HullerOmBullar.blogg.se

Mot alla odds - en historia från Treklöverhemmet Ljungskile

Publicerad 2013-04-16 22:29:00 i Acceptans, Funktionshinder, Livsval, Vänskap,

Ikväll tittade jag på Svt:s Mot alla odds, programmet där ett gäng människor ger sig ut på en expedition. De tio deltagarna som på 28 dagar ska ta sig från Atlantkusten till Stilla havet. I extrem hetta, genom tät djungel, tar de sig över bergskedjan Kordiljärerna och bestiger en aktiv vulkan. En riktig utmaning för vem som helst, men särskilt för dessa deltagare - eftersom de alla har olika former av funktionshinder.
 
Vem kan inte känna annat än beundran för de människor som just mot alla odds, faktiskt klarar det vi utan särskilda hinder knappt tänker att vi skulle kunna genomföra? 
 
I ett tidigt blogginlägg har jag berättat om mina egna erfarenheter av funktionshinder. När jag var bebis insjuknade min mamma. Hon fick en sk subarachnoidalblödning, en sorts hjärnblödning som orsakades av ett medfött försvagat blodkärl som ingen visste fanns där. Hon levde helt enkelt sitt liv som vanligt ända fram till en dag 1974, då allt förändrades på några få minuter. Från att ha varit en 20-årig nybliven nygift mamma, förvandlades livet och i ett slag var hon multihandikappad och rullstolsburen. De första åren var hon borta hemifrån mycket, det var delvis långa sjukhusvistelser och i perioder rehabilitering.
 
När jag blev lite äldre, runt förskoleålder, så fick jag åka och besöka henne. Ett rehab som jag har tydliga minnen av är det här: Treklöverhemmet i Ljungkile.
 
http://www.brackediakoni.se/enheter/rehabcenter-trekloverhemmet/
 
Jag läser på deras hemsida att de fortfarande tar emot människor med behov av neurologisk rehabilitering.
Treklöverhemmet var ett häftigt ställe, med fantastisk personal. Jag har många minnen därifrån som barn, en del roliga och en del skrämmande. Jag tror det är ett av få ställen där mamma känt sig riktigt glad.
 
Treklöverhemmet var för övrigt stället där min hund råkade äta några starka mediciner som någon tappat på golvet - vilket medförde en cairn terrier som gick baklänges i en trappa (!)..och där fick jag möjlighet att stifta bekantskap med en hel hög människor med olika historier om hur de hamnat där. Förmodligen gled jag runt rätt fritt och störde verksamheten:/
 
Ibland tror jag vi underskattar hur viktigt det är för människor att få "höra till" att få vara tillsammans med andra som vet precis hur det är, som man kan dela känsla och upplevelse med. Hon var inte ensam, hon behövde vara med människor som förstod - på riktigt förstod. På Treklöverhemmet konfronterades mamma med andra unga, nyskadade människor. En del av dem svårt trafikskadade. Alla var där med ett och samma mål - att återerövra livet, på nya villkor.
 
När hon kom dit första gången var hon i dåligt skick, både fysiskt och psykiskt. En del trodde inte ens att hon skulle överleva. Hon kom dit efter att ha vårdats bland gamla strokedrabbade människor. Hon var 20 år gammal. Ingen förväntade sig någonting, hon låg som en fågelunge i sängen. Förlamad i hela vänster sida. Hon kunde inte ens sitta i sin rullstol, utan att ramla åt sidan. Hon sluddrade när hon pratade, då halva ansiktet hängde.
 
Hon beskriver känslan för mig så här när jag frågar hur det kändes att få komma till Treklöverhemmet:
 
"Jag kände mig så levande där..så frisk, jag behandlades inte som sjuk. Jag glömde nästan bort att jag var sjuk. Trots att jag fick lära mig allt från början."
 
Jag tror att förväntningarna hon mötte fick henne att leva igen. Hon förväntades att återerövra självständighet inom de områden hon kunde träna upp, om än att det kunde handla om att kunna klä på sig en tröja med bara en rörlig hand.
 
Jag kan inte hjälpa det..men jag återkommer ofta till det här..hur man inte ska klaga på småsaker, att man ska glädjas medan man kan i vetskap att allt kan vara annorlunda imorgon, att känna lycka över att kunna ta en promenad, hoppa i en bassäng, springa det fortaste man kan. Allt det där som friska människor alltid tar för givet. Dont ever forget it..liksom.
 
 
PS. Slutligen, om någon därute känner till Edith Barksten, Christer "Fille" Lindberg, Margareta Magnusson, Gun Ekdal, läkarna Staffan Ohlanders och Magnus Fogelberg; som arbetade på Treklöverhemmet när mamma kom dit på 70-talet - berätta för dem att mamma hälsar:) DS.
 
 
 
 
.
 
 

Kommentarer

Postat av: Solbritt wallin

Publicerad 2013-12-05 10:58:57

Vem är din mamma då? Jag sitter just nu o pratar med barbro som jobbade där tillsammans med edit o övriga gänget

Svar: Hon heter Maud J född 53, och är från Eskilstuna:)
hullerombullar.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela