta reda på vad som är det bakomliggande bekymret till att en elev är störande, om man bara gör på rätt sätt. (Ett tips är att inte slänga ut eleven och få den att känna att du hatar den innan, bara ;)


En vanlig orsak till utagerande beteenden i skolan, är relationsstörningar i hemmet, eller taskiga livsförhållanden överlag. Tänk om det är så illa, att den 12-årige elev som du som lärare blir helt vansinnig på och kastar ut med bryska medel, är den elev vars pappa alltid är full och trakasserar familjen, hemma ? Som slår honom?


Tänk om den störande eleven med stora attitydproblem i klassrummet, har en hemsituation som han behöver hjälp med? Det får du aldrig veta, så länge den eleven inte litar på dig. Hans tillitsproblematik till vuxna, blir definitivt inte bättre av att bli utslängd och utstött. 


Jag har aldrig träffat en elev i svårigheter, som vill misslyckas. Att rätt tolka bakomliggande orsaker till en elevs beteende är mer framkomligt, än att försöka få den att veta hut med disciplinära åtgärder. Jag lovar!


Visst ska lärare vara en auktoritet i klassrummet. Men läraren måste även skapa relationer med eleverna om något lärande ska komma till stånd – det gäller särskilt elever i svårigheter. Det innebär inte att läraren och eleverna ska vara kompisar, det måste finnas en maktrelation. Men för att makten ska fungera som avsett, så måste det finnas en god relation i botten. Precis som i föräldra-barnrelationen:


Du kan vara hur auktoritär som helst mot dina barn, men det garanterar inte att de kommer gilla och respektera dig. Om man inte känner sig sedd, omtyckt eller förstådd av sin förälder, så fungerar det inte. Detsamma gäller i elev-lärar-relationen.


Lycka till med relationsskapandet, det är grunden till att få dina elever dit du vill. Låt dig inte luras av auktoritära Quick-fixes:)


Om svenskläraren Lailas oväntade manöver, en skolkris och ett gemensamt uppdrag

Publicerad 2014-01-04 16:28:00 i Elevhälsa, Föräldraskap, Kommunikation, Relationer, Skolfrågor, Skolkurator,

Jag kom att tänka på Laila igår. Jag tror inte att hon lever längre. Hon var min klassföreståndare och svenskalärare på gymnasiet. Jag sprang på henne för över 10 år sedan, vid mjölkdisken på Coop av alla ställen, och hon var åldrad och skröplig redan då. Vi bytte några ord med varandra så där som man gör, och hon var mån om att fråga hur det gått för mig, "hur livet farit fram med mig" helt enkelt.
 
Laila var en lärare av den gamla stammen, ganska sträv och ordentlig. Året var 1990. Jag kan inte minnas att hon log speciellt mycket. Ordinär undervisning, inget som stack ut eller fastnade som speciellt, i allafall inte i mitt minne. Hon var ingen lärare som man sökte stöd hos. Jag var åt andra sidan ingen mönsterelev, men heller inte en av de elever som hade det svårt, rent skolmässigt. Min gymnasietid präglades mer av något som bäst kan beskrivas som en enda lång formsvacka. Jag presterade, men definitivt långtifrån det bästa jag kunde. Mycket beroende på hur livet såg ut utanför skolan.
 
Jag hade aldrig pratat med Laila ensam någon gång, (annat än vid den tidens utvecklingssamtal), i åk 1, när hon ringde och ville träffa mig för ett samtal, som hon sa "utanför skolan". På något sätt hade hon snappat att jag behövde stöd. Vi träffades på Åhlens och fikade. Laila tyckte att det var svårt, det märkte jag..och hon var nervös över att ta sig denna ovana omväg för att prata med mig. På sitt tafatta vis undrade hon hur det var, ställde försiktiga frågor med vänlig röst. Hon var förstående och oväntat uppmuntrande. Jag minns att jag kände mig förstådd och sedd. Samtalet varade kanske en timme, och jag gick därifrån med känslan av lättnad. Min stressnivå sjönk avsevärt. Laila hade förstått det jag aldrig förväntat mig att hon skulle förstå.
 
Efter den gången kändes det som vi hade ett särskilt band hon och jag. Vi pratade aldrig på det viset igen, och saker och ting redde upp sig och svackan planade sakta ut. Jag hade efter detta en större respekt för henne, baserat på den respekt och värme hon visat för mig.
 
Jag tänker på Laila när jag läser om skoldebatten. Sällan har skolan debatterats så flitigt, som under året som gick. Det pratas om ordning och reda, resultat och prestationer, krav och konsekvenser, förväntningar och regelsystem, ordning och ansvar. Vems är ansvaret för att svenska skolelever presterar sämre än andra? Missnöjet tycks oändligt, och lika oändliga är förslagen på vad som orsakat något som vi kan kalla "svensk skolkris". Det är lätt att få intrycket av att alla skyller på varandra. Är det inte lärarnas fel, så är det föräldrarnas eller politikernas.
 
Sällan pratar vi om relationernas betydelse, om relaterandet till varandra. Sällan pratar vi om att den svenska skolans problem troligen handlar om att samhället och människors villkor ständigt förändras, att familjekonstellationer förändras, att arbetliv, vardagsliv och kraven på människor förändras. Liksom många lärare upplever en enorm arbetsbörda och stress, så upplever även många föräldrar att det är svårt att räcka till.
 
Vore det inte konstigt om dessa samhällsförändringar inte avspeglades i skolan? Kanske ska vi betrakta skolans kris som en möjlig väg till utveckling? (Kris betyder till och med utveckling). En signal om att vi ständigt bättre behöver anpassa oss efter nya förutsättningar, nya spelregler?
 
Skolans uppdrag är att erbjuda elever möjligheter till kunskap. Men skolans uppdrag är även att tillse att elever utvecklas socialt, och utöver det även att arbeta för att elever skall utvecklas känslomässigt. Begrunda detta omfattande uppdrag en stund, och vi förstår alla likheterna mellan föräldrauppdraget och läraruppdraget. "Det har blivit svårare att vara lärare idag", säger en del. "Det är inte lätt att vara förälder idag", säger andra. Föräldrar och lärare har mycket gemensamt: Det är kvaliteten på relationerna som skapar resultatet. 
 
