"Alla andra är så jävla lyckade". Människor och deras berättelser.
Jag har alltid fascinerats av livsberättelser, och har en oändlig nyfikenhet för vad människor bär på för historier. Om sina liv, sig själva, om sina relationer och om sina sammanhang. Som en bekant refererade till på Facebook; "människor vill inte bli fördömda eller dömda, de vill bli lyssnade på". Inget kan vara mer sant.
Trots detta är det lätt att falla i fällan, att bli korrigerande eller snabbt komma med lösningar när människor berättar om sina bekymmer. Har du tänkt på hur lätt det är? Hur fort man kan tala om för andra människor hur de ska göra, och hur de ska lösa sina problem?
En vän skrev i sin blogg om upprätthållandet av fasader häromdagen, och vi har väl alla våra skäl att ibland gömma oss bakom dem. Ibland tjänar det sitt syfte; att inte bli gränslös och helt ge upp sin integritet men ibland stänger vi varandra ute. Från det som är intressant och äkta i våra liv.
Jag tror även det finns en rädsla för att på något sätt uppvisa svaghet, att inte vara perfekt. Men styrka och svaghet är ju egentligen samma sak, i allafall för mig. Man kan vara svag när man är stark likväl som man kan vara stark i sin svaghet. Människor är allt på en gång, men vi har en benägenhet att bara visa det vi tror att andra vill se. Och när vi bara visar det tillrättalagda, upprätthåller vi normen om att "alla andra är så lyckade" trots att vi alla har både våra svarta och vita kapitel.
Apropå kapitel. Det finns en bok som för längesedan gjorde intryck på mig. Den är skriven av Clarence Crafoord och heter "Människan är en berättelse - tankar om samtalskonst". Han skriver:
"Ibland när jag rör mig i tunnelbanan och massor av människor strömmar emot mig så kan jag tänka: var och en av alla dessa tusentals människor har en spännande historia att berätta. Vilken rikedom!"
Och ändå, så berättar vi så sällan dessa historier för varandra, i vardagen. När det någon gång trots allt händer, så känner åtminstone jag mig glad över att någon öppnar upp och berättar, men jag är åt andra sidan kanske yrkesskadad :)..
Borde vi inte prata med varandra mer om det som verkligen är viktigt i livet? Oftast förs istället de här berättelserna vidare i mina och andras slutna samtalsrum, endast ämnade för professionella öron, med sekretessens goda minne. Det finns så otroligt många intressanta berättelser därute.
Jag har själv delat med mig i tidigare inlägg, litegrann, från min egen berättelse. I den refererade jag till mitt livsmönster, eller det man också kan kalla "livsroll".
Jag passar på igen att tacka för all positiv respons jag fått, sedan jag publicerade det.
Ut och prata med varandra därute nu, och ta vara på den här soliga lördagen!