Reflektioner om jantelagen och flickor som tar plats
För en tid sedan pratade jag och en vän om barn i allmänhet för att sedan samtala om hennes dotter, en flicka i 10-årsåldern. Ett barn som jag skulle beskriva som kreativt, intelligent och mycket utåtriktat, fullt av liv och entusiasm. Ett barn som tar plats och tycker om att stå i centrum, som gärna uppträder, dansar, sjunger och ständigt har nya upptåg i bakfickan. En flicka som syns och hörs. Ett impulsstyrt barn, som pratar med lite för hög röst och som gärna är den som styr och leder.
Fundera en stund över det du just läste. Vad får du för tankar? Säkert finns lika många uppfattningar och första intryck kring den här beskrivningen av en mellanstadietjej, som det finns läsare. Själv fick jag nämligen en tankeställare.
Samma vän är nämligen bekymrad. I släkten och i vänkretsen reagerar andra vuxna på att flickan tar den här platsen, och visar det också öppet framför min vän, hennes man och deras dotter. På olika sätt; med subtila kommentarer och påpekanden. Flickan, som är klok och snabbt uppfattar stämningar, har blivit ledsen när detta skett. Hon förstår ju inte riktigt varför andra vuxna blir irriterade, det är hon ännu för liten för.
Det finns något som känns igen här, tänker jag, vid de tillfällen då ovanstående kommit på tal. Var har jag hört det här förut? Jo, ytterligare en annan väninna, med en något äldre flicka, har tagit upp något liknande. Hur människor runtomkring besväras över hennes impulsstyrda, högljudda och "bubbliga" dotter. Att hon som mamma borde kunna "stävja detta platstagande" lite mer.
Samtidigt: En vuxen väninna beskriver ett livstema;
"Jag var liksom alltid bara för mycket. Jag pratade för högt och var..tja.."alldeles för mycket". Alla tyckte det, mamma, klasskamrater, lärare...jag var explosiv, jag hördes, syntes och tog för mycket plats...mamma hade nog önskat sig en helt annan dotter..och gör än idag. Och nu..Jag passar inte in i ramen för hur en kvinna ska bete sig...andra kvinnor blir irriterade på mig, men jag har ju ingen dold agenda, jag säger ju bara vad jag tycker, jag kan inte linda in saker. Och ständigt denna impulsivitet.."
..berättar väninnan vidare, som trots sin höga intelligens otaliga gånger trampat i klaveret och sagt saker i olika sammanhang, på impuls, för att därefter ångra sig. Än idag, så är det nog så att man endera hatar henne eller älskar henne, brukar hon själv säga.
Själv sällar jag mig till den senare kategorin. Jag känner heller inget hot i att stå tillbaka och ge henne plats i sociala sammanhang. Vill jag själv ta plats, så tar jag ansvar för att göra det. Och jag uppskattar hennes drivkraft och att hon står för att hon är den hon är.
Men jag vet också att många irriterar sig på den här väninnan, som impulsivt och kraftfullt syns. Jag har sett det hända vid flera tillfällen. Både i privata och professionella sammanhang, och det är inte alltid klädsamt. Jag ser hellre att vi accepterar andra som de är. Vi behöver nog tänka till kring det här. För kanske är det vi själva som behöver ta ett kliv fram och ta lite mer plats, om vi stör oss på att andra gör det?
Människor som kliver utanför ramen för hur man bör bete sig för att vara "lagom", upplever jag straffas alltför ofta. Här någonstans hade det kanske varit väntat att anlägga ett genusperspektiv; att pojkar/män som syns och hörs förmodligen inte straffas ut och döms på samma sätt, som flickor/kvinnor...men det behöver vi nog inte tjata om. Jag förutsätter att intelligenta läsare kan reflektera utifrån ett könsperspektiv utan att jag lägger ut texten.
Själv tänkte jag lite mer utifrån ett Jante-perspektiv. Det här kommer från något i vår svenska kultur, att vi reagerar så här? Samtidigt så skryter vi ju lite om det nu för tiden, att vi lämnat det där Jante-lagstänket bakom oss. Man ska ju få sticka ut, vara färgstark och annorlunda, ta plats, numera...eller? Och om någon är duktig, har särskilda kunskaper så ska vi väl glädjas åt det och ta det tillvara, istället för att reta oss på det.
Tja.jag hoppas att det kunde få vara så. Men något i mina vänners berättelser oroar.
Lagom är inte alltid bäst...för blir det inte lite långtråkigt i längden?