Hur tar vi hand om våra relationer? Att inte hinna med att lära känna sina barn, att inte prata med dem om de små och stora frågorna i livet, är inget bra recept på en välmående unge. Lika lite som det går att skapa ordning och reda i skolan, (och högpresterande elever) med enbart mera disciplin. 
 
Empati, respekt och förståelse för andra kan bara växa fram i samspel och i relation med andra människor. I det tänker jag att vi borde röra oss bort från det som jag uppfattar är en syn på lärare och skolor som enbart betygsproducenterJag skulle t ex tro att få gymnasielärare idag har vare sig tid eller ork, att ta med sig en (till det yttre "lat") elev på en fika idag. Ändå kan det vara just den tiden som gör hela skillnaden, för många elever. En vänlig fråga, en uppriktig nyfikenhet på en stökig elev, kan vara början på en annan sorts klassrumsrelation. 
 
Jag har mött många fantastiska pedagoger i mitt yrkesliv som förstår det här (och kanske några som behöver träna lite mer, och som likt Laila, kasta sig ut i det okända) men som kanske inte alla gånger har vare sig möjligheten, orken eller stödet. Detsamma gäller för många föräldrar, som behöver uppmuntran, en utsträckt hand och en bekräftelse på att de gör så gott de kan.
 
Jag tror den största utmaningen, i både familjen och skolan, kommer att vara relationell i framtiden. Hur ska vi orka och ta oss tiden att mötas, se och förstå varandra, i en tid som snurrar allt fortare, och där vi har allt mindre kontakt? Här behöver vi anpassa oss till den nya tiden...och uppdraget är definitivt gemensamt. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vägen tillbaka till mindre ländryggssmärta, del 2

Publicerad 2013-11-28 20:21:00 i Diskbråck, Rehabilitering, Träning,

Under uppväxten så fick jag ofta höra hur jämrans envis jag var, och detta har fortsatt, även upp i vuxen ålder. Som för många andra så har det ibland ställt till det för mig, likväl som det varit en tillgång. När det kommer till mina ländryggsproblem (som jag vid det här laget ingående beskrivit i flera tidigare inlägg) så tror jag trots allt att envisheten har räddat mig från att bli fullständigt galen.
 
När jag har ett problem, (oavsett vad) så finns det liksom ingen hejd på hur mycket kraft jag kan lägga ner på att lösa det. Jag blir som en maskin (säkert finns det fler av er därute:)..och jag ger mig näst intill aldrig. Jag skrider till verket och tar reda på, typ, ALLT. Och när jag tagit reda på allt, så tar jag reda på lite till;)
 
Så..efter att ha läst allt jag kunde hitta om diskbråck, artros, SRS (segmentell rörelsesmärta) kronisk ryggsmärta, steloperationer, diskproteser, utvärderingar av diskprotesoperationer/diskbråcksoperationer, patientberättelser, gammal och ny forskning, ortopedbetraktelser, ortopedartiklar i läkartidskrifter, styrketräning/rehabilitering....Så skulle det visa sig att jag skulle vara ett steg närmare hjälp, när jag hittade en artikel i en helt vanlig..Hemmets Journal-tidning.
 
Länken igen till artikeln jag läste, den hittar du här:  http://www.hemmetsjournal.se/Medicin/Medicin-och-halsa/Diskbrack-Traningen-gjorde-mig-smartfri/ 
 
En av mina insikter var (vilket jag också beskrivit tidigare) att jag inte kunde lita på vården. En viss hjälp fanns att få, men väntetider och brist på samordning gjorde att behandling drog ut på tiden. 
 
Under tiden blir kroppen alltmer drabbad av de spänningar som uppstår, mycket pga att man slutar att röra sig normalt och använda kroppen på det sätt den är avsedd för. 
 
Inte heller hjälpte sjukgymnastiken, 8 månader efter diskbråcksoperationen var smärtan i stort sett oförändrad. Så när jag insåg att det fanns en chans att kanske få tillbaka ett åtminstone lite mer normalt liv, genom att vända mig till en personlig tränare, så tog jag chansen:
 
Efter lite letande hittade jag Magnus Lindberg, på PT-studion i Eskilstuna. En av anledningarna till att jag kontaktade just honom var att jag hört talas om att han själv haft egna erfarenheter av rätt allvarliga ryggproblem. 
 
Magnus inledde med en fullständig besiktning av mitt rörelsemönster, vilket tog ca 90 minuter. Hur rör kroppen sig? Vilka obalanser finns i kroppens rörelsemönster? Styrkor, svagheter? Hur samspelar olika muskler med varandra, kompenserar vissa muskler för andra, var blir det överbelastningar? Av Magnus lärde jag mig att problemet kanske inte alltid sitter just där man har som ondast, t ex. 
 
I mitt fall, gällande obalanser, så identifierade han att jag exempelvis bara använde ca 50% av mina lårmuskler. Detta är egentligen inte så konstigt, eftersom jag i över ett års tid helt slutat att böja mig, eller huka mig ner och använda benen, pga nervsmärtor från ryggrad/säte. Musklerna runt höfterna var så stela, att Magnus knappt sett något liknande. På ena sidan av kroppen var jag mycket svagare, vilket skapade obalans. En obalans som skapade onödig smärta, ovanpå grundproblemen.
 
En av målsättningarna blev att först börja arbeta med att återfå en normal rörlighet. Efter 25 träningstimmar med ett individuellt upplägg, förlagda ca 2 ggr/vecka så kan jag nästan helt avvara smärtstillande tabletter under dagtid. Jag har fått en förbättrad rörlighet, och kan använda kroppen på det sätt den är avsedd för, vilket förmodligen minskat/avlastat smärtdrabbade delar av kroppen.
 
Där den traditionella sjukgymnastiken endast fokuserat på bålstabilitet (och absolut inte på stela höfter och lårmuskulatur som inte arbetade som den skulle) har Magnus hjälpt mig att fokusera på hela kroppen, och hur den samspelar med ländryggen. Resultatet är muskler som inte längre på samma sätt, bidrar till ökad obalans och mer smärta. Jag är inte botad, men har fått en helt annan livskvalitet. Hur framtiden kommer se ut vet ingen, men jag lever i nuet och är glad över att själv ha kunnat påverka min situation till det bättre, och vill gärna tipsa andra i samma situation om att det finns hopp. Tack Magnus!
 
