Skolans arbete med elever i behov av särskilt stöd - en professionaliseringsfråga
Så har de äntligen kommit; de allmänna råden från Skolverket rörande arbetet med elever i behov av särskilt stöd, och utarbetande av åtgärdsprogram. Om du arbetar som rektor, lärare, elevhälsopersonal eller kanske är förälder själv till ett barn med behov av stöd i skolan, så är det här intressant läsning.
De allmänna råden är rekommendationer om hur skolpersonal, rektorer och huvudmän bör arbeta för att leva upp till kraven i bestämmelserna i den nya skollagen.
Bakgrunden:
Ett åtgärdsprogram ska enligt skollagen utarbetas om en elev behöver särskilt stöd, det vill säga inte utvecklas i riktning mot kunskapsmålen i läroplanen, om hon/han riskerar att inte nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.
Men det ska också utarbetas om en elev uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation, som gör att skolan på sikt befarar att eleven inte når kunskapskraven. Detta kan t ex vara när en elev lider av psykisk ohälsa eller lever under mycket socialt utsatta förhållanden, (vilka riskerar att påverka elevens utveckling).
De här råden är efterlängtade, av flera skäl. Dels eftersom de nya bestämmelserna i skollagen började gälla redan för två år sedan, men också för att många av oss som arbetar med elevhälsa länge väntat på att få ett erkännande och en möjlig väg till kvalitetssäkring av vårt arbete, vid sidan av det pedagogiska arbetet i skolan.
De allmänna råden från Skolverket öppnar också upp för diskussioner kring vad som egentligen är att betrakta som särskilt stöd. I lagen preciseras inte detta, utan förblir en tolkningsfråga.
Det är också här elevhälsan behöver kliva fram och visa på att "särskilt stöd" kan innebära mycket mer än rent pedagogiska insatser, helt beroende på vad som är bakomliggande orsaker till skolsvårigheterna.
För egen del har jag länge önskat, och arbetat för, en ökad professionalisering av elevhälsoprofessionernas utredningar, bedömningar och förslag på insatser. Jag brinner för att i framtiden se en tvärprofessionalisering av första linjens vård. Dvs en elevhälsa, där specialpedagoger, kuratorer, skolsköterskor och skolpsykologer har en bemanning på ett sätt som möjliggör nya former av samverkan. Framförallt medför en sådan samverkan nya sätt att relatera till elever i skolsvårigheter, på både individ - grupp och organisationsnivå.
Arbetet med att uppmärksamma en elevs behov av särskilt stöd och att eventuellt utarbeta ett åtgärdsprogram, är en process i flera steg. Det handlar om att först uppmärksamma, därefter utreda elevens behov och först därpå (vid behov) utarbeta ett program med åtgärder som genomförs, följs upp och utvärderas.
Generellt tror jag att skolor många gånger sätter in insatser och åtgärder, i all välmening, utan att först ha utrett bakgrunden till elevens skolsvårigheter, ordentligt. Att föreslå insatser, utan att först ha skapat sig en allsidig bild av vad som är grundproblemet, är både dumt och i förlängningen mer tidskrävande än att göra arbetet ordentligt från början.
En stor andel av elever i skolsvårigheter har heller inte endast problem av pedagogisk art; den psykiska ohälsan har gång på gång lyfts fram som en av vår tids stora välfärdsutmaningar.
Desto viktigare blir det att skolan har möjlighet att anta utmaningen på allvar, genom att grundligt ta reda på vad som felas, när en elev inte förmår att nå upp till målen, eller orka med sina studier.
Ovanstående finns det flera exempel på. Ett som inte är alltför ovanligt är när elever med t ex ångestproblematik och svårigheter med social interaktion, väljer att stanna hemma från skolan, och där man från skolans sida väljer att anpassa studiegången och skär ner på antalet skoltimmar, eller till och med föreslår hemundervisning.
Sådana insatser blir kontraproduktiva - eleven får inte adekvat insats för sitt grundproblem; ångesten, vilken riskerar att öka eller cementeras. Ett annat exempel är om skolan missar att en elev har specifika inlärningsvårigheter eller neuropsykiatriska funktionshinder, vilket medför en risk att eleven utsätts för överkrav, genom ett felaktigt anpassat stöd.
Skolans dokumentationsbörda har debatterats flitigt de sista åren, som många känner till, och där håller jag med i flera avseenden. Men att utreda och därefter mer precist anpassa stödet, tillsammans med elev och vårdnadshavare, har fler fördelar än nackdelar. Både för eleverna det gäller, och för oss som arbetar i skolan. Åtgärdsprogram som vare sig läraren, eller eleven det gäller, känner har "träffat rätt", riskerar att bli arkivvärmare.
Arbetet med att uppmärksamma, utreda, åtgärda, följa upp och utvärdera måste dokumenteras, för att behålla sitt "sting". Om detta fungerar på rutin, så kommer det att medföra besparingar, både i form av minskat lidande för eleverna det gäller, samt i tid.
En fråga som återstår för framtiden att utvisa, blir hur lagstiftaren ser på kommunernas helt olika förutsättningar att rent resursmässigt kunna efterleva den nya skollagens krav. Detta är i allra högsta grad en fråga om kvalitetssäkring för exempelvis elevhälsans arbete.
Intresserad av att läsa mer? Du hittar Skolverkets nya publikation här: Rykande färsk, publicerad i mars 2013.
