Vägen tillbaka till ett liv med mindre ryggsmärta
Det är nyårsdagen 2013. I vilken stund som helst väntar vi middagsbesök av vänner med familjer. På nedervåningen stojar barnen. I köket förbereder maken maten. Själv har jag tagit min vanliga tillflykt in i badrummet på övervåningen, och in i den varma duschen. Allt för att på något sätt avleda mina ryggsmärtor.
Under drygt ett och ett halvt år har de helt tagit över mitt liv, de två stora diskbråck som inte vill läka. De som ortopeden säger att jag ska ha tålamod med, (de två gånger per år som de haft tid att träffa mig). Smärtan är vass, och den måste avledas.
Jag har nervsmärtor i benen, så jag glider sakta ner på golvet längs duschväggen, och ligger ner och duschar. Jag ligger där och funderar på hur mitt liv ser ut. På att ingen mer hjälp verkar finnas att få, vare sig via ortopeden eller akuten. Hur jag verkar ha uttömt all egenvård och sjukgymnastik.
Jag tänker på medicinskåpet som alltmer börjar likna ett apotek, och vars innehåll gör mig seg, trött och korkad..ja helt bortkopplad mentalt från allt som jag tycker är viktigt i livet; min familj, mina vänner, mitt arbete. Jag tänker på barnen, som har en mamma som inte orkar något eller kan hålla ordning på något längre, och på min man som ensam förväntas sköta allt jag inte längre klarar.
Jag funderar på hur jag, som älskat att vara aktiv, fysiskt brutits ner, bit för bit de sista åren. Hur jag slutat sova pga smärtan. Jag gråter en skvätt, där jag ligger, över att jag inte kan se någon ljusning. Försöker mig på mina vanliga strategier; vara klarsynt, kalkylerande. Kämpa emot depressionen, som jag själv kan diagnosticera mig med. Få saker är så nedbrytande för en människa som att förlora sin självständighet och sin kontroll över livet. Jag vet ju det.
Däremot vet jag inte vad som är värst, att vara ensam i min smärtupplevelse, att tappa greppet om den vardagliga tillvaron (familj, arbete, studier) eller att inse att jag snart inte längre kan gå. När jag duschat en längre stund, så bestämmer jag mig för att resa mig. Gästerna kommer.
Jag inser sakta att jag inte kommer kunna resa mig upp, jag kommer bli tvungen att ropa på min man och be om hjälp. Han får ta duschen, medan jag försöker komma upp från sidoläge/rygg, till att stå på alla fyra. Efter över 20 år tillsammans känner jag mig ändå utlämnad inför honom, naken och gråtande kryper jag omkring på alla fyra och kan inte få benen att lyda mig.
Sjukvårdsrådgivningen vill att jag åker in till akuten. Igen. Jag vägrar. På nyårsdagens kväll är akutens väntrum inget alternativ. Det har drygt 1,5 års smärtor lärt mig.
Dagen efter blir jag tillslut inlagd (men först efter att sedvanligt ha blivit hemskickad, svimmat hemma och fått lov att återkomma) för smärtlindring. Efter tre dagar på morfin och mobilisering via gåstol/rullstol, anser en läkare att jag borde röntgas igen (de senaste röntgenbilderna var ett år gamla, från januari 2012). När bilderna kommer tycker läkaren att ryggen måste oprereras akut, vilket så sker.
Det nya året inleds med konvalescens och en förhoppning om att smärtorna skall vara över. Det blir bättre, men tyvärr leder inte operationen till smärtfrihet. Troligen för att jag gått för länge med diskbråcken.
Jag bestämmer mig för att jag måste fortsätta att hitta ett sätt att göra något åt smärtorna, radikalt. Jag gör som många andra och läser på igen och igen om vad som hjälpt andra i samma situation.
Svaret blir att träna hårt, men inte med en sjukgymnast, utan med en personlig tränare. Vid ett besök hos ortoped i Stockholm får jag beskedet att det är ok att prova på att hårdträna i 6 månader, annars måste jag stelopereras, precis som kvinnan i en artikel jag tidigare länkat till).
Resultatet: Idag, snart 10 månader efter operationen, börjar jag att vara så pass bra, att jag har ett hopp om att kanske till och med bli helt återställd.
Hur det gick till att träna mig fram till ett liv med mindre ryggsmärtor? Tidsåtgång? Det kommer jag att återkomma till i mitt nästa inlägg!
Missa inte det om du har en liknande historia som jag, eller lider av andra smärttillstånd i kroppen.