 
 
 

Vägen tillbaka till ett liv med mindre ryggsmärta

Publicerad 2013-10-12 07:33:00 i Acceptans, Diskbråck, Kost och hälsa, Rehabilitering, Träning,

Det är nyårsdagen 2013. I vilken stund som helst väntar vi middagsbesök av vänner med familjer. På nedervåningen stojar barnen. I köket förbereder maken maten. Själv har jag tagit min vanliga tillflykt in i badrummet på övervåningen, och in i den varma duschen. Allt för att på något sätt avleda mina ryggsmärtor.
 
Under drygt ett och ett halvt år har de helt tagit över mitt liv, de två stora diskbråck som inte vill läka. De som ortopeden säger att jag ska ha tålamod med, (de två gånger per år som de haft tid att träffa mig). Smärtan är vass, och den måste avledas.
 
Jag har nervsmärtor i benen, så jag glider sakta ner på golvet längs duschväggen, och ligger ner och duschar. Jag ligger där och funderar på hur mitt liv ser ut. På att ingen mer hjälp verkar finnas att få, vare sig via ortopeden eller akuten. Hur jag verkar ha uttömt all egenvård och sjukgymnastik. 
 
Jag tänker på medicinskåpet som alltmer börjar likna ett apotek, och vars innehåll gör mig seg, trött och korkad..ja helt bortkopplad mentalt från allt som jag tycker är viktigt i livet; min familj, mina vänner, mitt arbete. Jag tänker på barnen, som har en mamma som inte orkar något eller kan hålla ordning på något längre, och på min man som ensam förväntas sköta allt jag inte längre klarar.
 
Jag funderar på hur jag, som älskat att vara aktiv, fysiskt brutits ner, bit för bit de sista åren. Hur jag slutat sova pga smärtan. Jag gråter en skvätt, där jag ligger, över att jag inte kan se någon ljusning. Försöker mig på mina vanliga strategier; vara klarsynt, kalkylerande. Kämpa emot depressionen, som jag själv kan diagnosticera mig med. Få saker är så nedbrytande för en människa som att förlora sin självständighet och sin kontroll över livet. Jag vet ju det.
 
Däremot vet jag inte vad som är värst, att vara ensam i min smärtupplevelse, att tappa greppet om den vardagliga tillvaron (familj, arbete, studier) eller att inse att jag snart inte längre kan gå. När jag duschat en längre stund, så bestämmer jag mig för att resa mig. Gästerna kommer.
 
Jag inser sakta att jag inte kommer kunna resa mig upp, jag kommer bli tvungen att ropa på min man och be om hjälp. Han får ta duschen, medan jag försöker komma upp från sidoläge/rygg, till att stå på alla fyra. Efter över 20 år tillsammans känner jag mig ändå utlämnad inför honom, naken och gråtande kryper jag omkring på alla fyra och kan inte få benen att lyda mig.
 
Sjukvårdsrådgivningen vill att jag åker in till akuten. Igen. Jag vägrar. På nyårsdagens kväll är akutens väntrum inget alternativ. Det har drygt 1,5 års smärtor lärt mig.
 
Dagen efter blir jag tillslut inlagd (men först efter att sedvanligt ha blivit hemskickad, svimmat hemma och fått lov att återkomma) för smärtlindring. Efter tre dagar på morfin och mobilisering via gåstol/rullstol, anser en läkare att jag borde röntgas igen (de senaste röntgenbilderna var ett år gamla, från januari 2012). När bilderna kommer tycker läkaren att ryggen måste oprereras akut, vilket så sker. 
 
Det nya året inleds med konvalescens och en förhoppning om att smärtorna skall vara över. Det blir bättre, men tyvärr leder inte operationen till smärtfrihet. Troligen för att jag gått för länge med diskbråcken. 
 
Jag bestämmer mig för att jag måste fortsätta att hitta ett sätt att göra något åt smärtorna, radikalt. Jag gör som många andra och läser på igen och igen om vad som hjälpt andra i samma situation.
 
Svaret blir att träna hårt, men inte med en sjukgymnast, utan med en personlig tränare. Vid ett besök hos ortoped i Stockholm får jag beskedet att det är ok att prova på att hårdträna i 6 månader, annars måste jag stelopereras, precis som kvinnan i en artikel jag tidigare länkat till).
 
Resultatet: Idag, snart 10 månader efter operationen, börjar jag att vara så pass bra, att jag har ett hopp om att kanske till och med bli helt återställd. 
 
Hur det gick till att träna mig fram till ett liv med mindre ryggsmärtor? Tidsåtgång? Det kommer jag att återkomma till i mitt nästa inlägg!
 
Missa inte det om du har en liknande historia som jag, eller lider av andra smärttillstånd i kroppen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Varför är debatten om läxor så laddad?

Publicerad 2013-10-01 23:32:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Funktionshinder, Föräldraskap, Neuropsykiatriska funktionshinder, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete,

Debatten om hur svenska elever skall höja sina skolresultat fortsätter med styrka. De sista veckorna har fokus hamnat på detaljnivå rent av, (igen) när hemläxornas vara eller inte vara snurrat runt i sociala medier, i form av länkar till diverse blogginlägg. Här hittar du förövrigt en utmärkt sammanställning av några blogginlägg vad gäller läxor:http://rektorlina.wordpress.com/2013/09/14/har-du-nagon-laxa/
 
Jag noterar polariseringen, och har helt ärligt själv även lyckats hamna i diskussion med oliktänkande då jag både privat och yrkesmässigt har erfarenheter av att hemläxor inte endast är något odelat bra för barn, unga och deras föräldrar. Dock ej heller odelat dåligt.
 
Men det intressanta ligger mer i att reflektera kring varför just diskussionen om hemläxor förefaller bli så symboliskt laddade, i skoldebatten. 
 
Handlar de här ordväxlingarna verkligen om hemläxor. Egentligen? 
 
Kan det vara så, tänker jag, att den här frågan symboliserar något mer, och i så fall vad? 
 
Tanken kom till mig när jag läste det här inlägget för ett par dagar sedan:http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/09/28/laxor-ar-bra-laxor-ska-vi-ha/ 
 
Plötsligt blev det ganska tydligt för mig, genom att läsa Raymans reflektioner, vad det är som gör att diskussionen blir så laddad. 
 
