HullerOmBullar.blogg.se

Idag har jag, bland annat, frivilligt hyperventilerat i 90 sekunder (nåja, försökt), snurrat runt snabbt på stället 2 minuter samt försökt att simulera andning genom sugrör. Resultat? Tja..jag blev rätt illamående... av den där åksjukesorten..och jag såg förmodligen rätt lustig ut under tiden. Lägger jag nu till att det hela försiggick på universitetet under lektionstid, så kanske ett och annat ögonbryn höjs.

 

Den enkla förklaringen är att vi frivilligt utsatt oss för olika kroppsliga reaktioner, som en del av arbetet med paniksyndrom, och behandling av densamma, hela dagen. 

 

Som en del av paniksyndromsbehandling ingår sk interoceptiv exponering. Eftersom det är den starka rädslan för vanliga fysiska symtom som är problemet för de som är drabbade av panikångest, så är exponering det enda sättet att bli fri från rädslan. Helt enkelt genom att gradvis vänja sig vid symtomen (hjärtklappning, andnöd, yrsel, kvävningskänslor, domningar/stickningar etc) och så småningom lära sig att de är kontrollerbara och långt ifrån katastrofala.

 

Panikångest = botbart, med andra ord. Bra för eventuella panikare därute att veta.

 

Och från en sorts panik till en annan panikkänsla: min ländryggsproblematik.

 

Som dessvärre inte verkar botbart, trots diskbråcksoperationen i januari. Jag blir inte bättre. Och jag förstår inte varför. Jag gör allt rätt, men ingenting händer. Jag kan inte vända mig i sängen, kan inte hosta eller nysa. Svårt att böja mig, klä mig, sköta vardagssysslor, med mera. Det känns som om ryggraden är av i länden, trots ständig morfinmedicinering. (Verkar jag inte riktigt med i matchen, så vet ni vad det beror på).

 

Jag rullar ur sängen på mornarna, har svårt att gå, och är enormt stel tills medicinen verkat och jag rört på mig någon timme. Kort sagt: jag känner mig fången i min egen kropp. På allvar så undrar jag hur mycket medicin en människa egentligen kan äta? 

 

Jag har för längesedan kommit till en punkt där jag är medveten om att inget annat än acceptans återstår, men det är svårt. Just nu väntar jag på ännu en läkarbedömning, av ny ortoped. Jag måste nog börja vädja för att få en steloperation, även om det skrämmer.

 

Eventuella läsare med erfarenheter av kronisk ländryggssmärta får gärna dela med sig. Vi får se var det tar vägen.

 

Nu får vi ändå försöka glädjas åt att våren verkar vara påväg..och att fler möjligheter till rörelse utomhus kommer med på köpet, för en halkrädd krympling som jag..:/Ha det fint och njut nu av solen när den tittar fram!