Om rätten att vägra försonas med en förälder
Av en slump sprang jag på "Felicia försvann" av Felicia Feldt. Boken kom redan 2011 och har varit omdiskuterad och recenserad rätt många gånger, utan att jag kommit till skott att läsa den.
En av recensenterna på DN, Jens Liljestrand, beskriver innehållet, inledningsvis, på det här sättet:
"..Felicia försvann” är en sårig och trasig memoar om ett liv i skuggan av en självupptagen och dominant förälder. Inte ens i skönlitteraturen har jag läst en bok så till brädden fylld med hat mot en förälder. Boken är en offentlig avrättning, utan försoning, utan nåd. Mamman hängs ut som en alkoholiserad, nyckfull, narcissistisk och sexuellt gränslös demon, som gör familjen till experimentverkstad för sina bisarra uppfostringsidéer. Det pikanta i sammanhanget är förstås att mamman inte är vilket socialfall som helst, utan Anna Wahlgren, en av Sveriges – numera också världens – mest kända profiler inom just barnuppfostran.."
Du hittar en intervju med Felicia Feldt här där hon berättar om bakgrunden till boken:
http://mabra.com/felicia-feldt-jag-var-radd-for-min-egen-mamma/
Felicia Feldt har, vad jag förstår, fått ta emot både ris och ros för sitt beslut att skriva boken.
I sin helhet känns boken som en terapeutisk bearbetning av en barndom och uppväxt, vilket hon också säger att den är, i intervjun här ovan.
Som om hon äntligen fått släppa ut något som behövde bevittnas och kommenteras av andra, för att hon skulle kunna påbörja sitt tillfrisknande. (Modern Anna har besvarat "Felicia försvann" genom att skriva en egen bok; "Sanning och konsekvens").
Hur som helst, jag fastnar i Felicias berättelse, känner själv igen och fascineras av de familjemönster och den dysfunktionalitet som uppstår i familjer där föräldrar på olika sätt brister i sitt föräldraskap. Syskon som vänder sig emot varandra, hur ett syskon utpekas som en jobbig rebell som fular ut sig, eller alltid förstör stämningen, medan ett annat barn håller föräldern om ryggen och är den "skötsamma". På det sättet blir samtliga relationer i familjen fördärvade och påverkade.
Min erfarenhet är att det ofta blir så i familjer där man inte får vara ett barn, där man av olika anledningar tvingas ta vuxenansvar och vuxenroller, pga t ex föräldrars missbruk eller psykiska sjukdom.
Felicia väljer att vägra försonas med sin förälder. Det är lite tabu att göra det. Får man göra det? Är det ett misslyckande? Eller ett sätt att överleva? Vi människor är ju så intalade att vi ska förlåta.
De som väljer att inte ha kontakt med en förälder, har ofta fattat det beslutet efter stor vånda och stor sorg.
Det sker, när föräldern ifråga har svårigheter att själv blicka inåt, och ge barnet rätt i sina upplevelser. I den egna bekantskapskretsen finns flera personer, som har ställts inför dessa val, för att få möjlighet att få lugn och ro, och för att kunna gå vidare med sina liv. Vi har då pratat om det, vridit och vänt på det, och jag har haft full respekt för deras val.
En förälder som inte klarar av att vara en förälder, även åt sitt vuxna barn, tar så oerhört mycket energi och orsakar så mycket sorg. För en del människor blir en fortsatt kontakt som att ständigt utsätta sig för barndomens trauma. Hur stora konsekvenserna kan bli, för det egna psykiska måendet, att ha en förälder som brister, illustrerar Felicia Feldt väl i sin bok, läs den.