Jag uppfattar att den ligger i bristen på förståelse för hur andra kan ha det och uppleva det. I bristen på empatiserande och förståelse med dem som inte har lika goda förutsättningar att klara av studier/skolarbete/föräldraroll etc.
 
Ett talesätt kommer upp."Innan du fördömer någon, gå en mil i dennes skor".
 
Det betyder, som de flesta vet, att det är lätt att tala om för andra hur de ska leva sina liv/lösa sina problem. Det är lätt att skuldbelägga/moralisera över andra människors svårigheter, val och tillkortakommanden, utan att ha den andres livserfarenheter. 
 
Skribenter som är odelat positiva till läxor förefaller utgå endast från sina egna värderingar och/eller positiva erfarenheter. För mellan raderna i exempelvis Raymans text anas väl ändå ett "Det det ska väl inte vara så jävla jobbigt". Eller "det är väl inte hela världen att ta en liten konflikt".. "det är din plikt som förälder".
 
Men tänk om det är det? Jävligt jobbigt. Eller fruktansvärt svårt. Eller hela världen. Om man har konflikter varje dag. Om det nöter ner familjens liv tillsammans. För barn, unga och deras föräldrar som kämpar med inlärningssvårigheter, funktionshinder, psykisk ohälsa, som inte har rätt anpassat stöd i skolan, för ensamstående föräldrar, utlandsfödda som inte kan språket, för de i ekonomisk utsatthet, med sociala problem, för de utan sociala stödjande nätverk..
..tja, för rätt många så kan skolarbete faktiskt vara en mycket stor källa till stress.
 
För en tid sedan tog jag del av SOU-rapporten "Ungdomar, stress och psykisk ohälsa. Analyser och förslag till åtgärder. Slutbetänkande (2006:77)
 
I rapporten refererades de mätningar som gjorts i ett 80-tal länder, av samspelet mellan individers livsåskådningar och värdesystem. Av sociala, ekonomiska, politiska och kulturella samhällsfaktorer.
 
Sverige bedömdes vara ett extremt sekulariserat och individualistiskt samhälle.
 
Man skriver att"tidigare studier har ett visat att ett sådant samhälle förefaller medföra en ökad risk för psykisk ohälsa, eftersom individen förväntas skapa en egen identitet, forma sina egna utvecklingsbanor och göra sina egna självständiga val. Detta kan kännas stimulerande och berikande för den resursstarke. För de mindre bemedlade grupperna är chanserna till självförverkligande i realiteten dock mycket begränsade".
 
Ovanstående får runda av det här inlägget. Jag tycker det sammanfattar det hela väl. Vi vill tro att alla människor, i ett välfärdssamhälle som vårt, har lika möjligheter i teorin. Men många av oss vet att det inte är så det fungerar i praktiken.
 
Få av oss kan göra något åt det, annat än att fortsätta arbeta för att elever med sämre förutsättningar erhåller det stöd de behöver i skolmiljön, av pedagoger. Att skolan i möjligaste mån försöker att hålla på (och erhåller resurser för) sitt kompenserande uppdrag. 
 
Och avslutningsvis...låt oss också sluta skuldbelägga och moralisera över dem, vars skor vi aldrig behövt kliva en meter i.
 
Mer om några av de eleverna kan du läsa om här, i rapporten 10 orsaker till gymnasieavhopp:
 
 
http://www.temaunga.se/sites/default/files/tioorsaker.pdf
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Elever med problematisk långvarig skolfrånvaro. Vad beror det på och vad gör vi åt det?

Publicerad 2013-09-10 20:43:00 i Elevhälsa, Kommunikation, Neuropsykiatriska funktionshinder, Psykologi, Relationer, Skolfrågor, Skolkurator, Socialt arbete, Socionom,

Efter en långt uppehåll från bloggande om skolfrågor är det dags igen. Ny termin, nya tag och dags för att tänka nya tankar. Hur vi får elever att trivas, må bra och genom det prestera och växa i skolan?
 
Idag tänkte jag uppmärksamma Malin Gren Landell, (barnpsykolog och forskare vid Linköpings Universitet), aktuell med en studie där hon har undersökt livssituationen för elever med längre skolfrånvaro. Gren Landell är även expert i en aktuell granskning som Skolinspektionen gjort av hur skolor främjar närvaro och motverkar frånvaro, (vilket du kan läsa mer om i bifogade länkar).
 
Elever med omfattande skolfrånvaro omnämns ofta som "hemmasittare". Men liksom Gren Landell kan jag hålla med om att en lämpligare benämning vore att prata om "problematisk skolfrånvaro"
 
Det beskriver mer vad det verkligen handlar om; elever som av flera olika samverkande, och ganska komplicerade skäl, är frånvarande under längre perioder från skolan.
 
Så vad säger Gren Landell?
 
Som sagt; det är nästan aldrig bara en faktor som leder till problematisk skolfrånvaro. Orsakerna är dessutom väldigt individuella.
 
De kan delas upp i 1) sociala faktorer, 2) skolfaktorer, 3) individfaktorer och 4) familjefaktorer. 
 
Det är precis som skolverket skriver.."en komplex väv av faktorer":
 
Många av eleverna har någon form av psykisk sårbarhet/ohälsa/psykisk ohälsa i botten, exempelvis social fobi eller separationsångest. Det är också vanligt med neuropsykiatriska diagnoser, smärtproblematik eller depression. Inte sällan har även elevernas föräldrar egen psykisk ohälsa och sociala problem. 
 
I mötet med skolan uppstår sedan en rad svårigheter. Många elever har varit utsatta för mobbning. Vissa har haft dåliga relationer till lärare, upplevt skolmiljön som stökig. Många gånger är undervisningen inte anpassad efter elevens särskilda behov.
 
Gren Landells studie är liten men slutsatserna ligger i enlighet med den internationella forskningen på området.
 
De ligger även i linje med mina egna fleråriga erfarenheter inom elevhälsoarbetet. 
 
Gren Landell menar att eftersom de bakomliggande orsakerna varierar, så är det också svårt att skapa generella metoder för att förebygga hemmasittande .." Men att man i ett organisationsperspektiv kan börja med att fokusera på sådant som faktiskt är bra för ALLA elever: att ha en bra skolmiljö, jobba mot mobbning och arbeta för att upptäcka inlärningsproblem samt psykisk ohälsa..". Tidigt. 
 
Jag håller med. I det sammanhanget vill jag igen trycka på att komplicerade orsakssamband kräver tvärprofessionalism och samverkan. Vi som arbetar i skolan behöver ha ett helhetsperspektiv och vara nyfikna på olika bakomliggande orsaker, när vi möter elever med skolproblematik. 
 
Rätt insater och åtgärder kräver i komplicerade fall både specialpedagogiska, kurativa, psykologiska och medicinska ställningstaganden. Förutsättningarna är att skolorna fortsättningsvis har möjlighet att satsa på sina elevhälsoresurser och dessutom krävs en god samverkan mellan tämligen olika professioner, för att nå synergieffekter. 
 
Nedan hittar du en artikel om specialpedagogen Marie Gladh och kuratorn Krysmyntha Sjödin, som genom just sin tvärprofessionalism utarbetat en metod att få hemmasittare tillbaka till skolan igen:
 
http://www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2013/04/01/natet-oppnar-vagen-tillbaka
 
 
Än har vi kanske en bit kvar innan det tvärprofessionella tänket återfinns fullt ut inom skolans värld, men Gren Landell, Gladh och Sjödin är några av dem som bidrar med sin värdefulla kunskap.
 
 
Mer att läsa i ämnet hittas i ex följande länkar:  
 
 
 
 

 

 

 
 
 

70-talist, javisst! Alternativt från stenåldern.

Publicerad 2013-09-07 21:50:00 i Allmänt, Barn och familj, Föräldraskap,

Idag satt familjen kvar vid matbordet lite längre, efter avslutad måltid. Oftast har ju barn något annat på gång, men ju äldre våra blivit, ju oftare verkar de faktiskt vilja stanna upp för en stunds prat med oss föräldrar. Det gäller att ta vara på tillfället. 
 
Nu för tiden har vi ju så mycket mer som delar vår uppmärksamhet än vad vi 70-talister (och tidigare generationer) hade på vår tid. Tillfällen för samtal verkar minska allt mer till fördel för annat.
 
Men när det blir tid, vad mycket det finns att berätta för små öron!
 
Till exempel hur det var när vi själva var barn:
 
Själv minns jag att det nog bara var en kvällstidning, eller möjligen ett nyhetsinslag, som var i vägen för en fri tillgång till pappa. Vid köksbordet diskuterades oftast politik, samhällsfrågor och orättvisor. Som ensambarn jag var, så fick pappa finna sig i att vara min förste sysselsättare, och jag fick i min tur vänja mig vid hans sätt att spendera tiden. När jag på senare år läste boken "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg, så drog jag många paralleller från min egen barndoms pappa, och en uppväxt under ett 70-och 80-tal, återigen, så annorlunda mot det Sverige vi lever i idag: 
 
Inget internet, (inga bloggande föräldrar..) inga mobiltelefoner, surfplattor, och mängder med tv-kanaler. Inga pågående renoveringar, frekventa K-Rauta och -Ikeabesök. Inga inredningsfrustrerade, konsumtionstokiga föräldrar, och inte en enda shoppinggalleria eller lekland..ens i fantasin. 
 
Den brunbeiga kökstapeten var istället sig lik, från födseln till tonår, medan falukorv och makaroner serverades på samma bruna rejäla köksmöblemang. Extravagant förströelse var det när James Bondfilmer förevisades på en hyrd Moviebox tillsammans med köpepizza från pizzabutik Italia och en läsk i liten glasflaska.
 
Telefonsamtal genomfördes på familjens enda väggfasta telefon, sittandes på den lilla telefonbänken med dyna, i hallen. Helgsysselsättning med föräldrar var svampplockning, fiske och trav. På vintern skulle det pimplas, helst i timtal..Ganska tystlåten satt pappa vid sitt uppborrade hål och stirrade i evigheter, medan man stod bredvid med sina alltmer bortdomnade fötter, (och bad en bön om att de förbannade abborrarna skulle ta slut så man fick åka hem).
 
Ja..listan kan göras lång på berättelser från en samtidigt både händelserik och händelselös tid, en förutsägbar men också (utifrån det) trygg tid, som känns allt mer avlägsen. 
 
Allt medan barnen konstaterar att det nog är sant att vi är från stenåldern..minst.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Smörgåstårta? Är inte det lite 80-tal?

Publicerad 2013-08-04 21:36:00 i Barn och familj,

Man kan inte påstå att det varit speciellt mycket "bullar" på bloggen på länge, (knappast något "huller" heller) och orsaken stavas semester. Visst finns det saker att skriva om, samtidigt som jag stått i köket en hel del, men dokumentationsivern har legat lågt..så nu är det dags att ta igen det med ett nytt inlägg med sommarmat, dvs kall mat, tillsammans med lite foton från en fantastisk sommarhelg.

Vädret har ju visat sig från sin bästa sida, vilket gjorde det enkelt att ordna en spontansamling av vänner här hemma. Tanken vara att laga sushi, men maken beställde smörgåstårta.

"Smörgåstårta"? ..skrev en av vännerna i ett sms. "Är inte det lite 80-tal? (otacksamma jäklar ;)..

En gång i tiden gjorde jag smörgåstårtor på mitt första riktiga sommarjobb, i köket på dåvarande OBS. (Det var runt 1988-89). Jag gillade två av deras fyllningar, som jag ofta brukar använda sedan dess.

Jag tycker det är snyggt att bygga tårtorna rätt höga, men det är en smaksak. Här kommer receptet (med mina tre bästa fyllningar):

 

Till två stora smörgåstårtor (8-10 bitar på varje)

3 st Pågens Rasker (valfri, ljus eller fullkorn)

Fyllning 1:

5 dl lättvispad grädde

2 askar bredbar leverpastej (250 g st?)

2 dl bostongurka (ta efter smak)

 

Fyllning 2

2 askar lagrad mjukost (400 g st ca)

3 dl finhackad purjolök

3 dl keso

 

Fyllning 3

2 brk majonäs

2 små burkar krossad, ngt avrunnen ananas

finhackad rökt skinka, ca 3 dl

svartpeppar eft smak

 

Bygg med 6 skivor per varv, för att få storleken du ser på bilden, (ca 30x20 ca)

Varje fyllning räcker i två lager till två tårtor. Till garnering använde jag tunnskurna skivor zucchini på sidorna, men använd din fantasi om du inte gillar den grönsaken. Överös tårtorna med grönt, mycket ägg och räkor/skinka/ost om du gillar det, eller väl annat pålägg. Glöm inte låta dem stå i allafall 12 timmar innan servering, så de får möjlighet att safta till sig.

