Plötsligt händer det! Om kebab, stress och Bratzglasögon.
Småstressad trebarnsmamma kliver in hos likaledes stressad pizzabagare. När jag står där i kön, så har jag just upptäckt att jag fortfarande har på mig dotterns alldeles för små Bratz-solglasögon med knallrosa skalmar. (Nöden har som bekant ingen lag, och de var de enda jag kunde hitta i bilen när solen skymde sikten).
Mina egna i vuxenstorlek är konstant på vift av någon anledning. Maken envisas med att säga att de som är MINA, egentligen är HANS? Förvirring råder, så tack och lov för Bratz. Ibland brukar jag låna sonens: de är åtminstone svarta, om än med eldslågor på sidorna..
De passar min personlighet mycket bättre, trots att den lilla storleken får mig att se ut som att jag har två mm mellan ögonen. Hur som helst..det är ändå allt lite överkurs att bära dem inomhus. När jag fumlat av mig Bratszglasögonen, gått in på Facebook och checkat in på restaurangen (detta är ju som alla vet otroligt viktigt och högprioriterat när man är stressad) så är det dags att beställa maten.
Den stackars pizzabagaren springer omkring som ett skållat troll med förvirrad blick, och serverar kunden framför pommes frites till korven trots att han beställt potatismos. Det suras och suckas i kön.Jag bestämmer mig för att slappna av och utnyttja tiden till mindfullnes..Nä..jag skojar..(jag hatar mindfullness. Jag blir mer stressad bara jag hör ordet).
Men jag bestämmer mig för att inte sura, och för att vara trevlig. När han kastar fram maten på disken och tagit betalt, så ler jag och frågar i vänlig ton om han har det stressigt. Då händer det. Hela han spricker upp i ett leende och säger - Jaa! Alla kom och vill äta på en gång och jag råkade bli ensam här just nu:/..Jag ler tillbaka, tackar, tar min mat och ska gå, när han hojtar
-Du, här du får en sallad! Jag bjuder!
Han måste nog ha tyckt att det var skönt att någon gav honom bekräftelse på att han gjorde så gott han kunde. Ute på parkeringen fäller jag ner mina Bratzglasögon, rivstartar och gasar iväg med kebab och pizza i baksätet. Lite stressad är jag trots allt.
Vem fan behöver mindfullness? Man kommer långt med att bara vara lite trevlig, eller hur:)