Som vanligt brukar det bli en del över..och det blev det..men det var inte helt fel att duka fint ute imorse och lyxa med smörgåstårta till frukost!

Söndagen har lunkat på, och två vänner till kom på besök. Det har varit ungar överallt, spontanlagning av lunch och spontanbakning av en marängtårta med jordgubbar och hallon. Allt som allt har vi utfodrat runt 12 personer här idag (4 vuxna och 8 barn), så det fick bli en stor rackare till marängtårta, för att den skulle räcka. (Det blev det vanliga sk "Pinocchio" receptet som användes, som går att hitta i nästan varje kokbok).


Jag valde att använda Pågens grova toastbröd i två lager, för att bryta av men det är valfritt vad man vill ha.

Frukost i solen, smörgåstårta och en kopp the :)

En dag med bus, bad och mys får avslutas med en stoor marängtårta..inte helt fel en härlig sommardag som den vi haft idag :)

Myrornas krig

Publicerad 2013-07-19 19:00:00 i Barn och familj, Kommunikation, Leva tillsammans, Livspussel, Relationer,

Efter 21 år tillsammans med maken borde jag ha luktat mig till att han inte delar min entusiasm för att att börja tapetsera om i hallen ikväll. Jag förstår ingenting. Han gick ju på semester idag, kl 16.00? Vad är problemet? ;) 

För vad kan då vara mer lämpligt än att börja arbeta lite med underarbetet i hallen, när jag gjort mig omaket att ha sett ut tapeter..?

Han vidhåller även att det vore desto bättre att ägna helgen åt att måla staketet på verandan, "..för att det är bättre att ägna sig åt utesysslor på sommaren"..

Jag kontrade med att jag tror att familjen kan klara av att göra både och. Dessutom envisades han med att vara hungrig, och som om inte det vore nog med störningsmoment så lyckades karln hitta ett myrbo i hallen, när vi efter ivrig diskussion i bilen klev in hemma, över tröskeln.

"Jaha..då måste jag åka iväg igen och köpa myrmedel.."..konstaterade han med något triumferande i blicken.."för det är ju myror överallt, älskling".

Vid det här laget ser jag mina tapetplaner grusas rejält. Helvete! För min del är det ok att trampa ihjäl några stycken, så kan myrmedlet vänta till imorgon. Hellre en snygg tapet, för vad gör väl lite myror på golvet..?

Men han var redan ute i bilen, så för närvarande står det 1-0 till maken. (När jag hittade en myra på insidan av låret när vi senare satt och åt tacos, så fann jag i efterhand att hans prioordning kanske inte var så dum trots allt..)

Men. Efter en analys av vårt vanliga sysslomönster (en analys av tusentals genom åren) så finner jag att vi som vanligt använder oss av våra ingrodda personlighetsmönster, när något ska göras:

Jag är å ena sidan; impulsiv och driven och vill ha allt klart, helst inom en timme. Han däremot å andra sidan..segar, velar och kommer aldrig till skott..och när det kommer till kritan är det ok för honom att vi aldrig någonsin målar om. Ever again..med motiveringen "..nja, är inte den där hallen funktionell..ändå..utan ny tapetfondvägg?".

Andra varianter på samma tema; "Nja..men är inte den där sophögen rätt onödig att köra iväg till tippen..?

Eller "Nja..måste vi verkligen se till att göra något åt att bilen piper/tutar och signalerar att vi inte har bältena på, fast vi har tagit på dem?..Är det inte rätt charmigt att åka bil med ett ständigt tutande i kupen?.. Etc.

(Det senare slutade med att jag ringde hans arbete under en biltur, med ett tutande som vägrade upphöra, och SKREK "Jag tänker slå sönder instrumentpanelen om du inte ser till att tutandet upphör! Idag!! 

För närvarande råder dock vapenvila. Jag bloggar. Han sitter i soffan, ser på Skärgårdsdoktorn (!) och äter chips. Men om ca fem minuter tänker jag minsann börja spackla igen lite hål i hallväggen. I min arbetshöjd förstås.

Han borde ju faktiskt tänka på min stackars rygg..borde han inte det? ;)

 

 

Reflektioner om jantelagen och flickor som tar plats

Publicerad 2013-07-14 09:01:00 i Allmänt, Föräldraskap, Kommunikation, Leva tillsammans, Relationer,

För en tid sedan pratade jag och en vän om barn i allmänhet för att sedan samtala om hennes dotter, en flicka i 10-årsåldern. Ett barn som jag skulle beskriva som kreativt, intelligent och mycket utåtriktat, fullt av liv och entusiasm. Ett barn som tar plats och tycker om att stå i centrum, som gärna uppträder, dansar, sjunger och ständigt har nya upptåg i bakfickan. En flicka som syns och hörs. Ett impulsstyrt barn, som pratar med lite för hög röst och som gärna är den som styr och leder.
 
Fundera en stund över det du just läste. Vad får du för tankar? Säkert finns lika många uppfattningar och första intryck kring den här beskrivningen av en mellanstadietjej, som det finns läsare. Själv fick jag nämligen en tankeställare.
 
Samma vän är nämligen bekymrad. I släkten och i vänkretsen reagerar andra vuxna på att flickan tar den här platsen, och visar det också öppet framför min vän, hennes man och deras dotter. På olika sätt; med subtila kommentarer och påpekanden. Flickan, som är klok och snabbt uppfattar stämningar, har blivit ledsen när detta skett. Hon förstår ju inte riktigt varför andra vuxna blir irriterade, det är hon ännu för liten för.
 
Det finns något som känns igen här, tänker jag, vid de tillfällen då ovanstående kommit på tal. Var har jag hört det här förut? Jo, ytterligare en annan väninna, med en något äldre flicka, har tagit upp något liknande. Hur människor runtomkring besväras över hennes impulsstyrda, högljudda och "bubbliga" dotter. Att hon som mamma borde kunna "stävja detta platstagande" lite mer.
 
Samtidigt: En vuxen väninna beskriver ett livstema;
 
"Jag var liksom alltid bara för mycket. Jag pratade för högt och var..tja.."alldeles för mycket". Alla tyckte det, mamma, klasskamrater, lärare...jag var explosiv, jag hördes, syntes och tog för mycket plats...mamma hade nog önskat sig en helt annan dotter..och gör än idag. Och nu..Jag passar inte in i ramen för hur en kvinna ska bete sig...andra kvinnor blir irriterade på mig, men jag har ju ingen dold agenda, jag säger ju bara vad jag tycker, jag kan inte linda in saker. Och ständigt denna impulsivitet.."
 
..berättar väninnan vidare, som trots sin höga intelligens otaliga gånger trampat i klaveret och sagt saker i olika sammanhang, på impuls, för att därefter ångra sig. Än idag, så är det nog så att man endera hatar henne eller älskar henne, brukar hon själv säga.
 
Själv sällar jag mig till den senare kategorin. Jag känner heller inget hot i att stå tillbaka och ge henne plats i sociala sammanhang. Vill jag själv ta plats, så tar jag ansvar för att göra det. Och jag uppskattar hennes drivkraft och att hon står för att hon är den hon är.
 
Men jag vet också att många irriterar sig på den här väninnan, som impulsivt och kraftfullt syns. Jag har sett det hända vid flera tillfällen. Både i privata och professionella sammanhang, och det är inte alltid klädsamt. Jag ser hellre att vi accepterar andra som de är. Vi behöver nog tänka till kring det här. För kanske är det vi själva som behöver ta ett kliv fram och ta lite mer plats, om vi stör oss på att andra gör det?
 
Människor som kliver utanför ramen för hur man bör bete sig för att vara "lagom", upplever jag straffas alltför ofta. Här någonstans hade det kanske varit väntat att anlägga ett genusperspektiv; att pojkar/män som syns och hörs förmodligen inte straffas ut och döms på samma sätt, som flickor/kvinnor...men det behöver vi nog inte tjata om. Jag förutsätter att intelligenta läsare kan reflektera utifrån ett könsperspektiv utan att jag lägger ut texten.
 
Själv tänkte jag lite mer utifrån ett Jante-perspektiv. Det här kommer från något i vår svenska kultur, att vi reagerar så här? Samtidigt så skryter vi ju lite om det nu för tiden, att vi lämnat det där Jante-lagstänket bakom oss. Man ska ju få sticka ut, vara färgstark och annorlunda, ta plats, numera...eller? Och om någon är duktig, har särskilda kunskaper så ska vi väl glädjas åt det och ta det tillvara, istället för att reta oss på det.
 
Tja.jag hoppas att det kunde få vara så. Men något i mina vänners berättelser oroar.
 
Lagom är inte alltid bäst...för blir det inte lite långtråkigt i längden?
 
 
 
 
 
 

Är en personlig tränare lösningen på kroniska ryggproblem?

Publicerad 2013-06-15 08:39:00 i

Som jag skrivit tidigare så brukar jag vanligen inte använda bloggen till ältande av min ryggsjukdom. Av flera skäl. Ett av de större skälen är att jag ogillar att låta smärtan ta så mycket plats i mitt liv, och att jag försökt att hålla vissa zoner fria, som ett sätt att stå ut. Men jag inser också fördelen med att dela med mig av erfarenheter och eventuellt få feedback och tips från andra i samma situation. Så idag, blir det ett inlägg om värken från helvetet.
 
Jag vill egentligen till varje pris undvika steloperation eller diskprotesoperation. Ju mer jag läser om ryggoperationer, ju mer tveksam blir jag. För jag läser och letar. Jag söker hela tiden efter en lösning, en utväg, för jag vet att jag måste hålla hoppet uppe om att en dag få leva utan alla begränsningar ryggproblemen medför. 
 
Tiden börjar även rinna ut för mig, jag arbetar deltid men kommer på sikt att riskera att utförsäkras. Min handläggare på FK har varit fantastisk och stödjande. Men som de flesta känner till är sjukförsäkringen inte längre obegränsad. Framtiden oroar. Hoppet om tillfrisknande gör att jag dammsuger nätet efter behandlingar. Igår hittade jag den här artikeln, och inser att de lika gärna kunde ha intervjuat mig. Kvinnans historia är i stort sett som min egen, (bortsett från hennes lyckliga slut..).
 
http://www.hemmetsjournal.se/Medicin/Medicin-och-halsa/Diskbrack-Traningen-gjorde-mig-smartfri/
 
Sedan januari tränar jag 3-4 ggr i veckan hos sjukgymnast. En timmes promenad varje dag. Det har förvisso gett mig muskler, men smärtan är fortfarande konstant, sex månader efter diskbråcksoperationen. Jag ser i sjukgymnastens ögon att han nog börjat ge upp hoppet om mig, även om han inte säger det. Men när sjukgymnaster allt mer pratar om acceptans (vilket jag själv försöker intala mig)..då vet jag vartåt det barkar. 
 
Kan en personlig tränare vara en lösning? Det låter ju nästan för bra för att vara sant. Nu har min sommarledighet börjat, och jag hoppas samla energi för att leta efter någon som har kunskaper/kännedom om träning med ryggpatienter. Alla eventuella läsare som har tips eller råd får gärna höra av sig. 
 

Fy fan vad du är bra - för att du är just du!

Publicerad 2013-06-06 07:22:00 i Barn och familj, Elevhälsa, Föräldraskap, Skolkurator,

Jag vaknar till, tittar ut och ser att solen lyser över gräsmattan. När jag tassar upp för att inte väcka de övriga, så kan jag i tystnaden som råder till och med höra fågelkvittret utifrån. Det ser ut att bli en fin dag! 
 
Idag ska jag arbeta på studenten, en av årets bästa dagar att göra sitt värv på, när man som jag arbetar på en gymnasieskola. Att se alla dessa lyckliga elever, och få vara en del av deras sista dag på skolan, är en av årets höjdpunkter.
 
På scenen kommer studenter som har de allra bästa och högsta studieresultaten att hyllas, liksom de som gjort resor i sin utveckling samt visat prov på gott kamratskap. Försiktigt, ibland blygt, men med viss stolthet kommer de kliva upp på scenen och ta emot stipendier ur rektors hand. På mina egna barns skolavslutningar är scenografin liknande; glädje och förväntan, en lättnadens suck över att allt slit nu är över för en tid. Prisutdelning och hyllningar till de elever som presterat goda resultat, från årskurs 4-6. På små darrande ben tar de sig upp och tar emot publikens applåder.
 
Nu är skoltiden slut för många, medan andra ännu har flera år av studier framför sig. Under dagen och kvällen kommer många tal att hållas, och många stora prestationer kommer att uppmärksammas.
 
Vi lever i en tid då vi alla förväntas prestera på topp och där resultaten är viktigast av allt. Av samhället, och i familjen matas vi ofta med prestationsbudskap. Vart vi än vänder oss, så väntar krav på prestation.
 
Därför är det viktigt en sådan här dag, att också påminna sig om att det även finns andra värden. En motvikt:
 
För paradoxalt nog behöver många barn och unga idag höra om och om igen; att de duger som de är.
 
Att de inte behöver vara bäst för att vara älskade. De behöver höra att misslyckanden är en del av det normala livet. Att underprestation i perioder är helt normalt. Att perfekta människor inte existerar, och att jakten på prestation och perfektion i olika former bidrar till ohälsa. Att man kan vara älskad och värdefull, utan en papperslapp med högsta betyg i sin hand. Att personlig utveckling och människovärde inte är liktydigt med hur många akademiska poäng man plockar.
 
Kort sagt; hylla din student ikväll. Men glöm inte att tala med dem, och uppmärksamma dem som älskade individer, och var stolt över att de är de människor de är, i vardagen. För att de är de käraste du har. För att du älskar att höra dem skratta. För att livet är så mycket rikare när de kommer in i rummet. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vikten av att kunna släppa det oviktiga. Om vardags-good enough!

Publicerad 2013-05-30 12:49:00 i Acceptans, Barn och familj, Leva tillsammans, Livspussel, Stress,

Idag skickade jag en bild (se nedan) på min förmiddagsdisk på köksbänken, till en kompis. Denna väninna ifråga stressas nämligen av oordning och stök. Vi diskuterade häromdagen att hon aldrig skulle klara av att låta disk stå kvar, som jag gör, utan att direkt röja bort den.

Syftet att skicka bilden var därför förstås rent terapeutiskt..då hon till viss del lider av ständiga måsten att hålla hemmet i ett visst skick..och ja, lite för att retas förstås:)..men mest för att få henne att ta det lite lugnare..

Hon svarade snabbt med sms:et "Usch! Rys"..(och lite senare "Vill du skapa masspsykosångest så fota dina lådor". (Men nej, det ska jag bespara eventuella läsare..:)

Vad vill jag då säga med det här? Jo..att jag för längesedan, för flera år sedan, kommit på att jag älskar att ha ordning och reda och välstädat överallt. Jag älskar även att bläddra i inredningstidningar och njuta av kala ytor, med var sak på sin plats. Varannan vecka har jag det så, efter att en städfirma varit här. (Det brukar hålla i ca ett dygn..)

Problemet är att jag verkar sakna den gen, som gör denna var-sak-på sin-plats-livsstil möjlig. Min låtsassyster fick nämligen den genen istället för mig. Hon har fullständig koll på allt, från minsta lilla 10 år gamla urvuxna barnsskridsko i storlek 31 (i en låda längst in till höger på hylla 3, fack 4 i skåp A i förrådet på vinden) till det där fina armbandet (i en liten ask, i en pytte-nätpåse knutet med sidenband i fin rosett, i en vit låda, på översta hyllan, i skåpet i hallen!..Detta hennes ordningssinne gör mig för övrigt alltid lika fascinerad! Hur går det till? (Om jag köper ett armband så kan jag ha det på mig en gång, sedan är det ju för fasiken borta)!

Så vad göra när man mår dåligt av stök och samtidigt vill leva ett liv i någorlunda harmoni? Ja, endera ser man till att organisera det så att det blir lättskött (om man är bra på det) eller så gör man som jag; tränar på att inte lägga så stor vikt vid att det är lite rörigt och stökigt under den här perioden i livet (småbarnsår och hektiskt vardagsliv). Sänker kraven på sig själv och andra. Ser det som en tillfällig fas (den är bra..för egen del har den fasen varit rätt lång..;) Lägger tid på annat som man finner har ett större värde, intalar sig själv att man duger bra ändå och har andra kvaliteer..:) 

Om du fixar att ha ordning, och ett hem i tipp topp-skick, utan att köra slut på dig själv och din familj, så är det bara att gratulera (du har rätt gen!).

Gör du det inte, så lyd mitt råd och acceptera stöket som en del av tillvaron :) Good enough är tillräckligt bra. 

 

Kylskåpsekot blev minipizzor

Publicerad 2013-05-26 17:17:00 i

Mors dag är det idag, och det fick jag veta via en liten kärleksfull lapp i morse. Vi är hemskt dåliga på att komma ihåg att uppmärksamma både det ena och andra i den här familjen, men en av fem hade i allafall lagt det på minnet genom att noggrant skriva upp det i sin almanacka på sitt rum.

Jag kan inte påstå att vi firat Mors dag något vidare, för när det blev dags för middag ekade kylskåpet rätt tomt. (Men så här dags in på dygnet så verkar det som att jag..fortfarande är en mamma :)

Med jäst, olivolja, vatten, krossade tomater samt diverse småslattar med grönsaker och ett par Bratwurstkorvar.. så ordnade sig middagen. Halva hushållsosten gick förvisso åt på köpet..men det må väl vara hänt!

En grej att tänka på är att mixa de krossade tomaterna tillsammans med rätt rejält m både vitlök och kryddor, då blir pizzorna mer smakrika. 

Proportionerna när man gör pizzadeg är inte så himla viktiga, (ha överseende med om jag skrivit det förut) ta 4-5 dl vatten och ljumma tillsammans med olivolja innan du blandar ihop det med 25 g jäst. Räcker till ca 8 mindre pizzor. Häll i mjöl och knåda ihop degen direkt för hand, jag tycker man kan känna när den känns lagom. Kavla ut i slarviga små rundor, (ju fulare desto godare?)

Grädda hastigt i 250 g ca 8 min. Ät och njut!

 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela